T
Tiara Magnifica
Vänder mig till den allvetande Bukeligan för att få kloka infallsvinklar på ett problem lika gammalt som havet. 
Ska försöka fatta mig kort och sakligt, men ha överseende med en viss virrighet.
Bakgrund: Äger två hästar, varav den ena en mycket speciell dam, hon är en otroligt känslig individ som kräver en fantasktisk fingertoppskänsla i nästan alla moment.
När jag fick hem henne red jag utan problem barbacka i grimma och grimskaft, hon var 100% trafiksäker, fixade att lämnas ensam i både hage och stall, men jag har i efterhand kommit på att miljöombytet blev för mycket för henne, och trots att det var en långsam igångsättning med lång acklimatiseringsperiod var det inte tillräckligt för henne.
Jag kan gräma ihjäl mig över att jag inte kunde läsa henne bättre och inte hade förstånd att minska kraven på henne.
Blir hon stressad slår hon av helt i huvudet och man får backa tre steg, men har du vunnit hennes förtroende har ni ett samspel som inte är av denna världen. Hon skulle gå genom eld och vatten för den matte som hon valt ut.
För cirka två år sen kände jag att hon var en för stor utmaning för mig, något hände i vår relation och jag redde inte ut hästen helt enkelt, och det märkte en kvinna i mitt stall och tipsade mig om några enkla ledarskapsövningar.
Senare erbjöd hon sig i all vänlighet att markarbeta hästen och de fann varandra på en gång.
Hon har kort sagt gjort underverk med detta svåra, underbara nervvrak till häst.
Från att ha panikrusat vid minsta krav, ha tokkörd mage, bli dyngsur vid åsynen av sadeln och steppa runt i gången, till att följa henne lös med sänkt huvud och kunna trava lugnt på volt i ridhus tog vi beslutet att hon skulle ta över hästen på heltidsfoder för att när hennes utbildning var klar i december 2010 övergå som ägare till henne.
Kontrakt skrevs på detta och allt var frid och fröjd.
Nu till det egentliga (multipla) problemet...
Kvinnan studerar i dagsläget, hon har en make och ett barn i fyraårsåldern. Maken har mer eller mindre rakt ut antytt att om hon gör sig av med sina hästar under studietiden kommer han köpa en välutbildad PRE till henne när hon är klar med skolan. (Hon har en T-märkt häst utlånad som sällskap, förutom min)
Detta lockar såklart, det har jag full förståelse för, eftersom min tjej är såpass svår.
Jag har sagt att försäljning inte är ett alternativ, det skulle vara grymt orättvist mot hästen, så om inte hon vill ha henne får hästen sova, det lovade jag förra ägaren. Detta är hennes sista hem.
Vi står i samma stall och allteftersom tiden gått och olika saker (svårt att gå runt på studiemedel, maken klagar över tidsåtgången, barnet blir åsidosatt, skolan blir lidande etc) drabbat henne och i dagsläget sköter jag "hennes" häst fyra dagar i veckan.
Givetvis har jag full förståelse över att familjen går först, men jag kan tycka att hennes man är lite orättvis mot henne då hon nästan är ensamstående mamma i veckorna då han reser mycket i yrket och kommer hem sent på kvällarna om ens alls.
Hans inkomst är ju av förståeliga skäl större än hennes just nu, men han vill inte sponsra hennes intresse, så för ett tag sen bad hon att jag skulle skjuta till tusen kronor i månaden till stallhyran tills hon var klar med skolan.
Jag lever ensam och har redan en full stallhyra plus att jag står för försäkringarna på hästarna så jag har inte möjlighet att hjälpa henne med det.
Som ännu en grej i denna komplexa historia har vi lite olika uppfattning om skötsel av lånade saker. Jag är inte på nåt sätt pedant men tycker att man sköter om utrustning och speciellt om det inte är ens eget.
Hittills under dessa år är det jag som fått stå för all lädervård, inköp av nya grimmor o dyl, plockat upp mina saker från stallgången som jag lånat ut för att hon ens ska kunna rida.
Har frågat flera gånger om vi ska ta någon dag och putsa grejer och bara prata skit, men hon svarar alltid att det inte finns tid i hennes liv för sånt.
Återigen förstår jag att familjen kommer i första hand, men det är ju -om inte för hyfsens skull- så för säkerheten man sköter sin lånade utrustning.
Jag har tänkt sluta sköta om den men tänker att om nåt händer, om ett träns går sönder eller nåt och hon är ute på andra sidan stora vägen... Det vill jag inte ha på mitt samvete.
Det sista som hänt nu är att hon meddelat att hon inte kommer kunna ha hästen alls just nu, utan vill att jag lånar ut hästen i fyra, fem år tills hon fått ett fast jobb efter sin utbildning, barnet är större och ekonomin stabilare.
För kännedom kommer hennes ingångslön vara samma som den lön jag har i dagsläget, efter nära sju år i yrket, men hon är rädd att det inte kommer gå runt ändå.
Hennes plan var att under tiden hästen är utlånad vara medryttare på min unghäst en dag i veckan samt ta med henne på eventuella instruktörskurser då hon parallellt med skolan även ska bli ridinstruktör.
Jag tokgillar henne som instruktör, hennes mjuka men ändå obestridliga ledarsätt att ta hästar, tränarblicken, och den fantastiska fingertoppskänslan. Hon är ruskigt logisk och klok och min häst älskar henne, jag blir alldeles tårögd av att se dem ihop.
Dessvärre kan jag känna att det är lite väl mycket "jag, jag, jag" och ibland känner jag mig lite överkörd.
Jag har inget emot att ge av min tid för att hästen ska få leva, men jag kan inte slå knut på mig själv hur länge som helst och i dagsläget blir min unghäst åsidosatt.
Så... för att äntligen komma till skott med frågan... Hur mycket ska man curla sin fodervärd?
Hur hade ni gjort?
Ska försöka fatta mig kort och sakligt, men ha överseende med en viss virrighet.
Bakgrund: Äger två hästar, varav den ena en mycket speciell dam, hon är en otroligt känslig individ som kräver en fantasktisk fingertoppskänsla i nästan alla moment.
När jag fick hem henne red jag utan problem barbacka i grimma och grimskaft, hon var 100% trafiksäker, fixade att lämnas ensam i både hage och stall, men jag har i efterhand kommit på att miljöombytet blev för mycket för henne, och trots att det var en långsam igångsättning med lång acklimatiseringsperiod var det inte tillräckligt för henne.
Jag kan gräma ihjäl mig över att jag inte kunde läsa henne bättre och inte hade förstånd att minska kraven på henne.
Blir hon stressad slår hon av helt i huvudet och man får backa tre steg, men har du vunnit hennes förtroende har ni ett samspel som inte är av denna världen. Hon skulle gå genom eld och vatten för den matte som hon valt ut.
För cirka två år sen kände jag att hon var en för stor utmaning för mig, något hände i vår relation och jag redde inte ut hästen helt enkelt, och det märkte en kvinna i mitt stall och tipsade mig om några enkla ledarskapsövningar.
Senare erbjöd hon sig i all vänlighet att markarbeta hästen och de fann varandra på en gång.
Hon har kort sagt gjort underverk med detta svåra, underbara nervvrak till häst.
Från att ha panikrusat vid minsta krav, ha tokkörd mage, bli dyngsur vid åsynen av sadeln och steppa runt i gången, till att följa henne lös med sänkt huvud och kunna trava lugnt på volt i ridhus tog vi beslutet att hon skulle ta över hästen på heltidsfoder för att när hennes utbildning var klar i december 2010 övergå som ägare till henne.
Kontrakt skrevs på detta och allt var frid och fröjd.
Nu till det egentliga (multipla) problemet...
Kvinnan studerar i dagsläget, hon har en make och ett barn i fyraårsåldern. Maken har mer eller mindre rakt ut antytt att om hon gör sig av med sina hästar under studietiden kommer han köpa en välutbildad PRE till henne när hon är klar med skolan. (Hon har en T-märkt häst utlånad som sällskap, förutom min)
Detta lockar såklart, det har jag full förståelse för, eftersom min tjej är såpass svår.
Jag har sagt att försäljning inte är ett alternativ, det skulle vara grymt orättvist mot hästen, så om inte hon vill ha henne får hästen sova, det lovade jag förra ägaren. Detta är hennes sista hem.
Vi står i samma stall och allteftersom tiden gått och olika saker (svårt att gå runt på studiemedel, maken klagar över tidsåtgången, barnet blir åsidosatt, skolan blir lidande etc) drabbat henne och i dagsläget sköter jag "hennes" häst fyra dagar i veckan.
Givetvis har jag full förståelse över att familjen går först, men jag kan tycka att hennes man är lite orättvis mot henne då hon nästan är ensamstående mamma i veckorna då han reser mycket i yrket och kommer hem sent på kvällarna om ens alls.
Hans inkomst är ju av förståeliga skäl större än hennes just nu, men han vill inte sponsra hennes intresse, så för ett tag sen bad hon att jag skulle skjuta till tusen kronor i månaden till stallhyran tills hon var klar med skolan.
Jag lever ensam och har redan en full stallhyra plus att jag står för försäkringarna på hästarna så jag har inte möjlighet att hjälpa henne med det.
Som ännu en grej i denna komplexa historia har vi lite olika uppfattning om skötsel av lånade saker. Jag är inte på nåt sätt pedant men tycker att man sköter om utrustning och speciellt om det inte är ens eget.
Hittills under dessa år är det jag som fått stå för all lädervård, inköp av nya grimmor o dyl, plockat upp mina saker från stallgången som jag lånat ut för att hon ens ska kunna rida.
Har frågat flera gånger om vi ska ta någon dag och putsa grejer och bara prata skit, men hon svarar alltid att det inte finns tid i hennes liv för sånt.
Återigen förstår jag att familjen kommer i första hand, men det är ju -om inte för hyfsens skull- så för säkerheten man sköter sin lånade utrustning.
Jag har tänkt sluta sköta om den men tänker att om nåt händer, om ett träns går sönder eller nåt och hon är ute på andra sidan stora vägen... Det vill jag inte ha på mitt samvete.
Det sista som hänt nu är att hon meddelat att hon inte kommer kunna ha hästen alls just nu, utan vill att jag lånar ut hästen i fyra, fem år tills hon fått ett fast jobb efter sin utbildning, barnet är större och ekonomin stabilare.
För kännedom kommer hennes ingångslön vara samma som den lön jag har i dagsläget, efter nära sju år i yrket, men hon är rädd att det inte kommer gå runt ändå.
Hennes plan var att under tiden hästen är utlånad vara medryttare på min unghäst en dag i veckan samt ta med henne på eventuella instruktörskurser då hon parallellt med skolan även ska bli ridinstruktör.
Jag tokgillar henne som instruktör, hennes mjuka men ändå obestridliga ledarsätt att ta hästar, tränarblicken, och den fantastiska fingertoppskänslan. Hon är ruskigt logisk och klok och min häst älskar henne, jag blir alldeles tårögd av att se dem ihop.
Dessvärre kan jag känna att det är lite väl mycket "jag, jag, jag" och ibland känner jag mig lite överkörd.
Jag har inget emot att ge av min tid för att hästen ska få leva, men jag kan inte slå knut på mig själv hur länge som helst och i dagsläget blir min unghäst åsidosatt.
Så... för att äntligen komma till skott med frågan... Hur mycket ska man curla sin fodervärd?
Hur hade ni gjort?
