Hur löser man en konflikt med någon som inte är intresserad?

[purity_666]

Jag hade en bästa vän som jag lärde känna när jag var runt 20-21 år ungefär. Vi var nära vänner till förra sommaren, dvs i ca 13 år.
Vår relation var riktigt tight. Innan hon blev sambo sågs vi nästan varje dag. Vi lagade mat ihop, åkte och storhandlade ihop, höll på med hästar tillsammans osv.
Jag var den som hjälpte henne flytta, hon har fått bo i min lägenhet när jag sommarjobbade på annan ort när jag pluggade, jag har hämtat henne på flygplatsen när hon varit utomlands. Vi var som Piff och Puff.
När hon blev sambo försvann hennes behov av det lite förstås så vi sågs mer sällan.

Förra sommaren blev vi osams. Jag är sån som vill prata om saker som gör mig arg/ledsen. Hon är sån som hellre ignorerar problemet. Så vi rök ihop, hon ignorerade mig ett tag sen gick det nästan över. Men jag märkte att hon inte var helt ärlig i saker så jag konfronterade henne om det och det resulterade i att hon ignorerade mig totalt. Då menar jag: totalt. Svarade inte när jag ringde, svarade inte på sms, läste inte på Facebook och sågs vi i stallet hälsade hon i stort sett inte. Hon har blockerat på facebook så vi är fortfarande vänner, men jag ser inget hon gör. Inga statusar, inget på hennes vägg osv.

Happ jag tänkte att jag väl väntar ut henne. Hennes "nya" kompis hängde också på och ignorerade mig. Hon kunde vända ryggen åt mig och stå och prata med hästen hellre än att bete sig som en normal vuxen.

Nu har det gått flera månader. Är vi i stallet samtidigt hälsar vi. Är stallägaren med kan dom kallprata lite, är jag där själv finns jag inte.
Jag tycker läget är så sjukt jobbigt. Då när de inte ens hälsade ville jag inte ens vara i stallet. Jag mådde så himla dåligt. Nu är resten av de i stallet alldeles fantastiska så det löste sig. Men fortfarande får jag ont i magen om de är där när jag kommer till stallet. Det känns som jag måste liksom hålla andan och försvinna in i väggarna eller nåt.
Gör jag iordning hästen och de ska ut så finns inte på kartan att fråga om vi ska göra sällskap. Ska tilläggas att alla är över 30 år.
Med alla andra i stallet kan jag rida ut en sväng, eller man hjälps åt med saker. Men inte de två.

Nu saknar jag min kompis jäkligt mycket. Jag vet att hon går igenom en tuff tid nu och grämer mig över att inte finnas där som stöd. Vi har stått vid varandras sida i 10 år och nu när hon mår skit får jag stå vid sidan bara.
Jag vet att vi aldrig kommer bli nära vänner igen, då jag fått reda på massa skit, men jag önskar vi kunde umgås normalt. Som med dom andra i stallet, att man kunde ta en ridtur om båda ändå ska ut. Att man kunde småprata normalt. Vara stallpolare liksom. Inte som nu när det blir tryckt stämning och man mår dåligt istället. Att stå och göra iordning hästen och de bara drar iväg känns inte överdrivet härligt.

Så hur gör man? Bara gilla läget och låta det vara? Försöka prata med henne? Hon är typ aldrig själv i stallet utan hennes kompis är med (som inte har häst i stallet) så det är inte helt enkelt. Jag mår dåligt av att det är såhär helt enkelt.
De andra i stallet påverkas ju också av stämningen. De reagerar ju på att jag inte blir tilltalad. Om jag och en annan tjej står i stallet kan de prata direkt till den andra tjejen, men låtsas som jag inte finns där. Eller polaren gör nog det mest. Min fd vän håller sig mest undan.
Det gör ju att jag också drar mig undan. Inte lika jobbigt att inte bli tilltalad om man står ute själv.

Så vad hade ni gjort?
Min fd vän har gjort samma sak mot folk förr. Hon hade en riktigt nära vän, de umgicks nästan dagligen. Sen blev de ovänner om en skitsak och nu, typ 10 år senare, pratar de fortfarande inte med varandra. Vårt bråk är också skitsak egentligen. Ingen låg med någons karl eller förstörde tillvaron för någon. Men det är svårt när ena sidan inte vill börja umgås normalt. Det vore skönt att slippa klumpen i magen bara.. och det skulle bidra till bättre stämning generellt i stallet. Kul om vi alla skulle ut på ritt tillsammans nu när några knappt tilltalar varandra.

Jaja.. hur hade ni tänkt? 10 år borta för alltid? Vänta och se? Ta tag i läget? Vad?

 

[Aliche]

Jag hade helt ärligt inte velat ha en kompis som betedde sig så, inte vilja prata ut och sen bete sig som en trulig 5 åring. Det är inte vad jag är ute efter i en kompisrelation helt enkelt. Du har ju verkligen försökt att prata ut, reda ut och komma vidare men med tanke på hur du beskriver beteendet nu från båda deras sida så hade jag helt sonika sagt till fd vännen att:
"jag förstår på ditt beteende att du inte har något intresse av att reda ut den här situationen som jag tycker blev oproportioneligt stor för ingenting och eftersom jag tycker du har betett dig ganska dåligt mot mig nu de här månaderna så ser jag ingen anledning för oss att försöka bli vänner igen men jag hoppas att vi iallafall kan bete oss hövligt mot varandra eftersom vi måste ses i stallet. Hälsa, hjälpas åt när det behövs och inte göra det jobbigt för de andra som står här. Trist att det blev såhär men jag tycker jag har försökt lösa vårt bråk men du är inte villig att prata om det så då respekterar jag att du inte vill vara min vän längre."
Eller nåt liknande, skicka ett mail eller sms om det känns lättare men gör klart att du inte längre går och väntar på att hon ska ta dig tillbaka för det rättfärdigar det hon gör nu och det är inte okej. Men också att du vill försöka vara hövliga så det inte går ut över erat intresse och de övriga i stallet. Då har du gjort din del och vill hon fortsätta bete sig omoget så är det upp till henne, du har försökt!

Lite KL
Är så urbota trött på "vänner" som inte kan bete sig... Har själv en fd nära vän som jag insett bara hör av sig när hon mår dåligt och behöver ösa ur sig skit om sin sambo men när hon mår bättre så går hon ut med och träffar alla utom mig. Efter att hon lämnat sin sambo-gått tillbaka-lämnat-gått tillbaka osv i jag vet inte hur många omgångar och jag stöttat, hjälpt och funnits där när hon bestämde sig första gången (efter 8 pissiga år med sambon) men när hon valde att gå tillbaka och sen lämna osv så slutade hon bara att höra av sig till mig, fick höra från min sambo (som är hennes sambos bästa vän) vad som hände och hur hon gick ut med andra tjejjkompisar, åt middag med gemensam tjejjkompis utan att bjuda med mig nångång, men inget från henne. Då kände jag att jag är värd mer än att vara någons avfallskvarns-vän som man inte prioriterar när man mår bra utan bara när saker är dåliga.
Nu har hon börjat sms:a och undrar om jag är sur på henne, hon har fortf inte berättat varför hon gick tillbaka igen eller hur dom har det nu och hon är så desperat när vi setts i grupp att ingen ska ta upp att dom varit isär så det är som att hon skäms för att hon gick tillbaka... Det är som att hon vill låtsas att ingenting har hänt fast hon gråtit hos mig flera gånger över honom och hur han har behandlat henne och hur mycket bättre hon mådde när hon lämnade första gången.
Är jag oresonlig som tycker det är dålig stil att ta emot massa stöttande, hjälp, pepp och stöd och sen inte tycka att man berättar när något händer som gör att man ändrar sig? Inte höra av sig med ett tack för stödet utan få höra av en 3:e part att nu är dom tillsammans igen? Att jag inte bara kan låtsas som ingenting har hänt fast jag vet hur dåligt hon mådde och nu inte har en aning om varför dom är ihop igen? Tycker jag är värd att vara mer än en vän när man mår dåligt, jag tycker man är vänner i bra och dåliga stunder..

 

[tjenixen]

Tråkigt när det blir en sådan situation!
Att de beter sig illa är förstås inte något du behöver anpassa dig till och krypa utefter väggarna. Utav allt jag läste fanns det ett stycke som stod ut mest. Därför är mitt förslag att du vid något tillfälle går fram till henne och frågar om hon har två minuter att tala enskilt med dig. Får du ett ja, kan du säga följande:

"Jag saknar dig jäkligt mycket. Jag vet att du går igenom en tuff tid nu och grämer mig över att inte finnas där som stöd. Vi har stått vid varandras sida i 10 år och nu när du mår skit känner jag att jag får stå vid sidan bara. Jag vill gärna finnas där för dig om du låter mig."

Något annat kan du inte riktigt göra. Hon är ju som sagt vuxen, så förmedlar du tydligt hur du känner och att du finns där, så ger du henne möjligheten att agera utefter sitt eget hjärta och förmåga.

Hoppas ni löser det.

 

[purity_666]

Tycker jag är värd att vara mer än en vän när man mår dåligt, jag tycker man är vänner i bra och dåliga stunder..

Lite sådär grundade sig vårt gräl i. Hon och jag umgicks flera dagar i veckan i stallet tills den här kompisen dök upp. Då dög inte jag längre. Då hade hon en ny som hjälpte henne med hästarna. Hade hon och jag bestämt att vi skulle göra något tog hon alltid med 3:e personen, men skulle de göra saker var inte jag välkommen. Jag tyckte inte det var okej utan tjurade ihop. Sen är jag ingen ängel, absolut inte. Jag blev tjurig och skällde ut henne. Men jag är sån, jag försöker hellre lösa problem än gå och irritera mig och snacka skit med andra. Hennes problemlösning är att tjura ihop och ignorera folk, eller prata med alla andra utom den det gäller. Jag har ju fått höra en del av vad hon sagt om mig när jag trodde vi var nära vänner tyvärr.

Nu har jag försökt räcka ut handen flera gånger, men det duger inte. Samtidigt saknar jag hennes sällskap för vi har jäkligt roligt när vi ses och som sagt, det vore väl trevligt att kunna rida ut tillsammans eller pyssla i stallet utan en klump i magen. Gemensamma vänner känner inte riktigt igen henne i situationen heller. Vi har en gemensam vän som känt henne sen skoltiden och hon är skitförvånad över hennes beteende. Så jag vet inte.. Hon kanske hatat mig 5 år och äntligen vågat säga nåt, eller så mår hon dåligt rent generellt. Svårt när man inte får prata med henne. Vill bara kunna umgås..sådär avslappnat som med de andra i stallet.

Ja din kompis verkar ju ha dig när det är bekvämt bara. Sånt suger rätt rejält. Jag tycker vänskap ska vara på lika villkor, ge och ta liksom.

 

[Tass]

Jag tycker att det låter som att du har vuxit ifrån henne egentligen.
Hon gör som hon gör för att stärka sig själv. Det verkar som att hon vill ha en brytning nu när du har ställt lite krav. Det blir samtidigt ett sätt för henne att ge igen för att du ville ha en förändring. Hennes regler gäller.

Du har haft roligt ihop med henne. Men nu väljer hon att ha roligt ihop med någon annan. Du kan nog inte göra annat än att släppa det. Om hon märker att du inte bryr dig längre så kanske hon också blir mer "normal".

Tråkigt med sådan stämning i stallet.

 

[Dandylinn]

Jag hade fått nog och frågat rakt ut "vill du prata?" och försökt prata om stämningen som blivit och hur ni ska gå vidare. Kanske ni inte kan bli de vänner som ni en gång var, men att ni åtminstone kan acceptera varandra och beter någorlunda socialt när ni är i varandras närhet, att ignorera varandra är ju bara löjligt likaså att två mot en ignorerar..det är oacceptabelt med utfrysning på det sättet ffa i ett stall.
För att inte spä på konflikten hade jag aktat mig för att "du gjorde si eller så mot mig" bara utgå från nuläget liksom. Säg som det är, att stämningen är jobbig.

Jag föredrar att räcka ut handen och se om den blir mottagen eller inte. Blir den inte det, så är det bara att gå vidare men på ett neutralt sätt. Det finns ingen som helst mening med att undvika eller känna hat på något sätt för det tar bara en massa onödig energi utan vill andra parten inte prata/lösa problemet så hade jag bara gått vidare och varit neutral helt enkelt..dvs hejat på personen, småpratat och hjälpt personen lagomt, som vilken annan människa som helst.

 

[MidnightSoul]

Jag hade nog sagt till personen i fråga att jag iochmed personens beteende så vill hen inte vara vän med mig längre, men att jag tycker att man hejar på varandra i stallet.

Jag har en å en annan person i min närhet som jag aldrig skulle vilja ha i min närhet privat men jag hejar och pratar med personerna i fråga. Att ignorera är inte schyst, man mår extremt dåligt av att bli ignorerad och det märks av i resten av gruppen och gör det obekvämt för alla.

 

[Aliche]

Jag har väl insett att om jag inte är värd lika mycket jämfört med andra vänner som bara mig så är det inte värt så mycket alls. Jag vill inte vara nån tills nån bättre dyker upp, nån nyare, nån mer spännande.. Men hon verkar inte ens själv tycka att hon betett sig konstigt eller dåligt och verkar tycka jag är sur och konstigt som inte bara kan låtsas som att ingenting har hänt, att hon inte gråtit massa gånger över sambo m.m och att jag är grinig som inte uppskattar att bara bli smsad när hon behöver nån att prata ut hos och inte när hon vill gå ut och ha roligt eller att det inte va rätt pissigt att jag fick höra 3 veckor efter det hänt och av min sambo att dom va ihop igen! Jag är inte så konfliktglad så nu vet jag inte riktigt hur jag ska förklara att jag faktiskt inte vill vara nära vänner mer men att vi kan vara trevliga när vi ses eftersom vi har så mycket gemensamma vänner..

 

[purity_666]

Att ignorera är inte schyst, man mår extremt dåligt av att bli ignorerad och det märks av i resten av gruppen och gör det obekvämt för alla.

Nej jag hatar verkligen att bli ignorerad. Jag får ångest (alltså äkta ångest, inte "måndagsångest") och mår skit. Går upp i varv och blir bara helt förstörd. Hade ett ex som använde det som maktmedel och hon vet hur jag mår av det. Jag tar hellre att någon ber mig dra åt helvete än att bli totalt ignorerad.
Fast helst hade jag nog sett att två 30+ hade kunnat lösa läget på ett konstruktivt sätt.

Och ja de andra har som sagt märkt av det och kommenterat. Det blir ju stelt för de också och konstig situation när man är två i ett litet utrymme, så kommer person tre och enbart tilltalar den ena. Sen kanske jag får skylla mig själv som inte tar plats då och tvingar mig in i samtalet, men känns rätt omotiverat att prata med någon som inte vill ha kontakt. Att någon vänder ryggen åt en och hellre pratar med hästen är ju rätt uppenbart.

Hela läget känns bara så himla tråkigt. Över 10 år bortblåsta bara sådär. Inte bara att man ses mindre, utan att man inte kan umgås normalt. De andra i stallet är inga jag umgås med privat på något sätt, men är man i stallet samtidigt frågar ju alla andra om man ska göra sällskap. Ibland kan vi bestämma saker i förväg också. Men inte med de här

 

[Mammas]

Får hon och kompisen ens stå kvar i stallet? Jag tänker att ni förmodligen har ordningsregler som reglerar att man inte får mobba andra i stallet (som utfrysning absolut räknas som) och att en som gör det bör kunna bli vräkt? Det känns som att någon ansvarig i stallet kanske bör ta i frågan för att få henne att inse vad hon gör och vad det har för konsekvenser.

Jag förstår att du mår dåligt av det, och när hon dessutom vet vad du tycker om det är det extremt elakt av henne.

 

[cirkus]

Jag har ngra personer som jag umgåtts intensivt med i många år men som jag inte umgås med alls längre. Av olika skäl. Jag ser dock inte åren som bortblåsta eller som att den tiden vi umgicks är värdelös eller nån sorts slöseri med tid. Var sak har liksom sin tid.

Om jag går så långt att jag verkligen undviker en person så beror det på att den stjäl energi av mig, den får mig att må dåligt och det är ju väldigt knepigt om den personen inte förstår det, men för mig är det den allra sista utvägen

 

[MidnightSoul]

Nej jag hatar verkligen att bli ignorerad. Jag får ångest (alltså äkta ångest, inte "måndagsångest") och mår skit. Går upp i varv och blir bara helt förstörd. Hade ett ex som använde det som maktmedel och hon vet hur jag mår av det. Jag tar hellre att någon ber mig dra åt helvete än att bli totalt ignorerad.
Fast helst hade jag nog sett att två 30+ hade kunnat lösa läget på ett konstruktivt sätt.

Vet precis hur du menar, det går ut över hela vardagen. Blivit helignorerad över det fjantigaste av en person på jobbet. Personen hade inte ens vet att fråga mig utan det var hen tror att jag trodde att hen tyckte jag var tjock. Vägrade prata med mig när jag försökte prata med hen om det. Nu är jag däremot avtagen från ignore listan å människan kan springa runt å fjanta sig och hålla på. Håller dock god min iochmed att det är en arbetsplats och man ignorerar inte folk på det sättet.

 

[Ramona]

Så vad hade ni gjort?
Jaja.. hur hade ni tänkt? 10 år borta för alltid? Vänta och se? Ta tag i läget? Vad?

Man skickar ett sms om att man saknar personen väldigt mycket och undrar ifall den vill träffas över ett glas vin eller en kaffe.

 

[purity_666]

Det känns som att någon ansvarig i stallet kanske bör ta i frågan för att få henne att inse vad hon gör och vad det har för konsekvenser.

Kompisen har ingen häst i stallet. Hon är med på promenader eller rider hästen som medryttare.

Men jag tycker ingen ska bli vräkt. Tycker nog att vi som vuxna bör kunna hantera situationen. Att kompisen ignorerar mig kan jag leva med, är värre när de är två i stallet samtidigt. Men jag har en bra relation till stallägaren så jag kan alltid smita in dit och umgås på jobbiga dagar. Vi krockar inte så ofta i stallet heller. Det jobbigaste är helt enkelt att jag saknar min vän och önskar vi kunde umgås neutralt som med de andra i stallet.

Jag hade tagit läget bättre om hon satt sig ner och förklarat allt också. Nu vände det från att skratta och ha roligt, till att inte ens hälsa i stallet på 2-3 dagar. Klart man funderar då. Sen blir det väl knepigt när vi fungerar så olika. Jag vill ta upp problem till ytan så de kan lösas men hon hellre ignorerar bort dom eller avreagerar sig genom andra. Hon tycker antagligen att jag är skitjobbig när jag vill diskutera saker.

I dagsläget tror jag faktiskt hon skulle säga nej till fika. Om hon överhuvudtaget skulle svara på ett sms, vilket inte är så väldigt troligt.

 

[Mammas]

Kompisen har ingen häst i stallet. Hon är med på promenader eller rider hästen som medryttare.

Men jag tycker ingen ska bli vräkt. Tycker nog att vi som vuxna bör kunna hantera situationen. Att kompisen ignorerar mig kan jag leva med, är värre när de är två i stallet samtidigt. Men jag har en bra relation till stallägaren så jag kan alltid smita in dit och umgås på jobbiga dagar. Vi krockar inte så ofta i stallet heller. Det jobbigaste är helt enkelt att jag saknar min vän och önskar vi kunde umgås neutralt som med de andra i stallet.

Jag hade tagit läget bättre om hon satt sig ner och förklarat allt också. Nu vände det från att skratta och ha roligt, till att inte ens hälsa i stallet på 2-3 dagar. Klart man funderar då. Sen blir det väl knepigt när vi fungerar så olika. Jag vill ta upp problem till ytan så de kan lösas men hon hellre ignorerar bort dom eller avreagerar sig genom andra. Hon tycker antagligen att jag är skitjobbig när jag vill diskutera saker.

I dagsläget tror jag faktiskt hon skulle säga nej till fika. Om hon överhuvudtaget skulle svara på ett sms, vilket inte är så väldigt troligt.

Jag förstår. Jag tänker att om hon är ovillig att lösa konflikten och beter sig på sätt som får dig att må dåligt får du kanske göra det du kan för att freda ditt välmående efter förmåga, och då se till att inte träffa henne. Men kan stallägaren ta itu med det, prata med henne och säga att beteendet inte är ok, framförallt inte när hon har sin vän med sig? Det verkar inte som att din fd vän kommer att förändra sig av sig själv, och då kanske du får ta hjälp till att få henne att förändra sig eller ta bort hennes vägar att skada dig?

 

[Gracianya]

Hade jag varit du, så hade jag gett det ett försök till om du saknar henne så. T.ex ifall om ni träffas i stallet och hon är ensam där, fråga då t.ex: Du, hade vi kunnat prata? Viktigaste är att ni två kan få en stund för er själva där ingen stör. Ingen som lägger sig i utan det är ni två som reder ut tillsammans. Det kan nog vara skönt att ni två pratar ut lite, men det gäller nog att pusha lite på henne.
Jag har en kompis, som är som du och gärna tar upp saker och ting som jag tycker är jobbigt eftersom jag är konflikträdd och ignorerar hellre situationen isåfall. Men när hon väl griper tag i mig så är jag faktiskt villig att lyssna och nu har jag lärt mig att ta tag i situationen istället för att ignorera det eftersom man vinner så mycket mer att ta tag i saker än att ignorera det. Hellre lösa det en gång för alla liksom så alla slipper må dåligt över någonting.

Skulle det vara så att hon inte vill prata så skulle jag nog helt enkelt skitit i det. Eller att svarat med liknande "Så du är inte villig att lösa detta alls?" Att du pushar lite, eftersom det ibland kan behövas för att få saker och ting skedda. Det var det som behövdes med mig iallafall.
Ifall om hon verkligen inte vill lösa det... Då känns det inte som det är lönt om du så många gånger har försökt lösa det och hon själv inte är villig att lösa saker och ting. Då är det inte värt att lägga ner energi på det tycker jag.

Hoppas du löser detta! Vet hur det är att ha den där ångesten, och den är inte rolig att ha och göra med.

 

[em-pirre]

Man skickar ett sms om att man saknar personen väldigt mycket och undrar ifall den vill träffas över ett glas vin eller en kaffe.

Så kan man göra, ifall man ville ha tillbaka en sån kompis. Jag hade inte orkat en sekund med en sån typ.
Men om man nu ville bli kompis igen och inte Ramonas tips hade funkat hade jag bara låtsats att kompisen är en ytlig bekant som jag nyss träffat. Jag hade kallpratat om vädret, frågat lite smått. För nog måste de väl ändå svara ifall du frågar nåt om hästen, vädret eller nåt? Egentligen hade jag nog inte ens brytt mig ifall de inte svarat. Jag hade bara låtsats som om det regnar och småpratat med dem.

 

[cirkus]

Människan är ju jättetydlig med att hon inte vill ha med TS att göra. Det finns liksom inget att lösa för henne hon vill inte och precis som TS skriver i starten, är inte intresserad.

Om jag varit TS så hade jag värnat mitt mående och inte försökt lösa nånting som andra parten uppenbarligen skiter i. Jag hade ignorerat.

Det är klart att det kommer att skava att ts inte vet vad hon gjort för del. Men det är sånt man får leva med ibland och lägga problemet där det hör hemma - hos den andra personen

 

[em-pirre]

Tillägger att det för vissa kan vara det som gör ett kompisförhållande svårt, att en vill prata och reda ut minsta lilla grej, medan den andra bara vill go with the flow. Jag är en sån, och orkar inte alls med såna som ska reda ut "onödiga" saker. Jag blir väldigt sällan arg på vänner, och om de gör "fel" så låter jag det vara. Aldrig att jag hade orkat börja tjata på kompisen om förlåtelser och annat.

Jag tar människor som dom kommer. Antingen gör de små fel som jag kan tolerera utan att behöva göra stora grejer av det, eller så gör dom nåt som gör att jag vill lämna dem bakom mig.

 

[Mammas]

@cirkus Jag förstår din tanke, men eftersom TS uppenbarligen inte trivs med den pågående tydliga utfrysningen tycker jag att något måste göras åt situationen.

Jag vet inte om det går att bortse från en så tydlig handling, ens om det är från en person man mentalt redan "gjort slut" med sas? Alltså, går det att framgångsrikt ignorera bort en utfrysning?