Hur orkar vissa människor?

[Görel]

Jag tänker att det är flera faktorer som spelar in. Hur mycket behöver man sova? Har en kompis som tycker att jag hinner med så mycket jämfört med henne, men hon behöver sova minst tio timmar och jag klarar mig på 6-7 timmar.
Sen finns det vissa som får kraft av att göra saker och träffa andra människor medan andra blir dränerade på ork efter det. Jag tillhör de som får kraft av att det händer saker och träffa folk, jag blir understimulerad annars.

Sen får man strukturera och se vad man kan göra avkall på. Göra storkok och frysa in, inte ha det perfekt städat etc.

 

[Enya]

Jag tänker att det är flera faktorer som spelar in. Hur mycket behöver man sova? Har en kompis som tycker att jag hinner med så mycket jämfört med henne, men hon behöver sova minst tio timmar och jag klarar mig på 6-7 timmar.
Sen finns det vissa som får kraft av att göra saker och träffa andra människor medan andra blir dränerade på ork efter det. Jag tillhör de som får kraft av att det händer saker och träffa folk, jag blir understimulerad annars.

Sen får man strukturera och se vad man kan göra avkall på. Göra storkok och frysa in, inte ha det perfekt städat etc.

Ja, man hinner rätt mycket bara av att ta bort matlagning varje dag tex. Serverar man dessutom inte mat från grunden, utan en del snabbmakaroner och scnas köttbullar osv så blir det en tidsvinst. Det i sin tur passar kanske inte andra ett dugg och de lagar all mat och bakar bröd från grunden.

Jag känner att jag hinner mer när jag har matlådor i frysen och värmer- på samma gång som jag orkar mer just när jag sköter matintaget. Slarvar jag med något av det drar jag ut på matlagningen och tid försvinner samt energi försvinner när jag börjar slarva med mina mål.

 

[Bison]

Ser jag bara till hur jag själv funkar så ju mer jag har att göra, desto mer hinner jag. Är det fullt upp så hinner jag allt och lite till.
Nyckeln för mig är nog struktur och rutiner och att jag får tillräckligt med egentid.

När jag är ledig så presterar jag däremot oerhört lite, jag blir som pensionärer som har en aktivitet om dagen - typ "idag ska jag gå till apoteket" och så var den dagen slut.

Jag är precis likadan. Jag gör mest när jag har tidspress. Då blir jag väldigt effektiv, strukturerad och får massor gjort.
När jag är ledig tar allt lååång tid
Jag har två lägen, av och på.
Jag jobbar ständig kväll och vet att senast 14.00 måste jag åka till jobbet. Då ska allting vara gjort.

 

[Osthyvel]

Nej men att ta hand om 10 hästar och 10 hundar och nästan lika många barn.
Bara markservice känns ju som ett heltidsjobb.
Nu hade hon dessutom skaffat en schäfervalp, en schäfervalp för mig hade varit heltidssyssla bara det

Med tanke på att personen haft Siberian husky och schäfer i flera år varav flertalet valpkullar , om jag inte minns fel så har de en kull just nu så är de vana vid valpar av aktiva raser. Sen är det sociala medier som inte alltid visar hela vardagen eller livet bakom.

 

[Nepenthe]

Undrar med.. Jag gillar också att ha o göra men nu måste jag vila (fast jag inte vill)
Bästa var iofs jobb, lägenhet (inga jobbiga måsten) en hund och en häst då kände jag att jag hann med. Kunde lägga all tid jag vill lägga på djuren.

Men jag har några i min närhet med både flera barn och flera hästar + hus? Antingen katt eller hund med.
Jag förstår inte heller hur de hinner?
Eller hur de har råd

 

[BernT]

Jag trivs bäst när jag har massor att göra. Jobbar, har eget vid sidan av, har barn som bl.a. rider två dagar i veckan, tränar och renoverar. Grannarna har sagt att vi får sluta fixa så mycket för vi får dem att se dåliga ut

Till skillnad mot andra i tråden här som också gör massor så älskar jag att sova. Men gör jag något kul blir jag som en robot som varken behöver sömn eller mat. Tyvärr gör ju detta att jag vantrivs extremt när tempo etc är långsamt. Jag jobbar på myndighet som är SÅ segt så jag vantrivs enormt. Stannar bara för att jag tjänar bra men känner också att jag slösar bort min kapacitet på det.

 

[Capybara]

Nåt behöver alla välja bort. Man kanske inte ser vad de där som "hinner allt" väljer bort, antingen för att de (förstås) inte visar upp det, eller för att det är sådant som man själv inte prioriterar och därför inte tänker på.

Jag tänker supermycket på sånt här. Är det någon som läst boken "4 000 weeks" av Oliver Burkeman? Den handlar om precis sådant här, vad vi lägger vår begränsade tid på jorden på. Det kanske låter superdeppigt och stressigt, men den har hjälpt mig enormt med fomo och perspektiv.

 

[Midsommarblomster]

Undrar med.. Jag gillar också att ha o göra men nu måste jag vila (fast jag inte vill)
Bästa var iofs jobb, lägenhet (inga jobbiga måsten) en hund och en häst då kände jag att jag hann med. Kunde lägga all tid jag vill lägga på djuren.

Men jag har några i min närhet med både flera barn och flera hästar + hus? Antingen katt eller hund med.
Jag förstår inte heller hur de hinner?
Eller hur de har råd

Två småbarn, hus, hund och heltidsjobb har gjort min bägare full. Så jag fascineras av de med fler barn eller mer tidskrävande djur. Men, min bägare var också full med ett barn och nu känns det plötsligt som man är barnfri när man enbart har ett utav dem. Så kapaciteten har uppenbarligen ökat. Jag antar att det till viss del är så för folk med fler barn och djur. Man får in rutiner och får erfarenhet som gör det enklare. Minns så väl när jag var föräldraledig med min första och såg en kvinna på TV som gick runt och röjde skog med bebis i sele, och ammade life i farten. Själv lyckades jag knappt ta upp något från golvet med selen och amningen var en hel rutin Hade jag fått ett tredje barn nu hade det absolut fått flänga med i sele och amma hade jag inte ens gjort (eftersom jag efter två barn nu insett att det inte gick särskilt bra).

Men sen ska man ju inte heller glömma bort att stress är ett folkhälsoproblem. Extra mycket bland arbetande mammor.

 

[Midsommarblomster]

Nåt behöver alla välja bort. Man kanske inte ser vad de där som "hinner allt" väljer bort, antingen för att de (förstås) inte visar upp det, eller för att det är sådant som man själv inte prioriterar och därför inte tänker på.

Jag tänker supermycket på sånt här. Är det någon som läst boken "4 000 weeks" av Oliver Burkeman? Den handlar om precis sådant här, vad vi lägger vår begränsade tid på jorden på. Det kanske låter superdeppigt och stressigt, men den har hjälpt mig enormt med fomo och perspektiv.

Bra tips! Har tidigare tipsat om The subtile art of not giving a f*uck här på samma tema. Den har verkligen ändrat mina perspektiv mycket.

Finns ju en svensk halvkändis som har fått en klocka tillverkad som tickar ner på hans estimerade levnadstid som han har kvar (grovt tilltaget på kön, hälsa, levnadsvanor mm). Han har sagt att många tycker att det är superdeppigt men han tycker att den motiverar honom och gör att han ser saker klarare.

 

[tanten]

Jag har ett par sådana "superpersoner" i min omgivning. I bäggefallen handlar det om envishet och grit.
Plus organisation.
De har dessutom människor omkring sig, de är i ett sammanhang.

Jag har varit sån. Sen tog hälsan knäcken på det.

 

[Capybara]

Bra tips! Har tidigare tipsat om The subtile art of not giving a f*uck här på samma tema. Den har verkligen ändrat mina perspektiv mycket.

Finns ju en svensk halvkändis som har fått en klocka tillverkad som tickar ner på hans estimerade levnadstid som han har kvar (grovt tilltaget på kön, hälsa, levnadsvanor mm). Han har sagt att många tycker att det är superdeppigt men han tycker att den motiverar honom och gör att han ser saker klarare.

Oj! Det skulle jag inte vilja ha (fast det är ju egentligen bara ett mer konkret sätt att visualisera samma sak, det där med fyratusen veckor).

För mig hjälper det att tänka på "the joy of missing out", dvs. att jag aktivt väljer vad jag vill hålla på med och det betyder att jag måste välja bort vissa saker. Annars är det så lätt att jämföra med hur andra har det och vad de gör, eller känna att man inte har någon agens eller makt över sin egen tillvaro. Det är när man faktiskt inte har det av någon anledning som det blir riktigt jobbigt, tycker jag. Men även såna perioder hjälper det att tänka på de perspektiv som Burkeman presenterar. Jag hade mått jättebra av att läsa den boken under åren då jag hade småbarn (men då hade jag sannolikt inte prioriterat det )

 

[Nepenthe]

Två småbarn, hus, hund och heltidsjobb har gjort min bägare full. Så jag fascineras av de med fler barn eller mer tidskrävande djur. Men, min bägare var också full med ett barn och nu känns det plötsligt som man är barnfri när man enbart har ett utav dem. Så kapaciteten har uppenbarligen ökat. Jag antar att det till viss del är så för folk med fler barn och djur. Man får in rutiner och får erfarenhet som gör det enklare. Minns så väl när jag var föräldraledig med min första och såg en kvinna på TV som gick runt och röjde skog med bebis i sele, och ammade life i farten. Själv lyckades jag knappt ta upp något från golvet med selen och amningen var en hel rutin Hade jag fått ett tredje barn nu hade det absolut fått flänga med i sele och amma hade jag inte ens gjort (eftersom jag efter två barn nu insett att det inte gick särskilt bra).

Men sen ska man ju inte heller glömma bort att stress är ett folkhälsoproblem. Extra mycket bland arbetande mammor.

Ja jag kan tänka mig att när de går bra kanske en orkar. Men sen när en häst skadar sig, barnen är sjuka? Frysen typ pajjar.
De i min närhet har även sambo så de hjälps förhoppningsvis åt med hus/barn.

Sen tror jag att de går bra tills de inte går bra.. och där verkar det vara ett lotteri. Vem som tar slut och vem som orkar år på år. Stress är bra en stund men inte långvarigt som du säger.

 

[Bison]

Oj! Det skulle jag inte vilja ha (fast det är ju egentligen bara ett mer konkret sätt att visualisera samma sak, det där med fyratusen veckor).

För mig hjälper det att tänka på "the joy of missing out", dvs. att jag aktivt väljer vad jag vill hålla på med och det betyder att jag måste välja bort vissa saker. Annars är det så lätt att jämföra med hur andra har det och vad de gör, eller känna att man inte har någon agens eller makt över sin egen tillvaro. Det är när man faktiskt inte har det av någon anledning som det blir riktigt jobbigt, tycker jag. Men även såna perioder hjälper det att tänka på de perspektiv som Burkeman presenterar. Jag hade mått jättebra av att läsa den boken under åren då jag hade småbarn (men då hade jag sannolikt inte prioriterat det )

Men väljer verkligen folk alltid bort saker?
Jag känner aldrig att jag gör det.

 

[sjoberga]

Oj! Det skulle jag inte vilja ha (fast det är ju egentligen bara ett mer konkret sätt att visualisera samma sak, det där med fyratusen veckor).

För mig hjälper det att tänka på "the joy of missing out", dvs. att jag aktivt väljer vad jag vill hålla på med och det betyder att jag måste välja bort vissa saker. Annars är det så lätt att jämföra med hur andra har det och vad de gör, eller känna att man inte har någon agens eller makt över sin egen tillvaro. Det är när man faktiskt inte har det av någon anledning som det blir riktigt jobbigt, tycker jag. Men även såna perioder hjälper det att tänka på de perspektiv som Burkeman presenterar. Jag hade mått jättebra av att läsa den boken under åren då jag hade småbarn (men då hade jag sannolikt inte prioriterat det )

Nu har jag inte läst boken, men för mig leder alla de här tankarna mest till vilket extremt privilegium de flesta av oss har som har möjlighet att välja vad vi vill göra med de där 4000 veckorna. Många av våra medmänniskor har inget val, och sitter också med en given hand som inte alls särskilt sannolikt ger dem i närheten av 4000 veckor. Det är alltså inte bara känslan av avsaknad agens, utan att det inte finns någon rimlig möjlighet för agens eller makt över egna tillvaron.

 

[Hoarfrost]

Jag har en sådan person i mitt liv. En person jag är väldigt nära och har varit väldigt nära sedan vi var små - genom stora livsförändringar och kriser.
Hen var inte alltid så, det kom efter ett gäng förändringar och kriser i hens liv som liksom kom på rad. Då eskalerade två specifika känslor hen alltid haft om att "om jag inte gör något hela tiden och dessutom gör det bra är jag inget värd" och "tänk om jag dör snart eller blir svårt sjuk och inte har hunnit göra x?"
Detta är alltså något jag först observerade i tystnad och sedan pratade med personen om, hen bekräftade det och det blev ett väldigt känslosamt men fint samtal.

Det som hände då var ett eskalerande av att göra saker varenda sekund i livet. Det är ju inget fel med det, hen har fått göra väldigt mycket och se väldigt mycket och har roligt medan hen gör det. Men det är ju i grund och botten en typ av ängslan som driver det.
Det roliga är att när hen är med mig varvar hen ner. Kan ligga på en filt under en ek och inte göra något alls i timmar - eller i min soffa och bara stirra upp i taket. Vi somnar, vaknar, säger något till varandra om hur varmt det är, och somnar igen om någon halvtimme.

 

[Capybara]

Nu har jag inte läst boken, men för mig leder alla de här tankarna mest till vilket extremt privilegium de flesta av oss har som har möjlighet att välja vad vi vill göra med de där 4000 veckorna. Många av våra medmänniskor har inget val, och sitter också med en given hand som inte alls särskilt sannolikt ger dem i närheten av 4000 veckor. Det är alltså inte bara känslan av avsaknad agens, utan att det inte finns någon rimlig möjlighet för agens eller makt över egna tillvaron.

Så är det ju, det är ett i-landsproblem (kanske till och med ett lyx-ilands-problem). Men boken är skriven för oss privilegierade i i-länder som har överfulla inkorgar och fomo. Ett av perspektiven är just att vi har tur som får uppleva saker - vad det än är för saker: bilkö, trotsiga tvååringar, tandläkartid. Det är ju självklarheter, men många av oss lever liv där detta är lätt att glömma bort.

 

[Capybara]

Men väljer verkligen folk alltid bort saker?
Jag känner aldrig att jag gör det.

Eftersom möjligheterna i våra liv är oändliga, väljer vi per definition bort saker när vi väljer vad vi gör med vår tid. Om du aldrig känner att du gör det, har du antingen helt rätt prioriteringar för dig, eller ingen egen agens alls/ingen möjlighet att välja

Det här var en av tankarna jag hade när jag läste boken, om andra känner att de aldrig väljer bort. Om man inte nånsin känner så, behöver man kanske inte såna här böcker. Jag behöver det definitivt.

 

[Palermo]

För mig, som enligt många hinner med många saker och typ aldrig är trött, så är lösningen effektivitet, planering och litet sömnbehov.
Dessutom gillar jag nästan allt jag gör. (Undantaget är att städa och sånt bjäfs. Det är enbart ett måste.)

Jobbar heltid, på ett ofta krävande jobb, med skift och långa arbetspass = många fridagar. Försöker dessutom göra 250-300 timmar övertid per år.
Ensamstående förälder med barnet i stort sett på heltid, radhus, två hästar och en katt.
Är kassör i jobbets idrottsförening och planerar samt deltar i föreningens aktiviteter.
Stort sportintresse vilket gör att jag vill titta på mycket sport.
Köper inga hushållstjänster mer än hämtmat lite då och då men inte i någon större utsträckning.
Ser till att också motionera mig själv.

Men då sover jag i snitt 5,5-6 timmar per dygn och bitvis klart mindre än så. Optimerar matlagning så jag aldrig lagar mat på arbetsdagar. Gör väldigt sällan en sak i taget.

Trivs såhär och har alltid gjort. Vill inte rasa ner i soffan efter jobbet och bara göra ingenting.

Tycker att det är viktigt att inte döma åt något håll. Vissa har till exempel större sömnbehov eller ett behov av ett lugnare tempo.

Ja, sömnbehov verkar ändå variera en del. Över tid, gör ju två timmar per dygn, mer eller mindre, stor skillnad.

Jag tror att jag har ett genomsnittligt sömnbehov, MEN det tar ofta rätt lång tid för mig både att somna och att vakna. Den tiden är jag verkligen inte nöjd med, men jag kan inte göra så mycket åt det (jag har testat åtskilliga strategier).

Om jag somnade när jag lägger mig och gick upp direkt när klockan ringer, skulle mina dagar bli MYCKET längre.

 

[Inte_Ung]

Jag har varit sådan före covid-19.
Med undantag för en episod eller två av utmattningssyndrom.
Men dessa episoder hade orsaker som var utanför normalt liv så de måste nog räknas som olyckor eller sjukdom.

Min teori är att om man är fullt frisk och har litet högre ämnesomsättning och en oerhört god sömn, så kan man köra på i full fart.
I alla fall så kunde jag det då.
Litet lätt hypomani på det och det flyger verkligen i vardagen.

Men nu med mina sjuka lungor och min postcovid är det på ett annat sätt.
Kanske får jag ordning på det hela och kan återigen öka på tempot.
Eller inte.

 

[Palermo]

Men väljer verkligen folk alltid bort saker?
Jag känner aldrig att jag gör det.

Jag känner, fast inte på något alltför plågsamt sätt, att jag väljer bort i stort sett allt det jag inte gör. Världen består i stort sett av saker som jag har valt bort! (Massor av ställen att bo på, massor av andra jobb, massor av hobbies, nöjen etc.)

Och även realistiskt sett, så finns det mycket jag skulle vilja göra, men jag vill tex inte välja bort min häst för det.