Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

[madde_84]

Det var en helt vanlig lördag eftermiddag. Vilda (min friska och aktiva tik på 9 år) mådde bra som vanligt och vi lekte söka godis i vår lilla lägenhet. Klockan var 14 och vi skulle ta en joggingtur på berget där jag bor (måste kanske nämna att jag bor på Gran Canaria i en by i bergen). Solen stack plötsligt fram och jag började tveka om det verkligen var värt att springa mitt på dan i värmen, men jag hade ju redan klätt på mig så vi gick ut. Vilda var lös på berget och joggade på avstånd bakom mig (vilket är helt normalt). Men jag kände hur trött värmen gjorde mig och vi stannade till i skuggan för att vila. Vilda beter sig som vanligt och gräver en grop. Jag observerar henne och tycker att hon får ett konstigt uttryck. Hon ligger i en liten underlig ställning och ögonen är typ halvöppna. Jag reser mig upp för att se om hon reagerar och kallar på henne. Ingen reaktion!!! Eftersom jag studerar till veterinär så är det första jag kollar hennes slemhinnor och upptäcker direkt att hon har syrebrist. Alla alarm i min kropp slås på. Jag vet att hon är i ett akut tillstånd och att om jag inte får henne till veterinären fort så kommer hon dö. Jag får panik, vi befinner oss ensamma på ett berg och jag vet att min Vilda på 20 kg är för tung för mig att bära och jag har inte med mobilen eftersom den e så tung och besvärlig när jag joggar. Men jag försöker ändå lyfta henne men eftersom hon är som en potatissäck och tung så ger jag fort upp och lämnar henne med extremt dåligt samvete i en miniskugga och springer gråtandes mot mitt universitet där de har ett veterinärsjukhus c:a 10 min bort (om man springer). Jag springer och gråter och vet att jag lämnat min lilla bäbis ensam på berget i gassande sol och att jag inte springer tillräckligt fort så kommer hon att dö. Jag får hjälp på sjukhuset och de kör mig tillbaka till berget för att hämta hunden. När vi är framme är hon inte kvar där jag lämnade henne utan har promenerat kanske 50 m i gassande sol fast hon var i så dåligt skick. Och hon hade kollapsat mitt i solen. Hon hade förmodligen trott att jag stuckit utan henne och trots hennes svaga kropp kämpat sig fram till hon ramlat ihop. Vi tar henne till sjukhuset och hon får vård snabbt och börjar få färgen tillbaka, hennes temperatur stabiliseras och hon får syrgas. Hon behandlas för värmechock, fast det känns fel. Jag menar jag brukar vara ute med henne under sommaren och då är det betydligt varmare och hon har aldrig haft problem innan. Eftersom jag har praktik på sjukhuset samma natt så stannar jag kvar på sjukhuset med Vilda och jag sitter i princip hela natten framför hennes bur och kontrollerar hennes andning. Trots behandlingen blir hon inte bättre. Efter ca 20 h på sjukhuset bestämmer jag mig får att gå hem och vila. Veterinären byts ut på morgonen och jag känner mig trygg med den nya tjejen. Efter 3 h sömn hemma ringer jag till sjukhuset för att se om hon är i samma skick som innan eller om hon blivit bättre. Veterinären säger att hon dog 1 h efter att jag lämnat sjukhuset och att hon försökt ringa mig på mitt gamla nummer. Det känns helt sjukt fel. Jag var säker på att hon skulle må bättre, inte vara död! Jag var vid hennes sida på sjukhuset 20h och hon dör 1h efter att jag gått hem. Jag vet inte om jag ska misstänka att den nya veterinären gjorde något fel eller om det var en slump. Jag som skulle skydda henne, jag borde stannat kvar på sjukhuset.

När jag har suttit och läst om andras historier om att de avlivat sina hundar pga sjukdom och att de handalde rätt och att det egentligen känns bra osv. kände jag inte igen mig. I Vildas historia finns fler jobbiga aspekter jag inte får rätsida på:
1. Vilda var frisk och dog inom ett dygn utan förvarning och utan att vi egentligen vet varför.
2. Jag känner skuldkänslor över att jag lämnade henne (även om jag vet att det var det enda rätta).
3. Jag vet inte om hon fick rätt vård på sjukhuset för veterinären som hade nattpasset hade bara 6mån erfarenhet och lyckades inte sätta in en ny nål för att ge dropp till min hund när den gamla nålen åkte ut (så vilda låg 3 h utan dropp fast hon hade extremt lågt blodtryck och vätskebrist). Och den veterinären som bytte av den gamla hon berättade att Vilda hade blivit lite bättre när jag gått och hon hade tagit henne ur buren för att städa (fast buren var ren när jag gick) och hon hade fått svårt att andas efter det och dött. Jag vet inte om hon dog just vid det ögonblicket som en sista ansträngning av att blivit urtagen ur buren. Hon var kanske så dålig att hon skulle dött iallafall?
4. Men den viktigaste aspekten är ju att hon är borta oavsett om hon dog av en blodpropp eller värmeslag eller om hon blev felbehandlad så måste jag ta itu med att hon har lämnat oss. Jag vet inte om jag kan leva utan henne. Det kändes som min mening med livet att göra henne lyckig. Och när hon var lycklig så var jag det också.
STORA KRAMAR TILL ALLA ER SOM MIST ER BÄSTA KOMPIS!

 

[Malibu_Stacy]

Sv: Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

Jag beklagar verkligen det som har hänt!
Vill inte tänka på hur det är att förlora sin bästa vän så plötsligt utan förvarning. Styrkekramar!
Du kan inte klandra dig själv, du har handlat och gjort precis rätt och det hoppas jag att du vet om.
Vill du inte låta henne obduceras? Jag tänker mig att det kan vara lite, lite lättare att bearbeta sorgen och förlusten när man vet varför hunden gick bort. I alla fall känner jag som också är vetstudent så, att jag vill veta exakt vad som hände för att kanske förstå situationen bättre.

Sen tror jag det är viktigt att du pratar med personalen på kliniken, eftersom du känner att allt inte gått rätt till.

 

[Jenka]

Sv: Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

Usch vad hemskt! Beklagar verkligen.
Du har inte gjort något fel, tvärtom har du ju verkligen gjort allt du kunnat. Jag tänker också på obducering, det kanske kan vara skönt att få reda på vad som hänt, inte minst eftersom du går och grubblar?

 

[madde_84]

Sv: Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

De frågade om jag ville obducera henne, men eftersom jag själv obducerat hundar på skolan många gånger och vet exakt hur det går till sade vi nej. Det har många gånger varit jobbigt att skära upp hundar som liknar min på praktik lektionerna. Och jag vill inte heller riskera att jag råkar se när de obducerar henne eller att någon av mina skolkamrater gör det. Det såg ut som hon sov när jag såg henne död liggandes i en soppåse. Mentalt klarar jag inte av att veta att de ska öppna henne, ta ut alla organ, separera huvudet från kroppen etc. Hade vi däremot misstänkt förgiftning (som är vanligt här på Kanarieöarna) så hade jag velat ha henne obducerad trots det jobbiga.
Jag har flera praktiklektioner denna vecka på djursjukhuset så då kommer jag att prata med mina professorer och fråga dem vad de tror hände och om hon fick rätt vård.
Tack för stödet!

 

[Lejonelle]

Sv: Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

Jag beklagar den stora förlust som du varit med om att förlora din vän så plötsligt och på ett sådant sätt.

Det är naturligt att man vänder och vrider på allting, vad skulle ha hänt om jag gjort si eller så istället. Kunde hon ha klarat sig då. Att tänka så är en bit av chocken och sorgen. Såhär direkt inpå det som hänt far alla tankar runt som tokiga i i huvudet. Vänd och vrid på det du behöver men försök att inte fastna i det för mycket. Även om du skulle komma fram till att man kunde gjort på något annat sätt hjälper det inte att anklaga sig själv. Men låt känslorna finnas, efter ett tag kommer du kanske att förstå att du och alla andra inblandade gjorde så bra man kunde i en svår situation.

Hur kan man överleva... jo, man kan det. Man gör det. Lite i taget och med många bakslag. Sorgen går inte över men du kommer att lära dig att leva med den. Det blir en del av ditt liv med hund och en del av dig som människa. Erfarenheter som kommer forma dig som veterinär när du i framtiden kommer att möta djurägare som förlorat sin hund eller katt på ett traumatiskt sätt.

Jag tänker att din Vilda alltid kommer finnas hos dig på ett särskilt sätt. Det hjälper dig inte just nu men jag väljer att tro att hennes svans viftar någon annanstans där hon väntar på dig.

Det som kan vara en hjälp för dig nu är att prata, att älta, att gråta, att ta stöd av dina närmaste, av oss här på Buke. Man kan behöva gå igenom alla detaljer många gånger. Kanske skriva ned allt du kommer ihåg? Det kan bli tjatigt för omgivningen men det får de tåla, för det handlar inte om att du inte förstår det som har hänt, utan att du behöver bearbeta det många gånger. Efterhand kommer det att bli klarare för dig, den skärande smärtan minskar och istället kommer den tunga saknaden där du lär dig att leva utan henne. Efter ett tag börjar du upptäcka att du inte tänker på Vilda hela tiden. Du kanske "kommer på" att du inte tänkt på henne och känner dig skyldig. Gör inte det. Tiden gör sitt arbete med din sorg.

Jag tänker på dig i din sorg och hoppas att du får de svar du behöver.

 

[vallhund]

Sv: Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

Så vackert du skriver!

Det gör alltid ont, på olika sätt, men värst är nog den första hunden.

Till TS o alla som förlorat en vän:

http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html

 

[madde_84]

Sv: Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

Vad gulliga ni är!!! Jag tycker det är helt otroligt att människor som man inte känner kan ge en mer tröst än ens egna familj. En familjemedlem tyckte jag överdrev när jag sa att jag inte kunde fokusera på plugget nu när min värld rasat samman. Han sa: "Det är ju bara en hund."
Vilda var "bara en hund" för mig när jag hämtade henne från hundhemmet i Budapest där jag då pluggade när hon var 2 år gammal. Jag hade ingen erfarenhet av hundar och blev förskräckt när hon drog i kopplet så jag nästan trillade omkull och fick aggressiva utfall på hundar och cyklister när hon var kopplad. Jag visste varken ut eller in och jag kan inte påstå att jag njöt av hundpromenaderna även om hon var en underbart mysig tjej inomhus. Med tiden läste jag på om hundpsykologi och träning så efter några månader var hon harmoniskt, glad och promenaderna var otroligt trevliga och funkade som en paus för mig i vardagen. All stress släppte och jag kunde bara fokusera på att Vilda hade det roligt och lekte. Vilda blev min kompanjon. När jag reste runt i Europa för att studera var hon med mig. Vi var alltid tillsammans. Kompisar kom och gick, men Vilda var alltid där. Hon begärde ingenting komplicerat från mig utan bara långa underhållande promenader och uppmärksamhet. Utan att veta om det blev Vilda basen i mitt liv. Allt kretsade kring henne: Hur jag planerade min dag, när hon ska ut, att hon inte får vara ensam länge, att åka runt i stan för att hitta hennes älsklingsgodis etc. Hon fyllde upp den tiden som jag hade över, innan, mellan och efter skolan. Allt gick ut på att ge Vilda ett så bra liv som möjligt. Jag tyckte aldrig det var jobbigt utan skönt och avslappnande att ha den tryggheten i livet. Att känna att när allt går åt helvete så har jag ändå Vilda och det är det allra viktigaste. Hon har varit så självklar i mitt liv att nu när hon är borta vet jag inte vad jag ska göra. Så från att ha varit "bara en hund" så blev hon det centrala i mitt liv.

 

[Berin]

Sv: Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

Vilket trauma du var med om! En hund är inte "bara en hund". Det är en familjemedlem som ger obegränsat med kärlek hur man än mår. Skickar tröstkramar till dig och hoppas att du finner en ny vän i framtiden som du kan ge det du gav Vilda och som kan ge dig det du nu saknar.

 

[Roark]

Sv: Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

Oj, jag blir så berörd av det du skriver! Jag har själv ingen hund, men känner precis samma känslor för min lilla katt. Hon är verkligen inte "bara en katt" för mig, utan är en stor källa för min lycka och trygghet! Det du gick igenom måste ha varit fruktansvärt och det kommer säkert kännas jobbigt ett bra tag framöver. Tillåt dig att vara ledsen, men anklaga inte dig själv. Du gjorde ju verkligen allt du kunde!

Aja... ville bara skicka en styrkekram!

 

[jappisen]

Sv: Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

Oh vad hemskt, kan inte ens föreställa mig att behöva gå igenom detta. Lider med dig och ville bara skicka styrke kramar. Du gjorde inget fel, tvärtom du gjorde allt du kunde för din hund i den stunden. Du försökte och kämpade för henne.

 

[Nasseman]

Sv: Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

"bara en hund", jo, visst tycker många så.
När min häst dog undrade folk om jag "kommit över det än" efteråt. Nej, man "kommer inte över" men man lär sig leva med det.
Ena ögonblicket ser man dem leka för fullt i hagen - 2 minuter senare är allt för sent och det enda man vill är att nödslakten ska komma lite fortare..
Låt sorgen ta sin tid.

 

[madde_84]

Foto Vilda

Tack för era snälla ord! Så här såg min lilla Vildis ut. Jag saknar henne sååå! Har ännu inte förstått att hon är borta för alltid. Allt känns som en mardröm men man vaknar liksom aldrig.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

Din fina, vackra, speciella, älskade hund finns kvar - i ditt hjärta! Och det är verkligen så - där kommer hon alltid att finnas! Tills ni får träffas igen

 

[Angelina]

Sv: Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

Jag har inget svar då jag är i samma situation som dej. Min hund dog igår efter att ha fått intensivvård ett dygn på djursjukhus. Skillnaden är att jag tror mej veta att veterinären gjorde ALLT för att min vän skulle klara sej. Jag vet inte heller vad hon dog av...

Hur går man vidare? Jag har så svårt att sova då hon låg i min säng. Det är sååå tomt. Jag klara inte ens av att titta på sängen och se att hon saknas...Jag sörjer så mycket och det känns så jobbigt att gå vidare att jag tror jag behöver psykolog. Allvarligt!

Det är hemskt och jag förstår precis hur jobbigt du har det!

Kram!!!!!!

 

[madde_84]

Har funderat

Har funderat lite ikväll angående Vildas behandling på sjukhuset. Även om alla i personalen var unga och inte hade så mkt erfarenhet av veterinäryrket så måste ju värmeslag (vilket var det troligaste diagnoses med tanke på omständigheterna) vara en standardbehandling här på Kanarieöarna. Här är det ju varmt året runt och det är vanligt att exempelvis folk lämnar sina hundar i bilar i gassande sol etc. De berättade också att de häromdan hade fått in en hund med värmeslag som de behandlade och fick åka hem samma dag. Jag vet att det inte lönar sig att älta detta, men det känns bättre om Vilda fick den vård hon förtjänade och inte dog i onödan.

En annan tanke i mitt huvud just nu handlar om det jag har känt efter Vildas död. Vet inte hur jag ska förklara det, men i dagens samhälle lär man sig inte hur man ska hantera döden. Vi har heller ingen tydlig tro på vart man försvinner eller om man kanske bara blir ingenting. På nåt sätt så har livet och döden knytits samman och jag har förstått att fastän vi lever som om vi vore odödliga så kan döden infinna sig när som helst. Men jag är inte rädd för döden och jag tror att våra nära och kära som dör kommer till en underbar plats där bara glädje existerar. Jag vet inte, jag tänker och känner så mkt olika saker just nu att det är skönt att ventilera lite här på buke.

Ja Angelina, om bara en psykolog kunde trolla tillbaka våra kompisar... Många kramar till dig och gräv inte ned dig för mkt bara.

 

[madde_84]

Det hände många saker det dygnet som jag förträngt

Jag känner att jag har hållit mig rätt sansad sedan Vilda rycktes ifrån mig för 5 dgr sen. Jag har gråtit, fast inte helt okontrollerat. Men igår kväll när jag skulle sova brast det. Min hjärna gick igenom varje minut på sjukhuset och det visade sig att jag hade förträngt saker. I den fulla versionen av vad som hände från att Vilda kollapsade till att hon slutade andas hände det många saker. När Vilda först kom in till sjukhuset sa personalen då (detta skedde på eftermiddan i lördags så då var det mer personal på sjukhuest) att värmeslaget inte verkade allvarligt och att även om hon befann sig i shock så hade hon reflexerna kvar. När hon blev stabilisard så sa de att de ville behålla henne för observation under natten för att kunna ge henne antibiotika osv. Sen skulle hon bli utskriven. Jag gick hem efter ca 2 h på sjukhuest för att äta och förbereda mig på att praktisera på sjukhuset samma natt (det var min första praktik natt på djursjukhuset och det skulle visa sig bli en mardrömsnatt). När jag kom tillbaka vid 21 sa veterinären (det var en ny veterinär och han jobbade natt ensam) att Vilda mådde bättre och att jag kunde ta ut henne för att kissa. Jag blev såååå glad! Fast jag hade varit orolig så visste jag ju att allt skulle gå bra. Jag tog ut henne i kopplet och hon var lite vinglig. Hon började dricka vatten från en pöl på marken. Tillslut kollapsade hon och kissade på sig. Hon var inte pigg, den lilla ansträngningen att gå hade tagit slut på henne och hon låg där pladask på marken ca 10m från ingången till sjukhuset. Jag försöker lyfta upp henne, men hon var än en gång som en säck potatis och jag klarar det bara inte. Jag springer in på sjukhuset för att hämta veterinären, men han sitter upptagen i telefon. Jag vågar inte avbryta för det verkar viktigt. Jag tittar ut genom fönstret och ser Vilda ligga där helt ensam på parkeringen. Jag springer ut igen och tänker försöka bära henne, det är ju bara några meter, men inser fort att jag inte kommer lyckas öppna alla dörrar som skiljer oss från hennes bur inne på sjukhuset. Jag springer in igen och veterinären börjar avsluta samtalet och jag känner en lättnad. Men just då ringer den andra telefonen och han springer iväg för att leta rätt på den och jag hinner inte med. Han hinner svara och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vilda ligger där ute utan varken syrgas, dropp eller sina filtar för att hennes temperatur inte ska sjunka. Tillslut avslutas samtalet och jag får hjälp att bära in Vilda. jag vet inte hur lång tid har gått, kankse 10 min men det känns som en evighet. Jag känner mig så hemsk! Jag lät lilla skrutt ligga där ute och lida bara för att jag är för artig eller rättare sagt feg för att ta tag i veterinären och avbryta dessa samtal som säkert inte var lika akuta som Vilda. Hur kunde jag svika Vilda igen?! Först på berget och sen igen på sjukhuset. Hur som helst så efter det så blev hon inte bättre. Hon låg i sin bur och jag satt och vakade. Vilda och de andra djuren på sjukhuset var nästan helt utlämnade. Den här stackars vet hade ju tusen andra saker att göra än att övervaka djuren. Han höll på med tvätt å telefonsamtal och tillslut var han tvungen att vila någna timmar för han hade jobbat i 17h isträck. Det kändes som allt ansvar om Vildas vård låg på mina axlar, men jag e bara student. Oj vad mkt jag har skrivit, det var inte riktigt meningen. Men jag har en fråga: i Sverige om man kommer med ett akut sjukt djur på helgen på natten hur ser vården ut? Finns det erfaren personal och djursjukvårdare som sitter och har stenkoll på alla djurens parametrar eller är det turen som avgör om ditt husdjur blir sjuk på vardag eller helg?

 

[mian]

Sv: Det hände många saker det dygnet som jag förträngt

Beklagar verkligen det som hänt, jag sörjer med dig..det är så hemskt när man får skiljas från en underbar bästa vän. Fällde en och annan tår nu när jag läste inlägget. Fick mig att tänka tillbaka till början av augusti då jag fick ta farväl av min hund.

Vad du än tänker så tycker jag verkligen inte att du ska känna att du svikit din hund, du gjorde verkligen allt som man kan begära och lite till! Att du tog ut din hund för att ni för en kort stund verkligen hoppades på att hon skulle bli bra kan man ju ej klandra dig för. Man slutar aldrig hoppas, önska och tro att hunden kommer att bli frisk igen.
Hon gjorde säkert en sista ansträngning men kroppen orkade nog helt enkelt inte mer.

Jag hade själv mycket tankar på vad jag kunde gjort annotlunda den kvällen natten när min hund blev dålig. Tyvärr så blev han sjuk precis när djursjukhuset här stängde så vi fick åka ca
2,5 i bil till veterinären. Det va långa timmar, med en riktigt sjuk hund i famnen. När vi väl va framme tog det ca 2-3 timmar innan jag fick veta att han va så pass sjuk, det kunde ha kvar honom över natten och se...men det fanns inte mycket hopp. Troligtvis hade han cancer i levern, den va rejält förstorad. Jag beslöt att han skulle få somna in i min famn där och då. Ville inte lämna honom hos främmande mannniskor eller låta han dö ensam. Visste att hans tid va kommen, han skulle inte kunna följa med hem igen.

Nu har det gått ett tag och visst känns det otroligt jobbigt fortfarande, som nu när jag läser om din sorg. Kommer antagligen alltid sakna min gamla vän, och han kommer alltid finns i mitt hjärta. Man få försöka tänka på alla underbara minnen, och allt roligt man haft ihop. Inte lätt men....

Många kramar till dig, och det är tillåtet att sörja sin bästa vän så länge man vill och behöver.

 

[Angelina]

Sv: Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

Tack för kramen! Jag försöker att inte sörja för mycket men jag blir hela tiden påminnd om att hon är borta. Värst är det att sova ensam i sängen...

Att sörja mycket måste ju också betyda att man älskat mycket!! Jag tror att min lilla prinsesa visste precis hur älskad hon var.

Vi får kämpa vidare!!!

 

[madde_84]

Efter en vecka

Nu har det gått en vecka sen du försvann. Allt känns obehagligt, som en mardröm fast som man aldrig vaknar ifrån. Jag kan inte hjälpa att tänka på att det var pga mig du blev dålig. Hur många som än säger att det inte var mitt fel osv så var det ju det. Hade jag inte varit så envis att jogga fast solen stack fram mitt på dan och väntat till senare på eftermiddan hade förmodligen Vilda levt nu. Även om hon dog av blodproppar så var den utläsande faktorn att hon sprang ute i varma solen med sin tjocka päls (som inte är gjord för detta klimatet) och inte hade kapacitet att göra sig av med all värme genom att flämta. Jag hade inte märkt att hon var dålig för jag var så fokuserad på mig själv (att inte stanna och att springa tills jag verkligen inte orkar mer) dessutom är ju hundar så att de inte alltid visar när de mår dåligt, ibland kanske de inte ens tänker på det själva. Men jag har fortfarande svårt att förstå hur det kunnat hända. Ja, det var varmt ute (23-25), men inte sommar varmt. Jag är själv känslig för värme och skulle aldrig orkat springa om det varit mycket varmare. Anledningen till att jag orkade var att det blåste ganska friskt den dagen och på så sett blev jag svalkad. Men det är klart att jag inte kan utgå från mig själv och hur min kropp funkar, Vilda var ju en hund! Hon kan inte svettas som jag och har bara flämtningen. Trots allt detta känns det ändå otroligt att hon skulle bli dödssjuk. Hon var 9 år, men hade aldrig hunnnit bli gammal. Hon betedde sig som hon var 4 år och älskade att jaga kaniner och reta gatukatterna. Hon trippade alltid fortare än oss och hade aldrig förlorat sin energi. Vi var ute flera timmar om dagen (på berget, i parkerna, på de övergivna åkrarna) och det var svårt att trötta ut henne. Vilda ville aldrig vara inne, hon ville ut och upptäcka världen! Det känns både bittert, men kanske ändå lite skönt att hon ändå dog när hon var frisk och kry. Jag hade nog inte velat se henne långsam och seg, det hade ju inte varit hon och det hade nog gjort henne olycklig att inte orka jaga smådjur och springa och leka med sina hundkompisar.

Jag har börjat fundera på din säng. Den ligger där i hörnet fortfarande och luktar hund. Från början kändes det tryggt att den låg kvar, men nu börjar jag må dåligt när jag ser den. Det känns som att jag och husse inte har fattat att du är borta och att du kanske helt plötsligt dyker upp. Det känns tungt att den ligger där och väntar på dig Vilda fast du aldrig kommer tillbaka. Därför har jag bestämt mig för att tvätta den och lägga den på vinden. Det blir ytterligare ett steg i sorgen att lämna det tomrummet där din säng legat i sovrummet, men det är dags nu.

Under denna vecka så har jag iallafall gjort något bra. Jag har anmält mig som fosterfamilj åt hemlösa katter som väntar på att bli adopterade. Det har jag velat göra sedan jag hörde talas om att organisationen fanns flera år sen, men inte kunnat göra pga Vilda. Vilda har ju alltid föredragit att vara ensamhund och acepterade andra djur i lägenheten, men man märkte att hon inte trivdes. Jag gör det inte pga sorg för egentligen har jag ingen lust att göra någonting just nu, utan för att jag borde göra någonting bra när jag har möjligheten.

Om någon därute som läser det här har varit med om att ert husdjur (hund, katt, häst etc.) fått värmeslag, snälla dela med er!

 

[Chloé]

Sv: Hur ska jag överleva traumat efter min hund?!

jag vill först och främst beklaga sorgen... kände att jag inte bara kunde klicka bort från den här tråden utan att svara något alls. Jag vet exakt hur ont det gör när man förlorar ett djur, och jag vet även känslan av att man skyller på sig själv. Men du, det kommer kännas lättare med tiden, sorgen kommer alltid finnas där men den kommer blekna, du kommer alltid sakna, men det är okej! Det är via dig hon lever vidare, i ditt hjärta, glöm henne aldrig, och förhoppningsvis så kommer du klara av att inte ta på dig skulden hela tiden...

Vill sända över en himla massa tröstkramar iaf