Trygg
Trådstartare
Det var bestämt sedan innan att jag skulle kejsarsnittas men det var sagt i slutet av maj.
Då bodde jag i Varberg.
Därför blev det väldigt plötsligt när jag fick besked om att lilleman inte mådde bra och att jag därför omgående skulle skickas till Halmstad och deras BB samt Neonatalavd. redan i början på mars.
Ringde pappan/sambon som befann sig på jobbet och vi åkte till Halmstad.
Där fick jag sprutor för att lillens lungblåsor skulle få en snabb tillväxtdos och sedan in på operationsbordet!
Pappan hade inte hängt med i svängarna och misstanken om att en hästedos amfetamin hade gått lös intravenöst på honom var stor..
Hans rörelser var ryckiga, pupillerna små och stirrande. T o m håret stod rakt upp på honom!
Denna speedade oro projicerade han på mig och medan jag låg där på operationsbordet -likt Jesus på ett horisontellt kors- mantrade han likt en fullständigt överhettad Dr Panik;
-Ingen panik!
-Ingen panik!!!
Ingen panik alls. Det här kommer gå så bra. Ingen panik, jag är här älskling!
Ja tyvärr..., tänkte jag som av någon konstig anledning alltid blir kolugn i stressade situationer.
Han strök mig över håret/mössan med sin parkinssonhand och bedyrade sin kärlek med en på tonen lika säker och bestämd röst som den Karl-Bertil Johnsson äger.
Kort sagt, han var inget stöd alls!
Det är en massa människor i salen och bakom en glasdörr står läkare och personal från Neonatal redo med den lilla plastlådan där lilleman skulle placeras.
En ev. respirator hade plockats fram till honom.
När dom lägger snittet råkar en läkare komma åt den skyddsduk som är uppsatt för att man inte ska behöva se.
Den välter.
Snabbt bär dom iväg med lillemannen men istället för att höra hans lilla skrik hör jag;
-Kan någon hjälpa mig ut med pappan?
Han har svimmat...
Ut bärs den avtuppade karln och han läggs på en brits med huvudet ner och fötterna upp!
Ja du Jidhe, ett sådant enormt stöd jag hade av honom där och då!
Något år senare skulle vår dotter komma till världen.
Denna gången var det inte akut utan med ett planerat snitt.
Han sitter bredvid mig och plötsligt hör jag hur någon viskar;
-Pappan mår visst inte så bra!
*ånej, dunkar huvudet mot väggen om jag hade kunnat*
Ljudet av min älskade dotters "Här-är-jag-världen-skrik" dränktes av en enorm kaskadkräkning snett bakom mig!
När lilleman kom till världen valde jag att vara sövd under snittet.
Det var lika bra så...
Hur har era respektive -mamma som pappa- hanterat förlossningen?
Det som ska vara en sådan fin stund?
Då bodde jag i Varberg.
Därför blev det väldigt plötsligt när jag fick besked om att lilleman inte mådde bra och att jag därför omgående skulle skickas till Halmstad och deras BB samt Neonatalavd. redan i början på mars.
Ringde pappan/sambon som befann sig på jobbet och vi åkte till Halmstad.
Där fick jag sprutor för att lillens lungblåsor skulle få en snabb tillväxtdos och sedan in på operationsbordet!
Pappan hade inte hängt med i svängarna och misstanken om att en hästedos amfetamin hade gått lös intravenöst på honom var stor..
Hans rörelser var ryckiga, pupillerna små och stirrande. T o m håret stod rakt upp på honom!
Denna speedade oro projicerade han på mig och medan jag låg där på operationsbordet -likt Jesus på ett horisontellt kors- mantrade han likt en fullständigt överhettad Dr Panik;
-Ingen panik!
-Ingen panik!!!
Ingen panik alls. Det här kommer gå så bra. Ingen panik, jag är här älskling!
Ja tyvärr..., tänkte jag som av någon konstig anledning alltid blir kolugn i stressade situationer.
Han strök mig över håret/mössan med sin parkinssonhand och bedyrade sin kärlek med en på tonen lika säker och bestämd röst som den Karl-Bertil Johnsson äger.
Kort sagt, han var inget stöd alls!
Det är en massa människor i salen och bakom en glasdörr står läkare och personal från Neonatal redo med den lilla plastlådan där lilleman skulle placeras.
En ev. respirator hade plockats fram till honom.
När dom lägger snittet råkar en läkare komma åt den skyddsduk som är uppsatt för att man inte ska behöva se.
Den välter.
Snabbt bär dom iväg med lillemannen men istället för att höra hans lilla skrik hör jag;
-Kan någon hjälpa mig ut med pappan?
Han har svimmat...
Ut bärs den avtuppade karln och han läggs på en brits med huvudet ner och fötterna upp!
Ja du Jidhe, ett sådant enormt stöd jag hade av honom där och då!
Något år senare skulle vår dotter komma till världen.
Denna gången var det inte akut utan med ett planerat snitt.
Han sitter bredvid mig och plötsligt hör jag hur någon viskar;
-Pappan mår visst inte så bra!
*ånej, dunkar huvudet mot väggen om jag hade kunnat*
Ljudet av min älskade dotters "Här-är-jag-världen-skrik" dränktes av en enorm kaskadkräkning snett bakom mig!
När lilleman kom till världen valde jag att vara sövd under snittet.
Det var lika bra så...
Hur har era respektive -mamma som pappa- hanterat förlossningen?
Det som ska vara en sådan fin stund?
Senast ändrad: