Hur ofta tvättar du håret med shampo?

[stjarnhimmel]

Jag tycker de flesta i tråden här bagatelliserar TS situation något fruktansvärt.

Tycker ni verkligen att detta är helt normalt beteende för en förälder, att "hota" med psykolog och att kasta ut sitt barn ur hemmet, över lite oljigt HÅR?

TS mår tydligt dåligt av detta och jag lovar att sådant här kan sätta sina spår, börjar man fråga sina bekanta om håret ser ofräscht ut så har föräldrarna redan lagt grunden för mycket osäkerhet. De straffar henne (ja det är ett straff eftersom föräldrarna anser det, oavsett hur rimligt det skulle varit i normala fall) t.om. och förväntar sig alltså att det ska göra det så jobbigt för henne att hon viker sig efter deras vilja.
Tycker ni det är okej för en förälder att bete sig hur som helst mot sitt Barn bara för att de blivit äldre?

Har varit/är i nästan samma situation situation som TS , och har haft nästan precis den här diskussionen om håret med främst min ena förälder när jag var yngre, 10-15år kanske. Har tjockt hår som blir fett väldigt lätt och om jag låter det bli väldigt oljigt innan dusch så håller det sig i fint ca 3-4 dagar utan problem, duschar jag för ofta blir det fett så fort att jag tillslut kan behöva duscha både morgon och kväll samma dag. Duschade främst när jag kände mig ofräsch eller när håret började se lite stripigt ut och fick mycket skit för det. Man tyckte att jag skulle duscha minst varannan dag och satte gärna näsan rätt ner i hårbotten på en och påpekade att det inte luktade rent (för normalt folk är ju definitivt så nära). Jag började t.om. att bara blöta håret och ljuga om att jag duschat håret för att slippa tjatet, och är fortfarande flera år senare väldigt nojig över hur håret ser ut, trots att i princip alla mina vänner har en eller flera gånger haft milt till rejält flottigt hår och inte tyckt det varit något konstigt.

Och varför detta genomsyrande förakt över att TS bor hemma och inte sköter alla sysslor själv?
Är själv 23 år och bor hemma än pga mycket strul med skolgången, har även samma "deal" att jag inte betalar när jag studerar och har de perioder jag jobbat istället gjort det, så även min bror. Hushållet matchar väldigt dåligt tidsmässigt så det har blivit mycket att vi sköter oss själva och diverse handling, tvätt o annat görs på initiativ när det behövs. "Sysslor" har det gjorts försök med i alla år men inte fungerat (genomgående för alla i familjen).
Alla mina vänner har bott kvar tills de var 20-23 med varierande mycket sysslor och vi har alla längtat efter att flytta hemifrån. De som nu har det har gjort det då de fått fastjobb eller behövt flytta till annan ort för att studera (vilket även är den personliga planen). Ingen person, förälder eller barn, har tyckt det varit en bra ide att i princip skuldsätta sig i förtid, bara för att bo utan föräldrarna.

Lån är ju något man bör undvika om man kan och studielån får du inte ha hur länge som helst. Vill Ts in på en lång eller flera utbildningar i framtiden kan hon få problem. Känns överlag som en rätt dålig start på ens eget liv att ta lån för att bo kanske ett stenkast från föräldrarna, utan ett jobb som kan ge ekonomisk buffert, till troligtvis en hyreslägenhet som bara kostar pengar, för att sedan kanske behöva flytta igen för vidare studier/jobb, eller flytt då hon behövt avbryta studierna (kan då inte förlita sig på studiepengar). Hela tiden förlorar hon pengar som hon istället kunnat sätta undan till (riktigt) eget boende, kostsamma utbildningar eller vad fan som helst utom det svarta hål som en sån situation kan bli...

Om man som vuxen blir försörjd av sina föräldrar tycker jag man ska vara tacksam för det. Jag tycker också vuxna som bor ihop bör dela hushållsysslor.
Sen har vi alla nog sagt att föräldrarnas beteende är märklgt.

 

[LadyCovergirl]

Hela tiden förlorar hon pengar som hon istället kunnat sätta undan till (riktigt) eget boende, kostsamma utbildningar eller vad fan som helst utom det svarta hål som en sån situation kan bli...

Du menar att det är lugnt så länge det är föräldrarnas pengar som spenderas men attans vilket svart hål ett eget studielån är?

 

[stjarnhimmel]

@Greyshine
En ide är att tex jobba på sommaren och då betala en del till föräldrarna.

 

[Greyshine]

Du verkar förakta boende i hyresrätt, varför är det inte ett riktigt boende?
Själv har jag pluggat på högskola/universitet i sammanlagt 10 år o det har jag bekostat själv med hjälp av studiemedel o arbete. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år.

Jag föraktar det inte, men jag bor i hyresrätt och vet att hur dåligt det kan vara för ekonomin. Har man ingen buffert kan inkomsten ätas upp av hyran, vilket gör det svårt att spara, vilket gör det svårt att ha råd att flytta/byta till egenägt boende. Funkar ju prima om man har en vettig inkomst men annars kan man bli fast i en ond cirkel, speciellt när hyresrätter byts ut mot bostadsrätter som kräver buffert.

Vill man så kan man, det mesta går att ta sig igenom med lite jobb, men att TS ska behöva göra så stora förändringar pga håret känns överdrivet. Det är trots allt en risk att flytta så och den bör inte tas lättvindigt. Jobb hjälper ju med det men kräver också tid och ork, och finns mycket som kan påverka möjligheterna. Var själv tvungen att sluta jobba med sommarjobbet som tidigare varit det jag hade under hela året då jag fick ont av arbetet.

Med "riktigt" boende menade jag främst boende efter färdig utbildning, eller där man helt enkelt planerar att bo ett bra tag. Vi vet ju inte hur TS studiesituation ser ut, studienivå, ort, ämne, stor eller liten stad påverkar ju hur hennes studieliv kommer se ut och också vilka boenden som finns tillgängliga. Ett studieboende har ju en säkerhet då du är bunden till platsen för din utbildning, du vet var du kommer vara/göra ett tag framöver. Skaffar TS boende nu kan hon ev bli tvungen att flytta snart igen, kanske till en dyrare ort, redan med lån och massa pengar som försvunnit i hyra.

 

[Greyshine]

@stjarnhimmel @LadyCovergirl

Tacksamma för att deras föräldrar inte skiter i deras liv? Förstår faktiskt inte helt det här med att så fort man blir "vuxen" så ska man behandlas som en inneboende som mest är jobbig och kostar pengar. Man kan bidra med mycket ickeekonomiskt i ett hushåll (men sommarjobbspengar är ju ett sätt ja), men att kräva att varje ungdom direkt skaffar ett extraknäck för att förtjäna sin plats i hemmet känns inte rätt. Att barnen stannar längre än någon av dem vill är ju inte ett otänkbart scenario, man slutar inte vara förälder bara för att avkomman blivit stor.

Vad jag uppfattat gör TS åtminstone lite grann hemma, men har inte visat någon motvilja för att göra mer. Föräldrarna verkar ju då inte ha krävt särskilt mycket, men om TS inte aktivt frågar om uppgifter så åker hon räkmacka på sina föräldrars bekostnad? Folk får inte hem ett brev på sin artonårsdag med instruktioner för hur man ska bete sig hädanefter. Vill föräldrarna att någon rutin ändras eller att TS tar mer del i hushållsarbetet får de väl säga det, inte bli griniga för att TS inte ber om mer sysslor.
Eller har ni fått intrycket att TS slänger pengar omkring sig? De pengar jag haft har varit de jag själv fått och gått till grejer jag själv behöver, bussbiljett, kursböcker, hygienartiklar osv. Får TS en rejäl månadspeng varje månad som hon spenderar så visst, men då är det ju även upp till föräldrarna att hantera detta. Sen kostar få ungdomar runt 5-7000 +mat och diverse per månad, och man kan väl hoppas att föräldrarna har en ekonomi som klarar av barnets "grunddrift" ett tag till.

 

[LadyCovergirl]

@stjarnhimmel @LadyCovergirl

Tacksamma för att deras föräldrar inte skiter i deras liv? Förstår faktiskt inte helt det här med att så fort man blir "vuxen" så ska man behandlas som en inneboende som mest är jobbig och kostar pengar. Man kan bidra med mycket ickeekonomiskt i ett hushåll (men sommarjobbspengar är ju ett sätt ja), men att kräva att varje ungdom direkt skaffar ett extraknäck för att förtjäna sin plats i hemmet känns inte rätt. Att barnen stannar längre än någon av dem vill är ju inte ett otänkbart scenario, man slutar inte vara förälder bara för att avkomman blivit stor.

Vad jag uppfattat gör TS åtminstone lite grann hemma, men har inte visat någon motvilja för att göra mer. Föräldrarna verkar ju då inte ha krävt särskilt mycket, men om TS inte aktivt frågar om uppgifter så åker hon räkmacka på sina föräldrars bekostnad? Folk får inte hem ett brev på sin artonårsdag med instruktioner för hur man ska bete sig hädanefter. Vill föräldrarna att någon rutin ändras eller att TS tar mer del i hushållsarbetet får de väl säga det, inte bli griniga för att TS inte ber om mer sysslor.
Eller har ni fått intrycket att TS slänger pengar omkring sig? De pengar jag haft har varit de jag själv fått och gått till grejer jag själv behöver, bussbiljett, kursböcker, hygienartiklar osv. Får TS en rejäl månadspeng varje månad som hon spenderar så visst, men då är det ju även upp till föräldrarna att hantera detta. Sen kostar få ungdomar runt 5-7000 +mat och diverse per månad, och man kan väl hoppas att föräldrarna har en ekonomi som klarar av barnets "grunddrift" ett tag till.

I mina ögon är det helt otänkbart att min dotter vid 22 års ålder bor kvar hemma utan att betala något och utan att på eget bevåg ta ansvar för en rimlig del av hemmasysslorna. (Jag tycker iofs inte att det öht är rimligt att bo hemma vid den åldern.)
Givetvis ligger mycket av ansvaret på TS föräldrar men samtidigt så är TS vuxen. Det borde rimligen handla om rent sunt förnuft att man tar ett större ansvar för hemmet när man är 22 år jämfört med när man är 12 år.

Försörjningsansvaret för föräldern upphör när barnet fyllt 18 år. Undantaget är om barnet studerar på gymnasienivå och då är det upp till 21 års ålder. Således inget som är applicerbart här.
Hur mycket tror du att en 22-årig hemmaboende kostar? (Mat, internet, uppvärmning, vatten, ev. större bostad än utan hemmaboende barn, försäkring, TV osv.) Enligt Konsumentverket kostar en hemmaboende 20-åring drygt 4 000 kronor. (Då har man utgått från att det bor fyra personer i hushållet.)

 

[Gnist]

(Jag tycker iofs inte att det öht är rimligt att bo hemma vid den åldern.)

Det kan jag i viss mån hålla med om, förutsatt att det finns bostad att få tag på. Mina 2 äldre har båda varit utflugna och självgående vid den åldern och det förväntar jag mig att den yngre också kommer vara.

Men i fråga om ts föräldrar, så anser jag att de är en aning vrickade som lägger sig i och kommenterar den vuxna dotterns hygienrutiner.

Det har jag aldrig någonsin gjort eller försökt bestämma över från den dag de blivit stora nog att sköta sånt själv. Har ingen aning om den dryga 15-åriga dottern tvättar håret varje gång hon duschar och skulle aldrig ens komma på tanken att fråga om det.

Så länge inte folk skiter i att duscha flera veckor i stöten/stinker unken svett eller är allmänt sunkiga så vem, vid sina sunda vätskor frågar andra vuxna människor en sån sak ens

 

[TinyWiny]

@stjarnhimmel @LadyCovergirl

Tacksamma för att deras föräldrar inte skiter i deras liv? Förstår faktiskt inte helt det här med att så fort man blir "vuxen" så ska man behandlas som en inneboende som mest är jobbig och kostar pengar. Man kan bidra med mycket ickeekonomiskt i ett hushåll (men sommarjobbspengar är ju ett sätt ja), men att kräva att varje ungdom direkt skaffar ett extraknäck för att förtjäna sin plats i hemmet känns inte rätt. Att barnen stannar längre än någon av dem vill är ju inte ett otänkbart scenario, man slutar inte vara förälder bara för att avkomman blivit stor.

Vad jag uppfattat gör TS åtminstone lite grann hemma, men har inte visat någon motvilja för att göra mer. Föräldrarna verkar ju då inte ha krävt särskilt mycket, men om TS inte aktivt frågar om uppgifter så åker hon räkmacka på sina föräldrars bekostnad? Folk får inte hem ett brev på sin artonårsdag med instruktioner för hur man ska bete sig hädanefter. Vill föräldrarna att någon rutin ändras eller att TS tar mer del i hushållsarbetet får de väl säga det, inte bli griniga för att TS inte ber om mer sysslor.
Eller har ni fått intrycket att TS slänger pengar omkring sig? De pengar jag haft har varit de jag själv fått och gått till grejer jag själv behöver, bussbiljett, kursböcker, hygienartiklar osv. Får TS en rejäl månadspeng varje månad som hon spenderar så visst, men då är det ju även upp till föräldrarna att hantera detta. Sen kostar få ungdomar runt 5-7000 +mat och diverse per månad, och man kan väl hoppas att föräldrarna har en ekonomi som klarar av barnets "grunddrift" ett tag till.

Det handlar inte om vare sig tacksamhet eller att föräldrar skiter i sina vuxna barns liv. Inte heller om att ett vuxet barn skulle behandlas som en jobbig inneboende. Det handlar om att när man är vuxen så tar man ett vuxet ansvar. Då snyltar man inte på föräldrarna genom att bo gratis, äta gratis eller bli servad. Man slutar aldrig att vara förälder men av en frisk vuxen kan man kräva att hen tar hand om sig själv, försörjer sig själv och står på egna ben. Något annat är helt orimligt och har inget med att man är förälder att göra. Föräldrarollen förändras under hela barnets uppväxt och det ska den göra för att förbereda barnet på vuxenlivet. En förälder som behandlar sin tjugotvååring på samma sätt som när hen var två är verkligen inte bra för någon. Om det nu är så att man blir behandlad som en tvååring så är bara det en väldigt bra orsak till att skaffa eget snarast möjligt.

Föräldrar ska inte behöva kräva av en vuxen människa att hen gör sin del lika lite som att en vuxen i en parrelation ska behöva kräva det av sin partner. Det skapar osämja, irritation och en tråkig och jobbig vardag.

Jag tyckte att det var asjobbigt när mina barn flyttade hemifrån, det gjorde fysiskt ont men alternativet finns ju inte. Jag var också glad för deras skull att de nu gick in i en ny fas av sina liv och fick forma det liv de vill leva på det sätt de vill. På samma gång är det den största "löneförhöjningen" jag någonsin har fått i mitt liv. Jag har aldrig haft råd med så mycket som då när jag plötsligt bara hade mig själv att försörja. Då bodde jag ändå kvar så jag hade samma boendekostnader men det är så enormt mycket mer än mat som tillkommer som man vanligtvis inte tänker på.

 

[LadyCovergirl]

Det kan jag i viss mån hålla med om, förutsatt att det finns bostad att få tag på. Mina 2 äldre har båda varit utflugna och självgående vid den åldern och det förväntar jag mig att den yngre också kommer vara.

Men i fråga om ts föräldrar, så anser jag att de är en aning vrickade som lägger sig i och kommenterar den vuxna dotterns hygienrutiner.

Det har jag aldrig någonsin gjort eller försökt bestämma över från den dag de blivit stora nog att sköta sånt själv. Har ingen aning om den dryga 15-åriga dottern tvättar håret varje gång hon duschar och skulle aldrig ens komma på tanken att fråga om det.

Så länge inte folk skiter i att duscha flera veckor i stöten/stinker unken svett eller är allmänt sunkiga så vem, vid sina sunda vätskor frågar andra vuxna människor en sån sak ens

Att föräldrarna beter sig märkligt konstaterade även jag i mitt första inlägg i tråden. Personligen föredrar jag ärlighet och om det nu är så att föräldrarna anser att TS bör flytta hemifrån så är det mycket klokare att faktiskt säga det.

 

[Mumfie]

(Jag tycker iofs inte att det öht är rimligt att bo hemma vid den åldern.)

Och det tycker jag är konstigt. Jag är 22 år gammal och jag bor hemma, kommer förmodligen göra det iallafall ett år till. Bland alla mina vänner i samma ålder eller äldre är det endast en som flyttat hemifrån. Jag bor i Stockholm och det är svårt att få bostad här, och dyrt! Bostadskön ligger på över tio år. Jag jobbar heltid och betalar hemma, pengar som täcker både mina boendekostnader och mat. Mina föräldrar gillar att jag bor hemma, på riktigt. Vi trivs tillsammans. Det är klart att jag vill flytta hemifrån en dag, skulle det helt plötsligt dyka upp den perfekta lägenheten skulle jag självklart passa på, men nu är det faktiskt inte möjligt. Ska jag skämmas för det?

 

[LadyCovergirl]

Och det tycker jag är konstigt. Jag är 22 år gammal och jag bor hemma, kommer förmodligen göra det iallafall ett år till. Bland alla mina vänner i samma ålder eller äldre är det endast en som flyttat hemifrån. Jag bor i Stockholm och det är svårt att få bostad här, och dyrt! Bostadskön ligger på över tio år. Jag jobbar heltid och betalar hemma, pengar som täcker både mina boendekostnader och mat. Mina föräldrar gillar att jag bor hemma, på riktigt. Vi trivs tillsammans. Det är klart att jag vill flytta hemifrån en dag, skulle det helt plötsligt dyka upp den perfekta lägenheten skulle jag självklart passa på, men nu är det faktiskt inte möjligt. Ska jag skämmas för det?

Jag utgår från mig själv och jag kan därför inte förstå varför man inte vill bo i en egen bostad när man är vuxen.
Givetvis förstår jag att bostadsmarknaden skiljer sig men jag hade nog inte valt att bo hemma trots allt. Bostadsmarknaden i Malmö-Lund är inte lika besvärlig som i Stockholm men ont om bostäder är det även här.
För övrigt så måste man inte bo kvar i samma kommun. (Nu jobbar du men jag gissar att du inte dagen efter studenten gick till en fast heltidstjänst.)

Och du, ingenstans skrev jag att det är något att skämmas för!

 

[ptr]

Får lite känslan av "tvätta håret och skaffa pojkvän som är något att ha".

Som morsan som smög sig på sonen och klippte ett stort jack i luggen för att håret skull klippas kort så trevliga tjejer skull kunna tänka sig bli flickvän.

 

[Mumfie]

Jag utgår från mig själv och jag kan därför inte förstå varför man inte vill bo i en egen bostad när man är vuxen.
Givetvis förstår jag att bostadsmarknaden skiljer sig men jag hade nog inte valt att bo hemma trots allt. Bostadsmarknaden i Malmö-Lund är inte lika besvärlig som i Stockholm men ont om bostäder är det även här.
För övrigt så måste man inte bo kvar i samma kommun. (Nu jobbar du men jag gissar att du inte dagen efter studenten gick till en fast heltidstjänst.)

Jo, det var faktiskt så att jag fick anställning direkt efter studenten, jag hade inte många dagar ledigt emellan. Jag har ett väldigt bra jobb som jag trivs på och som ger mig erfarenhet, kunskap och som är superbra att ha på cvt, så jag känner faktiskt inte för att säga upp mig och flytta till en annan stad för att kunna flytta hemifrån. Istället bor jag gärna hemma tills jag jobbat upp en så stor buffert att jag har råd att flytta hemifrån och behålla mitt jobb, vilket jag är på god väg till.

Jag i min tur kan inte förstå hur man kan lägga sig i andras val angående att flytta hemifrån eller inte. Som sagt, jag betalar hemma, mina föräldrar vill gärna att jag bor kvar och det skulle bli extremt dyrt att flytta hemifrån och jag får inte ens ta ett så stort lån för att ha råd att köpa en bostadsrätt. Situationen ser likadan ut för mina vänner.

 

[LadyCovergirl]

Jo, det var faktiskt så att jag fick anställning direkt efter studenten, jag hade inte många dagar ledigt emellan. Jag har ett väldigt bra jobb som jag trivs på och som ger mig erfarenhet, kunskap och som är superbra att ha på cvt, så jag känner faktiskt inte för att säga upp mig och flytta till en annan stad för att kunna flytta hemifrån. Istället bor jag gärna hemma tills jag jobbat upp en så stor buffert att jag har råd att flytta hemifrån och behålla mitt jobb, vilket jag är på god väg till.

Jag i min tur kan inte förstå hur man kan lägga sig i andras val angående att flytta hemifrån eller inte. Som sagt, jag betalar hemma, mina föräldrar vill gärna att jag bor kvar och det skulle bli extremt dyrt att flytta hemifrån och jag får inte ens ta ett så stort lån för att ha råd att köpa en bostadsrätt. Situationen ser likadan ut för mina vänner.

Och det gäller förstås alla dina vänner också? Eller så är det för många så att man väldigt gärna vill bo kvar i Stockholm och därför tycker att det är okej att bo hemma. Jag tycker istället att det är viktigare att klara sig själv än att bo just på platsen X.

Tycker du att jag lägger mig i andras boendesituation för att jag skriver min åsikt så får det stå för dig. Din situation tycks ju öht inte vara liknande TS situation.

 

[Mumfie]

Och det gäller förstås alla dina vänner också? Eller så är det för många så att man väldigt gärna vill bo kvar i Stockholm och därför tycker att det är okej att bo hemma. Jag tycker istället att det är viktigare att klara sig själv än att bo just på platsen X.

Tycker du att jag lägger mig i andras boendesituation för att jag skriver min åsikt så får det stå för dig. Din situation tycks ju öht inte vara liknande TS situation.

Det jag reagerade på var din mening om att det "öht inte är rimligt att bo hemma vid den åldern", vilket jag tyckte lät som ALLA i den åldern. Jag är i den åldern, därför svarade jag. Menade du inte så så missförstod jag dig.

Nej, alla har inte heltidsjobb de fick efter studenten. En fick sitt jobb först efter några månader, och bodde kvar här under tiden. Jag vet dock att hon tittade efter att flytta från Stockholm, men blev kvar. En annan har hela tiden haft som plan att flytta ifrån Stockholm, men det är inte så lätt. Hon arbetar för fullt för att få ekonomi att göra det. Det är inte så lätt att bara flytta om man inte har någon inkomst eller stora besparingar. Andra är kvar för att de inte vill flytta för långt ifrån sin familj. Jag vet att jag utan problem skulle kunna bo själv, men det finns dem som faktiskt inte är riktigt redo för det. Det är också okej.

 

[stjarnhimmel]

Det jag reagerade på var din mening om att det "öht inte är rimligt att bo hemma vid den åldern", vilket jag tyckte lät som ALLA i den åldern. Jag är i den åldern, därför svarade jag. Menade du inte så så missförstod jag dig.

Nej, alla har inte heltidsjobb de fick efter studenten. En fick sitt jobb först efter några månader, och bodde kvar här under tiden. Jag vet dock att hon tittade efter att flytta från Stockholm, men blev kvar. En annan har hela tiden haft som plan att flytta ifrån Stockholm, men det är inte så lätt. Hon arbetar för fullt för att få ekonomi att göra det. Det är inte så lätt att bara flytta om man inte har någon inkomst eller stora besparingar. Andra är kvar för att de inte vill flytta för långt ifrån sin familj. Jag vet att jag utan problem skulle kunna bo själv, men det finns dem som faktiskt inte är riktigt redo för det. Det är också okej.

Jag förstår att man kan bo kvar hemma tex pga det är svårt att få bostad. Det jag tycker är att det är rimligt att bidra tex genom hushållsarbete eller ekonomi.

 

[Mumfie]

Jag förstår att man kan bo kvar hemma tex pga det är svårt att få bostad. Det jag tycker är att det är rimligt att bidra tex genom hushållsarbete eller ekonomi.

Det håller jag absolut med om! Kan man av någon anledning inte betala (och föräldrar är okej med detta) kan man iallafall hjälpa till med hushållsarbete. Samma sak om man är arbetslös så kan man sköta mycket sysslor under dagarna när resten av familjen jobbar, absolut. Undantag vid fysiska/psykiska besvär. Man får väl helt enkelt kommunicera med varandra.

 

[Efwa]

@stjarnhimmel @LadyCovergirl

Tacksamma för att deras föräldrar inte skiter i deras liv? Förstår faktiskt inte helt det här med att så fort man blir "vuxen" så ska man behandlas som en inneboende som mest är jobbig och kostar pengar.

I vår familj tycker vi att man är vuxen nog att försörja sig direkt efter gymnasiet. Om man väljer att plugga vidare har man givetvis plats i huset och vi har bestämt att man slipper betala hyra då. Man hjälper till med allt hemma, något annat vore otänkbart. Jag har massa annat jag vill göra och min man också. Hushållssysslorna blir alla inneboendes problem alltså. Ett barn på 19-24 år får fasiken inte sitta på arslet och se oss göra allt.

Vi älskar att ha våra barn hemma och har sällan/inga konflikter så vi har inte bråttom att bli av med den sista ungen. Verkligen inte.

Däremot, för att barnen ska bli vuxna, ta ansvar och inte var en snyltare samt lära sig vad det innebär att bo själv, så förbereder jag dem på bästa sätt. Detta innebär alltså att betala för sig när man börjar tjäna pengar.

Jag började jobba på måndagen efter fredagen jag gick ut gymnasiet och betalade givetvis direkt hyra hemma.

Mina barn har ett lite annat upplägg och det är för att arbetsmarknaden ser lite annorlunda ut nu än på 90-talet.

När man gått ut skolan börjar man leta jobb i förväg. Sedan har man ett halvår på sig att skaffa jobb. Då behöver man inte betala hyra om man nte får jobb.
Om jobbletandet tar mer än sex månader kommer hyran att ackumuleras tills jobb skaffas.
Om jobb sökes ska det ske 6-8 timmar om dagen. Att skaffa jobb ska vara ett jobb.

Detta är också för att de inte ska bli lata, vilket många barn blir om de får allt serverat och inte behöver betala eller söka jobb.

 

[Ullmerkott]

Även om jag är en av de som rått TS att flytta hemifrån tycker jag att föraktet och fördömandet mot hemmaboende i tråden är riktigt otrevligt. Är de inblandade nöjda med situationen finns väl ingen anledning att förfasa sig och komma med pekpinnar om vad de minsann BORDE tänka och vilja? Nu verkar visserligen varken TS eller föräldrarna trivas med situationen, så förändring krävs ju ändå av den anledningen.

Det är rimligt att hemmaboende vuxna betalar för sig, men om föräldrarna är heltidssysselsatta med lön medan TS är heltidssysselsatt utan lön är det minst lika rimligt att hen bor gratis, åtminstone om inte föräldrarna behöver pengarna.
Det är rimligt att alla vuxna tar gemensamt ansvar för hushållssysslorna, men det är lika rimligt att den som INTE är nöjd med status quo får ta upp frågan om förändrad ansvarsfördelning.

Själv flyttade jag hemifrån för studier som 21-åring men snyltar rätt friskt på mina föräldrar fortfarande. Borde jag för att vara normal vilja sitta ensam i min lägenhet och knapra morötter istället för att äta helgmiddagar hos föräldrarna så är jag hellre onormal faktiskt.

 

[Lion]

@athena_arabians Detta har inget att göra med att de försöker få mig att bli vuxen utan handlade endast om kontroll; att jag inte gjorde som de sa åt mig och schamponera mitt hår så ofta som de ansåg var ett minimum. Tyvärr. Och som jag tidigare skrivit i tråden så är det en bestraffning enligt dem, för att få mig att göra som de vill. Precis som @Greyshine skrev.

Och att kunna studera och bo hemma utan att ta lån tycker jag är ett bättre alternativ om det fungerar att bo hemma. I jämförelse med att ta ett studielån och flytta till en närliggande plats och skuldsätta sig utan att ens ha en stadig inkomst. Så ser jag på saken och ni behöver självfallet inte hålla med.

Men ja, situationen hemma har inte alltid varit bra, men så är det hos mig och personligen har jag inte känt mig redo för att flytta mentalt försän ca ett år tillbaka så detta varierar från person till person. Vi är alla olika individer med olika livsförhållanden.

@Efwa så är det här också, vi gör det vi blir ombedda att göra. De små sysslorna som gör mycket för en trött själ. Till exempel ta hand om disken, duka, duka av, städa. Men jag har inte skött min tvätt och har ätit vid samma bord som min familj.

Jag har aldrig bett om några pengar, förutom när jag inte fick mitt barnbidrag förstås och tror inte att jag är en så stor bekostnad för dem för jag konsumerar inte så mycket och värnar mer över ekonomin än vad de tycks göra. Men självklart är det billigare att betala för 2 än 4 vuxna människor.

@stjarnhimmel angående att arbeta över sommaren så har jag tidigare skrivit i tråden att mina föräldrar har kommit överens om att ifall man arbetar så får man betala en summa pengar hemma och jag har arbetat varje sommar sedan år tillbaka och under tiden mellan gymnasiet och universitetet så hittade jag ett jobb och arbetade heltid och betalade.

Mina föräldrar avrådde mig från att sommarjobba i sommar då de värnar om min hälsa och vill att jag ska få vila upp mig från plugget. Men jag kommer jobba iallafall.

Plugget tar väldigt mycket av ens tid, det är mer krävande för mig än ett heltidsjobb.

Tack @Greyshine för förståelsen och tack även ni andra, hinner inte skriva mer...

Tycker även tonen har känts lite negativ och har inte mått så bra över det - men jag är känslig och det är sånt man får ta när man skapar en diskussionstråd såklart! Och det behöver inte betyda att det ni skrivit är fel, eller att jag har rätt. Jag är tacksam över min situation och skrev denna tråd just för att det var så psykiskt jobbigt av deras naggande på mitt hår.

Kände mig tom, ledsen, förtvivlad, rädd, ensam, trött, kall och ingen glädje för något. Har varit extra känslig för att det har varit väldigt mycket negativitet hemma; inget som jag är orsaken för utan det är andra omständigheter.

Men som sagt, hinner inte skriva mer. Vill inte trampa någon på tårna och läser allt ni skriver och uppskattar att ni tar er tid på att försöka hjälpa eller ens ge tid åt min tråd.