Jag är frusen av mig och sedan jag fick diskbråck får jag dessutom väldigt ont i ryggen när jag blir kall, så jag vill helst ha ca 23-24 grader, tycker det är underbart om det är ännu varmare. Jag längtar tillbaka till klimakteriet, vallningar var ju helt fucking underbart! Man blir varm, helt av sig själv, det är ju helt otroligt, vilken känsla! Aldrig upplevt något liknande varken före eller efter och saknar det jättemycket...
Och jag blir så irriterad på folk som tycker att 16 grader är en lagom inomhus-temperatur och "du får väl ta på dig en tröja". Jag kan meddela att det hjälper absolut ingenting att dra på en tjock tröja eller ens en dunjacka på en kropp som redan är kall, det håller bara kvar kylan innanför kläderna. När jag varit utomhus på vintern så blir jag ju inte varm när jag kommer in, inte ens inne hos mig, trots att jag har det ganska varmt, jag måste ta en varm dusch för att få upp värmen igen. En gång försökte jag krypa ner under täcket (ett mycket fluffigt och varmt täcke) för att få upp värmen, men kylan som spred sig under täcket var hemsk, det blev mycket kallare under täcket än i rummet i övrigt, så jag blev tvungen att gå upp och hoppa in i duschen i alla fall.
Folk som är varma av sig själva förstår nog inte hur obehagligt det är med kyla för oss frusna och hur ont det gör i kroppen och hur jobbigt det är att veta att man inte kommer att bli varm igen förrän man får en chans att duscha eller bada varmt eller bada bastu. De tänker bara "Ja, det är lite kallt, men det blir ju varmt så fort vi kommer in igen." (Eller när man tar på sig mer kläder.) Det funkar inte så för alla...
