Sv: I morgon fortsätter min hästmardröm
Och det borde vi alla vara glada över.
I TS första inlägg så står det väl inget om att hon inte klarar av att hålla hästen ekonomiskt (även om det är på gränsen) utan det verkade mer vara en fråga om orken och viljan som tröt. När hon startade tråden kanske hon kände sig väldigt desperat men det känns ljusare idag nu när hon fått flera bra erbjudanden via PM? För min del så vet jag att problem kan te sig oöverstigeliga ena dagen men lättare den andra och jag har förståelse för att människor inte alltid agerar känslomässigt rationellt - det betyder inte att någon ljuger eller har dolda baktankar (som vissa i tråden tycks tro).
Exakt.
Jag kan nämligen känna igen mig i mångt och mycket med trådskaparen.
Jag är periodvis, årstidsmässigt, vädermässigt i olika bra skick och blir lätt desperat när jag ser att mina stallkamrater tittar snett på mig, när det tar en halv dag för mig att mocka, skjuta dyngkärra, släpa spånbalar och hinka vatten till min häst. Men jag KLARAR det om jag får tid. Men när mkt av min stalltid går åt till att sköta kollektivet och hjälpa till, för att jag är snäll, vid insläpp och liknande, fast ALDRIG någon annan hjälpt mig vid insläpp, så KAN det sluta med att jag enbart betalar stallhyra för att sköta andras hästar och bara hinner damma av min häst med piggborste, kratsa hovar och byta täcke. Då tappar man ork och lust och undrar om man verkligen ÄR rätt person att ha häst.
Och när man då börjar leta efter medryttare/stallhjälp eller till och med fodervärd. Då börjar dessa klaga på att "ska du ha betalt?" och vad då, ska jag släppa ut och sköta andras hästar och så vidare...
När man då mitt upp i allt detta blir uppsagd från stallet och får 40 dagar på sig att flytta hästen, då kan jag säga att humöret, självkänslan och tilltron till sig själv, kan svaja från dag till dag. Ena dagen hade jag stallplats på gång, andra dagen fick jag fundera på slakt, andra dagen hade jag medryttare på gång, tredje dagen fick jag fundera på slakt, fjärde dagen fick jag napp från en jätteintresserad fodervärd, som sysslade med akademiskt, CR/NH-inspirerat på sina islandshästar, dagen därpå fick jag fundera på slakt, för att hennes man bara ville ha islandshästar och den här fodervärden/slakttankar hölls i tre veckor... och till sist orkade jag inte längre. Och det började svaja mer och mer i stallet där jag stod, jag gjorde allt jag skulle och mer därtill, trots urinvägsinfektion, feber och stark penicillin, så jag höll på att somna vid ratten. Tills jag en dag hittade en lösdriftsplats i närheten av mor och far, på mindre än en vecka efter att jag hittade annonsen flyttade jag damen igår. Just nu, tvivlar jag väl igen på hur det är för oss... Men damen verkar vid gott mod, trots att de lurviga hästarna är lite underliga... Hon uppskattade INTE att bli intagen för mat och vatten. Men jag kände att jag ville vara trygg i att hon åtminstone fått något i sig.
Så ja, man kan svaja från första inlägget till slutet av tråden, som trådskrivare. Just nu TROR jag att jag kan slappna av, börja tro på mig själv, köpa julklappar, skicka julkort och må lite bra igen.