Hur ska man råda?

[Fan of Bill]

Kan säga att hon nu beslutat att faktiskt omplacera hunden för hon tycker inte det är rättvist mot den att bo i ett hem där den inte är så omtyckt som den borde vara. Hon säger dock att hon tyvärr redan blivit påhoppad av ett fåtal personer, ffa av rasfolk på facebook som inte tycker att det är okej att göra så utan att hon mer eller mindre borde stå sitt kast och "leva med sitt misstag" typ. Riktigt tråkigt att folk har sån attityd. Hon har fått en del med PM där folk mer eller mindre skriver att "det borde du ha tänkt på innan, nu får du faktiskt stå ditt kast och härda ut för man kan inte bara kasta bort en hund som en leksak när man tröttnat" osv. Så det ser lite ut som att hennes farhågor har besannats tyvärr.

Det är tråkigt, riktigt tråkigt, att din väninna inte funderade igenom sitt hundköp innan det genomfördes. För jag kan hålla med om att en hund är inget man skaffar sig hur som helst utan att tänka igenom alla aspekter ett hundägarskap innebär. Inklusive rasens typiska karaktärsdrag, användningsområden, kostnader och mycket annat.

Men det är antagligen bra att hunden kommer till ett hem där den kan uppskattas och förhoppningsvis får kärlek för vem den är, istället för att vara någon det suckas över.

 

[Octavius]

Det är tråkigt, riktigt tråkigt, att din väninna inte funderade igenom sitt hundköp innan det genomfördes. För jag kan hålla med om att en hund är inget man skaffar sig hur som helst utan att tänka igenom alla aspekter ett hundägarskap innebär. Inklusive rasens typiska karaktärsdrag, användningsområden, kostnader och mycket annat.

Men det är antagligen bra att hunden kommer till ett hem där den kan uppskattas och förhoppningsvis får kärlek för vem den är, istället för att vara någon det suckas över.

Jag kan ju bara säga att detta handlar inte om något spontanköp där hon fick för sig att köpa en hund helt plötsligt och tyckte att sennen såg söta ut. Hon pratade om att köpa en i säkert 2-3 år innan hon gjorde det och har som sagt varit aktiv i communityt, så det är absolut inte något spontanköp utan eftertanke som dom man ser på blocket där folk köper hundar och sedan säljer dom efter en vecka. Visst man skulle kanske kunna tycka att hon kanske skulle kunnat spendera lite mer tid med en sån hund i verkliga livet innan hon köpte en, men det går ju att vara efterklok oavsett vad man gör och jag tycker inte man ska kasta skit på henne för att hon erkännt sitt misstag och nu försöker fixa det så att det blir bra för hunden.

 

[Red_Chili]

Kan säga att hon nu beslutat att faktiskt omplacera hunden för hon tycker inte det är rättvist mot den att bo i ett hem där den inte är så omtyckt som den borde vara. Hon säger dock att hon tyvärr redan blivit påhoppad av ett fåtal personer, ffa av rasfolk på facebook som inte tycker att det är okej att göra så utan att hon mer eller mindre borde stå sitt kast och "leva med sitt misstag" typ. Riktigt tråkigt att folk har sån attityd. Hon har fått en del med PM där folk mer eller mindre skriver att "det borde du ha tänkt på innan, nu får du faktiskt stå ditt kast och härda ut för man kan inte bara kasta bort en hund som en leksak när man tröttnat" osv. Så det ser lite ut som att hennes farhågor har besannats tyvärr.

Alltså, hur dumma får folk bli?! Skillnaden mellan att skaffa tex en människobäbis och en hund är ju just att det går att omplacera hunden om det behövs. Så länge ägaren är noga med det nya hemmet så är det ju faktiskt det bästa för hunden att få flytta! Peppa din vän nu, och behöver hon mer pepp så kan du säga åt henne att (nästan) hela buke står på hennes sida (åtminstone alla med lite vett i skallen ). Visa henne den här tråden om du tror att det kan få henne att känna sig bättre, så får hon se att det finns de som tycker att hon agerar klokt också.

 

[Octavius]

Alltså, hur dumma får folk bli?! Skillnaden mellan att skaffa tex en människobäbis och en hund är ju just att det går att omplacera hunden om det behövs. Så länge ägaren är noga med det nya hemmet så är det ju faktiskt det bästa för hunden att få flytta! Peppa din vän nu, och behöver hon mer pepp så kan du säga åt henne att (nästan) hela buke står på hennes sida (åtminstone alla med lite vett i skallen ). Visa henne den här tråden om du tror att det kan få henne att känna sig bättre, så får hon se att det finns de som tycker att hon agerar klokt också.

Tack. Har sagt till henne att även om idioterna tenderar att lysa starkast så har hon stöd både från mig, från uppfödaren, från sin familj och många andra hundmänniskor. Det finns alltid idioter som tror att dom vet bäst och har rätt att säga till andra vad som är rätt och fel utan att känna personen, sånna ska man bara strunta i. Jag brukar tänka att om det känns rätt så är det rätt. Det finns ju inga regler för hur länge man måste försöka innan man ger upp utan man måste ju avgöra det själv. Hon har ju gett det ett år nu så jag tycker inte att det är för tidigt eller att hon gett upp för snabbt. Bättre att man slår slag i saken innan det går för långt.

 

[iNHALE]

Något man ska ha i åtanke är att det är fullt naturligt att man kan ha perioder då man känner sig mindre motiverad än normalt. Det är fullt normalt att någon gång känna "detta skulle jag nog helst slippa just nu". Jag hade själv en period i somras när jag pga olika omständigheter hade det riktigt tufft både psykiskt och "fysiskt". Jag hade ett riktigt dåligt jobb som jag tackat ja till i ren desperation där jag inte fick ut någon lön som gick att leva på plus att jag var rätt psykiskt nedgången, både pga min livssituation och pga andra omständigheter. Under den perioden så gick jag i allvarliga tankar om att antingen omplacera min hund, eller låta någon ha honom på foder en tid. Jag hade 0 motivation, kände att allt, inkl hunden bara var blä och jag ville inte ha något att göra med något av det.

Nu löste det sig lyckligtvis och jag har fortfarande kvar hunden. Men poängen är att man ska inte skämmas för det man känner, och har man gått med samma känsla, kanske tom en växande känsla, en längre tid utan att den minskat, så ska man absolut ta tag i det. Ska man gå runt och ångra ett val man gjort i flera år för att man är rädd för vad andra ska tycka om en så lär man bli helt knäckt. Det kommer alltid finnas människor som inte tycker man gör rätt, oavsett vad det är man gör. Går man åt vänster är det fel, går man åt höger är det fel och går man rakt fram är det också fel. Man får helt enkelt välja vilken strid man vill ta. Vill man ta striden mot packet med idioter som saknar förståelse och empati, men själv veta att det man gör är rätt och i längden kommer innebära att man själv och hunden mår bättre. Eller vill man ta den inre striden som innebär att tillmötesgår idioterna, men få leva med den bördan det innebär att inte göra något åt sin situation, och därmed också vara anledningen till att hunden i längden kanske inte mår så bra.

Ska dock sägas att det inte behöver vara svart eller vitt, man behöver inte leva som man gjort, eller omplacera. Det finns vägar att gå däremellan. Man kan t.ex. hitta någon som kan hjälpa en att avlasta om man känner att hunden är för mycket, man kan hitta någon som vill träna med hunden osv så att hunden får det den behöver, utan att man själv behöver anstränga sig sas. Men det är ju inte säkert att det funkar för alla och det kan vara svårt att hitta rätt människa för rätt jobb sas.

Jag tycker iaf att det är starkt av din väninna att våga erkänna sitt misstag och göra något åt det, trots att hon mötts av starka reaktioner från vissa i hennes omgivning.

 

[Raderad medlem 94602]

Kan säga att hon nu beslutat att faktiskt omplacera hunden för hon tycker inte det är rättvist mot den att bo i ett hem där den inte är så omtyckt som den borde vara. Hon säger dock att hon tyvärr redan blivit påhoppad av ett fåtal personer, ffa av rasfolk på facebook som inte tycker att det är okej att göra så utan att hon mer eller mindre borde stå sitt kast och "leva med sitt misstag" typ. Riktigt tråkigt att folk har sån attityd. Hon har fått en del med PM där folk mer eller mindre skriver att "det borde du ha tänkt på innan, nu får du faktiskt stå ditt kast och härda ut för man kan inte bara kasta bort en hund som en leksak när man tröttnat" osv. Så det ser lite ut som att hennes farhågor har besannats tyvärr.

Jag tycker hon gör ett klokt beslut och helt ärligt så tycker jag att det är skittrist attityd av de som dömer henne. Man kan inte klicka med alla hundar. Jag har själv omplacerat en hund och vilket lyckokast det var för oss båda!

Men jag håller fast vid att hon bör ta en paus från hunderiet

 

[Octavius]

Jag tycker hon gör ett klokt beslut och helt ärligt så tycker jag att det är skittrist attityd av de som dömer henne. Man kan inte klicka med alla hundar. Jag har själv omplacerat en hund och vilket lyckokast det var för oss båda!

Men jag håller fast vid att hon bör ta en paus från hunderiet

Hur gammal var den du omplacerade?

Ja, hon har inte pratat så mycket om en ny hund men jag har sagt till henne att det nog är bäst om hon fokuserar på att hitta ett bra hem till hunden hon har nu. Hon gillar ju hunden väldigt mycket och det har varit jättesvårt för henne att besluta att göra sig av med den. Man kan ju tycka om hunden även om man känner att det inte är rätt liksom. Jag tipsade också om hundstallet, där hjälper ju personalen till att para ihop en med en hund som dom tror kan passa, så där slipper man ju förlita sig helt och hållet på sig själv och vad man själv tror.

 

[Raderad medlem 94602]

Hur gammal var den du omplacerade?

Ja, hon har inte pratat så mycket om en ny hund men jag har sagt till henne att det nog är bäst om hon fokuserar på att hitta ett bra hem till hunden hon har nu. Hon gillar ju hunden väldigt mycket och det har varit jättesvårt för henne att besluta att göra sig av med den. Man kan ju tycka om hunden även om man känner att det inte är rätt liksom. Jag tipsade också om hundstallet, där hjälper ju personalen till att para ihop en med en hund som dom tror kan passa, så där slipper man ju förlita sig helt och hållet på sig själv och vad man själv tror.

Han var två år. Han var av blandras av flera bruksraser och jag insåg att jag hela tiden låg tre steg efter honom i uppfostran och att jag inte hade varken kompetens eller ork för en så krävande hund.

Han köptes av en träningsnörd som utbildade honom till räddningshund och han fick ett mycket stimulerande liv som jag aldrig hade kunnat ge honom.

Min sambo säljer nu sin ögonsten som är 3 år pga att hon inte passar i vår avel. Det satt hårt inne vill jag lova. Nu är hon på prov för tjänst och när jag ser hur bra och kul hon har det så blir jag glad i hela hjärtat

Jag råder henne till att först kontakta uppfödaren om omplacering och sen sin rasklubb.

 

[Fan of Bill]

Jag kan ju bara säga att detta handlar inte om något spontanköp där hon fick för sig att köpa en hund helt plötsligt och tyckte att sennen såg söta ut. Hon pratade om att köpa en i säkert 2-3 år innan hon gjorde det och har som sagt varit aktiv i communityt, så det är absolut inte något spontanköp utan eftertanke som dom man ser på blocket där folk köper hundar och sedan säljer dom efter en vecka. Visst man skulle kanske kunna tycka att hon kanske skulle kunnat spendera lite mer tid med en sån hund i verkliga livet innan hon köpte en, men det går ju att vara efterklok oavsett vad man gör och jag tycker inte man ska kasta skit på henne för att hon erkännt sitt misstag och nu försöker fixa det så att det blir bra för hunden.

Jag kastar inte skit på henne, tycker bara att det är synd, för det är ju trots allt hunden som får betala priset för att väninnan inte är nöjd. Men självklart är den värd att få prova ett nytt hem, och det kan ju bli en winwin i slutändan.

Sen håller jag med andra i tråden, det kanske kan vara bra att ta en hundpaus på obestämd tid, det är trots allt tidskrävande med hund. Jag är en hundnörd och har "alltid" varit inne i det livet, men när min hund hastigt gick bort i oktober förra året, så lade jag märke till vilken tid det faktiskt tar med allt man gör med sin hund och för sin hund. Och nu vill jag inte ha någon mer. Iaf inte för stunden.

Som någon annan säger, så går intresset i vågor, starkare ibland, svagare ibland. Så är det ju med allt, vad man än gör och ganska naturligt.

 

[Lager]

Tack. Har sagt till henne att även om idioterna tenderar att lysa starkast så har hon stöd både från mig, från uppfödaren, från sin familj och många andra hundmänniskor. Det finns alltid idioter som tror att dom vet bäst och har rätt att säga till andra vad som är rätt och fel utan att känna personen, sånna ska man bara strunta i. Jag brukar tänka att om det känns rätt så är det rätt. Det finns ju inga regler för hur länge man måste försöka innan man ger upp utan man måste ju avgöra det själv. Hon har ju gett det ett år nu så jag tycker inte att det är för tidigt eller att hon gett upp för snabbt. Bättre att man slår slag i saken innan det går för långt.

Kan hon få hjälp att hitta ett bra/bättre nytt hem för hunden så är det ju det smidigaste för alla parter. Visst är det så. En Hund ska inte vara den det suckas över som någon skrev i tråden. Uppfödaren kanske kan hjälpa till?

Men också - jag var engagerad i omplaceringsverksamhet ett par år och det blir ganska tröttsamt detta att folk köper på sig hundar som de sedan kommer på att de inte vill ha. Att hundar skitar ned, behöver motion, äter massa mat, tar plats... Djur är ju levande varelser och ska inte skickas runt hur som helst. Så jag känner inte att "idioterna" är helt ute och cyklar - även om deras beteende emot din vän är fel.

Får din vän hjälp med omplaceringen så är det kanske bra om hon väntar lite med nästa hundköp och reflekterar över vad det var som inte funkade. En liten hund är ju fysiskt bekvämare helt klart, men just berner sennen är ändå en ganska lättsam ras jämfört med typ en terrier - om vi pratar motion, behov, och berikning.

 

[prinsessfeminist]

Kan säga att hon nu beslutat att faktiskt omplacera hunden för hon tycker inte det är rättvist mot den att bo i ett hem där den inte är så omtyckt som den borde vara. Hon säger dock att hon tyvärr redan blivit påhoppad av ett fåtal personer, ffa av rasfolk på facebook som inte tycker att det är okej att göra så utan att hon mer eller mindre borde stå sitt kast och "leva med sitt misstag" typ. Riktigt tråkigt att folk har sån attityd. Hon har fått en del med PM där folk mer eller mindre skriver att "det borde du ha tänkt på innan, nu får du faktiskt stå ditt kast och härda ut för man kan inte bara kasta bort en hund som en leksak när man tröttnat" osv. Så det ser lite ut som att hennes farhågor har besannats tyvärr.

Men fy, vilket umgänge hon har! Jag hade inte velat ha sådana "kompisar".

 

[prinsessfeminist]

Tack. Har sagt till henne att även om idioterna tenderar att lysa starkast så har hon stöd både från mig, från uppfödaren, från sin familj och många andra hundmänniskor. Det finns alltid idioter som tror att dom vet bäst och har rätt att säga till andra vad som är rätt och fel utan att känna personen, sånna ska man bara strunta i. Jag brukar tänka att om det känns rätt så är det rätt. Det finns ju inga regler för hur länge man måste försöka innan man ger upp utan man måste ju avgöra det själv. Hon har ju gett det ett år nu så jag tycker inte att det är för tidigt eller att hon gett upp för snabbt. Bättre att man slår slag i saken innan det går för långt.

Folk är experter på att ha åsikter om sådant de inte lever i själva. Instämmer med dig och @Red_Chili och övriga som utan att döma kan se vad som är lämpligast för alla parter.

Det bästa i hela den här historien är att hundägaren förstår att göra den förändring som krävs. En ettårig hund är dessutom ung ännu och kan glädja en ny hundägare i många år.

Jag tycker att det vore tyngre att år efter år se på hur hund och familj mådde dåligt av varandra.

Men kanske är det så att vi som sysslat med hästar har en lite mer pragmatisk inställning än hundägare i allmänhet?

En häst kan man inte behålla om man inte trivs med utgifterna, ansvaret och allt arbete som det innebär. Skillnaden är att hunden bor med familjen och det väcker känslor på ett annat vis.

 

[prinsessfeminist]

Men det är antagligen bra att hunden kommer till ett hem där den kan uppskattas och förhoppningsvis får kärlek för vem den är, istället för att vara någon det suckas över.

Det där är så onödigt att uttrycka, eftersom det bara ger hundägaren dåligt samvete. Att trycka på att man inte "visar kärlek" och man "suckar" över hunden är elakt i mina ögon.

Om något, så visar man hunden kärlek genom att ta den kritik man får socialt (som många skulle göra mycket för att undvika), för att det faktiskt skall bli bra för sin vän. Inte suckar man heller, för den delen - utan tar sitt ansvar och visar engagemang i att ge hunden en bättre chans i ett annat hem!

 

[Jadzia]

Kan säga att hon nu beslutat att faktiskt omplacera hunden för hon tycker inte det är rättvist mot den att bo i ett hem där den inte är så omtyckt som den borde vara. Hon säger dock att hon tyvärr redan blivit påhoppad av ett fåtal personer, ffa av rasfolk på facebook som inte tycker att det är okej att göra så utan att hon mer eller mindre borde stå sitt kast och "leva med sitt misstag" typ. Riktigt tråkigt att folk har sån attityd. Hon har fått en del med PM där folk mer eller mindre skriver att "det borde du ha tänkt på innan, nu får du faktiskt stå ditt kast och härda ut för man kan inte bara kasta bort en hund som en leksak när man tröttnat" osv. Så det ser lite ut som att hennes farhågor har besannats tyvärr.

Helt galet!
Hunden mår inte dåligt av att få ett nytt hem, men både hund och ägare kan må kasst av att den bor kvar. De människor som protesterar borde upplysas om att inom bruks och tjänst säljs och omplaceras hundar till höger och vänster utan problem. Ibland fungerar man bara inte ihop. När det gäller häst brukar man tala om personkemi och det är minst lika viktigt gällande hund.

Bita ihop och härda ut är det sämsta råd jag hört.

 

[Jadzia]

Det är tråkigt, riktigt tråkigt, att din väninna inte funderade igenom sitt hundköp innan det genomfördes. För jag kan hålla med om att en hund är inget man skaffar sig hur som helst utan att tänka igenom alla aspekter ett hundägarskap innebär. Inklusive rasens typiska karaktärsdrag, användningsområden, kostnader och mycket annat.

Men det är antagligen bra att hunden kommer till ett hem där den kan uppskattas och förhoppningsvis får kärlek för vem den är, istället för att vara någon det suckas över.

Fast man kan ha funderat hur mycket som helst och så fungerar det ändå inte. Även hundar är individer med olika personligheter och vissa kommer man inte överens med. Andra visar sig inte hålla måttet för det man vill göra. Då är det lika bra att hunden säljs till ett hem där den passar bättre. Man har heller inte tid och plats för hur många hundar som helst så att ha en hund som bara står är slöseri.

Min unghund är köpt för tävling. Hade vi inte fungerat ihop hade hon sålts. Blir hon skadad och måste pensioneras får hon nog också flytta. Båda delarna är rätt vanligt inom min ras och sport. Jag kan inte ha fler hundar och att sluta tävla är inte ett alternativ.

 

[Migo]

Fast man kan ha funderat hur mycket som helst och så fungerar det ändå inte. Även hundar är individer med olika personligheter och vissa kommer man inte överens med. Andra visar sig inte hålla måttet för det man vill göra. Då är det lika bra att hunden säljs till ett hem där den passar bättre. Man har heller inte tid och plats för hur många hundar som helst så att ha en hund som bara står är slöseri.

Min unghund är köpt för tävling. Hade vi inte fungerat ihop hade hon sålts. Blir hon skadad och måste pensioneras får hon nog också flytta. Båda delarna är rätt vanligt inom min ras och sport. Jag kan inte ha fler hundar och att sluta tävla är inte ett alternativ.

Det kan ju faktiskt vara så enkelt att det är personkemi. Det finns absolut hundar jag inte skulle vilja leva med (även av "min" ras ).

Förövrigt håller jag med dig, och önskar ibland att jag kunde ta steget och omplacera den som faktiskt inte är "användbar" till det jag har dem till. Jag är dock blödig och har ett liv som tillåter viss grad av hundsamlande, så han blir kvar livet ut.

Har full förståelse för att man väljer att omplacera en hund man inte klickar med fullt ut eller inte kan träna/jobba ihop med som man vill. Men så kommer jag också från en värld där folk har mer praktisk och mindre sentimental inställning till hundarna.

 

[stjarnhimmel]

Jag har en nära bekant som för ett år sedan köpte en berner sennen tik. Hon har alltid gillat rasen och kände att det var läge att kunna köpa en då.

Grejen är den att nu ett år senare så börjar hon ångra sig lite. Hunden har haft en del lindriga hälsoproblem, fukteksem, den har någon typ av lätt foderallergi osv. Men hon börjar nu känna att det inte är roligt att ha hund längre och att hon hellre skulle ha en annan hund, gärna lite mindre som är lättare att ta med sig. Familjen har fått köpa en ny större bil för att hunden ska få plats och hon känner sig väldigt begränsad av hunden. Det är en trevlig och problemfri hund, så det är inget konkret som är jobbigt utan det är mest över lag som hon känner att det kanske, när det kommer till kritan, inte var rätt val av ras ändå. Hunden är stor, äter mycket, det är mycket pyssel med pälsen, den kräver en del motion för att må bra osv, vilket hon såklart visste från början, men jag tror inte att hon insåg exakt hur det skulle vara på riktigt att leva med en sån hund i längden.

Dock är hon orolig för vad folk ska tycka om henne för att hon vill omplacera hunden för att kunna köpa en annan mindre hund som passar henne bättre. Ofta omplacerar ju folk sina hundar för att de inte har tid/möjlighet att ha hund alls, alt att hunden är för svår för dem, men så är ju inte fallet här, hunden har inga problem, möjligen något understimulerad. Hon är ett känt ansikte inom rasens community och upplevs som en hängiven sennen-ägare vad jag förstått. Hon är också orolig för vad hennes familj och vänner ska tycka, som att hon inte vill bli sedd som den där som misslyckades/valde fel osv. Hon har svårt att erkänna misstag och vill inte bli skrattad åt/ifrågasatt.

Hur hade ni rått en person i det läget? Jag tycker att hon hellre ska omplacera hunden till ett bra hem och köpa den hunden hon känner att hon hellre vill ha, än att gå runt och känna att hunden hon har nu bara är till besvär, men hon drar sig väldigt för att våga ta det steget, just pga vad omgivningen kommer tänka.

Jag tycker det är klokt att omplacera om man känner att det inte känns bra. Framförallt för hunden.

Frågan är ju om hon verkligen vill ha hund nu? Även om den är mindre? Det är ju svårt att säga såhär utifrån,
Men jag tänker att många katter tex blir också väldigt personliga. Och det tar ofta mindre tid etc med katt. Ett annat sorts djur kanske vore bättre i alla fall en period?

 

[Blueberry]

Men vad är det för puckon som skriver till henne? Jag har då aldrig hört på maken till dumheter!

Om det hade varit en häst hade det ju inte varit det minsta konstigt att sälja eller lämna bort den om det visade sig att den kräver mer av sin ryttare än vad som troddes.

Herregud, jag häpnar.

 

[LiZH]

Tyvärr finns det dömande människor... Vi omplacerade vår 9 månaders lurvtuss pga hälsoskäl( husses, inte hundens). Husse är i grund och bitten allergiker men uppvuxen med just denna ras och det har fungerat bra( behövt ta receptfria mediciner i perioder men inte mer än så). Så, efter att ha levt utan hund läääänge skaffade vi vår fna fina vovve. Och allergin eskalerade. Till slut sa läkaren att det kan ju kanske fungera med daglig kortison( då hade husse utvecklat astma). Då bestämde vi oss för att söka ett nytt hem. Vi hittade ett fantastiskt hem till honom. Han bor inte långt ifrån oss och jag träffar på honom då och då när jag är ute och springer. Huset är sanerat, husse mår bra.
De flesta förstod vår situation men en av mina allra närmaste vänner, och vi umgicks även mycket hela familjerna( varit på semestrar ihop osv) bröt kontakten med mig/oss helt. Hon räddar spanska gatuhundar och är väldigt engagerad i allt som har med hundar att göra. När jag storgråtandes berättade om vårat beslut konstaterade hon att " det beslutet säger mer om er som människor än vad jag egentligen hade velat veta". Efter det svarade hon inte längre i telefon osv. Det är nu drygt 1 år sedan och jag vet att de flyttat utomlands. Hennes man skickar lite sms ibland till min man, men inte mer. I somras var de här i stan i två veckor ( fick ja höra i efterhand) men ingen kontakt. En nära gemensam vän berättade att hon träffat familjen och min fd väninna är tydligen ledsen över situationen men "hon kan inte umgås med någon som inte kan ta ansvar för sina handlingar". Hon hade tydligen jämfört det med barn... ( hon har barn själv).

så ja, jag är inte alls förvånad att din väninna blir påhoppad. Men det allra viktigaste är att hon försöker hitta styrka i sitt beslut-för det kan bli jättebra för alla!

 

[iNHALE]

Tyvärr finns det dömande människor... Vi omplacerade vår 9 månaders lurvtuss pga hälsoskäl( husses, inte hundens). Husse är i grund och bitten allergiker men uppvuxen med just denna ras och det har fungerat bra( behövt ta receptfria mediciner i perioder men inte mer än så). Så, efter att ha levt utan hund läääänge skaffade vi vår fna fina vovve. Och allergin eskalerade. Till slut sa läkaren att det kan ju kanske fungera med daglig kortison( då hade husse utvecklat astma). Då bestämde vi oss för att söka ett nytt hem. Vi hittade ett fantastiskt hem till honom. Han bor inte långt ifrån oss och jag träffar på honom då och då när jag är ute och springer. Huset är sanerat, husse mår bra.
De flesta förstod vår situation men en av mina allra närmaste vänner, och vi umgicks även mycket hela familjerna( varit på semestrar ihop osv) bröt kontakten med mig/oss helt. Hon räddar spanska gatuhundar och är väldigt engagerad i allt som har med hundar att göra. När jag storgråtandes berättade om vårat beslut konstaterade hon att " det beslutet säger mer om er som människor än vad jag egentligen hade velat veta". Efter det svarade hon inte längre i telefon osv. Det är nu drygt 1 år sedan och jag vet att de flyttat utomlands. Hennes man skickar lite sms ibland till min man, men inte mer. I somras var de här i stan i två veckor ( fick ja höra i efterhand) men ingen kontakt. En nära gemensam vän berättade att hon träffat familjen och min fd väninna är tydligen ledsen över situationen men "hon kan inte umgås med någon som inte kan ta ansvar för sina handlingar". Hon hade tydligen jämfört det med barn... ( hon har barn själv).

så ja, jag är inte alls förvånad att din väninna blir påhoppad. Men det allra viktigaste är att hon försöker hitta styrka i sitt beslut-för det kan bli jättebra för alla!

Det låter ju helt fruktansvärt.

Min pojkvän är allergisk mot hund. Han reagerar en del mot sin brors schäfer, men än så länge visar han inte någon reaktion mot min borzoi, men då städar jag rätt ordentligt innan han ska komma på besök. Jag fasar lite för den dagen han eventuellt börjar bli dålig av min hund också. Man vill ju helst inte tvinga en person att börja äta massa mediciner för något som man kan undvika (är ju t.ex. annorlunda med pollen).