Kort bakgrund: jag mådde väldigt dåligt i tonåren vilket ledde till att jag var inaktiv, tröståt en massa o gick upp väldigt mycket i vikt. Som ung vuxen började jag må bättre o lyckades i takt med att måendet stabiliserade sig gå ner ganska mycket i vikt, ca. 40 kg. Jag har nu varit viktstabil i ungefär två, tre år o visst är jag glad över att jag har lyckats för visst mår jag bättre idag -- åtminstone rent fysiskt. Rent psykiskt däremot -- inte så bra. Min kropp har förändrats väldigt mycket o jag står bara inte ut med spegelbilden av mig själv.
Magen fladdrar, brösten hänger, armarna hänger.. O det finns ingenting jag kan göra åt det. Träning, visst, men musklerna fyller inte ut hudpåsarna. Går jag ner mer i vikt -- vilket jag försöker pga. har några kilon kvar till målvikt (o normalvikt enl. BMI) -- blir det bara ännu värre. Ge det tid -- ja, men jag har stått still på den här vikten i ett par år nu o det blir inte bättre.
Jag skulle aldrig ens drömma om att ha kortärmat på jobbet eller 'bland folk'. Bikini -- där har jag förlikat mig med tanken på att det kommer jag aldrig att kunna ha. SEX -- no way. Jag klär inte av mig naken inför nån annan.. Aldrig.
Visst må tankarna över detta sitta i mitt huvud, men jag mår verkligen så fruktansvärt dåligt över detta. Hela tonåren har jag levt med komplex för min övervikt o nu måste jag leva med komplex för hängande kroppsdelar -- resten av livet? Min kropp är förstörd. Jag går aldrig ens utan bh hemma för att brösten bara hoppar omkring. Det är inte bara fult, det är jobbigt o obehagligt också.
Min fula näsa, bristningarna i huden, acnen som blossar upp från o till -- det är också sånt jag inte gillar hos mig själv. Men det kan jag leva med. Jag är inte o kommer aldrig att bli någon modell, o det är ok. Men att ha en helt oformlig kropp, trots att jag kämpat så hårt med mat o träning för att må bättre, se ok ut -- det är värre.
Jag drömmer om att kunna göra mig sommarfin i en kortärmad klänning eller få svalka genom att ta på mig ett linne. Jag drömmer om att kunna se mig i spegeln o inte bara se hud som fladdrar, veckar sig. Jag drömmer om att träffa en partner. Jag drömmer om att vara nära en annan människa o bara kunna känna mig bekväm med det.
I ren desperation bokade jag tid för konsultation för fettfrysning/coolshaping av överarmarna.. bara för att få besked att den metoden funkar inte. Jag har bra med muskler, men bara lite fett o påverkar man det fett som finns kommer huden bara hänga ännu mer. Det var platt fall. Jag hoppades verkligen så på detta. Tänk om jag kunde ha kortärmat i sommar!! Men nej..
Det enda som återstår för att alls kunna göra något är alltså ren kirurgi. O det finns inte en chans att jag har råd att bekosta det.
Finns det en chans att man kan få sånt bekostat av landstinget? Om det påverkar ens psykiska mående, även om det dels inte är något extremfall ändå -- visst har jag sett att det kan vara 'värre', som hos personer som gått ner mycket mer -- dels inte ger några större besvär rent fysiskt?
Det är mitt sista lilla hopp. Hur gör jag annars? Hur ska jag lära mig leva med en kropp som ser ut såhär? Går det ens? Jag har mått dåligt över min kropp -- i olika skepnader -- så länge jag kan minnas .
Magen fladdrar, brösten hänger, armarna hänger.. O det finns ingenting jag kan göra åt det. Träning, visst, men musklerna fyller inte ut hudpåsarna. Går jag ner mer i vikt -- vilket jag försöker pga. har några kilon kvar till målvikt (o normalvikt enl. BMI) -- blir det bara ännu värre. Ge det tid -- ja, men jag har stått still på den här vikten i ett par år nu o det blir inte bättre.
Jag skulle aldrig ens drömma om att ha kortärmat på jobbet eller 'bland folk'. Bikini -- där har jag förlikat mig med tanken på att det kommer jag aldrig att kunna ha. SEX -- no way. Jag klär inte av mig naken inför nån annan.. Aldrig.
Visst må tankarna över detta sitta i mitt huvud, men jag mår verkligen så fruktansvärt dåligt över detta. Hela tonåren har jag levt med komplex för min övervikt o nu måste jag leva med komplex för hängande kroppsdelar -- resten av livet? Min kropp är förstörd. Jag går aldrig ens utan bh hemma för att brösten bara hoppar omkring. Det är inte bara fult, det är jobbigt o obehagligt också.
Min fula näsa, bristningarna i huden, acnen som blossar upp från o till -- det är också sånt jag inte gillar hos mig själv. Men det kan jag leva med. Jag är inte o kommer aldrig att bli någon modell, o det är ok. Men att ha en helt oformlig kropp, trots att jag kämpat så hårt med mat o träning för att må bättre, se ok ut -- det är värre.
Jag drömmer om att kunna göra mig sommarfin i en kortärmad klänning eller få svalka genom att ta på mig ett linne. Jag drömmer om att kunna se mig i spegeln o inte bara se hud som fladdrar, veckar sig. Jag drömmer om att träffa en partner. Jag drömmer om att vara nära en annan människa o bara kunna känna mig bekväm med det.
I ren desperation bokade jag tid för konsultation för fettfrysning/coolshaping av överarmarna.. bara för att få besked att den metoden funkar inte. Jag har bra med muskler, men bara lite fett o påverkar man det fett som finns kommer huden bara hänga ännu mer. Det var platt fall. Jag hoppades verkligen så på detta. Tänk om jag kunde ha kortärmat i sommar!! Men nej..
Det enda som återstår för att alls kunna göra något är alltså ren kirurgi. O det finns inte en chans att jag har råd att bekosta det.
Finns det en chans att man kan få sånt bekostat av landstinget? Om det påverkar ens psykiska mående, även om det dels inte är något extremfall ändå -- visst har jag sett att det kan vara 'värre', som hos personer som gått ner mycket mer -- dels inte ger några större besvär rent fysiskt?
Det är mitt sista lilla hopp. Hur gör jag annars? Hur ska jag lära mig leva med en kropp som ser ut såhär? Går det ens? Jag har mått dåligt över min kropp -- i olika skepnader -- så länge jag kan minnas .