Sv: Hur man säger farväl till en vän & hur klarar hästkompisarna det?
Din valack kommer med all säkerhet beröras av det. Men egentligen är det ju inte konstigare än att vi blir ledsna när vi förlorar en vän.
Är jättesvårt att säga HUR han kommer reagera, men kan ta hur mina hästar reagerat.
Första fallet så var det två valacker som kamperat ihop i 24 år, bara de två. Den äldste (33 år) skulle somna. Togs bort med bult i hagen, och begravdes där. Den som blev kvar gick under några månader inte i närheten av graven, dock stod han gärna cirka 50 meter därifrån. Timme in och timme ut. Han var ganska nedslagen och 'dämpad' första veckorna. Dock så han ropade aldrig, inte en enda gång. Han visste.
Efter några veckor blev han sitt vanliga jag igen, och gick då även närmare graven.
Andra fallet var min arabvalack, han var 6 år då och hade gått med mitt gammelsto i 2 år. Hon var hans 'allt', hans stöd i livet, hans trygghet, hans mentor. Henne åkte jag iväg med. Han ägnade första dagarna åt att söka efter henne, ropa, stå och spana, söka. Efter några dagar slog 'sorgen' till. Han stod på samma plats i hagen och väntade tålmodigt. Hela dagarna, snart skulle hon nog komma hem. Han var riktigt nere och åt ganska dåligt. Efter ca tre veckor började det avta, och då vågade jag introducera nya kompisen (ville han skulle sörja klart först) och efter ytterligare några veckor var han som vanligt. Dock så länge efteråt (år) så när jag red förbi en hage de gick i en period långt innan, så han spanade alltid, ifall det var där hon var.
Sen förlorade han tyvärr sin nya kompis, men det gick väldigt smärtfritt. De gick på bete med två andra hästar flera mil härifrån. Kompisen blev sjuk, och jag tog hem henne. Tyvärr gick det inte att rädda henne och hon togs bort hemma på gårdsplanen. Han gick kvar på betet med två polare, och en månad senare kom han hem till tomt stall. Han sökte henne aldrig härhemma, utan bara accepterade att hon inte var där. Så förutom lite gapig på betet första dagarna innan hon åkt hem så inget.
Sen så nästa var K, som valacken känt sen hon föddes. I hans ögon var hon hans redan som föl. De levde ihop i fyra år, och sen åkte hon in på ett av många klinikbesök, hon hade också varit borta på betäckning utan att de brytt sig särskilt. Tyvärr så helt oförberett slutade besöket med att hon inte kom hem. Hästarna märkte alltså inget av avlivning, lukt etc. Men av någon anledning jag inte kan förklara, så de VISSTE. Det var kusligt i stallet den kvällen, det var tyst som i graven, och så stilla at jag fick kårar. Båda de kvarvarande hästarna var VÄLDIGT dämpade, så även de närmsta dagarna. Sen var det som vanligt igen.
Den stackars valacken har ingen tur alls med damerna, och förlorade nästa dam med, efter ett år ihop. Dessutom bara ett halvår efter han förlorade K. Hon togs bort på klinik. Och nr släpet kom hem tomt, så jag blev tvungen att ta ut valacken ur hagen, öppna släpet och visa honom att hon inte var där. För han var så ARG att jag inte släppte ut henne. När han insett att hon inte var med hem, så i två dygn VÄGRADE han lämna grinden (han struntade i att äta ute med), utan stod som fastlimmad där 12 h per dygn och väntade på att hon skulle komma hem. Så reagerade han INTE när hon var på klinik för operation t ex, utan han märkte ju säkert på mig att något var SÅ fel.
Men som du ser så är det ganska svårt att sia hur de ska ta det, valacken sörjde fbldonnan mer än arabstoet t ex, och det hade jag absolut inte trott.
Den andra valacken, som var jättekär i fbldonnan, han är dock bara två år, han brydde sig inte alls, utan han fjolalde runt och fattade inte vad det var med alla, varför det var så yrsligt. Han tycktes inte bry sig ett dugg eller fatta nåt.
När K togs bort så fbldonnan och hon var som ler och långhalm, och fbldonnan sörje, och sörjde ordentligt. Letade inte så mkt, men oj vad hon väntade, och hon drog sig i några veckor undan från flocken och höll sig mkt för sig själv, innan hon 'var klar' och integrerade sig med flocken igen.
Så, jag har aldrig haft problem med att de reagerat på blodlukt, men även om kompisen tas bort någon annanstans, luktlöst och lååångt därifån - så de vet, och ja de känner.
Tillägg förresten - När det gäller gamla och/eller sjuka/skadade hästar som besväras, så de andra hästarna brukar fatta långt innan oss vad det är som är på gång. Märkt det flera ggr, hur de blir överdrivet hänsynsfulla och tålmodiga mot den som inte mår så bra. De vet att kompisen är sjuk/skadad/gammal och trött. Brukar bli 'värre' reaktioner när den kompis som varit obekymrad tas bort.
då hon är illa däran och åldern därtill har gjort att beslutet om att få somna in och slippa lida mer var en självklarhet även om det var mitt livsjobbigaste beslut! 
och jag o vallacken stod ca 10 meter ifrån. Han ryckte till en gång när "tjoffet" från bultpistolen kom och sen fick han gå fram till henne där hon låg. Jag hade trott att vallacken skulle bli stressad, springa runt och leta efter shettisen och så men han förstod liksom att hon var borta för han var hur lugn som helst trots att han blev ensam kvar. Normalt har vallacken blivit helt hysterisk så fort jag tagit shettisen ur hagen men nu bara visste han att hon inte var med längre...
