Jag jobbade 5 år som stallskötare i ett stall. Jag kan väl säga såhär att det inte var vidare vitt det arbetet. Jag var ung och dum men ångrar det inte - samtidigt som jag gör det. Jag lärde mig mycket, men hade inget liv. Jag jobbade alla dagar i veckan utom varannan helg - fick lite fickpengar och boende gratis för mig och min häst. Jag hann knappt ta hand om min egen häst och träffade sällan vänner eller familj. De helger jag var ledig åkte jag hem och sov.
Jag hade INGET socialt liv, och hann inte ta körkort så var fast där i skogen. Efter fem års slit började jag inse att jag behövde tänka på framtiden. Jag hade inget pensionsspar, "levde utanför radarn", inget socialt liv, ingen framtid. Jag började längta efter egen familj, hus och barn. Varje gång jag började känna så, mutade mina chefer mig att stanna genom beröm, gåvor etc... eller känslomässigt utpressade mig (vilket jag då inte var medveten om, trodde bara på dem).
Jag minns att jag en gång sa till min vän att det enda sättet för mig att lämna gården är om vi skulle bli osams, jag är för äckligt lojal och arbetstrogen så ville "inte ge upp". Så kom en dag då jag faktiskt behövde lämna gården illa kvickt för att skydda mig från mer skada än vad som skedde. (kort och gott blev jag misshandlad av en manlig kollega, cheferna hotade att ljuga i rätten om jag anmälde honom då de fick betalt för att ha honom där, så jag flyttade snabbt hem. Rädd för att åka dit för svartjobb om jag anmälde).
Detta gav mig distans från mina 5 år på stallet. Jag skulle lyssnat på mina nära och kära, sett tecknen när en efter en av de andra stallarbetarna gick in i väggen och slutade. Nu var jag rädd och ensam i mig själv, men fri. Jag skulle nu söka jobb, samtidigt som jag skulle förklara vart jag varit i 5 år på mitt CV, vågade inte skriva stalljobb ifall det granskades. Men skrev in det som 5årig praktik.
Jag kände mig 10 år efter mina jämnåriga vänner som hade man, hus, barn... Men jag fann min väg, började vikariera och tjänade tredubbla det jag tjänade i stallet, på att vikariera 3 dagar i veckan. Vad mycket tid jag fick över för annat nu! Och nu utbildar jag mig till förskollärare, ett jobb med bra inkomst och avtal. Jag är fortfarande stressad över att jag inte har pensionssparat så länge (3 år nu), men känner mig ändå glad. Även om jag varken har hus, barn eller man
Hästjobbet dödade mitt hästintresse. Jag har kvar min ridhäst och min ponny, men kommer nog inte skaffa fler hästar i framtiden. Samtidigt är jag tacksam över dessa år i hästbranschen. Lärde mig massor om häst, om hur man arbetar hart men främst om mig själv.
Detta var kanske inte så roligt att läsa. Men det jag menar är att det garanterat finns bättre hästjobb än det jag tog mig an. Med bra lön, bra kollegor, troligen usel arbetstid men något man ändå vill göra. Men enligt mig måste man vara extremt begåvad eller otroligt rik för att lyckas och jag är varken eller.
Min utbildning (gick häst på gymnasiet) hjälpte mig inte i jobbet. Mina chefer skrattade mest åt min utbildning och sa att de inte kollade på folks papper utan hur hårt man arbetade - därför var jag nog kvar så länge. Jag slet som ett djur.
Vad du än gör önskar jag dig lycka till, du kan lyckas med din hästdröm men lova mig att vara lite smartare än vad jag var och välj ett VITT hästjobb, med kollektivavtal och vettiga chefer. Inget jobb är värt att offra sin själ på. Lyssna på varningstecknen och låt ingen annan påverka dig.