Hur vet man...

[Eeiram]

...att man har träffat "den rätta" att leva med tillsammans i resten av sitt liv, och skaffa barn ihop med? :smirk:

Anledningen till varför jag lägger den här tråden just under "barn" är att särbon och jag har pratat om det här med barn. Jag har funderat så mycket... Mina föräldrar är gifta sedan 25 år tillbaka, förlovade sedan 45 år tillbaka. De gifte sig innan de skaffade barn (mig och storasyster). De lever och bor ju fortfarande ihop - men hur många barn är det inte som har skilda föräldrar? Jag vill inte att mina barn skall växa upp med "mamma här" och "pappa där". Jag vill kunna ge mina barn ett tryggt hem med båda föräldrarna. (OBS! Den här tråden är inte skapad i mening att "klanka ner" på de som skaffat barn och sedan separerat, hoppas ingen tar detta fel).

Jag och särbon har bara varit tillsammans i snart tre år. Vi har inte bråttom att skaffa barn, utan vill först kunna få arbeten (särbon studerar för tillfället), stabil ekonomi och gärna hus.

Vad anser ni om det här med att skaffa barn? När? Var? Vem?

 

[Björk]

Sv: Hur vet man...

Jag har ännu inga barn. Men jag tänker som du: vill helst att mitt barn ska växa upp med både mig OCH pappan. Däremot vet man ju aldrig vad som sker i livet. Och två föräldrar som mår riktigt dåligt tillsammans tror jag är sämre för barnen än två glada föräldrar på varsitt håll. Jag tänker såhär: den dagen som man planerar barn så ska det åtminstone DÅ kännas som att man tänker sig hålla ihop "hela livet". Och så tror jag de allra flesta också känner i det läget. Mer "garanti" kan man aldrig ge varandra eller det kommande barnet.

Det viktiga för mig är väl att jag delat vardagen med den blivande pappan ett tag, så att vi vet att vi funkar ihop även efter förälskelsefasen. Jag vill också att han ska hyfsat lika värderingar som mig vad gäller barnuppfostran och vad som är viktigt/oviktigt i detta.

När man ska göra detta beror ju på när man finner den man vill ha barn med! Och när man själv känner sig redo/mogen. För egen del har jag nog varit mogen för barn i många år, men det är NU jag funnit mannen jag verkligen vill dela det med.

 

[Eeiram]

Sv: Hur vet man...

Och två föräldrar som mår riktigt dåligt tillsammans tror jag är sämre för barnen än två glada föräldrar på varsitt håll.

Bra innehåll i hela inlägget, det ovanstående tror jag också på.

Jag har börjat fundera mer och mer på det här med barn. Jag vet att jag inte kommer skaffa barn på några år (såvida inget oplanerat sker), för jag vill som sagt ha en bra grund att stå på, samt känna att jag skaffar barn med "den rätta" (vilken jag dock tror mig ha hittat).

Det här med hyfsat lika värderingar angående barnuppfostran osv. tror jag också på.

 

[Calizto]

Sv: Hur vet man...

Kan hoppa in som "skilsmässobarn", och jag måste säga att det är inget DÅLIGT i att växa upp med skilda föräldrar. För som Björk säger, det är bättre med två lyckliga föräldrar på varsitt håll än två olyckliga tillsammans. Dessutom får man massor av andra erfarenheter som skiljsmässobarn som man kanske inte fått med föräldrar som bott tillsammans.

 

[Eeiram]

Sv: Hur vet man...

Kan hoppa in som "skilsmässobarn", och jag måste säga att det är inget DÅLIGT i att växa upp med skilda föräldrar. För som Björk säger, det är bättre med två lyckliga föräldrar på varsitt håll än två olyckliga tillsammans. Dessutom får man massor av andra erfarenheter som skiljsmässobarn som man kanske inte fått med föräldrar som bott tillsammans.

Nejdå, som jag skrev: "Den här tråden är inte skapad i mening att "klanka ner" på de som skaffat barn och sedan separerat". Absolut är det som Björk säger. Dock, eftersom jag själv har föräldrar som hållit ihop "jämt" så har jag kanske en annan syn på det här med "skilsmässobarn". Jag menar inget illa med det jag skriver! :smirk:

 

[Tokmaja]

Sv: Hur vet man...

När du dör vet du det .

Det finns väl ALDRIG garantier för hur det ska gå för ett par, med eller utan barn.
MEN ofta så är det ju ekonomi som ställer till det för par, så ser man till att ha en stadig grund att stå på innan man skaffar barn så har man ju kanske minskat den risken i alla fall..
man får nog gå på magkänsla.

Sen finns det skiljsmässobarn som knappt märker av att de är det . Har ett par bekanta som är skilda, efter ett år eller så som skilda hittade de "tillbaka" till varandra, inte kärleksmässigt, men som vänner, väldigt goda vänner.
Då hade hon redan en ny kille dessutom, och hennes nya kille spelade fotboll tillsammans då med exet, och de blev goda vänner .
IDAG har exparets två barn och dessutom har tjejjen en till barn med sin nya "fri" tillgång till bägge hushållen.
Exena och den "nya" är alla bästa vänner , det är extremt ovanligt, jag vet jag, men det GÅR.

 

[Emro]

Sv: Hur vet man...

Jag är själv skilsmässobarn. Jag anser mig inte ha fått några större men av att mina föräldrar är skilda, de bodde båda i samma lilla samhälle så det har varit nära och enkelt att kunna träffa vem jag vill av dem när jag vill.

Det som har varit problemet för mig är att det skar sig direkt mellan mig och pappas fru (jag var 8 då, 25 nu..). Mammas sambo var någon jag älskade jättemycket och det var en underbar extrapappa, tyvärr lever han inte längre, och pga omständigheterna kring hans död mår jag inte särskilt bra.

Men efter detta har jag, liksom du, funderat på ofta när man hittar rätt att skaffa barn med, för jag vill inte skiljas sedan. Det kan bli så fel med så mycket, men det är samtidigt viktigt att föräldrarna är lyckliga och inte tillsammans för barnens skull. Knivig fråga, men nu har jag bestämt mig för att det får bära eller brista. Jag vill ha barn i framtiden, och även om jag och den kommande pappan skulle separera så vet jag allt som kan gå fel för barnen och hoppas att jag då skulle klara av att göra det på ett bra sätt.

 

[Eeiram]

Sv: Hur vet man...

Det kan bli så fel med så mycket, men det är samtidigt viktigt att föräldrarna är lyckliga och inte tillsammans för barnens skull.

Absolut! Håller helt med!

Tråkigt att höra om din mammas sambo... Beklagar verkligen!

Jag har så himla mycket funderingar och tankar kring det här med att skaffa barn. Jag vill ju kunna ge mina barn "det bästa". Än en gång vill jag stryka under att jag med den här tråden inte vill "klanka ner" på par som skiljer sig osv.

 

[Björk]

Sv: Hur vet man...

Kan hoppa in som "skilsmässobarn", och jag måste säga att det är inget DÅLIGT i att växa upp med skilda föräldrar. För som Björk säger, det är bättre med två lyckliga föräldrar på varsitt håll än två olyckliga tillsammans. Dessutom får man massor av andra erfarenheter som skiljsmässobarn som man kanske inte fått med föräldrar som bott tillsammans.

En mig närstående person växte upp och önskade många gånger att hennes föräldrar skulle skilja sig. Men det gjorde man bara inte på den tiden... de bråkade JÄMT och barnen mådde ju förstås inte så bra då.

 

[Björk]

Sv: Hur vet man...

Jag har så himla mycket funderingar och tankar kring det här med att skaffa barn. Jag vill ju kunna ge mina barn "det bästa". Än en gång vill jag stryka under att jag med den här tråden inte vill "klanka ner" på par som skiljer sig osv.

Jag upplevde inte alls att du menade så! Bara att ditt mål är att hålla ihop. Och det målet har väl som sagt även många som sedan ändå skiljt sig.

 

[Calizto]

Sv: Hur vet man...

Nej precis, jag vet själv att mamma mår BETYDLIGT bättre när hon och pappa har skilts än när de var tillsammans, alltså var det något positivt!

Astriden, nej jag vet, jag lade bara till att man behöver inte må dåligt för att ens föräldrar är skilda, uttryckte nog mig lite skumt bara

 

[Eeiram]

Sv: Hur vet man...

Skönt, ingen får ta illa upp för att jag är dålig på att formulera fram mina funderingar.

Det är nog svårt för mig att förstå hur det är att leva med skilda föräldrar eftersom jag själv inte har det. Naturligtvis skall man inte hålla ihop med någon för barnens skull, för barnen kanske tvärtom bara mår sämre av det. Min särbo vet hur det är att leva med skilda föräldrar, fast på ett annat sätt... Hans mor dog nämligen då han var 7 år gammal.

Jag vill bara inte skaffa barn "bara sådär" eller hur jag nu skall formulera mig nu (svårt det där ). Jag har ju varit tillsammans med min särbo ett bra tag, älskar honom väldigt mycket, men jag vill vara riktigt säker innan jag skaffar barn med honom. Jag har tid på mig, det vet jag, men ändå...man funderar ju. Jag vill ju kunna ge mina barn ett tryggt hem, liv och familj.

 

[havreflinga]

Sv: Hur vet man...

Vad anser ni om det här med att skaffa barn? När? Var? Vem?

Jag och maken har diskuterat värdegrundsfrågor och barnuppfostran sedan vi träffades. Jag har ett sådant yrke + att vi har haft anledning att prata mycket om vår egen barndom. Så vi har redan en samsyn, trots att vi bara har varit ihop i 2,5 år.

Vi väntar barn nu.

För ett år sedan kändes det ganska tydligt att vi nog inte var tillräckligt samspelta och trygga för att ha barn. Och nu känns det hur tydligt som helst att vi är mogna för uppdraget. Så jag tror det känns. Man kan nog vara rädd och osäker ändå, men om man kan prata om sina rädslor, och bli förstådd av sin partner, då börjar nog förhållandet bli så stabilt och tryggt att det klarar ytterligare en individ.

 

[ulda]

Sv: Hur vet man...

Jag bara _visste_ att han var den rätta. Det är inget jag behöver fundera över. Det var och är så självklart att det är vi. Kan liksom inte förklara det men jag är glad att jag känner så.

Jag var inte alls säker på att jag ville skaffa barn överhuvudtaget innan jag träffade honom och kan faktiskt inte påstå att jag känner mig hundra än. Men jag är på samma gång inte orolig för att jag inte kommer att älska mitt barn, så det löser sig nog. Trodde dock tidigare att det skulle komma enorma mammakänslor under graviditeten, men det har det heller inte gjort. Jag har inte gått och plötsligt blivit en enormt barnkär person, men detta barn som vi väntar nu, DET vill jag ha. Det är jag säker på.