Men hur ska man annars hålla koll på att viktgränserna efterföljs? Jag tycker inte alls att invägningar är konstiga.
Det är extremt svårt att använda ögonmått då folk ofta ser ut att väga mindre än vad de egentligen gör, än tvärtom. Dessutom kan korta och mulliga personer väga mindre än en lång och normalbyggd, men den korta som väger mindre ser ut att väga mer och blir därför orättvist behandlad.
Maxvikter finns överallt, inte bara på ridskola. Maxvikt på turridning, maxvikt som medryttare, osv. Jag är övertygad om att de flesta är ärliga med sin vikt eftersom vi bryr oss om hästarna. Men vissa har inte vägt sig på länge och tror att de väger mindre än vad de gör - jag har själv gjort det misstaget många gånger. Det handlar ju inte alls om utseende som t ex i andra sporter, det handlar enbart om hästens bästa. Kroppsfixering och ätstörningar har djupare underliggande orsaker än att vara för stor för en viss häst.
Då tycker vi helt tvärtom! Jag tycker invägningar är bland det mest korkade jag har hört.
Och att dessutom ha invägningar och sedan tumma på dessa är ännu konstigare.
-Du är för tjock för Svarten men du kan rida honom i form, så var så god och rid honom. Men din kompis, hon är för tjock och för dålig, så hon får inte rida på Svarten. Även om ni väger precis lika mycket." Så skulle naturligtvis aldrig en instruktör säga, men det är förmodligen så barnen uppfattar det. Tror jag i alla fall.
Hur kul är det att komma tillbaka från sommarlovet och längta ihjäl sig efter att få rida Brunte, men eftersom man har växt en hel del under sommaren så visar vågen några kilo mer än senaste invägningen och vips så får man inte rida Brunte mer. Och så klart så tror barnet att det är för att hon är för tjock fast hon egentligen är för lång. Och även om instruktören påpekar detta så har barnet själv sett siffrorna på vågen och spöken i hjärnan har börjat.
Kroppsfixering och ätstörningar har naturligtvis andra orsaker än att bara vara för stor för sin häst. Men det KAN börja så. "OM jag bara går ner tre kilo till så får jag rida Brunte." Och när man har gått ner tre kilo och man fortfarande inte får rida Brunte (för att man är för lång, och inte för tung, men det kan vara svårt och förstå), då går man ner några kilo till för då måste man ju få rida Brunte igen. Och så vidare och så vidare.
Jag blir upprörd, irriterad och frustrerad över det här med viktgränser. Jag tycker att det är fruktansvärt integritetskränkande. Jag skulle aldrig börja på en ridskola som krävde invägning. Någonsin. Om personalen inte kan se på mitt utseende vilka hästar som är lämpade för mig och inte storleksmässigt, tvivlar jag starkt på deras övriga kompetens.
Jag förstår inte argumentet att det är för hästarnas bästa att ha viktgränser. Hur svårt kan det vara att se på en person UNGEFÄR hur mycket den väger? 10 kilo hit eller dit borde inte vara avgörande för hästen. Och åter igen. Om instruktören har råkat sätta upp en lite för stor ryttare på en lite för liten häst och det skulle märkas (hur man nu skulle kunna missta sig så stort att det skulle märkas på hästen under en ynka timme), då är det up till instruktören att anpassa jobbet efter det och alltså ha en lugn lektion med mycket skritt.
Viktgränser på ridskola går FETbort!