Hur ska vi hantera svärmor?

[BernT]

Jag har också problem med min svärmor ibland och tänkte några saker som kanske kunnat underlätta?
Jag har ingen kontakt med svärmor annat än när vi träffas, jag har inte hennes nummer, hon har inte mitt, vi är inte vänner på fb. All kontakt går via sambon. Hade det gått att lösa för er? Du kan ju blocka hennes nummer och om hon sen frågar din partner varför hon inte får tag på dig så är det nått mystiskt fel med telefonen som är löser sig om ni är rädda det blir bråk. Sen efter det sker all kommunikation med din partner, din svärmor får ta upp allt med honom. Och din sambo får i uppdrag att inte vidarebefordra negativa saker till dig (det gäller stenhårt här, jag vet att svärmor inte gillar mig och det enda som händer om sambon vidarebefordrar klagomål är att jag mår sämre).

Vad gäller att dottern ska få träffa farmor och farfar så kan ni väl återgå till att sambon går dit med henne på egen hand då och då? Och om ni vill så hade dom ju även kunnat komma hälsa på när du bara råkar ha nått jätteviktigt att göra (typ läsa på biblioteket, träffa en kompis, ut och gå i en park), men dom får ha så kul. Också kommer du tillbaks när sambon meddelar att dom åkt och nästa gång han pratar med sin mor kan han alltid säga att det var synd att det blev så, om hon klagar, utan att nämna att det kommer bli så jämt.

Så kan du träffa svärmor när det är kalas och där är folk som gör att hon beter sig

Men det låter som att mycket av problemet just nu är vad hon skriver i sms och säger I telefon, så flytta över allt sånt till sambon skulle jag säga, vet att mitt liv varit mycket jobbigare om svärmor kunde smsa mig varje gång hon blev sur

Jag tycker inte man daltar med elaka människor. Hade aldrig ljugit och sagt att telefonen är trasig osv. Jag är rätt bitsk av mig men är man en idiot och beter sig illa ska man få veta det.

 

[Gnist]

Jag har aldrig riktigt förstått det där med att om jag har problem med någon på ev partners sida, så är det ev partner ansvar att "ta hand om" det. Att aldrig själv sätta upp några gränser, utan det ska göras genom ombud ger inte någon form av respekt sinsemellan och det är väl ändå vad man på något vis vill uppnå? Att ens gränser, ens person respekteras av den gränslöse.

Har jag problem med någon, så tar jag -som vuxen människa- upp det med vederbörande själv. Så stå på dig ts, även om det är jobbigt och ta stöd av partnern däremellan, för hans "jobb" är ju att stötta dig i det här, när du behöver det.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny okej. Jag är av annan åsikt helt enkelt. Klart man ska stå upp för sig o.s.v. men jag tänker att det är skillnad då det gäller släktingar och familj. Jag hade blivit så jävla bitter på min sambo om han inte skött problem med sin mamma utan väntat sig att jag ska göra det.

Min gäst mina problem, hans gäst hans problem.

Fast nu pratar du om något helt annat. Hade partnern bara ryckt på axlarna och ansett det vara Ts problem är ju det något helt annat än att hen på alla sätt försöker få sin mamma att bete sig bättre men misslyckas. Att ens partners föräldrar är som de är kan man knappast lasta partnern för. Tack och lov att min partner inte är så dömande. Då hade han lämnat mig på studs så märkliga som mina föräldrar är (jag är ju värdelös enligt dem och alla som umgås med mig, mina barn, bonusbarn, bonusbarnbarn, partner, vänner osv. är enligt deras åsikt också värdelösa då enbart och bara för att de sammankopplas med mig). Tack och lov ser han det också som att han är tillsammans med mig, inte med mina föräldrar eller min släkt för dem kan jag tyvärr inte göra så mycket åt.

Ja gäst som i kompis. Gäst som i släkt som svärföräldrar ser jag det som något helt annat. Ens svärföräldrar är iallafall för mig något mer komplicerat än en kompisrelation är. Ens svärföräldrar kan man inte välja, vänner väljer man.

 

[Madalitso]

Jag tycker inte man daltar med elaka människor. Hade aldrig ljugit och sagt att telefonen är trasig osv. Jag är rätt bitsk av mig men är man en idiot och beter sig illa ska man få veta det.

Nä, det bästa är säkert om man kan säga som det är, men kommer det ändra något i människans beteende? Jag kan ju bara utgå från min svärmor och där gäller att om hade haft hennes nummer och sen blockat det och då berättat att det var det jag gjort, för att hon var får elak/jobbig så hade det inte ändrat hennes beteende, det enda som hade hänt är att hon varit ännu jobbigare när vi sågs och ännu jobbigare mot sambon när dom pratar.

Lite samma som dom som säger att ts ska stå upp för sig själv. Orkar ts det och det funkar - jättebra! Nu låter det ju dock som ts mår rätt dåligt av det här och inte riktigt orkar försvara sig hur mycket som helst. Och är svärmor här lika min svärmor (vilket det låter som) så hade det inte hjälpt utan bara gjort kritiken mot ts mycket värre, som ett straff. Det enda som funkat i min relation till svärmor är att inte träffas så ofta, att partnern tar ansvar för all kommunikation och att när vi träffas anstränger jag mig för att hålla konversationen till neutrala samtalsämne.

Orkar man kan man visst ta striden, men med den här typen av människor vet jag inte hur effektivt det är, och det är också svårare när det är människor som kommee vara kvar i ens liv, för då kan man inte slippa utfallet ifall allt bara blir värre.

 

[nejlica]

Jag har aldrig riktigt förstått det där med att om jag har problem med någon på ev partners sida, så är det ev partner ansvar att "ta hand om" det. Att aldrig själv sätta upp några gränser, utan det ska göras genom ombud ger inte någon form av respekt sinsemellan och det är väl ändå vad man på något vis vill uppnå? Att ens gränser, ens person respekteras av den gränslöse.

Har jag problem med någon, så tar jag -som vuxen människa- upp det med vederbörande själv. Så stå på dig ts, även om det är jobbigt och ta stöd av partnern däremellan, för hans "jobb" är ju att stötta dig i det här, när du behöver det.

Fast jag har också väldigt svårt för min svärmor. Enda anledningen till att jag accepterar att hon finns i mitt liv och vårt kommande barns liv är för att min man gärna vill ha en något sånär fungerande relation till henne. Det innebär också att jag inte fräser ifrån på samma sätt som jag hade gjort mot en annan människa, just för att det skulle påverka deras relation negativt. Hade det varit någon annan hade jag helt sonika brutit kontakten för länge sedan. Därav tycker jag ändå det på något sätt blir partners skyldighet att se till att den där relationen som han vill ha i vårt liv också flyter på så smärtfritt som möjligt.

 

[Anemone]

Hur man hanterar en gränslös svärförälder/förälder tänker jag måste utgå från om det är ett problem i relationen mellan två personer eller en person som har ett större problem.

Har man med en person att göra som inte förstår att hens beteende gör hen ovänn med grannar, skrämmer evt barnbarn etc så är det inte säker att det varken hjälper att förklara eller säga ifrån på skarpen.

Att distansera sig, styra kommunikationen, umgängestid och -form kan göra att man kan få en trevlig eftermiddag ihop då och då iallafall.

 

[TinyWiny]

Fast jag har också väldigt svårt för min svärmor. Enda anledningen till att jag accepterar att hon finns i mitt liv och vårt kommande barns liv är för att min man gärna vill ha en något sånär fungerande relation till henne. Det innebär också att jag inte fräser ifrån på samma sätt som jag hade gjort mot en annan människa, just för att det skulle påverka deras relation negativt. Hade det varit någon annan hade jag helt sonika brutit kontakten för länge sedan. Därav tycker jag ändå det på något sätt blir partners skyldighet att se till att den där relationen som han vill ha i vårt liv också flyter på så smärtfritt som möjligt.

Och detta, att din partner vill ha en relation trots allt fast du inte vill det, är ytterligare ett annat scenario. Där måste partnern sätta stopp för allt, då är det helt hens ansvar för du vill ju inte ha en relation alls med den människan. Jag uppfattar det som att Ts vill ha en relation men en respektfull sådan och då, i det läget, tror jag det enda som hjälper är att stå upp för sig själv och slå fast sina gränser.

 

[TinyWiny]

Förövrigt funderar jag ibland på om dessa svärmödrar hellre hade sett att deras barn var helt ensamma? Jag funderar på om de önskar att ingen partner fanns och att deras barn ständigt var små och behövde dem eller om de överhvudtaget har tänkt igenom vad de faktiskt gör när de driver bort deras barns val av partner. Som förälder får man tycka vad man vill om sina barns partnerval men sålänge (det vuxna) barnet inte far illa i relationen har man banne mig ingen rätt att lägga sig i.

 

[em-pirre]

Fast nu pratar du om något helt annat. Hade partnern bara ryckt på axlarna och ansett det vara Ts problem är ju det något helt annat än att hen på alla sätt försöker få sin mamma att bete sig bättre men misslyckas. Att ens partners föräldrar är som de är kan man knappast lasta partnern för. Tack och lov att min partner inte är så dömande. Då hade han lämnat mig på studs så märkliga som mina föräldrar är (jag är ju värdelös enligt dem och alla som umgås med mig, mina barn, bonusbarn, bonusbarnbarn, partner, vänner osv. är enligt deras åsikt också värdelösa då enbart och bara för att de sammankopplas med mig). Tack och lov ser han det också som att han är tillsammans med mig, inte med mina föräldrar eller min släkt för dem kan jag tyvärr inte göra så mycket åt.

Ja gäst som i kompis. Gäst som i släkt som svärföräldrar ser jag det som något helt annat. Ens svärföräldrar är iallafall för mig något mer komplicerat än en kompisrelation är. Ens svärföräldrar kan man inte välja, vänner väljer man.

Jag tänker att mannen får se till att hon slutar eller helt bryta. Men det är ju har jag hade gjort om detta skett i min relation.

 

[Madalitso]

Förövrigt funderar jag ibland på om dessa svärmödrar hellre hade sett att deras barn var helt ensamma? Jag funderar på om de önskar att ingen partner fanns och att deras barn ständigt var små och behövde dem eller om de överhvudtaget har tänkt igenom vad de faktiskt gör när de driver bort deras barns val av partner. Som förälder får man tycka vad man vill om sina barns partnerval men sålänge (det vuxna) barnet inte far illa i relationen har man banne mig ingen rätt att lägga sig i.

Som jag förstått det i vårt fall så har min svärmor alltid pratat om att sambon borde hitta någon. Och i början av förhållandet när vi bara träffades en gång i veckan var hon positiv. Sen när det började bli seriöst och vi träffades oftare och han inte längre åkte till hennes gård och hjälpte till varje helg så blev det andra tongångar (och mycket mer som behövde göras på gården som hon absolut inte klarade själv). För att inte tala om när vi berättade att vi skulle flytta ihop

Nu har det lugnat sig lite, men närmre relation än vi har nu (jag och svärmor) lär vi aldrig ha. Jag är helt nöjd med att jag och sambon kan äta middag hos henne utan problem nån gång då och då.

 

[et_flickan]

Vi har kommit överens här hemma om att jag kommer säga ifrån uppbackad av sambon såklart. Hjälper det ändå inte säger jag upp kontakten med svärmor och enbart svärfar får hälsa på. Kommer inte gå på kalas eller något där hon är med heller. Hon får ändå träffa dottern på förskolan en gång i veckan typ.

 

[Madalitso]

Kom på en sak till @et_flickan

Ibland fastnar vi i att vi borde tycka om folk som inte är så trevliga mot oss. Så förutom att man mår dåligt av vad dom säger/gör, så har man dessutom skuldkänslor för "jag borde tycka om min kusin/faster/bror/svärmor", också mår man bara ännu sämre. Men det är okej att inte tycka om folk, och ibland kan det bli lättare bara man erkänner för sig själv att man inte tycker om någon. För mig blev det lättare efter att jag inte tyckte om min svärmor, och det gjorde också att jag inte längre kände att jag behövde kämpa på samma sätt för att få henne att tycka om mig. Det gick från att jag hela tiden kände att jag inte var bra nog för att hon inte tyckte om mig, till att jag fann mig i att vi inte tyckte om varandra men i alla fall kunde vara civila när vi träffades.

 

[et_flickan]

Vill också tillägga att jag blivit bitter på sambon några gånger. Han är ju ändå den person jag kan ta konflikter med och prata med om allt så han vågar jag bli arg på. En av få. Det är tack vare honom jag kommit så extremt långt på dessa år. Han är en fantastisk människa och jag vill verkligen inte förlora honom pga hans mor.

 

[et_flickan]

Kom på en sak till @et_flickan

Ibland fastnar vi i att vi borde tycka om folk som inte är så trevliga mot oss. Så förutom att man mår dåligt av vad dom säger/gör, så har man dessutom skuldkänslor för "jag borde tycka om min kusin/faster/bror/svärmor", också mår man bara ännu sämre. Men det är okej att inte tycka om folk, och ibland kan det bli lättare bara man erkänner för sig själv att man inte tycker om någon. För mig blev det lättare efter att jag inte tyckte om min svärmor, och det gjorde också att jag inte längre kände att jag behövde kämpa på samma sätt för att få henne att tycka om mig. Det gick från att jag hela tiden kände att jag inte var bra nog för att hon inte tyckte om mig, till att jag fann mig i att vi inte tyckte om varandra men i alla fall kunde vara civila när vi träffades.

Jag gillar henne mindre och mindre kan jag säga. Hon har under dessa åren betett sig så jäkla illa så många gånger. Det är ett under att jag har orkat hålla käft så här länge.

Kan bara nämna när jag låg inne på förlossningen i v.29 med prematura värkar och det enda hon sa var att vi hade rörigt hemma, inte fixat barnrummet, och att katterna var hemma själva. Då blev sambon riktigt arg. Den situationen vi var i då vill man inte höra sånt där skit, då vill man ha stöttning. Hon kunde väl städat, skruvat ihop spjälsängen och diskat.

 

[Madalitso]

Jag gillar henne mindre och mindre kan jag säga. Hon har under dessa åren betett sig så jäkla illa så många gånger. Det är ett under att jag har orkat hålla käft så här länge.

Kan bara nämna när jag låg inne på förlossningen i v.29 med prematura värkar och det enda hon sa var att vi hade rörigt hemma, inte fixat barnrummet, och att katterna var hemma själva. Då blev sambon riktigt arg. Den situationen vi var i då vill man inte höra sånt där skit, då vill man ha stöttning. Hon kunde väl städat, skruvat ihop spjälsängen och diskat.

Jag förstår det. Bara baserat på det lilla du skrivit här så har jag full förståelse för att du inte tycker om henne. Man hade fått vara övermänsklig för att inte tröttna på nån som beter sig så.

 

[SiZo]

Jag har det omvända problemet, nämligen en mor som är väldigt gränslös. Om jag säger till henne så får jag noll reaktion. Då är det jag som är dum, dum i huvudet, elak och borde skämmas för att jag är så elak mot henne. Och detta under gap och skrik.

Men om min partner fräser ifrån, då blir hon tyst. Det är SÅ skönt!

Tack och lov så har jag en partner som står upp för mig och inte har några som helst problem med att fräsa ifrån till min mor, eftersom det uppenbarligen inte spelar någon roll vad jag säger.

Som ex så minns jag en situation när jag var tonåring (som inte är speciellt unik egentligen) där vi bråkade och jag ville bara bli lämnad ifred. Hon sprang efter och stod inne på mitt rum och jag bad henne upprepade ggr att lämna mig ifred, tillslut så skrek jag bara lämna mig ifred och det hela slutade med ett hål i väggen för att jag blev så otroligt frustrerad. Det är likadant idag. Men talar min partner om att hon ska ut ja då jävlar händer det grejjer!

Så jag håller med dig fullständigt @TinyWiny

 

[Badger]

Förövrigt funderar jag ibland på om dessa svärmödrar hellre hade sett att deras barn var helt ensamma? Jag funderar på om de önskar att ingen partner fanns och att deras barn ständigt var små och behövde dem eller om de överhvudtaget har tänkt igenom vad de faktiskt gör när de driver bort deras barns val av partner. Som förälder får man tycka vad man vill om sina barns partnerval men sålänge (det vuxna) barnet inte far illa i relationen har man banne mig ingen rätt att lägga sig i.

Tror inte de tänker alls?
Bara reagerar utan att tankarna passerar hjärnan. I alla fall de som kan sköta sig om de har besök?

Farmor var riktigt hemsk mot svärdöttrar. Men inte alla, de som barskt satte ned foten med en smäll och körde med henne hade inga problem. Då blev hon medgörlig (beundrande nästan) om än kanske inte snäll. Gräl från söner hade ingen effekt.

Samtidigt var det ju svärdöttrarna som kunde "hus och hem" som lyckades. Jag vet inte om det var en orsak eller en verkan. Dvs om de kunde köra med henne pga att de kunde hus och hem eller om de gjorde det och kände sig självsäkra för att de kunde hus och hem.

 

[TinyWiny]

Jag tänker att mannen får se till att hon slutar eller helt bryta. Men det är ju har jag hade gjort om detta skett i min relation.

Ja då förstår jag hur du menar. Samtidigt vet jag att sådana ultimatum, att bryta med en förälder för partnerns skull, ofta leder till att relationen mellan paret blir lidande.

 

[TinyWiny]

Tror inte de tänker alls?
Bara reagerar utan att tankarna passerar hjärnan. I alla fall de som kan sköta sig om de har besök?

Farmor var riktigt hemsk mot svärdöttrar. Men inte alla, de som barskt satte ned foten med en smäll och körde med henne hade inga problem. Då blev hon medgörlig (beundrande nästan) om än kanske inte snäll. Gräl från söner hade ingen effekt.

Samtidigt var det ju svärdöttrarna som kunde "hus och hem" som lyckades. Jag vet inte om det var en orsak eller en verkan. Dvs om de kunde köra med henne pga att de kunde hus och hem eller om de gjorde det och kände sig självsäkra för att de kunde hus och hem.

Nej förmodligen gör de inte det.

Sorgligt är vad det är att bara vissa egenskaper räknas.

 

[em-pirre]

Ja då förstår jag hur du menar. Samtidigt vet jag att sådana ultimatum, att bryta med en förälder för partnerns skull, ofta leder till att relationen mellan paret blir lidande.

Nej alltså några ultimatum hade jag inte ställt. Jag bara konstaterar helt hypotetiskt att det är så jag hade tänkt att min sambo hade gjort. Annars hade jag nog inte klarat av att vara sambo med honom.