Hur väluppfostrade är era barn?

[Mirre]

Sitter och tittar på Dr Phil och det handlar idag om barn som
styr hemma helt och hållet. Riktiga extremfall
Är en 6 åring som mordhotar folk, misshandlar folk och hotar med att bränna ner huset om han inte får vad han vill ha när han vill ha det Man blir ju mörkrädd!

Så hur väluppfostrade är era barn?

Och hur uppfostrar ni dem?

 

[Sholeh]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Jag känner verkligen sympati för Mackenzie! Jag förstår varför hon gör som hon gör när hennes morsa går på som hon gör. Min mamma är likadan. Fortfarande.

 

[Mirre]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

mm men samtidigt så ska man ju inte skrika och ha sig åt sina föräldrar och bara skita i skolan.

 

[Sholeh]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Som Phil sade, allt bottnar i en avsaknad av respekt. Jag var likadan när jag gick i nian. Mamma var på mig så snart jag stack näsan genom dörren och följden blev att vi grälade om småsaker (topics) och jag såg till att hålla mig hemifrån så mycket som möjligt. Jag mådde dåligt hemma och jag mådde dåligt i skolan så följden blev att jag skolkade.

Min mamma saknar fortfarande respekt för mig och mina val och följden blir att vi fortfarande skriker åt varandra för småsaker.

 

[Mirre]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

oki ja så ska det ju inte behöva vara förstås

 

[Mustasukka]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Min 5-åring kan bli lite sur om han inte får som han vill.
Ibland säger han att han inte vill bo med mig, om han inte får hoppa i sängen tex.
Fast han ångrar sig alltid efteråt och säger, mamma jag vill bo med dig.
Du är dum och elak kan han säga ibland också om han känner sig orättvist behandlad, dvs när han inte får spela tv-spel hela dagen.
Annars är han rätt väluppfostrad.

Eller ja, han avbryter en när man pratar med någon annan och lyssnar inte ofta på första tillsägelsen när det gäller vad som helst.

Vet inte om jag kan säga att jag uppfostrar honom direkt. Jag försöker behandla som en medmänniska och hoppas att han kommer göra likadant mot sina medmänniskor.

Och oftast är han en riktigt trevlig liten kille.
Idag senast gjorde han mig så glad. Helt plötsligt när vi var ute och gick sa han, du är söt mamma

 

[Stollan]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Vad menas med väluppfostrad?
När min dotter är under emotionell stress som blir för hög är hon inte vad många skulle kalla för väluppfostrad men det handlar inte om fostran dvs lära sig vad som är rätt och fel och rätta sig efter det utan det handlar om att lära sig hantera sina känslor.
I min familj finns det inte en person som inte har låg emotionell stresströskel och alla har ett stort emotionellt djup.
När min dotter är välbalanserat emotionellt är hon vad folk kallar för väldigt väluppfostrad.
Vissa tycker dessutom att det som kallas för väluppfostrat hos barn (barn som alltid lyder i alla sammanhang) inte är en bra egenskap som vuxen. Det tål att tänkas på för vi bör fostra barnen med tanke på vad vi vill ha dom som vuxna som guidlinje att följa.
Det allra, allra viktigaste i barnuppfostran är att lära barnet hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt för kan du göra det så får du en välbalanserad vuxen när barnet växt upp.

 

[indian-charlie]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Hm..

Jag får alltid höra att mina barn är väldigt väluppfostrade, att de är skötsamma och att de verkligen vet hur man ska uppföra sig.

Hmmm'ar lite mer, min minsta som är 6 år avviker lite från de stora, hon är nog väldigt väluppfostrad men envis och kan visa en vidrig sida om hon inte får som hon vill men det beror nog inte på hur väluppfostrad hon är utan på att hon har blivit bortskämd av alla i familjen. Hon är grym på att linda alla runt sitt lillfinger.

Jag tror att man kan vara väldigt väluppfostrad men ändå visa sidor som går utanför den väluppfostrade (om ngn fattar vad jag menar).

Att uppfostra sina barn på ett bra sätt är för mig att visa dem hur man bemöter andra människor, att man kan visa hänsyn samtidigt som man inte ger avkall på sin egen personlighet. Att vara starka som personer men inte vara egoistiska. Att kunna visa kärlek till andra och sig själv på ett bra sätt. Att kunna vara ödmjuk när situationen kräver det.

*funderar vidare*

 

[mimus]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Ett sådant beteende är inte ouppfostrat.
Det är ett symptom på att något att riktigt galet.

Ouppfostrat tycker jag mera är ungar som inte har lärt sig de outtalade regler vi har satt.

Att man ex äter rmed bestick, att man tvättar händer efter ett toabesök, att man inte ringer folk mitt i natten för att man inte kan vänta till morgonen, slår eller mobbar sina kompisar, mm, mm.

Dialog, respekt, ödmjukhet och ansvar och ömsesidighet, är några tänkvärda ord som gäller barnuppfostran.

Det är svårt att vara förälder om man själv inte fått dessa redskap.

 

[Sholeh]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Jag håller absolut med!

Trots att jag var som Mackenzie så var jag långt ifrån ouppfostrad. Jag var extremt välartad egentligen, men om man aldrig får uppskattning för det man gör bra och om man känner att man inte respekteras som individ, då blir man jävligt jobbig.

 

[CillaW]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Jag vet inte riktigt hur jag har lyckats med mina barn, men de är väldigt trevliga, omtänksamma och hjälpsamma.

Jag har visat dem respekt och framför allt har jag i alla lägen tok-älskat dem. Förklarat varför det är på ett visst sätt och varit beredd att ändra mig om de har en bättre lösning på problemet.

 

[Welsh]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Jag vet inte om mina barn är så speciellt väluppfostrade men 4 åringar säjer "nej tack" om han inte vill något. (typ om han inte vill komma och äta när han leker. )

 

[Enya]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Ja, så ser jag på uppfostran lite grann, att ett uppfostrat barn kan säga tack när det får något, ja tack och nej tack, som äter med sin sked eller gaffel och inte slafsar med maten ( syftar här inte på småbarn som håller p åatt lära sig).

Uppfostrat elelr ouppfostrat handlar inte om att barnet skriker och gapar när det inte får som det vill, det handlar inte om att det tar saker från andra och det handlar inte om att det trotsar på flera andra sätt.

Mina barn har fått lära sig det här med tack, och att bära undan sin egen tallrik, glas och gaffel efter maten. Jag har även lyckats lära dem att hjälpa varandra med tex att öppna dörrar eller leta efter skor, och att hjälpa mig med att tex plocka upp hundleksaker osv

Däremot så kan de gapa och skrika för att de inte får som de vill och ställa till med en scen om de känner att jag inte har kontrollen över dem när vi är ute någonstans. Men inte handlar det om att de är ouppfostrade utan snarare om att de testar gränser, för tänk om de kan få som de vill den gången!

 

[Sar]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Jag märker att det verkar finnas många definitioner på "väluppfostrad". Personligen definierar jag det som att man är artig, har knäckt och förstår de sociala koderna och bemödar sig om att vara tillags utan att för den skull utplåna sin personlighet.
Sedan är det väl just under emotionell press som man bekänner färg, att uppföra sig väl är sällan något problem om man inte är pressad (kompisen har just tagit saken jag ville ha...).
Att stå och skrika på Ica anser jag vara ouppfostrat, sedan tror jag att de flesta föräldrar någon gång haft det problemet.
Man får räkna med att gå igenom en del innan barnet har lärt sig sociala koder och blir väl fostrat.

 

[Kelda]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Det finns ju ett uttryck som heter "hemmaful och bortavacker" och det stämmer ganska väl in på mina barn. Dvs de uppför sig bra när de är med utomstående, men kan flippa ur emellanåt hemma. Men vem gör inte det? Ärligt talat, hur många här kan säja att man alltid uppför sig helt oklanderligt hemma?!
Men grejen med att vara "hemmaful och bortavacker" är ju att då VET man hur man SKA uppföra sig, fast man kanske inte alltid orka leva efter det. Och det anser jag som sagt som helt normalt.

 

[Stollan]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Men utbrott pga emotionell stress handlar inte om ouppfostran utan svårigheter att hantera känslor som väller upp.
Sociala koder kan man ha knäckt dvs förstått men ändå inte klara av att följa dom till punkt och pricka för det. Inte ens vuxna fixar det alla gånger fast man knäckt koden för länge sedan.
Den som säger att utbrott på ICA handlar om ouppfostran har ju då rakt inte varit med om alla slags personligheter hos barn och brukar normalt sätt ha svårt att förstå hur man hanterar och bemöter ett barn som mitt. Det brukar av någon anledning låta annorlunda när dom väl fått ett barn som får utbrott trots att dom aldrig fått sin vilja igenom eller tjänat på det tidigare.
Dom brukar få äta upp sina ord som det så fint heter.

 

[Sar]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Jag anser att när man får utbrott p.g.a. emotionell stress så uppför man sig inte väl fast man borde. Det är det som skiljer agnarna från vetet, när man klarar av att uppföra sig väl trots att man är pressad så uppför man sig väluppfostrat.
Sedan är jag inte alls övertygad om att man alltid MÅSTE vara väluppfostrad eller uppföra sig väl. Det kan vara rätt befriande att uppföra sig riktigt illa trots att man får ta konsekvenserna efteråt.

Utbrott på Ica är enligt min mening ouppfostrat men de allra flesta har gått igenom det. Det är naturligt att prova tänja på gränser och trotsa men väluppfostrat är det inte!
Jag tror inte alls att jag skulle ha problem med att hantera eller bemöta ditt barn, jag har flera barn i min bekantskapskrets som har samma reaktioner på emotionell stress (men säkert kan man naturligtvis inte vara). Jag slår mig heller inte för bröstet med att mina barn är mer väluppfostrade än andra men när de ligger i rad och skriker på golvet på Ica framför godishyllan kommer jag inte att kalla dem väluppfostrade utan "vtmjnt" (vanligtvis trevliga men just nu trotsiga).....

 

[Sar]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Det finns ju ett uttryck som heter "hemmaful och bortavacker" och det stämmer ganska väl in på mina barn. Dvs de uppför sig bra när de är med utomstående, men kan flippa ur emellanåt hemma. Men vem gör inte det? Ärligt talat, hur många här kan säja att man alltid uppför sig helt oklanderligt hemma?!
Men grejen med att vara "hemmaful och bortavacker" är ju att då VET man hur man SKA uppföra sig, fast man kanske inte alltid orka leva efter det. Och det anser jag som sagt som helt normalt.

Väl talat !

 

[Stollan]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Min dotter har brakat ihop på ICA och det hade inget med uppfostran att göra lika lite som att en person med ADHD är ouppfostrad bara för att den har svårt att hålla igen sina impulser.
Alla är födda med olika förmåga att hantera stress av olika slag vilket är genetiskt betingat. Dom som är födda med en genetisk sämre förmåga att hantera stress tar det mycket längre tid att lära sig hantera detta då det kräver högre logiskt tänkande och högre förmågan till abstrakt tänkande. Det tar helt enkelt längre tid för dessa barn att bli stabila helt enkelt.
Jag antar att du ser kvinnor som är gravida som bryter ihop lätt på hormonerna samt människor med neuropsykiatriska funktionshinder som ouppfostrade också. Vi skall inte prata om människor som håller på att bränna ut sig som inte klarar av att vara lugn och pedagogiska.
Att borderliner är ouppfostrade människor?
Många av dom känsliga barnen kan jämställas med en som har diagnosen borderliner ett bra tag under deras uppväxt.

Ouppfostrad är motsats till uppfostrad och innebär att föräldern då inte har fostrat barnet efter samhällets sociala normer. Vad som är rätt eller fel kan faktiskt diskuteras och det är olika från person till person.
Ett antal barn som brakar ihop på ICA gör det inte pga brist på fostran hur man gör där utan det handlar om att det just då är jobbigt att hantera motgång. Jobbigt att hantera motgång handlar överhuvudtaget inte om ouppfostran utan oftast att hjärnan inte är tillräckligt utvecklad att hantera detta när den är i kaos.
Om man sedan ser mig som ouppfostrad för att jag grät och var arg som ett bi när läkare av löjliga anledningar ville dra in mina läkemedel så får man väl tycka det då för dt anser jag inte är min sak att bry mig om nämnvärt. Samma sak med ett barn som i affären börjar att gråta för den inte fick det den gärna ville ha så jättemycket.
Det är jobbigt nog för barnet att hantera än att behöva vara "ouppfostrad" också för barn känner och förstår mycket väl att det den gör inte är ok. Jag för min del brukar stötta och trösta när barnen blir så. Mitt jobb som vuxen är att lära barnet hantera sina känslor på ett kontruktivt sätt för vet du vad, allt sådant beteende som slänga sig på ICA, gnäll för dom vill ha något osv försvinner och förmågan att vara en bättre förlorare i spel osv blir också bättre.
Att ha svårt att hantera emotionell stress handlar inte om brist på uppfostran utan i första hand handlar det om att hjärnan inte är tillräckligt utvecklad ännu (det går inte att skynda på den hur snabbt som helst) samt en hel del att barnet inte fått tillräckligt vägledning och stöd igenom motstånd tidigare. Allt för ofta vill föräldern sopa bort alla motgångar i all välmening eftersom det är så jobbigt för barnet att hantera samtidigt som dom inte inser att gör man det så får barnet svårare att hantera motgångar ju äldre dom blir. Dessutom är det mer skambelagt att förlora kontrollen över sina känslor ju äldre man blir. Ond cirkel uppstår.
Stora motgångar bör mildras och vissa bör man försöka få bort tills barnet är lagom stort för att hantera dom om möjligt men vissa motgångar måste barnet få gå igenom för att kunna lära sig att man överlever och att det faktiskt inte är så farligt om människor runt omkring dom inte gör en stor sak av det hela.

Sedan är jag grymt allergisk mot ordet ouppfostran för där läggs bördan på barnet för i vissa fall handlar det om att kaoset inom barnet bara visar sig utåt (jag föredrar detta för sådant barn kommer troligtvis inte att bli självskadande och det upptäcks tidigare om där är problem psykiskt=lättare att åtgärda så fort som möjligt) och i dom andra fall handlar det om föräldrar som inte fostrar barnet enligt samhällets normer.
Jag själv föredrar ett barn med vilja som faktiskt brakar ihop i affären än ett barn som är så "snällt" att den aldrig upplevs som ouppfostrad. Jag är mer orolig för det "snälla barnets" framtid än för ett barn som har en vilja som vägrar låta den kuvas totalt.

Det är bara att inse att du har andra värderingar i ordet ouppfostrad eftersom jag anser att det är samma som brist på uppfostran men uppenbarligen inte du eftersom du drar alla skrikande barn i ICA över en kant.
Jag har märkt att skolan genom tiderna har haft svårt att hantera människor som är som jag dvs hyperkänsliga med låg akut emotionell stresströskel. Jag har fortfarande en väldigt låg sådan men det märks väldigt sällan då jag sällan hamnar i en emotionell akut stress. Genom rollspel i hjärnan spelar jag upp olika situationer och förbereder mig inför samtal och händelser samt att jag lärt mig att sänka förväntningar överlag. Detta är något ett barn har svårare att göra för det kräver att dom skall kunna förstå andras tankar och hur dom fungerar och kunna se bakom ord som kommer upp.
Fast åt andra sidan tycker jag inte om ordet alls för det är så sablarns luddigt och tar inte alls hänsyn till orsak utan bara verkan.
Jag avskyr saker som bara tar hänsyn till verkan och blundar helt för orsak.

 

[dressyrtant]

Sv: Hur väluppfostrade är era barn?

Ett antal barn som brakar ihop på ICA gör det inte pga brist på fostran hur man gör där utan det handlar om att det just då är jobbigt att hantera motgång. Jobbigt att hantera motgång handlar överhuvudtaget inte om ouppfostran utan oftast att hjärnan inte är tillräckligt utvecklad att hantera detta när den är i kaos.

Tack Stollan för dina inlägg!!! Jätteintressant läsning!
I mitt fall är det så att dottern har varit med om väldigt traumatiska upplevelser. Så att hon är "störande" på dagis har inte att göra med uppfostran i hennes fall heller. Hon har varit i terapi i våras och ska gå hos psykologen nu igen.
Dottern blir provocerad av om ett annat barn går förbi närmare än en meter ifrån. Då tror hon att det andra barnet vill henne illa. Reaktionerna kan vara alltifrån att hon bryter ihop och säger att det andra barnet har kallat henne någonting fult (trots att man har varit på plats och vet att det inte är så, så hävdar hon det), till att hon flyger på det andra barnet direkt och slår till det. Det är jobbigt för alla. För henne, för mig som förälder, för dagispersonalen och för de andra barnen på dagis. Det som bäst har funkat hittills är tröst, tröst och tröst. Ja, precis: att trösta den som slår. För det är ju egentligen hon som mår sämst. Visst den som blir slagen behöver också tröst. Men dottern slår inte för att hon är ouppfostrad, utan för att hon har väldigt mycket traumor bakom sig och inte kan hantera alla intryck och känslor.
Dagsformen varierar s a s. Ett tag kom hon ganska långt i sin impulskontroll. Det var verkligen så att "smockan hängde i luften". Hennes lilla, knutna hand darrade i luften. Hon visste att hon inte fick, hon kämpade med sig själv. Ibland lyckades hon hålla tillbaka smockan, ibland inte. Efter en liten händelse som avvek från vardagen för några veckor sedan är den förbättringen borta igen. Så vi vacklar fram och tillbaka. På längre sikt kan det hända att hon får en stödperson på dagis för att klara dagarna där.
Det är väldigt svårt när små barn mår illa av olika orsaker. Och särskilt svårt är det att som förälder bli fördömd för det, eller känna att barnet blir fördömt för det.