D
dainese
Min sambo och jag har en liten pomeranian-kille på 7,5 månader, som vi köpte då han var 6 månader. Fram tills dess har han bara sett uppfödarens hus och trädgård, och vi har därför fått kämpa mycket med socialisering osv, men det går långsamt framåt Däremot har vi ett annat problem, som nu börjar bli lite akut...
I de sex veckor vi har haft Leo, så har han blivit väldigt beroende av mig och mindre knuten till min sambo. Det beror nog på de misstag vi gjorde i början, som att han ibland på morgonen fick komma upp i sängen, att jag ensam hämtade honom hos uppfödaren osv. Dessutom har jag varit ensam med honom i ett par situationer där han behövde tröst och trygghet (min kille jobbade, jag studerar).
Trots att det var min kille som allra helst ville ha hund, så spelar det ingen större roll för oss vem som blev Leos "alfa". Men detta har tyvärr blivit ett så stort problem, att han inte kan vara utan mig i 10 min utan att gå i panik, även om min kille är med honom (!!).
Frågan är nu hur vi löser detta...
a) Ska Leo få en rejäl kalldusch av mig? Alltså att jag försvinner ur hans liv, så att han förhoppningsvis upptäcker att världen inte går under utan mig? Han är ju inte ensam?? Ska jag isåfall vara borta i en dag, ett par dagar, eller i en vecka (som Leo alltså tillbringar tillsammans med min sambo)?? Kan det finnas en risk för att han blir ännu mer mattesjuk när jag kommer hem igen?
b) Eller ska vi (precis som vi håller på med nu, eftersom vi är osäkra på hur effektivt a-förslaget är, och ensamträning ändå ska göras) fortsätta att öva "utan matte"-träning, då jag lämnar honom och kommer tillbaka igen, utan dramatik... Detta gör vi flera gånger om dagen, och just nu är vi uppe i 5-10 minuter.
Eller finns det kanske en tredje lösning på det hela?
Det har långsamt, långsamt gått bättre för Leo att vara utan mig, men det börjar bli rätt påfrestande att tex inte kunna duscha ensam. Leo är dessutom väldigt förtjust i min sambo, men när det kommer till att vara ensam med hunden är det som om min sambo inte uppfyller kraven...
Det ska självklart också sägas, att vi försöker att dela alla plikter och allt umgänge med honom jämlikt, även om det är svårt för min kille att leva upp till Leos behov... Självklart har vi också kontaktat en hundtränare, som vi ska till kurs hos om en månad, men just nu har hon semester och går inte att få tag på.
Det kan tilläggas att innan Leo kom till oss, har han alltid varit tillsammans med massor av hundar och människor hela dagarna, och aldrig ensamtränats.
Som sagt, om det är någon som har några tips, så tas de tacksamt emot! Jag börjar känna mig kvävd, och sambon är jätteledsen för att han inte duger
I de sex veckor vi har haft Leo, så har han blivit väldigt beroende av mig och mindre knuten till min sambo. Det beror nog på de misstag vi gjorde i början, som att han ibland på morgonen fick komma upp i sängen, att jag ensam hämtade honom hos uppfödaren osv. Dessutom har jag varit ensam med honom i ett par situationer där han behövde tröst och trygghet (min kille jobbade, jag studerar).
Trots att det var min kille som allra helst ville ha hund, så spelar det ingen större roll för oss vem som blev Leos "alfa". Men detta har tyvärr blivit ett så stort problem, att han inte kan vara utan mig i 10 min utan att gå i panik, även om min kille är med honom (!!).
Frågan är nu hur vi löser detta...
a) Ska Leo få en rejäl kalldusch av mig? Alltså att jag försvinner ur hans liv, så att han förhoppningsvis upptäcker att världen inte går under utan mig? Han är ju inte ensam?? Ska jag isåfall vara borta i en dag, ett par dagar, eller i en vecka (som Leo alltså tillbringar tillsammans med min sambo)?? Kan det finnas en risk för att han blir ännu mer mattesjuk när jag kommer hem igen?
b) Eller ska vi (precis som vi håller på med nu, eftersom vi är osäkra på hur effektivt a-förslaget är, och ensamträning ändå ska göras) fortsätta att öva "utan matte"-träning, då jag lämnar honom och kommer tillbaka igen, utan dramatik... Detta gör vi flera gånger om dagen, och just nu är vi uppe i 5-10 minuter.
Eller finns det kanske en tredje lösning på det hela?
Det har långsamt, långsamt gått bättre för Leo att vara utan mig, men det börjar bli rätt påfrestande att tex inte kunna duscha ensam. Leo är dessutom väldigt förtjust i min sambo, men när det kommer till att vara ensam med hunden är det som om min sambo inte uppfyller kraven...
Det ska självklart också sägas, att vi försöker att dela alla plikter och allt umgänge med honom jämlikt, även om det är svårt för min kille att leva upp till Leos behov... Självklart har vi också kontaktat en hundtränare, som vi ska till kurs hos om en månad, men just nu har hon semester och går inte att få tag på.
Det kan tilläggas att innan Leo kom till oss, har han alltid varit tillsammans med massor av hundar och människor hela dagarna, och aldrig ensamtränats.
Som sagt, om det är någon som har några tips, så tas de tacksamt emot! Jag börjar känna mig kvävd, och sambon är jätteledsen för att han inte duger