Hur kommer man över sorgen efter sina älskade bortgångna hundar?

[AbsolutEnsam]

Ja, som frågan lyder ovan. Hur kommer man över sorgen över sina älskade hundar? Fick ta bort min sista hund i veckan. För ca ett år sedan tog jag bort min andra hund. Dom båda var gamla och lite sjuka på slutet . Jag saknar dom väldigt mycket och gråter en hel del när ingen ser. Utåt sett är jag som vanligt men mer dämpad. Kan prata om deras fina avslut också och så. Jag hade tur med bra veterinär med båda hundarnas avslut. Det gick lugnt och stilla till. Jag var med enda till slutet.

Har bestämt att jag inte kommer köpa någon mer hund hädanefter. Jag har psykiskt ohälsa och jag har haft mycket hjälp av mina fantastiska föräldrar dom senaste åren. Nu har jag lovat dom att inte skaffa någon mer hund. Men sorgen är tung och bära även jag vet att mina bästa vänner slipper ha ont och lida något mera. Så sörjer jag väldigt mycket i min ensamhet.

Hur kom du över sorgen efter din hunds bortgång?

 

[Kilauea]

Beklagar dina förluster .
Är själv i sorg efter vår gammelman, som fick somna in för snart 3 veckor sen. Sorgen är fortfarande oerhört smärtsam. Det är rent av vidrigt att känna saknaden efter honom.
Jag vet att man lär sig leva med saknaden och att det får ta den tid det tar. Vissa är dessutom svårare att lära sig leva utan. Vi är alla olika och sorgen måste få ta den tid den tar.
Jag har fått en dipp i depression igen nu så har kontakt med läkare angående medicin. Den tar inte bort sorgen, men kan dämpa mina värsta ångestattacker tex.

 

[parellikusken]

Gråt mycket och prata om sorgen. Låt den ta plats just nu. Var bara en vecka sedan du tog bort hunden, det är lite.

 

[AbsolutEnsam]

Beklagar dina förluster .
Är själv i sorg efter vår gammelman, som fick somna in för snart 3 veckor sen. Sorgen är fortfarande oerhört smärtsam. Det är rent av vidrigt att känna saknaden efter honom.
Jag vet att man lär sig leva med saknaden och att det får ta den tid det tar. Vissa är dessutom svårare att lära sig leva utan. Vi är alla olika och sorgen måste få ta den tid den tar.
Jag har fått en dipp i depression igen nu så har kontakt med läkare angående medicin. Den tar inte bort sorgen, men kan dämpa mina värsta ångestattacker tex.

Hej och tack för ditt svar!

Jag beklagar din sorg efter din gammelman

Förstår vad du menar att man får en dipp i sin nedstämdhet. Äter själv en del mediciner mot psykisk ohälsa. Det är tack vare medicinerna jag orkar fortsätta med livet. Men det är smärtsamt och man är ledsen ofta. Man känner sig så ensam och det är tomt hemma. Värst på morgonen och kvällen. Alla rutiner man hade och är helt plötsligt borta.

Jag hoppas du få må bra snart igen och att medicinen hjälper lite mot sorgen. Kram

 

[AbsolutEnsam]

Gråt mycket och prata om sorgen. Låt den ta plats just nu. Var bara en vecka sedan du tog bort hunden, det är lite.

Tack för ditt svar! Ja, det har varit mycket tårar och ledsenhet. En vecka känns som en evighet från älskade hundvännen men jag förstår vad du menar. Pratar mycket om henne med föräldrarna. Så jag har bra stöd från dom. Som tur är.

 

[Migo]

Ja, som frågan lyder ovan. Hur kommer man över sorgen över sina älskade hundar? Fick ta bort min sista hund i veckan. För ca ett år sedan tog jag bort min andra hund. Dom båda var gamla och lite sjuka på slutet . Jag saknar dom väldigt mycket och gråter en hel del när ingen ser. Utåt sett är jag som vanligt men mer dämpad. Kan prata om deras fina avslut också och så. Jag hade tur med bra veterinär med båda hundarnas avslut. Det gick lugnt och stilla till. Jag var med enda till slutet.

Har bestämt att jag inte kommer köpa någon mer hund hädanefter. Jag har psykiskt ohälsa och jag har haft mycket hjälp av mina fantastiska föräldrar dom senaste åren. Nu har jag lovat dom att inte skaffa någon mer hund. Men sorgen är tung och bära även jag vet att mina bästa vänner slipper ha ont och lida något mera. Så sörjer jag väldigt mycket i min ensamhet.

Hur kom du över sorgen efter din hunds bortgång?

Man kommer inte över den, men man blir van vid saknaden.
Jag har tagit bort flera hundar pga ålder och sjukdomar genom åren, vissa sätter djupare spår än andra.

Jag avlivade min "once in a lifetime"-hund i april efter 13 år ihop, och det kan fortfarande komma sån överväldigande sorg att det känns fysiskt smärtsamt. Jag var fullständigt i chock i en vecka efter hans bortgång, sov inte, hade ingen matlust osv osv. Förlorade en treåring 2020 och en 6 månaders valp nu i onsdags, och med så unga hundar är det mer en sorg över allt som aldrig blir.

Det kommer alltid göra ont att inte ha dem hos sig, men det slutar vara överväldigande.

Och mest av allt: jag har fler hundar. Livet blir inte helt tomt, det finns fortfarande nån som blir glad när jag vaknar på morgonen, vill ut och upptäcka världen ihop och vara flock tillsammans. Varje hund kommer med nya lärdommar och en unik vänskap. Sorgen är fruktansvärd, men vänskapen är värd det

 

[Lyan]

Jag beklagar

Jag förlorade tre av mina fyra hundar på lite drygt ett år. Ping 27 juni 2022, Pärla 1 augusti 2023 och Poppy 25 september 2023. Sista hunden har valt ut pojkvännen till sin människa så trots att det är jag som äger och sköter henne så är hon inte min. Det gör ont som satan och jag hanterar sorgen genom att trycka undan den så långt bak jag bara kan. Det är nog inte så hälsosamt för de flesta, men det funkar relativt bra för mig. Värst just nu är nog det dåliga samvetet över att jag älskar Bella mindre än de andra. Jag känner mig sviken över att hon nästan ignorerar mig men behandlar pojkvännen som en gud. Jag saknar så mycket att ha en hund att gosa med, som vill sova under täcket och som älskar mig, men pga ekonomin och hälsan så är det inte lämpligt att skaffa en hund till just nu. Och många gånger senaste tiden så har jag känt att det hade kanske varit skönast utan någon hund alls och bara ha marsvinen. Jag tror att den känslan kommer av att jag ju i princip inte har någon hund längre ändå. Jag har allt jobbet, men jag får knappt något utav kärleken

 

[Diabetikern]

Jag har varit ganska snabb med att skaffa ny hund. Saknaden efter den andra finns ju där men en ny hund har för mig underlättat.

Ena hunden fick jag ta bort akut och den sitter i än idag. Kan fortfarande få lite andnöd när jag ser foton men till största delen är det med värme jag kan se på bilderna.
Andra hunden fick jag ta beslutet själv och även om det var fruktansvärt så kändes det ändå rätt så den sorgen var lättare att bearbeta.

 

[Red_Chili]

För egen del klarar jag mig just för att jag har andra hundar. Minst två hundar samtidigt, vilket gör att en blir kvar och hjälper mig hålla ordning på livet. Hade jag inte haft den möjligheten, då hade jag nog försökt umgås med djur på annat sätt. Kanske kan det gå att hjälpa till i något stall med någon häst, om så "bara" komma dit och borsta lite och umgås med häst någon gång i veckan? Eller hjälpa till på en 4H-gård, bondgård, ett katthem eller vad som. Älskar man livet med djur så blir det ju dubbel sorg att mista sin hund, både sorgen från att mista hunden, men också att inte ha hund att ta hand om. Åtminstone blir det så för mig.

 

[Oh_really]

Jag hade en hund mellan 2001-2014 så hon var med mig mellan 20-34 års ålder. Jag sörjde henne ganska kraftigt i över ett år. Jag tänker att om man lider av psykisk ohälsa så kan det vara svårt att reda ut vad som är ohälsa, och vad som är en hälsosam sorg. En hälsosam sorg är plågsam och dränerande på energi och kan ta många månader, man tänker ofta på djuret och drömmer om det. Man kan känna sig glad och plötsligt får man dåligt samvete för att man är glad och blir jätteledsen, sorgen kan ofta komma väldigt plötsligt och i skov utan att man vet vad som "drog igång" den. Det kan kännas lite obehagligt och som att kroppen lever sitt egna liv, men det är en frisk och normal reaktion.

Jag valde att inte köpa en till hund, för jag tyckte att det var för stressande att inte ha hundvakt när jag jobbade eller att inte vara trygg med att hjälp finns om jag blir sjuk eller något oförutsett händer. Jag tror det gör sorgen lite mer påtaglig eftersom det blir så tomt, men jag är väldigt stolt att jag fattade ett långsiktigt beslut och inte köpte en egen.

Förra året så träffade jag en man med två hundar, så det känns roligt och bra att ha hundar i mitt liv utan att ha huvudansvaret för dem. Jag gör det roligaste. Gosar, går på långa promenader när vädret är fint, och tar hand om dem när jag vill. Jag tycker inte alls mindre om dem bara för att dom inte är mina egna. Kanske kan du vara hundvakt åt någon trevlig hund?

Sorgen blir lite lättare med tiden. Jag förlorade en häst för över två år sedan, och just i natt drömde jag att jag tryggt red honom barbacka i ett fantastiskt och magiskt snölandskap. Kärleken till dem lever kvar, på något sätt.

 

[Iamia]

Min älskade terriertant har varit borta i nästan tre år nu. Jag får faktiskt fortfarande gråtattacker då och då, även om det har blivit mer och mer sällan. Första året var helt vidrigt för mig. ALLT påminde om henne och mycket var ”första gången utan…”. Kunde (och ville inte) plocka undan hennes saker. Hennes koppel, matskål, bädd mm fanns framme i flera månader efteråt - vet annars att vissa vill göra det direkt, där får man väl bara göra det som känns mest hanterbart. Tvingade mig själv att titta lite på foton ganska direkt efter, som nån sorts KBT, men det var ruskigt jobbigt. Skulle säga att tid är det enda som ”hjälper”. Lång tid.

Vi hade en till hund då, men det hjälpte nog inte mig så mycket just med sorgen. Terriertanten var verkligen min hjärtehund och det kunde inte den kvarvarande fylla ut alls. Däremot så fick han ju mig att ta mig ut osv, och det var nog viktigt det med. Det som faktiskt fått mig att komma vidare på riktigt var att, när sorgen började klinga av lite efter sådär två år, skaffa ny hund. Valde att byta ras till något helt annat, bl a eftersom jag var rädd att börja jämföra annars. Det blev fullträff och nu har jag en ny bästa kompis, som inte på något sätt kan ersätta terriertanten, men som tagit stor plats i hjärtat på sitt alldeles egna sätt.

 

[AbsolutEnsam]

Jag hade en hund mellan 2001-2014 så hon var med mig mellan 20-34 års ålder. Jag sörjde henne ganska kraftigt i över ett år. Jag tänker att om man lider av psykisk ohälsa så kan det vara svårt att reda ut vad som är ohälsa, och vad som är en hälsosam sorg. En hälsosam sorg är plågsam och dränerande på energi och kan ta många månader, man tänker ofta på djuret och drömmer om det. Man kan känna sig glad och plötsligt får man dåligt samvete för att man är glad och blir jätteledsen, sorgen kan ofta komma väldigt plötsligt och i skov utan att man vet vad som "drog igång" den. Det kan kännas lite obehagligt och som att kroppen lever sitt egna liv, men det är en frisk och normal reaktion.

Jag valde att inte köpa en till hund, för jag tyckte att det var för stressande att inte ha hundvakt när jag jobbade eller att inte vara trygg med att hjälp finns om jag blir sjuk eller något oförutsett händer. Jag tror det gör sorgen lite mer påtaglig eftersom det blir så tomt, men jag är väldigt stolt att jag fattade ett långsiktigt beslut och inte köpte en egen.

Förra året så träffade jag en man med två hundar, så det känns roligt och bra att ha hundar i mitt liv utan att ha huvudansvaret för dem. Jag gör det roligaste. Gosar, går på långa promenader när vädret är fint, och tar hand om dem när jag vill. Jag tycker inte alls mindre om dem bara för att dom inte är mina egna. Kanske kan du vara hundvakt åt någon trevlig hund?

Sorgen blir lite lättare med tiden. Jag förlorade en häst för över två år sedan, och just i natt drömde jag att jag tryggt red honom barbacka i ett fantastiskt och magiskt snölandskap. Kärleken till dem lever kvar, på något sätt.

Tack för ditt svar!

Sorgen är fortfarande tung och blir ledsen i mellanåt. Har inga andra djur alls. Helt ensam. Har funderingar sedan när det lagt sig lite, att kanske vara hundvakt åt någon som behöver hjälp. Får se hur det blir. Tack för tipset iallafall!

 

[AbsolutEnsam]

För egen del klarar jag mig just för att jag har andra hundar. Minst två hundar samtidigt, vilket gör att en blir kvar och hjälper mig hålla ordning på livet. Hade jag inte haft den möjligheten, då hade jag nog försökt umgås med djur på annat sätt. Kanske kan det gå att hjälpa till i något stall med någon häst, om så "bara" komma dit och borsta lite och umgås med häst någon gång i veckan? Eller hjälpa till på en 4H-gård, bondgård, ett katthem eller vad som. Älskar man livet med djur så blir det ju dubbel sorg att mista sin hund, både sorgen från att mista hunden, men också att inte ha hund att ta hand om. Åtminstone blir det så för mig.

Tack för ditt svar!

Jag ska försöka längre fram kanske hjälpa till med någon hund tänker jag. Det är så ensamt utan djur. Vad gör man utan hund? Vad gör normala människor som inte har djur? Finns inte så mycket mening i livet känner jag. Sorgen är mer påtaglig i dag.

 

[AbsolutEnsam]

Igår bröt jag ihop totalt över sorgen av älskade lilltjejen två veckor har gått precis nu och jag är mer ledsen än någonsin.. så ensam jag känner mig utan mina älskade tjejer värst på kvällarna när tankarna vandrar runt.

 

[Kilauea]

Igår bröt jag ihop totalt över sorgen av älskade lilltjejen två veckor har gått precis nu och jag är mer ledsen än någonsin.. så ensam jag känner mig utan mina älskade tjejer värst på kvällarna när tankarna vandrar runt.

Det blir så oerhört tomt .

 

[Traveller]

Åh jag beklagar. Jag och min man blev förvånade över hur ledsna vi blev när vår Zorro fick somna in. Särskilt min man, eftersom det var min hund från början och de hade ett lite... spänt förhållande ibland (han hatade hans extrema fällande, haha)

Det som hjälpte mig (förutom tid..) var att hedra min vovve, typ lägga upp på Instragram och någon minnessida, skriva till föreningen som jag hade skaffat hunden genom, etc. Liksom visa att han fanns och vem han var, även om han såklart inte hade brytt sig. En bild i köket med tassavtrycket bredvid, och ett litet ljus. Även att läsa texter/lyssna på poddar om att förlora djur, tyckte det var skönt att höra om andra som satte ord på känslorna.

kram!

 

[Traveller]

har förresten en ny vovve nu (nästan ett år senare) och det kändes som det var lagom, hade inte varit bra att gå för fort fram. Men kanske kan hjälpa att se om någon behöver passning, alternativt försöka göra något annat för att bryta ensamheten, kanske gå med i någon förening, testa något nytt. Det är viktigt tror jag att 'bryta' sorgspiralen lite ibland.

 

[Troll]

Heja dig!!!! Min älskade golden-pojkeföll ihop dog förra sommaren. Han var gammal å sjuk men jag var som förlamad av sorg.
Han var min bästa vän å hängde på det mest

Något överilat skaffade jag en valp 6 månader senare
Men med facit på hand var det bra, även om hemskt jobbigt i början

Nu har denna gått från bitmonster till gullis och jag är så tacksam!!!

Nu har jag en ny följeslagare som inte kan ersätta min gamla men ger mig mening och glädje
Hjärtat är så stort så det räcker åt alla

 

[waterlily123]

Ja, som frågan lyder ovan. Hur kommer man över sorgen över sina älskade hundar? Fick ta bort min sista hund i veckan. För ca ett år sedan tog jag bort min andra hund. Dom båda var gamla och lite sjuka på slutet . Jag saknar dom väldigt mycket och gråter en hel del när ingen ser. Utåt sett är jag som vanligt men mer dämpad. Kan prata om deras fina avslut också och så. Jag hade tur med bra veterinär med båda hundarnas avslut. Det gick lugnt och stilla till. Jag var med enda till slutet.

Har bestämt att jag inte kommer köpa någon mer hund hädanefter. Jag har psykiskt ohälsa och jag har haft mycket hjälp av mina fantastiska föräldrar dom senaste åren. Nu har jag lovat dom att inte skaffa någon mer hund. Men sorgen är tung och bära även jag vet att mina bästa vänner slipper ha ont och lida något mera. Så sörjer jag väldigt mycket i min ensamhet.

Hur kom du över sorgen efter din hunds bortgång?

Skickar en tröstkram! Jag var tvungen att avliva min älskade hund som var 16,5 år då han förutom fick problem med hjärtat på slutet även hade ep-anfall, för 1,5 månad sen. Även om jag vet innerst inne att det var rätt beslut att ta, så sörjer jag honom så fruktansvärt mycket. Gråter och saknar honom varje dag. Det var han och jag jämt, han var mammas pojke och jag älskade honom så mycket. Saknar honom liggande som en liten kringla bredvid mig i soffan, hans glädje när man kom hem och hans gosiga lukt(han luktade aldrig "hund" utan mer som ett gosedjur)brukade sniffa på honom och pussa honom, då munnade han så nöjt. Jag hade hoppats på att han skulle gå bort fridfullt i sömnen och inte hos veterinär som han var livrädd för. Det blev hos veterinär och in i det sista kämpade han emot. Kände, och känner, mig som en stor svikare. Och har sådana skuldkänslor. Ingen av mina vänner bryr sig nämnvärt om min sorg och det är väldigt sårande och jobbigt. Tänkte att det kanske skulle kunna hjälpa litegrann om man fick prata med andra som är i eller har haft denna sorg. Blev ett långt inlägg men kändes skönt att dela med mig av mina känslor. Kram!

 

[Nepenthe]

Jag sörjer mitt lilla hjärta nått fruktansvärt... Hon fick inte ens bli 9år och fick somna in för ca 1 månad sen.
Gråter varje dag och ibland blir det så mycket att de känns som jag inte kan andas.
Jag vet inte hur jag ska göra men börjar känna panik att sorgen inte blir lättare.