Hur orkar vi egentligen?

[Gisburne]

Hur orkar vi oroa oss för att stona ska släppa sina ägg vid rätt tillfälle, att betäckningen/semineringen ska ta, att stoet inte resorberar, att fölet utvecklas som det ska, att dräktigheten blir problemfri, att fölningen går bra och att fölet inte skadar sig eller blir sjukt? Jag är redan helt slut, och min häst är inte ens betäckt ännu för säsongen, bara ultraljudad, där det konstaterades att hon har ett stort ägg som är "klart". Kan släppas närsomhelst. Förra året höll jag på att gå upp i limningen, efter 4 ultraljud och ägget fortfarande inte hade släppts! Kunde inte andas ordentligt förrän 15 dagar senare, när ultraljudet visade ett litet foster. Men då kom ju alla de andra orosmomenten istället! :smirk:

Och med hingsten, som fribetäcker, kommer ju oron att han ska bli skadad, att han ska skada ett sto, att han ska vara elak mot deras föl vid sidan (men hittills har han varit en riktig lekfarbror åt dem!) och så vidare, och så vidare. Försöker att inte tänka så mycket på det, men det är svårt att låta bli - särskilt när man läser här på Buke om allt som kan gå fel, för både ston och hingstar!

Var hittar ni andra er styrka att orka hålla på? Blir ni ens lika oroliga som jag?

 

[crazy]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

Den 4 benta belöningen...med den lille mulen antar jag hihi.

Skämt osidå...när man förlorar tvillingar och har fått ston som resorberar och har betalat minst 7-8000 kr i seminavgifter,språng med mera...ja då kan man undra vad man sysslar med.Bara utgifter-och vad fick man för det-typ.

De flesta verkar nöjda med att veta att deras sto är dräktigt på tidigt stadium men detta är ju inte alls någon garanti för att stoet går hela vägen.Numera är jag väldigt orolig och vågar inte ropa "hej" förräns man har en frisk fölis som är runt veckan gammal...då kan man börja slappna av ngt.

Man får ändå försöka ha positivt tänkande...

 

[Gisburne]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

Ja, jag kan tänka mig att den lilla bebisen är belöning nog för allt slit, både fysiskt och mentalt. :smirk: Trots allt, när jag får bilder på min hingsts fölungar blir jag nästan tårögd, för de är verkligen frukten av alla år av utställningar, premieringar, hantering, tävling, uppfostran m.m. som det innebär att få fram en godkänd hingst. De små liven gör allt slit värt mödan!

Helt sant också att en del slappnar av för tidigt. Många i min närhet slappnade av när mitt sto var dräktig vid ultraljud och rektalisering förra året, men inte kom det någon fölunge, inte! Ibland undrar jag om jag var helt ensam om att förbereda mig på det, och då menar jag inte att jag förutsatte det värsta tänkbara. Jag försökte bara vara realist. Shit happens, better luck next time, ungefär.

Men nu är jag tillbaka i samma sits som för ett år sedan, med många timmars väntan på veterinärer som ska komma och ultraljuda, väntan på att hingst och sto ska träffas, väntan på att stoet ska stå för hingsten, väntan på att alla ska vara på plats så att det blir någon betäckning nån gång, och så vidare. Känns som att hela dagen går åt till att vänta och oroa sig! Och jag har bara ETT sto än så länge, vill inte veta hur "oroligt" det kan bli att ha flera!

 

[crazy]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

Sen kan det vara att man vill såå intensivt att det ska bli en bäbis...

...när jag betäckte mitt sto med Briar tex...så var hon dräktig på 18 dygn-föll in i skendräktighet som varade tiden ut med allt som hör där till med fantomvärkar,ja hon låg ju tom och försökte krysta ut en fölunge som inte fanns...massor med mjölk.

JAG var övertygad om att hon var dräktig-nåt annat excisterade inte i min hjärna bara.TOM när veterinären sa att hon inte var dräktig...så trodde jag han hade fel och funderade på att ta ut en annan veterinär.

Ibland känns det nästan som att när man vill för mycket-så slår det tillbaka på en också-dvs OM man hoppas och VILL för mkt.Nu har jag mer fått attityden blir det nåt så blir det-om inte annat testar vi igen nästa år.

I år fick vi föl efter Maloubet i allafall. ..så nu har man fått den där lilla "moroten" igen....att orka lite till och ta nya tag.Men som de säger en olycka kommer sällan ensam...ett tag kändes det som om allt bara gick fel.

Nu blir det väl förmodligen inte fler föl på hbl sidan här eftersom sto och föl ska säljas...sen övergår vi till en helt annan inriktning-men lägga av med avel-nej aldrig.Har man en gång fått föl så tror jag man är "inbiten" för gott.

 

[sessna]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

Ja det har jag också undrat många gånger. Men har nog slutat oroa mej nu. Det som sker det sker. vi har nog ingen hjärna som funkar

Men jag vet varför jag håller på. Älskar dessa djur och när fölen föds så är det lön för allt slit, oro sömnlösa nätter etc. Eller lön föresten. hålet i plånboken blir bara större.

Nej jag gnäller inte å kunde jag sälja alla hästarna och börja spela golf eller något annat.

 

[Gisburne]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

Jag vill verkligen att det ska bli en liten bebis den här gången, och jag kanske är otroligt naiv, men namnförslag finns redan, och enligt hingstägaren står det folk i kö mer eller mindre för att se den lilla när den fötts. Många är nyfikna på vad hingsten, som hittills inte har fått någon avkomma, kan nedärva. Han har visat sig vara väldigt hållbar och sprang in massor med pengar på galoppen, samt att jag finner honom väldigt exteriört tilltalande. Så min längtan efter den lilla, som inte kom i år trots förberedelse inom konstens alla regler, blir bara starkare hela tiden. Men min stallvärd tog ner mig på jorden igår, när hon frågade vad vi hade tänkt göra om det visar sig att mitt sto inte är fysiskt kapabel att bära fram ett föl. (Eftersom fjolårets foster "försvann" någonstans på vägen, så är det ju ingen som vet om stoet har någon defekt som spelade in.) Det fick en att tänka till, liksom. En hemsk realitet som jag inte vill ska vara sann, men som kanske är ett faktum ändå. Ingen VET ju helt säkert, jag kan bara HOPPAS att allt är som det ska, och att fjolårets foster dog på grund av den långa vintern eller nåt annat som går att förklara med omständigheter.

Men det är just det jag menar, hur ORKAR vi egentligen gå igenom sånt här, gång efter annan?

Helt sant, förresten, att plånboken blir tunnare och tunnare...

 

[hanna_shetland]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

Det undrar jag också. Fick en underlig knäpp idé i dag, jag trodde att alla stona var på väg in i brunst igen, att ingen av dem skulle vara dräktig och så vidare. Antar att det är värmen som spelar mig ett spratt!?

Tror säkert att flera av stona är dräktiga, ska ta ut veterinären och kolla mina egna i alla fall så jag vet säkert. Det är ingen garanti precis som du skriver men då vet man i alla fall och kanske, förhoppningsvis kan andas ut en stund. Till nästa ultraljud i höst/vinter när jag brukar kolla så att de fortfarande är dräktiga...

Kan inte klaga speciellt mycket på att det kostar, har egen hingst och bete/stall men istället ett gäng betäckningsston att oroa sig för - att sköta och ansvara för andras ston och föl är krävande!

Lönen är förstås det efterlängtade fölet efter sin drömkombination och att se stoet lyckligt "hummande" till sitt nyfödda föl och att sedan få se dem växa upp.

 

[pialotta]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

jag funderade faktiskt idag på hur jag gör OM det inte går vägen den här gången, fick för mig att ge upp, att det inte "är meningen" om det trasslar fortsättningsvis. jag har inte ens eget bete (1 ha bara) utan måste skicka iväg dem till långtbortistan, inge kul bara dyrt

 

[Gisburne]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

Usch, ja! Idag var ingen bra dag. Mitt sto vill inte bli betäckt! Skriker åt hingsten som står så snällt i sin box och väntar, och när han vill nosa genom gallret så måttar hon en spark mot honom... 3:e kvällen i rad vi prövar nu, det MÅSTE bara fungera imorgon! Ägget var ju stort som... ett ägg (!) i lördags kväll, helt perfekt! Men står hon inte för hingsten, så står hon ju inte... Är lika med ingen bebis... :smirk: Är helt slut i bollen av allt tjafs kring den här betäckningen, men hingsten är på plats i alla fall, och vi prövar igen imorgon som sagt. Försöker ta nya tag, men det är trögt att ladda om batterierna ibland!

Däremot fick ett annat sto i stallet "till det" med sin tilltänkta hingst. En intressant färgblandning av brungulskäck och mörkbrun. Kan bara bli en snygg fölis!

 

[crazy]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

Vad var det för brungulskäck?*nyfiken*

 

[Gisburne]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

En korsning av något slag, ser ut ungefär som en connemara modell grövre. Kanske finns någon cob i henne, eller tinker...? Det är en "betäckningshäst" som stått på stuteriet ett tag i väntan på att bli brunstig, och som idag äntligen kunde betäckas för första gången i år, med en PRE-hingst. Dessvärre är det ingen i stallet som har uppmärksammat hennes namn, så hon kallas "den där skäcken" eller "den gula i stohagen"...

 

[A-K.Eng]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

Ja hur orkar man? Eller hur VÅGAR man? För med så lite erfarenhet som jag har så har jag upplevt både det bästa och det värsta med avel.
Men visst fasen är man där igen! Märra e dräkti!
Detta åkande, skral ekonomi och denna väntan. Suck! Men instämmer med vad som tidigare skrivits i tråden: belöningen som, (förhoppningsvis), dyker upp efter 11 månader är värt allt.

 

[Gisburne]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

Skral ekonomi, ja... Jag har tur som inte behöver lägga allt jag äger och har i språngavgifter, men dealen den här gången är att jag står för alla kostnader som hingsten har när han står hos stoet i väntan på betäckning - boxhyra, hösilage, strö, frukost- och lunchfodringar (jag fodrar 2 ggr på em/kvällen också) och allmän tillsyn. Samt att om stallvärden vill ha ersättning för att han hjälper till med själva betäckningen, så får jag stå för det också. Så för varje dag som går, som mitt sto ratar hingsten, så blir jag allt fattigare! Men vad gör man inte. Tanken var från början att betäcka söndag och tisdag, men det gick ju inte, och inte måndag och onsdag heller, så nu blir det tisdag och torsdag. Men sparkar hon mot honom imorgon också så blir det onsdag och fredag, och så vidare. Veckan går! Och pengarna... Tja, det blir mycket knäckebröd och te till middag den här månaden!

 

[ameo]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

Du har helt rätt, ibland undrar man hur j***a puckad man är
Lägger ut tusentals kronor för att få stoet dräktigt. Och blir hon inte det så lägger man glatt ut tusentals kronor nästa säsong också. :smirk: Sen BLIR hon dräktig och då våndas man i en månad innan fölningen (MINST ) och när det verkligen närmar sig så går man nästan runt och hyperventilerar av skräck inför fölningen...
När fölet väl är ute och allt gick bra den här gången också *pust* så ska man föda upp den efter konstens alla regler, med hovvård, vaccin, avmaskning och ffa en attans massa kraftfoder i de flesta fall. Och några år senare kommer köparen som man till sist hittat för att sälja den till låååångt under produktionskostnaden....
VILKEN annan producent räknar redan från början med att produkten komemr gå med stor förlust när den säljs? Företagsekonomiskt är det ju rena katastrofen för de flesta

Fast det ÄR ju underbart med föl! Och spänningen att se hur den uttänkta kombinationen ska bli i verkligheten slår MYCKET här i världen!
Nej, jag ska nog inte sluta avla än, trots att jag vet att min första katastroffölning nu närmar sig med orkansteg - efter 20 problemfria fölningar så ÄR det snart min tur...

 

[Gisburne]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

Vad skönt att inte bara JAG känner mig så puckad! Jag som inte ens kommer få betalt för det här tilltänkta fölet. (Hingstägaren var fodervärd på stoet från oktober till maj, eftersom jag gjorde Lumpen, och som tack för att jag slapp ha häst och utgifter under den tiden skulle de få fölet som hon var dräktig med då. Nu blev det ju inget, därför försöker vi igen, men fölet är ju alltjämt tingat av hingstens ägare, så några pengar får jag inte.)

Min förhoppning är ju att "mitt" föl blir en bra galoppör, precis som pappa, och det är nästan det som jag är mest förväntansfull över. Att se sin egen uppfödning vinna race på banan måste ju vara helt överjordiskt underbart! "Den där har JAG fött upp!" Tack vare mammans hoppkapacitet och mod så kan jag inte tänka mig att fölis blir svårsåld som ridhäst heller. Men det är det ju ingen som VET 100%-igt, och det är väl lite av tjusningen. Att gissa och spekulera...

 

[Gisburne]

Sv: Hur orkar vi egentligen?

Asså, det blir bara värre! Surmärren ville inte stå igår heller, för 4:e kvällen i rad. Piper och slår mot hingsten... *himlar med ögonen* Ägget hon hade i lördags borde det vara typ strutsstorlek på nu! Stallvärden lovade ringa stuteriveterinären och fråga vad hon tycker, om vi ska sätta in hormonbehandling eller inte.

Men återigen, ORKA!