Shaggy
Trådstartare
Bara känner att jag måste posta detta. Det är ett brev jag skrivit till min gamla högstadieskola. Det är inte klart formuleringsmässigt utan delar av det är framtvingat för att färdigställa. Alla namn är utbytta.
Hej
Att skriva det här brevet känns både väldigt viktigt och totalt meningslöst. De händelser det handlar om ligger så långt tillbaka i tiden så det med största sannolikhet inte finns någon kvar som var där då. Samtidigt så måste jag på något sätt försöka få ett avslut och kunna ta mig bort från S******-skola. Det är trots allt 29 år sedan jag började där och det är dags att försöka komma vidare i livet och skaka av sig det gamla oket (om det nu går).
Jag började på S******-skola i klass 7E hösten 1990. Klasserna var mixade från hela området och vi var 4 tjejer från min gamla klass i den nya. I början fungerade det relativt väl men ganska snart uppstod problem iom att jag stack ut och därmed blev ett tacksamt mobbingoffer.
Mina så kallade kamrater roade sig med att bla frysa ut mig genom att inte vilja umgås och att vid grupparbeten inte höra vad jag sa. Som exempel så kunde någon nämna ett problem i början av en diskussion varpå jag berättade hur man kunde lösa just det problemet. Ingen hörde vad jag sa och efter kanske 20-30 minuter så nämnde någon annan precis det jag sagt och fick massor av beröm av övriga. Mina protester om att det var min idé ljöd för döva öron. Nej jag var inte särskilt aktiv i grupparbeten.
I övrigt så bestod det hela av att frysa ut mig i största allmänhet, hitta på glåpord att förfölja mig med samt från endel av pojkarna komma i oönskade verbala sexuella attacker.
De värsta mobbarna gick i F klassen med ett undantag i min klass så det var ändå rätt ok under lektionerna. Rasterna ägnade jag mig åt att försvinna ofta genom att uppsöka korridoren utanför lärarrummet. På något sätt kan jag dock acceptera mina jämnårigas beteende om än jag inte har förlåtit många av dem utan mer ser dem som paria.
Det stora problemet var faktiskt vissa av lärarna och det är här jag känner att jag måste skriva.
Jag hade Stina samt Björn som klassföreståndare. Stina undervisade oss i svenska och i backspegeln så undrar jag vad för typ av människa hon egentligen var. I 7an blev vi uppmanade att skriva ett brev till henne så hon skulle lära känna oss bättre. I 9an så började hon läsa upp breven för hela klassen. När hon berättade att hon tänkte göra det så blev jag livrädd, jag hade sagt vissa saker i det brevet som jag definitivt inte ville att mina klasskompisar skulle få reda på. Hon läste ett brev, inte mitt, och utdrag ur vissa övriga. Att hon endast läste ett brev får vi nog tacka Lisa för som mycket tydligt talade om vad hon ansåg om saken vilket gav andra möjlighet att hänga på. Stämningen var rätt hätsk där ett tag och sveket var ofantligt. Det är dock fortfarande inte det jag skulle prata om utan om en annan sak.
Vid ett tillfälle så skulle hon beskriva alla i klassen med ett ord. Jag vet inte vilka ord hon använde om det övriga men om mig, den utfrysta och mobbade, så använde hon ordet bohem. Det var ett av de ord som mina så kallade kamrater brukade använda. Vad hon gjorde där var att legitimera hela mobbningen och tala om för mig att jag var inte värd bättre. Varför kunde hon inte sagt något neutralt som snäll eller glad eller…..
Sen har vi idrotten. Varför var det okay att ett gäng från F klassen satt i redskapsrummet och var elaka? Det här skedde inte en gång utan nästan varje lektion.
Ja listan fortsätter. Ett år var det min engelsklärare som betedde sig rejält illa. Han hade inte skrivböcker i samma färg så det räckte till alla utan han talade om att de som hade det betyget fick en bok i den färgen, de som hade det fick en i den här osv. Riktigt bra sätt att peka ut de som inte var så starka i ämnet och redan hade dåligt självförtroende, nej ett andra språk var inte min gåva här i livet och jag har slitit hårt för att lära mig det efter grundskolan. För mig betydde det här att han tog ifrån mig det enda jag hade nämligen att i alla fall duga till att lära mig saker.
Så då tar vi nästa punkt, Kuratorn Anders . Jag blev tvingad att gå dit en gång och berättade om hur det var. Den fina responsen jag fick var ungefär
"Det gör inget att de retar dig för att du spelar fiol och håller på med hästar för det kommer du snart tröttna på." Nej det är inget exakt citat men väldigt väldigt nära.
Tack för den passningen. Ytterligare legitimerande av mobbningen och ytterligare en som förstörde mitt självförtroende.
Nej det var inte slut här. Jag skulle kunna fortsätta med förminskande och rena anklagelser om plagiat för "i din ålder kan man inte den typen av ord" (jo jag kunde det) osv.
Min andre klassföreståndare Björn, blev mer eller mindre arg på mig då det var dags att välja program till gymnasiet. Jag sa ungefär att "jag bryr mig inte" och "det är ingen idé". Varför bli arg på någon som så uppenbart är rejält deprimerad istället för att se till att den får hjälp? Mamma fick INGEN återkoppling från skolan om hur jag hade det någon gång alls. Alla kontakter som togs i ämnet var på hennes initiativ och ledde absolut ingenstans.
Det här har lett till att jag sedan dess har haft en konstant depression med allt de innebär. Mitt självförtroende är totalt kört i botten och min självuppskattning är minimal. Jag har i omgångar då depressionen förvärrats varit sjukskriven (med eller utan sjukpenning då fk är som de är) och livet är rätt värdelöst. Det är först nu sista året jag har förstått att jag faktiskt duger på min arbetsplats och inte är helt värdelös utan ganska uppskattad av kunder och kollegor.
Ja jag är förbannad, asförbannad. S*****-skola och dess personal har mer eller mindre stulit mitt liv och det kan jag aldrig få tillbaka.
Hej
Att skriva det här brevet känns både väldigt viktigt och totalt meningslöst. De händelser det handlar om ligger så långt tillbaka i tiden så det med största sannolikhet inte finns någon kvar som var där då. Samtidigt så måste jag på något sätt försöka få ett avslut och kunna ta mig bort från S******-skola. Det är trots allt 29 år sedan jag började där och det är dags att försöka komma vidare i livet och skaka av sig det gamla oket (om det nu går).
Jag började på S******-skola i klass 7E hösten 1990. Klasserna var mixade från hela området och vi var 4 tjejer från min gamla klass i den nya. I början fungerade det relativt väl men ganska snart uppstod problem iom att jag stack ut och därmed blev ett tacksamt mobbingoffer.
Mina så kallade kamrater roade sig med att bla frysa ut mig genom att inte vilja umgås och att vid grupparbeten inte höra vad jag sa. Som exempel så kunde någon nämna ett problem i början av en diskussion varpå jag berättade hur man kunde lösa just det problemet. Ingen hörde vad jag sa och efter kanske 20-30 minuter så nämnde någon annan precis det jag sagt och fick massor av beröm av övriga. Mina protester om att det var min idé ljöd för döva öron. Nej jag var inte särskilt aktiv i grupparbeten.
I övrigt så bestod det hela av att frysa ut mig i största allmänhet, hitta på glåpord att förfölja mig med samt från endel av pojkarna komma i oönskade verbala sexuella attacker.
De värsta mobbarna gick i F klassen med ett undantag i min klass så det var ändå rätt ok under lektionerna. Rasterna ägnade jag mig åt att försvinna ofta genom att uppsöka korridoren utanför lärarrummet. På något sätt kan jag dock acceptera mina jämnårigas beteende om än jag inte har förlåtit många av dem utan mer ser dem som paria.
Det stora problemet var faktiskt vissa av lärarna och det är här jag känner att jag måste skriva.
Jag hade Stina samt Björn som klassföreståndare. Stina undervisade oss i svenska och i backspegeln så undrar jag vad för typ av människa hon egentligen var. I 7an blev vi uppmanade att skriva ett brev till henne så hon skulle lära känna oss bättre. I 9an så började hon läsa upp breven för hela klassen. När hon berättade att hon tänkte göra det så blev jag livrädd, jag hade sagt vissa saker i det brevet som jag definitivt inte ville att mina klasskompisar skulle få reda på. Hon läste ett brev, inte mitt, och utdrag ur vissa övriga. Att hon endast läste ett brev får vi nog tacka Lisa för som mycket tydligt talade om vad hon ansåg om saken vilket gav andra möjlighet att hänga på. Stämningen var rätt hätsk där ett tag och sveket var ofantligt. Det är dock fortfarande inte det jag skulle prata om utan om en annan sak.
Vid ett tillfälle så skulle hon beskriva alla i klassen med ett ord. Jag vet inte vilka ord hon använde om det övriga men om mig, den utfrysta och mobbade, så använde hon ordet bohem. Det var ett av de ord som mina så kallade kamrater brukade använda. Vad hon gjorde där var att legitimera hela mobbningen och tala om för mig att jag var inte värd bättre. Varför kunde hon inte sagt något neutralt som snäll eller glad eller…..
Sen har vi idrotten. Varför var det okay att ett gäng från F klassen satt i redskapsrummet och var elaka? Det här skedde inte en gång utan nästan varje lektion.
Ja listan fortsätter. Ett år var det min engelsklärare som betedde sig rejält illa. Han hade inte skrivböcker i samma färg så det räckte till alla utan han talade om att de som hade det betyget fick en bok i den färgen, de som hade det fick en i den här osv. Riktigt bra sätt att peka ut de som inte var så starka i ämnet och redan hade dåligt självförtroende, nej ett andra språk var inte min gåva här i livet och jag har slitit hårt för att lära mig det efter grundskolan. För mig betydde det här att han tog ifrån mig det enda jag hade nämligen att i alla fall duga till att lära mig saker.
Så då tar vi nästa punkt, Kuratorn Anders . Jag blev tvingad att gå dit en gång och berättade om hur det var. Den fina responsen jag fick var ungefär
"Det gör inget att de retar dig för att du spelar fiol och håller på med hästar för det kommer du snart tröttna på." Nej det är inget exakt citat men väldigt väldigt nära.
Tack för den passningen. Ytterligare legitimerande av mobbningen och ytterligare en som förstörde mitt självförtroende.
Nej det var inte slut här. Jag skulle kunna fortsätta med förminskande och rena anklagelser om plagiat för "i din ålder kan man inte den typen av ord" (jo jag kunde det) osv.
Min andre klassföreståndare Björn, blev mer eller mindre arg på mig då det var dags att välja program till gymnasiet. Jag sa ungefär att "jag bryr mig inte" och "det är ingen idé". Varför bli arg på någon som så uppenbart är rejält deprimerad istället för att se till att den får hjälp? Mamma fick INGEN återkoppling från skolan om hur jag hade det någon gång alls. Alla kontakter som togs i ämnet var på hennes initiativ och ledde absolut ingenstans.
Det här har lett till att jag sedan dess har haft en konstant depression med allt de innebär. Mitt självförtroende är totalt kört i botten och min självuppskattning är minimal. Jag har i omgångar då depressionen förvärrats varit sjukskriven (med eller utan sjukpenning då fk är som de är) och livet är rätt värdelöst. Det är först nu sista året jag har förstått att jag faktiskt duger på min arbetsplats och inte är helt värdelös utan ganska uppskattad av kunder och kollegor.
Ja jag är förbannad, asförbannad. S*****-skola och dess personal har mer eller mindre stulit mitt liv och det kan jag aldrig få tillbaka.
da jag inte ville att nagon skulle kunna bara lagga det i papperskorgen och glomma det hela. 
