Hur stötta ung människa i uppbrottsångest?

[Otherside]

Dottern, 21, har precis gjort slut med sin pojkvän efter 2,5 år. Förhållandet var tryggt men meningslöst och de hade inget gemensamt. Han hade sidor som inte alls var positiva (inget våld, dock, tack och lov). Hon samlade mod i över ett år .. och gjorde slut i förrgår. Visste att det skulle bli ledsamt och tufft - men inte SÅ HÄR katastrofalt tufft. Hon är ett absolut vrak och bitvis knappt kontaktbar. Har fruktansvärd ångest och vill bara vrida tiden tillbaka och göra det ogjort - fastän hon VET att han inte är rätt för henne och absolut inte vill tillbringa resten av livet med honom.

Jag fattar ju att sånt här är tufft, men jag är uppriktigt orolig för hennes mentala hälsa. Det är riktigt, riktigt illa. Hon är en otroligt empatisk och smart tjej och säger hela tiden att hennes "över-jag" ser glasklart på situationen men att hennes känslo-jag är i fullständig kaos. Jag har själv upplevt hjärtesorg men detta är nåt helt annat, det känns inte bra alls och jag är orolig.

Hur ska jag hantera detta? Hur kan jag hjälpa?? Vi har väldigt bra mamma-dotter-kontakt och pratar om allt, alltid, men nu står jag maktlös.

Ett uppbrott tar i genomsnitt 6 månader att initialt komma över, läste jag (ibland aldrig...) och det känns omöjligt just nu. Hon funderar dessutom att gå tillbaka till honom.

HerreGUD, vad ska hon ta sig till, vad ska jag ta mig till?

 

[Malibu_Stacy]

Dottern, 21, har precis gjort slut med sin pojkvän efter 2,5 år. Förhållandet var tryggt men meningslöst och de hade inget gemensamt. Han hade sidor som inte alls var positiva (inget våld, dock, tack och lov). Hon samlade mod i över ett år .. och gjorde slut i förrgår. Visste att det skulle bli ledsamt och tufft - men inte SÅ HÄR katastrofalt tufft. Hon är ett absolut vrak och bitvis knappt kontaktbar. Har fruktansvärd ångest och vill bara vrida tiden tillbaka och göra det ogjort - fastän hon VET att han inte är rätt för henne och absolut inte vill tillbringa resten av livet med honom.

Jag fattar ju att sånt här är tufft, men jag är uppriktigt orolig för hennes mentala hälsa. Det är riktigt, riktigt illa. Hon är en otroligt empatisk och smart tjej och säger hela tiden att hennes "över-jag" ser glasklart på situationen men att hennes känslo-jag är i fullständig kaos. Jag har själv upplevt hjärtesorg men detta är nåt helt annat, det känns inte bra alls och jag är orolig.

Hur ska jag hantera detta? Hur kan jag hjälpa?? Vi har väldigt bra mamma-dotter-kontakt och pratar om allt, alltid, men nu står jag maktlös.

Ett uppbrott tar i genomsnitt 6 månader att initialt komma över och det känns omöjligt just nu. Hon funderar dessutom att gå tillbaka till honom.

HerreGUD, vad ska hon ta sig till, vad ska jag ta mig till?

Jag var i ungefär samma ålder när jag gjorde slut med min första pojkvän också efter ca 2,5 år. Det var fruktansvärt de första 1-2 veckorna och flera gånger så undrade jag om jag verkligen gjort rätt. Jag upplevde precis samma som din dotter, att en del av mig visste helt säkert att det var helt rätt beslut medan den andra delen var helt förkrossad och ångerfull.
Tillåt din dotter att gråta och vara ledsen, men visa henne samtidigt att livet och världen fortsätter där ute. Det känns rimligt att vara nere i 2-3 dagar men sen måste hon börja rycka upp sig med din hjälp. Små saker - börja med en promenad. Eller att hjälpa till i köket. Ta med henne på ärenden. Om hon är fysisk aktiv i vanliga fall försök uppmuntra henne så småningom till att fortsätta med det. Fysisk aktivitet frisätter endorfiner och dämpar ångest och nedstämdhet.
Min räddning blev gymmet - jag tvingade mig så småningom iväg varannan dag vilket var så otroligt viktigt. Dels att få komma ut ur huset och se något annat, se andra människor, ut och röra på mig. Sakta men säkert blir det bättre, utan att man själv märker det ens i början.
Jag upplever också att det är rätt vanligt att den första hjärtesorgen blir den värsta, särskilt hos en väldigt ung och oerfaren person. Hon kommer och behöver lära sig att livet går vidare. Försök också prata med henne om hur hon skulle känna om hon verkligen gick tillbaka till sin pojkvän. Troligtvis skulle hon först känna sig lättad över att slippa den akuta ångesten, men därefter så kan det kännas som att hon svikit sig själv, att hon flydde och inte vågade vara stark, för att inte tala om att förhållandet med största sannolikhet kommer vara lika tråkigt och icke-givande som innan. Om hon går tillbaka till denna killen, och inte kämpar sig igenom sorgen, kommer hon ju aldrig att kunna träffa den där partnern som förgyller hennes dagar, får henne att känna sig glad och lycklig, utmanar henne intellektuellt etc. Något sådant hade jag velat höra när jag var i hennes sits.

Om inget fungerar alls efter två veckor, eller hon bara blir sämre skulle jag ta kontakt med vården och för att få en tid snabbt innebär det ofta att kontakta psykiatrisk akutenhet i första skedet.

 

[Otherside]

Jag var i ungefär samma ålder när jag gjorde slut med min första pojkvän också efter ca 2,5 år. Det var fruktansvärt de första 1-2 veckorna och flera gånger så undrade jag om jag verkligen gjort rätt. Jag upplevde precis samma som din dotter, att en del av mig visste helt säkert att det var helt rätt beslut medan den andra delen var helt förkrossad och ångerfull.
Tillåt din dotter att gråta och vara ledsen, men visa henne samtidigt att livet och världen fortsätter där ute. Det känns rimligt att vara nere i 2-3 dagar men sen måste hon börja rycka upp sig med din hjälp. Små saker - börja med en promenad. Eller att hjälpa till i köket. Ta med henne på ärenden. Om hon är fysisk aktiv i vanliga fall försök uppmuntra henne så småningom till att fortsätta med det. Fysisk aktivitet frisätter endorfiner och dämpar ångest och nedstämdhet.
Min räddning blev gymmet - jag tvingade mig så småningom iväg varannan dag vilket var så otroligt viktigt. Dels att få komma ut ur huset och se något annat, se andra människor, ut och röra på mig. Sakta men säkert blir det bättre, utan att man själv märker det ens i början.
Jag upplever också att det är rätt vanligt att den första hjärtesorgen blir den värsta, särskilt hos en väldigt ung och oerfaren person. Hon kommer och behöver lära sig att livet går vidare. Försök också prata med henne om hur hon skulle känna om hon verkligen gick tillbaka till sin pojkvän. Troligtvis skulle hon först känna sig lättad över att slippa den akuta ångesten, men därefter så kan det kännas som att hon svikit sig själv, att hon flydde och inte vågade vara stark, för att inte tala om att förhållandet med största sannolikhet kommer vara lika tråkigt och icke-givande som innan. Om hon går tillbaka till denna killen, och inte kämpar sig igenom sorgen, kommer hon ju aldrig att kunna träffa den där partnern som förgyller hennes dagar, får henne att känna sig glad och lycklig, utmanar henne intellektuellt etc. Något sådant hade jag velat höra när jag var i hennes sits.

Om inget fungerar alls efter två veckor, eller hon bara blir sämre skulle jag ta kontakt med vården och för att få en tid snabbt innebär det ofta att kontakta psykiatrisk akutenhet i första skedet.

Tack!

Just nu vill hon mest undkomma ångesten, vad jag förstår. Plus att hon känner skuld gentemot honom, då han kraschat totalt och är helt ensam i sin ångest.

 

[Malibu_Stacy]

Tack!

Just nu vill hon mest undkomma ångesten, vad jag förstår. Plus att hon känner skuld gentemot honom, då han kraschat totalt och är helt ensam i sin ångest.

Hans sorg och ångest är till hundra procent hans egen och hans ansvar att brottas med.
Jag tyckte också det var helt fruktansvärt att göra slut, då pojkvännen bröt ihop fullständigt. Det skapade mer ångest hos mig, vem vill såra någon liksom? Men det är så livet ser ut, och går man in i en kärleksrelation så har man medvetet också gjort valet och tagit risken att kanske bli sårad. Det är en risk som är oundviklig i alla relationer.
Försök förklara det för din dotter. Hon ska inte bära ansvar för någon annans känslor. Han kommer att ta sig igenom detta på sitt sätt, precis som hon.

Jag tror att det viktigaste för henne är att hon har dig, att du finns där och vågar prata med henne om allt hon känner. Det är inte farligt att ha ångest. Och om den verkligen blir för stark och ihållande, så pass att hon inte klarar av att sköta basala grejer så som hygien osv och helt går in i apati, så finns vården där.

En annan viktigt grej är att hon inte fortsätter ha kontakt med sin numera ex-pojkvän. De ska inte ta sig igenom detta tillsammans, det gör det bara svårare.

 

[Kiwifrukt]

Har hon någonting som hon ”måste” göra, typ som häst/hund som behöver tas om hand? Jag var lika gammal som hon när jag råkade ut för en riktig hjärtekross och jag mådde så fruktansvärt dåligt. Då hade jag min häst inackorderad, så jag var dels tvungen att gå dit och ta hand om hästen och dels uppträda hyfsat normalt inför stallkamraterna. Jag hade bara stått i det stallet i några månader och det var inte några jag kände att jag kände så väl att jag kunde tappa fasaden inför. Kan ärligt säga att hästen var min räddning i det läget.

Min mamma var dessutom på mig som en igel och tvingade med mig överallt. Jag bodde hemma då, det underlättade för henne. Om hon så bara skulle åka och handla tvingade hon med mig, oavsett hur mycket jag bråkade för att slippa.

 

[Kiwifrukt]

Och ja, om det är möjligt för dig att påverka. Se till att de inte kan komma i kontakt med varandra. Jag och den här killen gick på samma utbildning, vilket försvårade en hel del. Vi var ju tvungna att ha kontakt på grund av skolan, alltså träffas där. Anledningen till att det tog slut var att han träffade en annan, som han ganska snabbt efter även fick ett barn med.

Jag kunde göra någon slags inställning på Facebook så att jag inte såg hans inlägg, men fortfarande var vän med honom eftersom allt annat hade väckt resten av klassens misstankar (ingen visste om vår situation). Idag, mer än tio år senare, har jag filtrerat fram hans inlägg igen för till slut hade vi en riktigt bra vänskapsrelation istället. Men att se hans uppdateringar om nya flickvännen och så snabbt även nya dottern hade tagit livet av mig då när det fortfarande var aktuellt.

 

[lilstar]

Se till att hon tar sig igenom de första veckornas sorgearbete. Jag hade tvingat med henne ut på olika saker, sett till att hon bor hemma hos dig om möjligt och pushat henne att blocka honom på sociala medier under en period. Se det som att hon är i chock och inte har förmåga att tänka klart just nu. Filmer, pussel, tv-spel, utflykter. Sånt som får henne att göra och tänka på annat.

 

[Otherside]

Ett krux är att de jobbar tillsammans, typ på ett par meters avstånd.... Just nu är det semester men om en vecka börjar jobbet igen.

Krux #2 är att allt hon vill just nu är att träffa honom igen och jag kan ju inte precis hålla fast en 21-årig kvinna..... Vi pratar och pratar men känslorna är som ett hav i storm.

 

[susanne]

Förklara att hon kommer att bli lika kär igen, i någon annan som passar henne bättre. Om hon går tillbaka så stänger hon den möjligheten.

 

[BornAgain]

Förklara att hon kommer att bli lika kär igen, i någon annan som passar henne bättre. Om hon går tillbaka så stänger hon den möjligheten.

(Även om sanningen redan levererats och den är att hon inte ansvarar för honom och hans mående)

om hon går tillbaka,så stänger hon möjligheten även för honom att hitta någon som passar honom bättre. Att gå tillbaka till en dålig eller ljummen relation är I längden inte bra för någon och inget man utsätter någon man bryr sig om för.

 

[Otherside]

(Även om sanningen redan levererats och den är att hon inte ansvarar för honom och hans mående)

om hon går tillbaka,så stänger hon möjligheten även för honom att hitta någon som passar honom bättre. Att gå tillbaka till en dålig eller ljummen relation är I längden inte bra för någon och inget man utsätter någon man bryr sig om för.

Jag vet. Tack. Om jag bara kunde överföra den vetskapen till en ung själ i kaos.....

 

[_Taggis_]

Jag vet. Tack. Om jag bara kunde överföra den vetskapen till en ung själ i kaos.....

Blir väl hängd för detta nu men...

Jag tycker att du verkar vara en supermamma som gör allt du och någon kan göra i en sån här situation. Förstår att det är tufft för er båda, jag är ju också gammal nog att veta att sånt där går över men för en som upplever det första gången är det ju inget som hjälper att andra vet. Liksom. Det är ju sånt som kommer med livserfarenhet.
Jag tänker att du gör vad du kan. Ffa i det att försöka få henne att inse att detta var rätt beslut. Men samtidigt kan du ju som du säger, inte hålla fast en vuxen människa och fysiskt hindra henne att träffa honom. Och vi måste alla göra våra egna misstag, tyvärr. Nu verkar det ju som att den här relationen bara var "meningslös" och inte på nåt konkret sätt osunt? Så låt henne inse det då igen, om hon väljer att återgå? Troligen inser hon väl rätt snart att det inte är rätt? Vad är det värsta som kan hända? I bästa fall lär hon sig ju att detta var rätt, och i värsta fall slösar hon lit mer tid på en trist relation. Men hon lär ju inte ta skada av det, eller? Frustrerande att se på, javisst. Men jag tänker att det kanske är vad som behövs - att överbevisa sig själv och sitt hjärta att detta inte är meant to be...

 

[monster1]

Dottern, 21, har precis gjort slut med sin pojkvän efter 2,5 år. Förhållandet var tryggt men meningslöst och de hade inget gemensamt. Han hade sidor som inte alls var positiva (inget våld, dock, tack och lov). Hon samlade mod i över ett år .. och gjorde slut i förrgår. Visste att det skulle bli ledsamt och tufft - men inte SÅ HÄR katastrofalt tufft. Hon är ett absolut vrak och bitvis knappt kontaktbar. Har fruktansvärd ångest och vill bara vrida tiden tillbaka och göra det ogjort - fastän hon VET att han inte är rätt för henne och absolut inte vill tillbringa resten av livet med honom.

Jag fattar ju att sånt här är tufft, men jag är uppriktigt orolig för hennes mentala hälsa. Det är riktigt, riktigt illa. Hon är en otroligt empatisk och smart tjej och säger hela tiden att hennes "över-jag" ser glasklart på situationen men att hennes känslo-jag är i fullständig kaos. Jag har själv upplevt hjärtesorg men detta är nåt helt annat, det känns inte bra alls och jag är orolig.

Hur ska jag hantera detta? Hur kan jag hjälpa?? Vi har väldigt bra mamma-dotter-kontakt och pratar om allt, alltid, men nu står jag maktlös.

Ett uppbrott tar i genomsnitt 6 månader att initialt komma över, läste jag (ibland aldrig...) och det känns omöjligt just nu. Hon funderar dessutom att gå tillbaka till honom.

HerreGUD, vad ska hon ta sig till, vad ska jag ta mig till?

Jag tänker att hon kanske behöver en samtalskontakt om hon nu varit i en destruktiv relation så länge, någon som inte är ens vän eller förälder. I övrigt så gäller det ju bara att härda ut, efter en vecka eller två så lugnar sig känslorna. Man orkar helt enkelt inte hålla igång kaoset så länge. Att skicka över kontaktuppgifter till diverse stödorganisationer osv till fd pojkvännen kan ju också göra att man släpper lite av ansvaret över till någon annan.

 

[Modest]

Blir väl hängd för detta nu men...

Jag tycker att du verkar vara en supermamma som gör allt du och någon kan göra i en sån här situation. Förstår att det är tufft för er båda, jag är ju också gammal nog att veta att sånt där går över men för en som upplever det första gången är det ju inget som hjälper att andra vet. Liksom. Det är ju sånt som kommer med livserfarenhet.
Jag tänker att du gör vad du kan. Ffa i det att försöka få henne att inse att detta var rätt beslut. Men samtidigt kan du ju som du säger, inte hålla fast en vuxen människa och fysiskt hindra henne att träffa honom. Och vi måste alla göra våra egna misstag, tyvärr. Nu verkar det ju som att den här relationen bara var "meningslös" och inte på nåt konkret sätt osunt? Så låt henne inse det då igen, om hon väljer att återgå? Troligen inser hon väl rätt snart att det inte är rätt? Vad är det värsta som kan hända? I bästa fall lär hon sig ju att detta var rätt, och i värsta fall slösar hon lit mer tid på en trist relation. Men hon lär ju inte ta skada av det, eller? Frustrerande att se på, javisst. Men jag tänker att det kanske är vad som behövs - att överbevisa sig själv och sitt hjärta att detta inte är meant to be...

Jag tänker som du. Att vara förälder innebär att stödja och trösta, men också att låta barnet göra egna val och misstag.

 

[Otherside]

Blir väl hängd för detta nu men...

Jag tycker att du verkar vara en supermamma som gör allt du och någon kan göra i en sån här situation. Förstår att det är tufft för er båda, jag är ju också gammal nog att veta att sånt där går över men för en som upplever det första gången är det ju inget som hjälper att andra vet. Liksom. Det är ju sånt som kommer med livserfarenhet.
Jag tänker att du gör vad du kan. Ffa i det att försöka få henne att inse att detta var rätt beslut. Men samtidigt kan du ju som du säger, inte hålla fast en vuxen människa och fysiskt hindra henne att träffa honom. Och vi måste alla göra våra egna misstag, tyvärr. Nu verkar det ju som att den här relationen bara var "meningslös" och inte på nåt konkret sätt osunt? Så låt henne inse det då igen, om hon väljer att återgå? Troligen inser hon väl rätt snart att det inte är rätt? Vad är det värsta som kan hända? I bästa fall lär hon sig ju att detta var rätt, och i värsta fall slösar hon lit mer tid på en trist relation. Men hon lär ju inte ta skada av det, eller? Frustrerande att se på, javisst. Men jag tänker att det kanske är vad som behövs - att överbevisa sig själv och sitt hjärta att detta inte är meant to be...

Du har helt rätt! Jag vet att jag vill rädda henne ur situationen och puffa henne vidare i livet, men i slutänden måste varje människa själv lära sig på egen hand. Jag kan bara stå vid sidan och stötta när jag kan (och se till att hon får mat i magen och inte tynar bort...). Hade killen varit våldsam hade jag agerat helt annorlunda, då hade tigern i mig gjort vad som helst, men detta är nåt annat som hon, som du säger, måste lära sig på egen hand. Och ta med sig som lärdom i framtiden får jag hoppas och tro.

Tack

 

[Kiwifrukt]

Ett krux är att de jobbar tillsammans, typ på ett par meters avstånd.... Just nu är det semester men om en vecka börjar jobbet igen.

Krux #2 är att allt hon vill just nu är att träffa honom igen och jag kan ju inte precis hålla fast en 21-årig kvinna..... Vi pratar och pratar men känslorna är som ett hav i storm.

Jag har ju varit med om exakt samma sak som din dotter, och var också tvungen att fortsätta träffa honom. Tvärtom mot din dotter ville jag typ aldrig se honom igen (eller jo, det ville jag ju, men jag ville ju att han inte skulle vara tillsammans med den nya tjejen), så min mamma fick ha omvänd roll och tvinga mig att gå till skolan trots att han var där. Jag vara hemma första veckorna (det var en högskoleutbildning så det var inte obligatoriska föreläsningar och jag missade egentligen inget på att stanna hemma) men sen sparkade hon typ dit mig. Eftersom det var han som avslutade så var han rätt duktig på att undvika mig resten av terminen, det inser jag försvårar om din dotters expojkvän fortfarande är kär i henne och vill vara med henne.

Sen träffades vi inte över sommarlovet och under sommaren träffade jag en annan kille. Det höll dock inte med honom och jag fick ”återfall” ungefär ett år efter när han och nya flickvännen fick sin dotter, men det gick över mycket fortare den gången. Idag kan jag ju se att vi inte alls var menade för varandra och han är idag gift med den kvinnan han träffade då.

Jobbar de ihop permanent eller är det nu pga sommarjobb? Om det är alternativ två kommer de ju förmodligen glida ifrån varandra automatiskt när jobbet tar slut. Kommer de fortsätta jobba ihop behöver de trots allt kunna fungera tillsammans på jobbet. Det du kan göra är att finnas, stötta, låta henne gråta och älta.

 

[Jerseyite]

Det här är kanske lite offside men kanske kunde det hjälpa henne att läsa tråden om att bryta upp med en sambo som man älskar men inte delar värderingar med? Kanske kan det hjälpa att se ett konkret exempel på att uppbrott pga ”ingen framtid” är precis lika jobbiga som andra, men att det också finns så mycket att vinna när man sätter sig själv i första rum.

(Det är @Utsikt s tråd jag menar.)

 

[Otherside]

Jag har ju varit med om exakt samma sak som din dotter, och var också tvungen att fortsätta träffa honom. Tvärtom mot din dotter ville jag typ aldrig se honom igen (eller jo, det ville jag ju, men jag ville ju att han inte skulle vara tillsammans med den nya tjejen), så min mamma fick ha omvänd roll och tvinga mig att gå till skolan trots att han var där. Jag vara hemma första veckorna (det var en högskoleutbildning så det var inte obligatoriska föreläsningar och jag missade egentligen inget på att stanna hemma) men sen sparkade hon typ dit mig. Eftersom det var han som avslutade så var han rätt duktig på att undvika mig resten av terminen, det inser jag försvårar om din dotters expojkvän fortfarande är kär i henne och vill vara med henne.

Sen träffades vi inte över sommarlovet och under sommaren träffade jag en annan kille. Det höll dock inte med honom och jag fick ”återfall” ungefär ett år efter när han och nya flickvännen fick sin dotter, men det gick över mycket fortare den gången. Idag kan jag ju se att vi inte alls var menade för varandra och han är idag gift med den kvinnan han träffade då.

Jobbar de ihop permanent eller är det nu pga sommarjobb? Om det är alternativ två kommer de ju förmodligen glida ifrån varandra automatiskt när jobbet tar slut. Kommer de fortsätta jobba ihop behöver de trots allt kunna fungera tillsammans på jobbet. Det du kan göra är att finnas, stötta, låta henne gråta och älta.

Det är inte ett sommarjobb men hon har i alla fall kontrakt för 3 månader till.

Just nu är allt bara nattsvart och hopplöst.....

 

[Utsikt]

Vet inte om min tråd kan vara till någon hjälp men...
(Och nu är jag ca 10 år äldre också..)

Där kan jag säga att det är/var en man som är fantastisk på SÅ många sätt. Fin och rolig osv.
Jag hyser fortfarande mycket kärlek till honom, och jag tror han känner på samma sätt (mer vet jag inte då vi separerat och inte ska höras än). Och det är så jävla tungt ibland.

Man vill bara komma ihåg allt det fina, det roliga, allt det som var så BRA.
Trots att det finns hundra anledningar till att det inte fungerar, att en framtid inte skulle fungera.
Jag har insett satt det inte ens behöver vara livsomvälvande saker (ex barn), det räcker med det lilla. Allt det där man tänker att "det blir nog annorlunda", men jag tror människor ändrar sig mindre än man hoppas. Samma sak gäller mig, jag vill inte kompromissa med min lycka heller Och då kanske man får inse att man inte är rätt för varandra.

Jag svamlar som vanligt, men ett konkret råd, om det finns stunder över ytan, är att krasst skriva listor.
Man får skriva bra saker också såklart. Men också varför det inte fungerar, vad problemen egentligen är. Det är viktigt tror jag. För av egen erfarenhet, när jag saknar och saknar och saknar, då är det väääldigt svårt att komma ihåg varför jag ville göra slut. Det var ju SÅ bra.

Men egentligen vet jag att det inte bara var bra. Inte bara solsken och regnbågar. Och det är väldigt skönt att kunna se det, svart på vitt framför sig. Att man inte gjorde slut bara som ett infall.

 

[Malibu_Stacy]

Hur går det @Otherside ?