Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Min sambo grejade det mesta väldigt bra.. Men inte allt.

Min förlossning höll ju på i 2½ dygn innan Saga kom ut med ett snitt. De där 2½ dygnen var för mig ett helvete, jag var så trött att jag knappt visste mitt namn när de kom in och pratade med mig. Det började med att jag ville bli snittad på onsdagen, det gjorde så jävla ont att jag ville hoppa ut genom fönstret (tyvärr var det låst) från 8: de våningen. Jag hotade med att hoppa ut om de inte skar upp mig. När barnmorskorna och läkaren kom in för att vi skulle prata lite så var det ok med ett snitt för dem, men sambon ville gärna att "vi" skulle föda vaginalt. FINE sa jag och det blev inget snitt..

Tapper som han var bäddade han ner sig med hjälp av stolsdynor på natten, vi trodde att det var dags att föda så de körde ut hans säng för att få plats. Inte kom det något barn men sambon sov däremot som ett, medans jag hade värkar. Jag väckte honom och han spenderade 7 timmar med mig inne i badrummet där han spolade hett vatten på min rygg, i 7 timmar.

Vid 12, på torsdagen var sambon sjuk. Inte så konstigt när man suttit inne i ett badrum fullt påklädd, tagit skit från sin sambo (som höll på att föda barn) och sedan på det legat i ett rum med fönstret på glänt. Dessutom låg han på golvet. Det roliga med att han var sjuk var väl att han tyckte nog mer synd om sig själv än mig.

När jag äntligen vågade mig på epiduralen tyckte han nog innerstinne att jag inte skulle ta den, men han vågade nog inte säga emot mig där.

När det väl blev tal om snitt hade jag egentligen ett val. Antingen snitt NU, eller snitt i ren panik om 2 timmar då Saga var stressad och hjärtljuden började sjunka. Jag ringde min mamma som nästan skrek "SNITTA UPP MAGEN FÖR HELVETE, VI ORKAR INTE VÄNTA LÄNGRE".. (Som om att inte jag var trött på att vänta). Sambon ville fortfarande inte, men ville ju helst ha oss i livet så sa inte så mycket om det. Jag fick dock vänta i två timmar på narkosläkaren så snittet blev väl mer eller mindre panikartat ändå.

Sambon och jag fick båda två en badmössa, jag log med ett megaleende för all värk var borta igen, två ruggigt läckra läkare tog hand om mig och min älskling satt bredvid mig, inom en kvart skulle magen vara ett "minne blott" (yeah right, jag har fortfarande en hemsk mammamage) och vår lilla bebis skulle vara ute.

Sambon fick ta hand om Saga i två timmar innan jag kom upp till BB. Han var stolt som en tupp och marscherade runt med skruttfian och ja.. Hela han lös. Så fick jag äntligen åka upp till avdelningen och fick äntligen hålla i skruttan. En kvart senare förlorade jag medvetandet efter att mer eller mindre ha kastat över Saga till Tintin och kaskadkräkts, jag minns bilder av massa folk runt omkring mig och Tintin som står i ett hörn och ser likblek ut med en helt underbar liten tjej i famnen. Sen är det svart.

I efterhand fick jag reda på att min livmoder inte dragit ihop sig, det var också det som var felet vid förlossningen, livmodern slutade arbeta och Saga var fast därinne. Nu har även Tintin vågat berätta att läkaren pratade med honom och sa att risken fanns att livmodern var för skadad så de skulle bli tvunga att operera bort den.. Som tur var hände inte det.

Han har även återberättat en del om vad som hände uppe på avdelningen, när jag svimmade av lyfte han mitt täcke och såg en massa blod. Han sprang ut i korridoren och ropade på personal och sa att jag blödde. Sköterskan som kom in sa

"Jasså, är vi lite känsliga för blod här eller?"

Ehm ja..
Sambon sa direkt efteråt att han INTE vill ha fler barn, han vill bara ha mig kvar hos sig.. Gulleponken.. (Även om han la sig i det här med att föda barn och hur det skulle gå till)

Vi kommer dock skaffa ett barn till, vi har planerat att sätta igång 2010, jag är ju garanterad ett snitt eftersom min livmoder inte är stark nog att orka med en förlossning, och eftersom Saga var så stor (4880) så kanske nästa är ännu större.

Jag tycker min sambo skötte allt exemplariskt, dock är han lite taktlös och förstår inte riktigt. Jag har ibland vart väldigt ledsen över att jag varken klarade av att föda barn naturligt och inte kan jag ge mitt barn mat naturligt (efter allt som hände kom amningen aldrig igång). Sambon säger kort "Men jag kan ju inte heller föda barn, det är inget att vara ledsen över".. ARGH!

Trots allt älskar jag honom och jag hade inte klarat mig utan honom och vår lilla tjej!
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Min sambo var cool under båda mina förlossningar, gjorde inte mycket väsen av sig.

Men när förste sonen skulle klämmas ut minns jag i lustgasdimmorna att de efterlyste min sambo eftersom det var dags... Men han stod på balkongen och fick bli inkallad, för minutrarna innan hade han suttit på golvet med huvudet mellan benen för han var på väg att tuppa av :D
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Kom på två saker till. Min sambo fick ta skydd mellan värkarna för jag tröck upp lustgasmasken i hans ansikte för jag var så rädd att suga i mig för mycke ;) till slut sa BM till mig att jag kommer göra min sambo hög om jag fortsätter sådär :angel:

Sen gav han mig lite saftsoppa, men jag han bara få i mig 2 klunkar. Och så höll han emot min arm när jag krystade för han uppfattade det som jag fick mer kraft då.

Annars märkte jag faktiskt knappt av att han var där :o
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Vi fick ju planerat snitt. Sambon frågade BM före om det var så att han kunde tänkas få kolla över skynket (han hade redan kollat av så att jag tyckte det var okej innan). Hon sa att han skulle fråga op-personalen. Jag sa bara att jag ville han skulle vara 100 säker på att han klarade av att se det. "Så många råddjur och älgar som jag tagit ur genom åren så klarar jag det nog utan problem" sa han. ;)

Han satt ju vid mitt huvud som stöd - lugn och trygg som han oftast är. Och jag var själv väldigt lugn, han redogjorde för mig att min puls bara var 74 när de la själva snittet (även narkosläkaren var "imponerad" av mitt lugn). När de började "bända" så kikade han över skynket och så sa han "jag ser en pung!". Jag kommer aldrig glömma det ögonblicket - det kändes fantastiskt för då visste vi att det var vår Viggo som kom!

Så; min sambo hanterade det hela hur bra som helst. Ett bra stöd, en engagerad förälder från början (han fick ha Viggo mot sin kropp innanför en "kroppsstrumpa" när jag syddes ihop). :love:
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Min var rastlös, pillade på allt och hissade sängen upp och ner hela tiden. Men när det blev dax för själva förlossningen var han ett jättestöd. Fast jag höll på att klämma sönder hans hand så sa han inget. Såg bara mellan värkarna att han masserade den lite. Han har aldrig haft ont av förlossning, tycker inte det är otrevligt med allt som händer, men som han själv säger så har han sett massa kor kalva innan. Vet inte riktigt hur jag ska tyda det...är jag en ko, eller...Huvudsaken att han är med.
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Jag hotade med att hoppa ut om de inte skar upp mig. När barnmorskorna och läkaren kom in för att vi skulle prata lite så var det ok med ett snitt för dem, men sambon ville gärna att "vi" skulle föda vaginalt. FINE sa jag och det blev inget snitt..

Där hade jag nog snarare kastat ut honom genom fönstret än mig själv... ;)
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Skulle jag fött den ordinarie vägen tror jag att jag skickat ut karln ur rummet faktiskt, när något är väldigt smärtsamt vill jag vara ensam och jag blir våldsam och skriker om inte folk lämnar mig. Sköterskor har det inte allt för lätt medmig som patient.
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Knapplån.

Sebastian föddes via planerat snitt, så allt gick väldigt lugnt till. Min sambo är van vid det mesta, och stressar inte upp sig i onödan, så jag var övertygad om att han skulle hantera allt bra. Jag själv visste allt som gick att veta om snitt, som lekman då, och var också lugn.

Han satt bredvid mig och fick den "stora" äran att hålla en syrgas-slang, för att ha något att göra. Han frågade narkosläkaren om han fick titta under operationen, men hon tyckte att det borde han nog inte. Dom fick sy så många hakor och pannor ändå under kejsarsnitt.. Nåväl, han tittade ändå, eftersom han var intresserad. Slangen var sällan i närheten av min näsa eller mun, för han tittade åt andra hållet :D Det kliade jättemycket på mig precis där gränsen för bedövningen gick, så han fick klia en stor del av tiden också.
När det var dags för Sebastian att titta fram, så fick jag slangen i ögat och han hörde inte alls att det kliade något enormt på min hals. Jag fräste ifrån, men fick bara till svar "ssschh, han kommer nu!".
Några sekunder senare placerade dom en liten söt bebis invirad i en filt i hans famn, och jag fick äntligen känna på honom. Sen försvann dom iväg för att väga, mäta och klippa navelsträng ordentligt.
Efter det kom dom tillbaka, och satt hos mig när jag blev ihopsydd. Då tittade jag själv på också, såg rätt coolt ut faktiskt :p

På uppvaket fick jag morfinspruta efter morfinspruta, men hade grymt ont ändå. Efter ett tag så bad jag sambon att ta Sebastian, för jag var så trött. Så han rullade iväg i stolen och snackade med grannen, och jag försvann iväg och slutade att andas. Jag minns bara att jag skulle vila ögonen lite, och sen pep det överallt när jag vaknade igen.

Uppe på BB väntade min mamma! Jag låg i sängen ett tag, och sen kom maten jag beställt. Efter ett gigantiskt hamburgermeal, som sköterskorna nästan försökte slita ifrån mig :mad: och några burkar cola så var jag i form igen. Då tvingade jag mig ut i en rullstol, och var ute på sjukhusområdet ett tag medans mormor fick hålla i bebisen.
Den kvällen skällde jag massor på sambon, eftersom jag hade så sjukt ont. Ingenting han sade var bra, alla ideér hatade jag och allt han bara ens tänkte gjorde mig arg. Men när värsta smärtan gick över så försvann också ilskan..

Så ja, han hanterade allting jättebra tyckte jag. Gjorde allt som jag ville det, och var ett bra stöd.
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Det är så roligt att läsa om allas berättelser!:bow:

Filiduttan;
Tänk att så många killar är rädda för sprutor? Vad jobbigt du måste ha haft det under dom 36 timmarna..
Tack o lov att det kommer någonting som alltid är värt det!

Mustasukka;
Jag hade nog också haft lite svårt för att klippa navelsträngen! Så där är han förlåten enligt mig! Ang. det här med att bli känslig, ibland glömmer man av att för papporna är det givetvis en minst lika känslomässig berg o dalbana att få barn!

Naggur;
Kan tänka mig att det där lugn, lugn är precis vad man vill höra..fniss
Vad tråkigt att din upplevelse blev sådan att du känner att du inte vill gå igenom det en gång till! Nu har jag ju ingenting att jämföra med, snittad som jag är.

Humlantrocadero;
Lycka Till med den lill* och vi ser fram emot en egen tråd med redogörelse när det är "över"!
Samt en bild på både underverk och urverk då förståss!

Chrysler;
Jag kommer ihåg din tråd om snitt och blir glad när jag läser att det blev så positivt som ni hade förväntat er!

Lupin;
Kan jag skicka pappan till barnen till din man om ev ett fjärde barn ser dagens ljus?
Svimmar man av ett snitt så tror jag han hade gått över i coma över att se allting så detaljerat!
Eller kanske inte...

Aningsfull!;
Lycka Till du med med den lill*! Din kille kanske kommer vara den starka av er två! Man vet inte i förväg hur man beter sig i "okända" situationer!
Min var väldigt Hoa-Hoa möter Aschberg innan...

Skrattade så när jag läser om din födelse och dina föräldrar!
Slår min/mina förlossningar med HÄSTLÄNGDER!:rofl:

ika77:
Jag skrattade redan några minuter efter. Han har fortfarande svårt att minnas att det gick till på det här sättet. Han hade ju missat lunchen..det va därför ett litet blodsockeranfall smög sig på första gången..

CillaW:
Du får ansöka retroaktivt alternativt postumt! Får en får alla för samma jobb! Basta!! //Lenin

Kalaspinglan:
Den där lustgasen verkar ha en lockelse för dom flesta! *skratt*
Så det är en polis man ska ha nästa gång!
Eller du får återkomma och berätta om han även denna gång stod pall innan vi drar förhastade slutsatser!

pmm:
Ditt nästa gång inger hopp!
Jag kan tänka mig att man är så inne i sig själv så att vad ens partner har för sig spelar egentligen inte så stor roll OM han inte stinker kaffe eller beter sig allmänt störigt givetvis! *blink blink*
Dessutom så ser han nog fram emot en omgång med den beryktade lustgasen en gång till!

lillamyggan;
Ni två kunde lika gärna ha stannat hemma! Som det team ni är verkar ni klara det alldeles utmärkt utan hjälp!:love:

Cafu: Ja, tänk att dom kan somna under de mest konstiga omständigheter!! Haha
Profylaxkurserna är nog inte att underskatta! Då har man åtminstone en "mall" att gå efter som man känner igen!
Annars sammafattar du nog det som dom flesta tänker-oavsett vilken upplevelse man hade- "att det var viktigt att han var där"!

IrpaSnirpa:
Vilken upplevelse!! Vilken tur att det gick bra!!
Jag kan inte förstå att dom låter en gå så länge innan någon sorts åtgärd -tex. snitt- vidtas!!
Jag tror nog att ett litet syskon kommer tidigare än det ni har planerat! Hehe

bananabambi:
Det där med "gjorde inte så mycket väsen av sig" kanske är det bästa? Hihi
F.ö så är det nog jättejobbigt att stå vid sidan om utan att kunna "hjälpa". Dvs att se hela förloppet men inte kunna påverka det alls!
Inte konstigt att svimningsattacker kommer då!

Björk:
Så som din partner hanterade det så hade jag önskat att min hade gjort med!!
Problemet är kanske att det närmsta älg han har kommit är på Kolmården samt i tyska magasin!

elmets:
Jag tror faktiskt att det ÄR en "fördel" med att ha sett och varit med om en massa djurfödslar!
Det blir så naturligt!
Huvudsaken är att dom inte tar över inne på förlossningen med motiveringen att "Det här kan jag så flytta på er!":D

mimmipigg:
Där är vi lika! Har jag ont eller är fruktansvärt fokuserad så vill jag inte bli störd av någon eller någonting! Finner ingen tröst eller kraft alls av det!
Är det ett tecken på att man borde ha sökt sig till en idrottsgren som inte innefattar lagidrott?:p

Bebben:
Va mysigt att mamma var där med!:love:
Din pojkvän verkar lika mysig -om än okoncentrerad- han med!
Trist att inte morfinen gjorde sin plikt! För mig har morfinen varit en frälsare och med hjälp av den har jag joggat omkring i korridorerna efteråt!
Tills den slutar att verka. Då ligger man där med det onda som bara den som har legat på rälsen när tåget kom kan förstå!
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

elmets:
Jag tror faktiskt att det ÄR en "fördel" med att ha sett och varit med om en massa djurfödslar!
Det blir så naturligt!
Huvudsaken är att dom inte tar över inne på förlossningen med motiveringen att "Det här kan jag så flytta på er!":D

Det gjorde han inte iallafall, han var väldigt noga med att jag skulle få det som jag ville.
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Maken har alla tre gångerna skött sig bra och inte haft svimningsanfall eller kläckt ur sig "korkade" saker :bow:

Han har stöttat och varit med på alla mina underliga önskemål. När jag bums ville dricka apelsinjuice mitt i krystningsskedet medan jag stod på knä i duschen (mellanjäntan) med varmvatten spolandes på ryggen, så fixade han det gullgubben :love:

Lilljäntan fanns det ingen tid till så mycket knepiga önskemål med, eftersom hon pluppade ut 5 minuter efter att vi kom in till BB, till bm:s stora förvåning/förskräckelse :angel: :D
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Ja, det var ett helvete när inte morfinet hjälpte :( Som tur var så bytte dom smärtstillande uppe på BB, så där släppte smärtan rätt fort. Men jag kommer nog aldrig att glömma rullstolsfärden ut till rökpaviljongen :eek: Minsta lilla tröskel kändes som om någon försökte sprätta upp såret med en slö kniv ungefär. Jävlar vad sambon fick höra mig skälla då :devil: Han var nog världens mest usla rullstolschaufför då.. Haha.

Men redan dagen efter så behövde jag inget smärtstillande, och jag var uppe och gick promenader med barnvagnen, käkade lunch ute på stan och hade det trevligt! Så mitt snitt var en väldigt positiv upplevelse allt som allt. Skulle det mot all förmodan bli ett syskon i framtiden kommer jag att välja snitt igen. Som det ser ut nu dock, så blir det inga fler barn.
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Min sambo var en klippa! Allt genom en lång förlossning, akutsnitt, en månads inläggning på neo, han var med varje nattmatning under de första 3 månaderna eftersom de åt så sakta från brösten att det gick snabbare att jag pumpade ut och han gav flaska (sedan började de amma så bra att jag dubbelammade alla tillfällen).
Jag hade inte kunnat ha ett bättre stöd:love:
Däremot vet jag att jag var lite besviken för att han inte ville hålla på att känna på magen så ofta under själva graviditeten, men det känns lite som en fis i världsrymden nu....
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Åh, min sambo var underbar! Ett jättestöd!
Jag låg i värkar i 49 timmar innan lilleman kom... Innan jag fick epiduralen så vart jag uppgiven, och det tyckte sambon va jättejobbigt, men han stod där över mig, klappade mig i pannan med tårar i ögonen och berättade att allt skulle bli bra....
När det sedan va dags att börja krysta, så hejjade han på och kämpade nästan lika mycket som jag! :D Han var helt underbar!!!

Min sambo har också varit med vid djurfödslar... Eller ja, hästfödslar... ;)
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Jag tycker att min sambo tog det rätt så bra med tanke på att han har våldigt svårt för att se blod. Han hade med en bok med sig och såg ut som att han satt och läste mesta tiden. Efteråt visade det sig att han inte läst ett ord på hela tiden utan använde boken för att ha något att hålla i och inte behöva titta på vad som pågick framför honom.
Nu gick allt fort (2 timmar från det att vi kom in) och helt utan problem. På kvällen samma dag kom barnmorskan och frågade hur vi tyckte det gått. Jag sa att det gick väl över förväntan och hon höll med om att det inte kunnat vara en bättre förlossning. Min man tittade på oss med en förskräckt min och frågade. Hur är det då när det inte går så här jätte bra?
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

*kl*

Utan min man hade jag inte fött barn alls...(kan ses på 2 sätt ;) )

Han var ett underbart stöd både hemma och på förlossningen, eftersom vi inte trodde vi skulle bli kvar la vi inte i så mycket pengar och han vart tvungen att under förlossningen springa ut och lägga i, han var nog borta 5 värkar och jag var själv kvar på rummet, jag höll på att få panik och trodde jag skulle dö, och det räckte med att se han igen för att veta att nu går det bra.

Han masserade min rygg, höll koll på värkar, ordnade dricka, stöttade mig till toan, pratade med bm när han såg på mig att jag inte orkade och ringde på knappen innan jag hann när det blev för ont...

Han är min klippa och mitt allt, utan han skulle jag aldrig skaffa barn igen men nu är 2;an på g och det känns lugnt...
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

pmm:
Ditt nästa gång inger hopp!
Jag kan tänka mig att man är så inne i sig själv så att vad ens partner har för sig spelar egentligen inte så stor roll OM han inte stinker kaffe eller beter sig allmänt störigt givetvis! *blink blink*
Dessutom så ser han nog fram emot en omgång med den beryktade lustgasen en gång till!

Redan på väg hem från BB sa han "Nästa gång tänker jag låta bilen stå igång hela sista månaden för annas lär vi inte hinna in" :angel:
Sen efter ett tag när vi disskuterade syskon sa han "Men vi kan ju vänta i 6 månader och sen är det ju bara å köra på som f*n igen"

Vet inte om det är själva barnet som lockar eller själva tillverkningen ;)
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp