Tack alla, vi håller tummarna nu!Javisst är det så. Det var därför jag skrev hur jag uppfattade det hela, dvs jag utgick från min egen åsikt.Olika människor uppfattar olika saker och det beror nog på med vems glasögon man läser (och i vilken situation man befinner sig).
samtidigt feber så var på gränsen att bli uttorkad och inte en enda människa att be om ett glas till henne. Sa till så fort vi kom in till de som brände näsan så de fixa saft åt henne. Hon svepte hela glaset direkt. Sen tillbaka på akuten igen och fick vänta 2 Tim till och fick beskedet att hon skulle bli inlagd. Var kaos på akuten så blev inte guidade till rummet förrän halv 8-8 på kvällen. Å herregud, vilken fruktansvärd upplevelse för er! Jag håller tummar och tår allt vad jag kan för att det håller i sig!Ber om ursäkt för frånvaro. Dels hänt mycket privat sen tog jag åt mig en del av det som skrevs.
Den 12 maj vabbade sambon och jag jobbade. Hann inte vara på jobbet många timmar innan han ringer i panik att Alicia störtblöder näsblod, gråter blod och spyr blod. Under tiden jag slänger ihop mina saker för att åka hem ringer hann igen att det verkligen inte går att få stopp på det och att han själv håller på att svimma (han tål inte blod i huvudtaget). Säger åt han att ringa ambulans.
När jag kommer hem har han inte fått stopp på det än och då har det blödigt mycket i över en halvtimme.
Jag tar över att hålla trycket på näsan o ber han packa väska. Känns som en evighet och ambulansen hade inte kommit och Alicia började bli blek o trött o säger att hon snart inte orkar vara vaken längre. Jag ringer ambulansen igen för att kolla hur långt dem kommit.
När det gått över 40min o precis innan ambulansen kom så fick jag stopp på blodet så vi kunde i lugn och ro packa in oss i ambulansen. Hon började blöda igen så det blev blåljus resten av väggen. Inne på akuten fick ja stopp på det igen och det togs prover, sen truck nere i kulverten över till öron näsa hals och så fick hon bränna ett jättelitet blodkärl i näsan. Satt så stilla och var superduktig. Innan vi väl kom in på öron näsa hals fick vi vänta ca 3 Tim och det fanns inget att dricka eller äta för stackaren
Hon fick pannkaka, men för min del så bjöds det ingen mat. Fick några skorpor iaf och sen lyckades sambon fixa barnvakt så han kunde komma förbi med något ätbart. Den natten blev det inget sova för mig. Alicia hade hög feber, astma, hosta och började blöda lite näsblod igen (dock stanna av sig själv, men går inte att slappna av). Var kontroller varje timme hela natten. Dagen efter blir vi hemskickade på permission av en stressad läkare som säger att infarten ska sitta kvar i armen.
Dagen efter åker vi upp igen och får höra att så är inte alls rutinerna på avdelningen o det fungerade inte att ta prov ur den heller.
Värdet hade ökat till runt 30 så blir utskrivna. Någon vecka efter har värdet ökat till 67!!! Så högt har de aldrig gått upp av sig själv.
Så nu har hon äntligen fått börja på dagis igen och leva som ett normalt barn. Nu tas inte nästa prov förrän v 28, men vi får vara observanta på blåmärken och blödningar.
Håll era tummar och tår nu att det håller i sig!!!
Åh fy vad hemskt. Krya på henneBer om ursäkt för frånvaro. Dels hänt mycket privat sen tog jag åt mig en del av det som skrevs.
Den 12 maj vabbade sambon och jag jobbade. Hann inte vara på jobbet många timmar innan han ringer i panik att Alicia störtblöder näsblod, gråter blod och spyr blod. Under tiden jag slänger ihop mina saker för att åka hem ringer hann igen att det verkligen inte går att få stopp på det och att han själv håller på att svimma (han tål inte blod i huvudtaget). Säger åt han att ringa ambulans.
När jag kommer hem har han inte fått stopp på det än och då har det blödigt mycket i över en halvtimme.
Jag tar över att hålla trycket på näsan o ber han packa väska. Känns som en evighet och ambulansen hade inte kommit och Alicia började bli blek o trött o säger att hon snart inte orkar vara vaken längre. Jag ringer ambulansen igen för att kolla hur långt dem kommit.
När det gått över 40min o precis innan ambulansen kom så fick jag stopp på blodet så vi kunde i lugn och ro packa in oss i ambulansen. Hon började blöda igen så det blev blåljus resten av väggen. Inne på akuten fick ja stopp på det igen och det togs prover, sen truck nere i kulverten över till öron näsa hals och så fick hon bränna ett jättelitet blodkärl i näsan. Satt så stilla och var superduktig. Innan vi väl kom in på öron näsa hals fick vi vänta ca 3 Tim och det fanns inget att dricka eller äta för stackaren
Hon fick pannkaka, men för min del så bjöds det ingen mat. Fick några skorpor iaf och sen lyckades sambon fixa barnvakt så han kunde komma förbi med något ätbart. Den natten blev det inget sova för mig. Alicia hade hög feber, astma, hosta och började blöda lite näsblod igen (dock stanna av sig själv, men går inte att slappna av). Var kontroller varje timme hela natten. Dagen efter blir vi hemskickade på permission av en stressad läkare som säger att infarten ska sitta kvar i armen.
Dagen efter åker vi upp igen och får höra att så är inte alls rutinerna på avdelningen o det fungerade inte att ta prov ur den heller.
Värdet hade ökat till runt 30 så blir utskrivna. Någon vecka efter har värdet ökat till 67!!! Så högt har de aldrig gått upp av sig själv.
Så nu har hon äntligen fått börja på dagis igen och leva som ett normalt barn. Nu tas inte nästa prov förrän v 28, men vi får vara observanta på blåmärken och blödningar.
Håll era tummar och tår nu att det håller i sig!!!
Fy så fruktansvärt, jag började gråta när jag läste. Hoppas så enormt mycket att hon får fortsätta må bra! Och att du och resten av familjen får må bra!Ber om ursäkt för frånvaro. Dels hänt mycket privat sen tog jag åt mig en del av det som skrevs.
Den 12 maj vabbade sambon och jag jobbade. Hann inte vara på jobbet många timmar innan han ringer i panik att Alicia störtblöder näsblod, gråter blod och spyr blod. Under tiden jag slänger ihop mina saker för att åka hem ringer hann igen att det verkligen inte går att få stopp på det och att han själv håller på att svimma (han tål inte blod i huvudtaget). Säger åt han att ringa ambulans.
När jag kommer hem har han inte fått stopp på det än och då har det blödigt mycket i över en halvtimme.
Jag tar över att hålla trycket på näsan o ber han packa väska. Känns som en evighet och ambulansen hade inte kommit och Alicia började bli blek o trött o säger att hon snart inte orkar vara vaken längre. Jag ringer ambulansen igen för att kolla hur långt dem kommit.
När det gått över 40min o precis innan ambulansen kom så fick jag stopp på blodet så vi kunde i lugn och ro packa in oss i ambulansen. Hon började blöda igen så det blev blåljus resten av väggen. Inne på akuten fick ja stopp på det igen och det togs prover, sen truck nere i kulverten över till öron näsa hals och så fick hon bränna ett jättelitet blodkärl i näsan. Satt så stilla och var superduktig. Innan vi väl kom in på öron näsa hals fick vi vänta ca 3 Tim och det fanns inget att dricka eller äta för stackaren
Hon fick pannkaka, men för min del så bjöds det ingen mat. Fick några skorpor iaf och sen lyckades sambon fixa barnvakt så han kunde komma förbi med något ätbart. Den natten blev det inget sova för mig. Alicia hade hög feber, astma, hosta och började blöda lite näsblod igen (dock stanna av sig själv, men går inte att slappna av). Var kontroller varje timme hela natten. Dagen efter blir vi hemskickade på permission av en stressad läkare som säger att infarten ska sitta kvar i armen.
Dagen efter åker vi upp igen och får höra att så är inte alls rutinerna på avdelningen o det fungerade inte att ta prov ur den heller.
Värdet hade ökat till runt 30 så blir utskrivna. Någon vecka efter har värdet ökat till 67!!! Så högt har de aldrig gått upp av sig själv.
Så nu har hon äntligen fått börja på dagis igen och leva som ett normalt barn. Nu tas inte nästa prov förrän v 28, men vi får vara observanta på blåmärken och blödningar.
Håll era tummar och tår nu att det håller i sig!!!
Jag förutsätter att du/ni berättat för sjukvården att ni bor i ett hus med svartmögel, eller har ni lyckats hitta mögelfri bostad?Ber om ursäkt för frånvaro. Dels hänt mycket privat sen tog jag åt mig en del av det som skrevs.
Den 12 maj vabbade sambon och jag jobbade. Hann inte vara på jobbet många timmar innan han ringer i panik att Alicia störtblöder näsblod, gråter blod och spyr blod. Under tiden jag slänger ihop mina saker för att åka hem ringer hann igen att det verkligen inte går att få stopp på det och att han själv håller på att svimma (han tål inte blod i huvudtaget). Säger åt han att ringa ambulans.
När jag kommer hem har han inte fått stopp på det än och då har det blödigt mycket i över en halvtimme.
Jag tar över att hålla trycket på näsan o ber han packa väska. Känns som en evighet och ambulansen hade inte kommit och Alicia började bli blek o trött o säger att hon snart inte orkar vara vaken längre. Jag ringer ambulansen igen för att kolla hur långt dem kommit.
När det gått över 40min o precis innan ambulansen kom så fick jag stopp på blodet så vi kunde i lugn och ro packa in oss i ambulansen. Hon började blöda igen så det blev blåljus resten av väggen. Inne på akuten fick ja stopp på det igen och det togs prover, sen truck nere i kulverten över till öron näsa hals och så fick hon bränna ett jättelitet blodkärl i näsan. Satt så stilla och var superduktig. Innan vi väl kom in på öron näsa hals fick vi vänta ca 3 Tim och det fanns inget att dricka eller äta för stackaren
Hon fick pannkaka, men för min del så bjöds det ingen mat. Fick några skorpor iaf och sen lyckades sambon fixa barnvakt så han kunde komma förbi med något ätbart. Den natten blev det inget sova för mig. Alicia hade hög feber, astma, hosta och började blöda lite näsblod igen (dock stanna av sig själv, men går inte att slappna av). Var kontroller varje timme hela natten. Dagen efter blir vi hemskickade på permission av en stressad läkare som säger att infarten ska sitta kvar i armen.
Dagen efter åker vi upp igen och får höra att så är inte alls rutinerna på avdelningen o det fungerade inte att ta prov ur den heller.
Värdet hade ökat till runt 30 så blir utskrivna. Någon vecka efter har värdet ökat till 67!!! Så högt har de aldrig gått upp av sig själv.
Så nu har hon äntligen fått börja på dagis igen och leva som ett normalt barn. Nu tas inte nästa prov förrän v 28, men vi får vara observanta på blåmärken och blödningar.
Håll era tummar och tår nu att det håller i sig!!!
Vilken pärsBer om ursäkt för frånvaro. Dels hänt mycket privat sen tog jag åt mig en del av det som skrevs.
Den 12 maj vabbade sambon och jag jobbade. Hann inte vara på jobbet många timmar innan han ringer i panik att Alicia störtblöder näsblod, gråter blod och spyr blod. Under tiden jag slänger ihop mina saker för att åka hem ringer hann igen att det verkligen inte går att få stopp på det och att han själv håller på att svimma (han tål inte blod i huvudtaget). Säger åt han att ringa ambulans.
När jag kommer hem har han inte fått stopp på det än och då har det blödigt mycket i över en halvtimme.
Jag tar över att hålla trycket på näsan o ber han packa väska. Känns som en evighet och ambulansen hade inte kommit och Alicia började bli blek o trött o säger att hon snart inte orkar vara vaken längre. Jag ringer ambulansen igen för att kolla hur långt dem kommit.
När det gått över 40min o precis innan ambulansen kom så fick jag stopp på blodet så vi kunde i lugn och ro packa in oss i ambulansen. Hon började blöda igen så det blev blåljus resten av väggen. Inne på akuten fick ja stopp på det igen och det togs prover, sen truck nere i kulverten över till öron näsa hals och så fick hon bränna ett jättelitet blodkärl i näsan. Satt så stilla och var superduktig. Innan vi väl kom in på öron näsa hals fick vi vänta ca 3 Tim och det fanns inget att dricka eller äta för stackaren
Hon fick pannkaka, men för min del så bjöds det ingen mat. Fick några skorpor iaf och sen lyckades sambon fixa barnvakt så han kunde komma förbi med något ätbart. Den natten blev det inget sova för mig. Alicia hade hög feber, astma, hosta och började blöda lite näsblod igen (dock stanna av sig själv, men går inte att slappna av). Var kontroller varje timme hela natten. Dagen efter blir vi hemskickade på permission av en stressad läkare som säger att infarten ska sitta kvar i armen.
Dagen efter åker vi upp igen och får höra att så är inte alls rutinerna på avdelningen o det fungerade inte att ta prov ur den heller.
Värdet hade ökat till runt 30 så blir utskrivna. Någon vecka efter har värdet ökat till 67!!! Så högt har de aldrig gått upp av sig själv.
Så nu har hon äntligen fått börja på dagis igen och leva som ett normalt barn. Nu tas inte nästa prov förrän v 28, men vi får vara observanta på blåmärken och blödningar.
Håll era tummar och tår nu att det håller i sig!!!
!!! Men å vad skönt att hon mår bättre. Jag hoppas verkligen att det värsta är över och att det bara blir bättre för er nu framledes. Ber om ursäkt för frånvaro. Dels hänt mycket privat sen tog jag åt mig en del av det som skrevs.
Den 12 maj vabbade sambon och jag jobbade. Hann inte vara på jobbet många timmar innan han ringer i panik att Alicia störtblöder näsblod, gråter blod och spyr blod. Under tiden jag slänger ihop mina saker för att åka hem ringer hann igen att det verkligen inte går att få stopp på det och att han själv håller på att svimma (han tål inte blod i huvudtaget). Säger åt han att ringa ambulans.
När jag kommer hem har han inte fått stopp på det än och då har det blödigt mycket i över en halvtimme.
Jag tar över att hålla trycket på näsan o ber han packa väska. Känns som en evighet och ambulansen hade inte kommit och Alicia började bli blek o trött o säger att hon snart inte orkar vara vaken längre. Jag ringer ambulansen igen för att kolla hur långt dem kommit.
När det gått över 40min o precis innan ambulansen kom så fick jag stopp på blodet så vi kunde i lugn och ro packa in oss i ambulansen. Hon började blöda igen så det blev blåljus resten av väggen. Inne på akuten fick ja stopp på det igen och det togs prover, sen truck nere i kulverten över till öron näsa hals och så fick hon bränna ett jättelitet blodkärl i näsan. Satt så stilla och var superduktig. Innan vi väl kom in på öron näsa hals fick vi vänta ca 3 Tim och det fanns inget att dricka eller äta för stackaren
Hon fick pannkaka, men för min del så bjöds det ingen mat. Fick några skorpor iaf och sen lyckades sambon fixa barnvakt så han kunde komma förbi med något ätbart. Den natten blev det inget sova för mig. Alicia hade hög feber, astma, hosta och började blöda lite näsblod igen (dock stanna av sig själv, men går inte att slappna av). Var kontroller varje timme hela natten. Dagen efter blir vi hemskickade på permission av en stressad läkare som säger att infarten ska sitta kvar i armen.
Dagen efter åker vi upp igen och får höra att så är inte alls rutinerna på avdelningen o det fungerade inte att ta prov ur den heller.
Värdet hade ökat till runt 30 så blir utskrivna. Någon vecka efter har värdet ökat till 67!!! Så högt har de aldrig gått upp av sig själv.
Så nu har hon äntligen fått börja på dagis igen och leva som ett normalt barn. Nu tas inte nästa prov förrän v 28, men vi får vara observanta på blåmärken och blödningar.
Håll era tummar och tår nu att det håller i sig!!!
De av er som har dem på instagram kan väl lägga en kommentar om önskad uppdatering här?
Men stilmässigt gick det bra ihop m huset. 
