Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Trygg

Trådstartare
Det var bestämt sedan innan att jag skulle kejsarsnittas men det var sagt i slutet av maj.
Då bodde jag i Varberg.

Därför blev det väldigt plötsligt när jag fick besked om att lilleman inte mådde bra och att jag därför omgående skulle skickas till Halmstad och deras BB samt Neonatalavd. redan i början på mars.

Ringde pappan/sambon som befann sig på jobbet och vi åkte till Halmstad.
Där fick jag sprutor för att lillens lungblåsor skulle få en snabb tillväxtdos och sedan in på operationsbordet!

Pappan hade inte hängt med i svängarna och misstanken om att en hästedos amfetamin hade gått lös intravenöst på honom var stor..

Hans rörelser var ryckiga, pupillerna små och stirrande. T o m håret stod rakt upp på honom!

Denna speedade oro projicerade han på mig och medan jag låg där på operationsbordet -likt Jesus på ett horisontellt kors- mantrade han likt en fullständigt överhettad Dr Panik;

-Ingen panik!
-Ingen panik!!!
Ingen panik alls. Det här kommer gå så bra. Ingen panik, jag är här älskling!:eek:


Ja tyvärr..., tänkte jag som av någon konstig anledning alltid blir kolugn i stressade situationer.

Han strök mig över håret/mössan med sin parkinssonhand och bedyrade sin kärlek med en på tonen lika säker och bestämd röst som den Karl-Bertil Johnsson äger.

Kort sagt, han var inget stöd alls!

Det är en massa människor i salen och bakom en glasdörr står läkare och personal från Neonatal redo med den lilla plastlådan där lilleman skulle placeras.
En ev. respirator hade plockats fram till honom.

När dom lägger snittet råkar en läkare komma åt den skyddsduk som är uppsatt för att man inte ska behöva se.
Den välter.

Snabbt bär dom iväg med lillemannen men istället för att höra hans lilla skrik hör jag;

-Kan någon hjälpa mig ut med pappan?
Han har svimmat...

Ut bärs den avtuppade karln och han läggs på en brits med huvudet ner och fötterna upp!

Ja du Jidhe, ett sådant enormt stöd jag hade av honom där och då! :rofl::rofl::rofl:

Något år senare skulle vår dotter komma till världen.
Denna gången var det inte akut utan med ett planerat snitt.

Han sitter bredvid mig och plötsligt hör jag hur någon viskar;

-Pappan mår visst inte så bra!

*ånej, dunkar huvudet mot väggen om jag hade kunnat*

Ljudet av min älskade dotters "Här-är-jag-världen-skrik" dränktes av en enorm kaskadkräkning snett bakom mig!:eek:

När lilleman kom till världen valde jag att vara sövd under snittet.
Det var lika bra så...


Hur har era respektive -mamma som pappa- hanterat förlossningen?
Det som ska vara en sådan fin stund?:D
 
Senast ändrad:
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

De första två gångerna var jag sövd så då ordnade det sig själv, förrutom att jag blev hysteriskt fnittrig av att vakna upp och ha min karl med "badmössa" bredvid mig.
Tredje barnet var vaket snitt och det gick bra även om "badmössan" fortfarande fick mig att fnissa.
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Ja, badmössa var en bra beskrivning!:D
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

hahahaha förlåt att jag skrattar.... kan se allt framför mig.
Min sambo var en klippa men har erkänt efteråt att han va rätt mör de 36 timmarna vi inte sov och jag plågades. Under snittet var det dock coolt tyckte han... stora karln som inte klarar sprutor tyckte det va coolt när dom skar upp mig ;)
Sen fick han ha dottern i 3 timmar själv och den upplevelsen är nog väldigt stor och speciell för honom även om hon gallskrek hela tiden ;)
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Papporna till mina barn har hanterat det lite bättre.

Pappan till äldsta sonen höll sig rätt lugn, men mådde väldigt illa och hade ont i huvudet.
Han ville mest ligga och vila.
Jag blev igångsatt så vi var på förlossningen en hel dag innan det händer något.
Väl under värkarna var han ett bra stöd. Han lyssnade på mig.
Fast han lyckades inte få badvattnet så varmt som jag ville. Det var inte roligt just då. Han stod brevid mig och baddade min panna när jag satt i sängen. Han ville dock inte klippa navelsträngen.

Pappan till lilleman hann inte vara så mycket till stöd.
Vi är särbos, så jag ringde honom när värkarna hade satt igång hemma. Vid 3 på natten. Han kom över och tyckte mest att vi skulle åka in direkt eftersom han tyckte det såg ut som att jag hade ont.
Bilresan tog 50 min. Han fick inte säga ett ord. Jag ville försvinna in i min egen värld.
Vi parkerade vid den vanliga parkeringen. Han ville hjälpa mig att gå (hade krystvärkar) men han fick inte ta i mig.
När jag väl låg på förlossningssängen stod han bakom mig den korta tid det tog innan sonen var ute. Märkte inte av honom alls när han stod där. Var så koncentrerad på att krysta.
Efteråt var han så lycklig så han grät. (Enda gången jag sett honom gråta).
Han klippte navelsträngen och fotade moderkakan.
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Haha känslig eller?=)

Min karl satt brevid mig den största delen av förlossningen och sa "lugn, lugn.."

Lätt å ligga helt oberörd när man har så ont att man får riktig panik!

Så e han rätt känslig för blod så han höll sig på behörigt avstånd när Nova kom ut=)

Nä fy, ska jag ha fler barn så blir de snitt! Aldrig att jag går igenom de där en gån till!
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Jag har inte fått barn än, men ska ha i sommar med planerat snitt.

Min man är en nervös typ, håller han sig inte i skinnet åker han dock UT men fötterna före.

Han komemr gråta så det sprutar tårar, det gör han alltid så fort det är något:o

Han hade nog aldrig klarat av om jag skulle föda "normalt"...
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Jag fick planerat snitt & sambon var med hela tiden, han var lika lugn som jag & satt bredvid.
Eftersom jag är maniskt rädd för kanyler & sprutor så hade jag inte klarat att inte ha honom med då han är den enda som kan lugna mej när det gäller sånt.
Men jag skriker & gråter hysteriskt när kanylerna ska in i handen eller armen, kommer aldrig bli av med den paniken.

Hursomhelst så stod narkosläkaren bakom mitt huvud under operation & babblade om roliga saker, sedan säger ahn till sambon "det här är häftigt , det måste du se!".
Sambon vänder sig & kollar lagomt till när de drar ut huvudet ur magen, men som tur var ställde sig en läkare i vägen rätt snabbt.Ingen svimning eller så, han tyckte det var minst lika bra med planerat snitt som jag:angel:
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Jag har inte fått barn än, men ska ha i sommar med planerat snitt.

Min man är en nervös typ, håller han sig inte i skinnet åker han dock UT men fötterna före.

Han komemr gråta så det sprutar tårar, det gör han alltid så fort det är något:o

Han hade nog aldrig klarat av om jag skulle föda "normalt"...

Jag tror att ni båda kommer vara lugna under snittet, han märker att du inte plågas & då tycker han inte heller att det är så farligt, det var så min sambo beskrev det.
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Min sambo var underbar, även om han inte redde ut lustgasen och inte förstod mina instruktioner, varken före eller under förlossningen. :D Han var lugn och sansad och helt fantastisk. Utom när han drack kaffe och jag mådde illa av hans andedräkt, fast då bad jag snällt om ursäkt och förklarade varför och bad honom att inte dricka mer kaffe alt. sluta andas på mig. :p

Han var med hela tiden och vid utdrivningen tittade han. Först ofrivilligt eftersom barnmorskan bryskt bände upp mitt ben och sambon helt plötsligt fick full insyn, men han fortsatte titta tills sonen var framfödd och han blev säkert lite chockad men det var även fint för honom. Och det har inte satt några griller i huvudet på honom heller, han fungerar perfekt :o trots att han tittade. :love:
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Det ska bli spännande att se hur det ska gå för oss. Det närmar sig ju, och sambon blir fortfarande vit i ansiktet bara vid tanken på förlossningen. Han säger själv att han kommer att ha det jobbigt med att se mig ha ont och undrar om inte blivande pappor också får nyttja lustgasen. :angel::rofl:

Nån gång har han nervöst frågat om jag skulle bli mycket besviken om han inte skulle vara med, men sen har han själv barskat till sig och sagt att självklart ska han vara med när hans barn kommer till världen.

Men jag tror att det kommer att vara en mycket nervös ung man vid min sida. :angel:
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Hahaha.. Det var roligt.
Inte roligt just då kan jag tänka mig, men kanske nåt du han le gott åt i efterhand..:rofl:
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Min pappa får ofta höra om vilket stöd han var när jag kom till världen.

Både mamma och pappa hade influensa med 40 graders feber när jag bestämde mig för att jag ville ut. När de kom in till bb var det tvärstopp i dörren och dom ville inte släppa in pappa för att han var sjuk. Mamma blev förbannad och sa att hon var lika sjuk själv och skulle inte pappa få följa med in så skulle hon också hem. Min mamma är ingen man säger emot så pappa släpptes in. Däremot var han tvungen att bära dubbla munskydd hela tiden för smittorisken.

Kombinationen av dubbla munskydd, influensa och förlossning blev väl för mycket för min kära far.

I rummet var vid tillfället mamma, en ung barnmorska och pappa. Pappa satt på en stol bakom barnmorskan, som precis höll på att mäta mammas värkar. Mitt under värken ser mamma hur pappa börjar skaka, kaskadkräkas, slår omkull ett saftglas och sedan segnar ner på golvet. Oförmögen att prata mitt i värken rycker hon i barnmorskans rock för att göra henne uppmärksam på vad som händer med pappa, men barnmorskan förstår inte alls utan lugnar bara mamma som verkar ha såå ont. När värken till slut är över och mamma lyckas göra hennes uppmärksam på min far som ligger på golvet bakom henne blev det liv i luckan.
Intensiven kontaktas men det visar sig att på den avdelningen har dom helt fullt, det fanns inte ens en ledig plats i korridoren. Så istället kallas ett team ner till förlossningen och på ena sängen låg mamma och födde fram mig, och på sängen bredvid låg min far och fick vård av intensivvårdspersonalen.

Pappa brukar dock skryta med att han nog är den enda karl som fått vård på BB. :angel::rofl:

För att göra det hela ännu mer dramatisk fick min mor en allergichock precis när jag var framfödd och efteråt berättade dom att hade hon fått den chocken bara några minuter tidigare hade dom antagligen inte klarat av att rädda varken henne eller mig.

Tala om att dom bäddade för att en drama queen skulle komma till världen. :angel:
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Första gången var han väldigt trött eftersom det startade på förnatten och vi missade en natts sömn, jag hade inga problem att hålla mig vaken men han satt och nickade till... väldigt intresserad av CTG:n var han också.
Sen var det tur att jag var så påverkad av lustgasen, för han sa till mig att slappna av så många gånger att jag var färdig att nita honom (Slappna AV? När det gör så här ont?).

Andra gången fick jag så bra bedövning att vi traskade runt och småpratade under öppningsskedet. När hon var ute mådde hon inte så bra, så de tog ut henne direkt. Då var jag glad att hennes pappa följde med.

Så, på det stora hela skötte han sig hyfsat.

Han har fått två barn till, och efter det sista (hans fjärde) hade han äntligen begripit att mamman ska ha en fin present efter sin prestation :)
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Ååå, tack. Du gav mig dagens goda skratt (tragikomik), det behövde jag en dag som denna (du skriver väldigt bra!).

Min sambo var verkligen en klippa, tills han försökte sno lustgasen från mig. :devil: Visserligen är han en lugn polis som är utbildad i heta situationer, men jag trodde ändå inte att han skulle vara så lugn och lyhörd i en så "privat" och känslig stund. Så positivt överraskad blev jag. Nu är det snart dags igen.. får se om han sköter sig lika väl den här gången. :D

Just ja, glömde bort. Han var lite väl lugn i början. När jag ville åka in till förlossningen när jag hade ca 5-6 min mellan värkarna, då tyckte han jag skulle sova och vänta ett tag (så han kunde få sova lite till). När vi väl kom iväg och jag hade 2-3 min mellan värkarna så skulle han åka förbi Ica på vägen för att han var tvungen att köpa något att ha med till lunch... :S

Förresten så berättade en av hans kollegor (stor tuff fd polis från insatsstyrkan) att han vid förlossningen av deras tredje barn grät så mycket att han blev utkörd från förlossningssalen. Svårt att förstå när man ser honom...
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Min kille är redan införstådd med att kvinnan är värd en gåva minst i 10 000 kr klassen, jag ska få en klocka:D
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Har iofs otroligt svårt att pappor blir utkörda pga att de gråter:confused:

Kanske är något han går omkring o säger för att vara rolig eller för att verka känslig?
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Min sambo var lugn i början, han trodde de skulle ta tid.

På väg in till förlossningen så satt han typ framlutad ovanför ratten och körde istället för i baksätet lugnt avslappnat ;)

Väl inne på förlossningen satt han bara och titta på mig. Visst hade han säkert en puls i 300 men det syntes inget.
Under förlossningen så trodde jag han skulle typ svimma eller kräkas men han klarade det jätte bra och tyckte det var jätte häftigt. Jag blundade bara och andades så jag kolla alrig hur han såg ut mer än när jag fick min vilopaus innan de sista krystvärkarna och då såg han ut som en blandning av :bump: och :D och bara längtade tills han skulle komma ut och säga hej!

Något stöd under förlossningen *hrm* jag minns itne, jag avr så koncentrerad på vad jag höll på med så hade han sagt att han fick en miljon hade jag inte hört de!


Får se hur det går nästa gång! Min pappa var sten cool 1a ggr. Väldigt blek 2a gången och 3e gången så fick de ta mer hand om pappa än om min mamma ;)
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

Ingen panik!
-Ingen panik!!!
Ingen panik alls. Det här kommer gå så bra. Ingen panik, jag är här älskling!:eek:[/I]

Ja tyvärr..., tänkte jag som av någon konstig anledning alltid blir kolugn i stressade situationer.

Han strök mig över håret/mössan med sin parkinssonhand och bedyrade sin kärlek med en på tonen lika säker och bestämd röst som den Karl-Bertil Johnsson äger.

:rofl::rofl:

Min man var tack och lov jätte duktig. jag var själv så skakig så om han inte hade varit en klippa så vet jag inte vad som hade hänt. En annan mamma fick tydligen massa problem precis när jag skulle föda så det var bara jag, min man och barnmorskan inne hos mig så hade jag haft min man att hålla i handen så hade jag varit helt ensam, jag menar BM har ju inte tid att stötta och massera och uppmuntra hela tiden.
 
Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?

*kl*

Min sambo var lugn. Allting var väldigt lugnt öht. Var på plats för igångsättning kl 8 på morgonen. Värkarna satte igång vid 10-tiden men höll sig rätt beskedliga ett bra tag. Dagen tillbringade vi med att gå på promenad, fika, äta lunch, fika, läsa tidningar, kolla på TV, äta middag, prata om ditten och datten...sen på kvällen när värkarbetet kommit igång mer på allvar blev han trött och ville lägga sig. Ville erbjuda honom att sova på förlossningsbristen då det kändes som han behövde det mer än jag, var ändå ordinerad att stå upp och gå omkring för att snabba på förloppet, men det tyckte inte förlossningspersonalen riktigt gick för sig. Så han somnade på sacco-säcken. Tyckte det var skönt då jag kunde fokusera bara på värkarna då. Men lite jobbigt när hjärtljuden gick ner på barnet ett tag strax efter midnatt och det började förberedas för akutsnitt, när jag ropade för att väcka honom var han inte riktigt med i matchen. Men det blev som tur var inget. Sedan var han vaken resten av tiden fastän väldigt trött vilket jag också blev, minns att jag inte kunde fatta hur jag kunde somna under krystningsvärkarna strax innan ungen ploppade ut.

Kändes sammanfattningsvis som vi kunde kämpa på bra tillsammans under större delen av förlossningen tillsammans. Hade gått på profylaxkurs innan vilket jag trodde inte skulle ha någon betydelse, men det var mycket vi kunde använda faktiskt (andning- och avslappningsövningar ffa). Även om han inte gjorde så jättemycket så betydde det enormt mycket att han var med.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp