Hur hantera?

[Fiorano]

Med risk för att låta väldigt präktig, så hur väl känner du dig själv och kan du bena ut vad som är värst och på vilket sätt? För det verkar handla om olika typer av motgångar som inte går att hantera på samma sätt, några som du kan lösa praktiskt (skaffa en bättre ridlärare tex?) andra där du måste hantera förvåning och besvikelse över ett oväntat tjuvnyp (dumpad av kompisen på FB) och tredje en sorg (att hästen är skadad). Själv lyckas jag nästan alltid bita ihop när det gäller praktiska problem, jag är bra på att komma på lösningar. Jag kan också hantera sorgsna motgångar på sitt sätt. Men sociala tjuvnyp tar hårt på mig. Där måste jag verkligen jobba med mig själv och i den typen av mindre händelser som du beskriver helt enkelt bara bestämma mig för att jag är vuxen och jag har inte tid att låta såna här småsaker påverka mig så mycket. Folk ÄR idioter ibland, men det är deras problem.

Nej jag tycker inte du låter präktig! Dessutom har du verkligen en poäng att dessa problemen jag har nu är tre vitt skilda som alla kräver olika lösningar. Min ridning och hästen hållbarhet har jag redan en plan för, först är det en månads vila som gäller för henne och den kommer nog verka motiverande för oss båda. Kanske klarar vi ändå att nå mitt mål nästa år med bättre ridning.

Det stora problemet som inte vill lämna mitt huvud är situationen med vännen och facebook. Hon är min stallägare och jag är tveksam till att hon ens vill att jag ska stå kvar i stallet även om hon inte sagt det rakt ut. Detta är inte ngt hon har haft problem att säga till andra förr som blivit uppsagda, så jag vet inte riktigt. Känner att vi måste prata ut om situationen men jag är uppriktigt rädd för hur det samtalet kommer att utspelas. Jag har stått i stallet i 2,5 år och under våren kommer jag och min sambo leta gård och förhoppningsvis hitta nåt ställe innan hösten. Så tanken var att stå kvar i stallet tills dess. Det känns så där att hålla på att flytta hästarna för en relativt kort period (vilket man iofs aldrig vet när det handlar om att hitta rätt ställe att köpa). Det jag sen också är nervös över är om hon kommer att prata en massa om mig och alla rykten som naturligtvis kommer att startas om jag flyttar därifrån. Jag anses redan vara en himla besvärlig typ vilket är ett rykte jag inte vill ha, och inte riktigt förtjänar.

Så för det problemet har jag ingen klar lösning och det stör mig och rubbar verkligen min balans.

 

[WBanna]

Det stora problemet som inte vill lämna mitt huvud är situationen med vännen och facebook.

Ville hon inte vara vän med dig enbart för att du inte klickar "gilla" på hennes bilder?

 

[Fiorano]

@WBanna Ja det är vad hon sagt till mig. Det handlar om bilder på hennes dotter från deras tävlingsstarter. Jag har inte gillat och skrivit grattis där, men förstås sagt grattis och bra jobbat i stallet samt att jag följer resultaten via Equipe. Tydligen var det inte nog. Hon tror att jag är så avundsjuk och missunsam gentemot henne elvaåriga dotter och att det är därför jag inte gillat bilderna. Så därför gjorde hon mig "tjänsten" att ta bort mig som vän så att jag skulle "slippa se" att det går bra för barnet.

 

[Korven]

@Fiorano Jag skulle låtsas som det regnar och bara vara normaltrevlig. Inte börja gräva i nån Facebookhistoria som verkar ligga på sandlådenivå. Håll dig för god för det. Låt det inte förpesta din hjärna och dra all energi ur dig. Lätt att säga men sant.

 

[lil-sis]

@WBanna Ja det är vad hon sagt till mig. Det handlar om bilder på hennes dotter från deras tävlingsstarter. Jag har inte gillat och skrivit grattis där, men förstås sagt grattis och bra jobbat i stallet samt att jag följer resultaten via Equipe. Tydligen var det inte nog. Hon tror att jag är så avundsjuk och missunsam gentemot henne elvaåriga dotter och att det är därför jag inte gillat bilderna. Så därför gjorde hon mig "tjänsten" att ta bort mig som vän så att jag skulle "slippa se" att det går bra för barnet.

Vad synd att ni står i samma stall för en sådan människa behöver du verkligen inte i ditt liv!

 

[athena_arabians]

@WBanna Ja det är vad hon sagt till mig. Det handlar om bilder på hennes dotter från deras tävlingsstarter. Jag har inte gillat och skrivit grattis där, men förstås sagt grattis och bra jobbat i stallet samt att jag följer resultaten via Equipe. Tydligen var det inte nog. Hon tror att jag är så avundsjuk och missunsam gentemot henne elvaåriga dotter och att det är därför jag inte gillat bilderna. Så därför gjorde hon mig "tjänsten" att ta bort mig som vän så att jag skulle "slippa se" att det går bra för barnet.

Helt ärligt, en sådan människa skulle jag aldrig se som vän. Att bli sur för något sådant är så idiotiskt och infantilt att det finns inte.

Var glad att du slipper henne och ha is i magen tills du hittat ett annat stall. Behöver du umgås/prata med henne var bara artig och håll distansen.

 

[Mitrolle]

Den där 'vännen' låter inte som en vän. Jag skulle ignorera henne i framtiden och ägna mig åt andra vänner. Hade en bekant som inte heller nöjde sig med att man sagt grattis utan gick och var tjurig för att man inte gjort på något annat vis, det dög liksom inte. Tror det är mest fel på dem om jag ska vara ärlig och man mår bättre utan missunnsamma människor i sitt liv!

 

[Görel]

Jag brukar försöka att se på problemet från ett annat håll. Att min spontana reaktion inte alltid är det rätta sättet att reagera, att det inte alls behöver vara så som jag först tror att det är.

Det är förstås mycket lättare sagt än gjort. Jag är socionom och ar gått utbildningar via jobbet i sånt och det är ju inte alltid lätt att applicera på sig själv. Men sen jag började tänka i banorna att en del av det jag tycker är ett problem beror på hur jag väljer att förhålla mig till det har det blivit lättare.

 

[WBanna]

@WBanna Ja det är vad hon sagt till mig. Det handlar om bilder på hennes dotter från deras tävlingsstarter. Jag har inte gillat och skrivit grattis där, men förstås sagt grattis och bra jobbat i stallet samt att jag följer resultaten via Equipe. Tydligen var det inte nog. Hon tror att jag är så avundsjuk och missunsam gentemot henne elvaåriga dotter och att det är därför jag inte gillat bilderna. Så därför gjorde hon mig "tjänsten" att ta bort mig som vän så att jag skulle "slippa se" att det går bra för barnet.

Men jisses, är hon 12 år gammal eller… Det är lättare sagt än gjort; men slösa inte tid på att må dåligt över en sån person. När du gläds med dottern och gratulerar IRL när det har gått bra, och mamman lägger sig på en sådan fjortisnivå, då tycker jag att du istället ska vara glad för att du inte har sjunkit så lågt och att du ska glädja dig åt dina andra vettiga vänner istället. Jag skulle knappt ha några vänner alls om det enda som räknas är om man gillar folks bilder eller inte…

 

[skuggi]

När livet inte blir som ni tänkt er, när det är motgångar som staplas på varandra-om än aldrig så små, hur hanterar ni det?

Den här veckan har verkligen inte varit bra förnmig. Min ena häst har blivit behandlad i fyra leder efter att jag tyckte hon kändes ofräsch på tävling i helgen. Jag ser hur alla mål och drömmar jag har försvinner sin väg. Jag rider för dåligt och mitt mål att rida MsvB (som alla andra lyckas med) försvinner allt längre bort.

En vän jag träffar dagligen har tagit bort mig på fejan för att jag inte lajkat hennes bilder. Detta har tagit tramsigt hårt på mig. I synnerhet eftersom jag kommer fortsätta träffa henne så gott som dagligen. Vetskapen att hon tycker att jag är en ogin människa känns väldigt jobbig. Jag anar att annat ligger bakom men även när jag pratat med henne berättar hon inte vad det är.

Sen är det andra småsaker också som känns ännu större bara för att det blir för mycket. Det blir att jag tänker och ältar och fastnar i mitt huvud sas. Mitt jobb lämnar tyvärr alldeles för mycket utrymme för egna tankar och eftersom vännen som tagit bort mig finns i stallet är inte det heller den frizon det brukar vara.

Hur hanterar ni andra sånt här? Jag vill mest bara krypa ner under ett täcke och lipa. Inte så konstruktivt.

Jag kryper ihop under täcket och grinar en stund. Eller några dagar. Beroende på..
Ältar och funderar, pratar med andra. Oftast dyker det från utomstående upp tankar och idéer som gör att man ser en väg framåt. Ibland får man helt justera om sitt perspektiv ett tag, och försöka hitta glädjen i det.

När hunden blev blind och det verkade som att vi skulle behöva ta bort honom grinade jag hela nätterna. I väntan på vidare undersökningar visade det sig att vovve vande sig med att vara blind, och vi med. Plötsligt var det inte världens undergång längre.
När unghästen visade sig bara tåla torrhö, som han inte kunde få i stallet där vi stod kändes det också som världens undergång. Hur skulle vi hitta något nytt som passar båda hästarna osv. Fick stressa runt och leta stall och självklart hittade vi ett som är perfekt och ännu bättre än det förra
När samma unghäst upprepade gånger blir halt pga min ridning(typ) så fick jag ta tag i det, leta tränare med annan infallsvinkel, fick fundera och testa en del. Lyckades hitta inte mindre än två härliga tränare som lyft mig på massor av olika sätt, och dessutom verkar det funka för unghästen
När en nybliven stall"kompis" började bråka och strula trodde jag vi skulle behöva byta stall, kunde för mitt liv inte se hur vi skulle hitta ett TILL stall som passar båda hästarna. Tusen tankar om hur man skulle lösa det. Eftersom det är så svårlöst så gick tiden och stöket bytte själv stall

Så... om man biter ihop ett tag, försöker fundera på olika lösningar och alternativ, så brukar det kunna komma sol efter regn.
Men jag vet.. fan vad det regnar mellan soldagarna ibland

 

[cewe]

@WBanna Ja det är vad hon sagt till mig. Det handlar om bilder på hennes dotter från deras tävlingsstarter. Jag har inte gillat och skrivit grattis där, men förstås sagt grattis och bra jobbat i stallet samt att jag följer resultaten via Equipe. Tydligen var det inte nog. Hon tror att jag är så avundsjuk och missunsam gentemot henne elvaåriga dotter och att det är därför jag inte gillat bilderna. Så därför gjorde hon mig "tjänsten" att ta bort mig som vän så att jag skulle "slippa se" att det går bra för barnet.

Har märkt den attityden hos en hel del, att få ett grattis räknas bara om det står offentligt på fejjan eller Instagram. För hur ska andra annars kunna se hur populär man är?

 

[WBanna]

Har märkt den attityden hos en hel del, att få ett grattis räknas bara om det står offentligt på fejjan eller Instagram. För hur ska andra annars kunna se hur populär man är?

Det lite läskigt hur låtsaslivet på t ex Fejjan har blivit så otroligt viktigt för många personer. Det är precis som att det inte finns om det inte finns på Facebook. Tragiskt.

 

[Oh_really]

Det jag sen också är nervös över är om hon kommer att prata en massa om mig och alla rykten som naturligtvis kommer att startas om jag flyttar därifrån. Jag anses redan vara en himla besvärlig typ vilket är ett rykte jag inte vill ha, och inte riktigt förtjänar.

Så för det problemet har jag ingen klar lösning och det stör mig och rubbar verkligen min balans.

Ibland kan det vara bra att "lägga sig på rygg" och be uppriktigt om ursäkt. Ibland kan det vara skönt att säga
"Jag har tänkt på dig hela veckan och hur dåligt jag måste ha uppfört mig. Jag hade ingen aning om att du uppfattade mig på det viset. Jag är jätteledsen för att jag inte kan följa ditt barns och ponnyns framsteg via facebook längre och det var riktigt klumpigt av mig att inte tydligare visa min uppskattning. Om du snälla ger mig en chans till så ska jag göra vad jag kan för att bidra med en bättre stämning både på facebook och här i stallet. Det skulle betyda en hel del för mig."

och sedan lyssna på henne och ABSOLUT inte hamna i "försvarsställning" om hon säger något som du inte håller med om. Det kan vara ganska skönt att göra en sådan grej, man känner sig lite som en 'bättre människa' efteråt och att man verkligen gjort allt man kunnat för att det ska bli bra igen.

.

 

[Gnist]

När livet inte blir som ni tänkt er, när det är motgångar som staplas på varandra-om än aldrig så små, hur hanterar ni det?

Jag är inte så mycket för att ta på offerkoftan och vältra mig i misären, så att ligga under täcket, lipa och äta glass är inte riktigt min grej. Jag kanske gråter en skvätt av ren frustration och sen biter jag ihop och roddar upp i röran så gott det går, så att livet hamnar på rätt eller någorlunda rätt kant igen.

Jag har senaste åren haft osannolika och löjligt många motgångar och hade jag gömt mig under täcket och ätit glass så hade jag nog aldrig kommit upp ur sängen pga extrem fetma och inget hade heller blivit bättre, för det finns ingen som löser problemen åt en..

Antingen härdar man ut och kämpar vidare eller så ger man upp och att ge upp är inget alternativ i min värld.

 

[Fiorano]

Ibland kan det vara bra att "lägga sig på rygg" och be uppriktigt om ursäkt. Ibland kan det vara skönt att säga
"Jag har tänkt på dig hela veckan och hur dåligt jag måste ha uppfört mig. Jag hade ingen aning om att du uppfattade mig på det viset. Jag är jätteledsen för att jag inte kan följa ditt barns och ponnyns framsteg via facebook längre och det var riktigt klumpigt av mig att inte tydligare visa min uppskattning. Om du snälla ger mig en chans till så ska jag göra vad jag kan för att bidra med en bättre stämning både på facebook och här i stallet. Det skulle betyda en hel del för mig."

och sedan lyssna på henne och ABSOLUT inte hamna i "försvarsställning" om hon säger något som du inte håller med om. Det kan vara ganska skönt att göra en sådan grej, man känner sig lite som en 'bättre människa' efteråt och att man verkligen gjort allt man kunnat för att det ska bli bra igen.

.

Precis så här har jag gjort! Typ. Igår träffade jag stallägaren igen för att jag verkligen ville prata ut om vad som hänt. Självklart kunde jag inte skaka av mig känslan av att det måste vara något mer som ligger och trycker. Och det var det naturligtvis. När det efter en stund kom fram vad en tredje part hade berättat vad jag skulle sagt om dottern och hennes tävlande är min stallägares reaktion fullt förståelig. Jag hade mycket troligt reagerat likadant i samma situation. Hon sa dock sen att det var väldigt tramsigt och förhastat att ta bort mig på fejan utan att prata med mig, men hon var helt enkelt väldigt arg.

Den tredje parten som för med rätt ordentlig osanning har gjort liknande förut. Både mot mig, där hon enkelt kunde motbevisas och mot en gemensam vän. Jag skäms för att jag försvarat henne för den andra gemensamma vännen och sagt att jag inte tror att det var så himla illa. Kan säga att jag verkligen har fått be om ursäkt för det nu.

För mig känns det som en stor sten fallit från mina axlar och den obehagliga klumpen i magen är borta. Så otroligt skönt! Nu vet jag var jag har tredje part också och kommer inte våga säga "flaska" till henne så som hon vrider på saker.

 

[_Charlotte_]

Precis så här har jag gjort! Typ. Igår träffade jag stallägaren igen för att jag verkligen ville prata ut om vad som hänt. Självklart kunde jag inte skaka av mig känslan av att det måste vara något mer som ligger och trycker. Och det var det naturligtvis. När det efter en stund kom fram vad en tredje part hade berättat vad jag skulle sagt om dottern och hennes tävlande är min stallägares reaktion fullt förståelig. Jag hade mycket troligt reagerat likadant i samma situation. Hon sa dock sen att det var väldigt tramsigt och förhastat att ta bort mig på fejan utan att prata med mig, men hon var helt enkelt väldigt arg.

Den tredje parten som för med rätt ordentlig osanning har gjort liknande förut. Både mot mig, där hon enkelt kunde motbevisas och mot en gemensam vän. Jag skäms för att jag försvarat henne för den andra gemensamma vännen och sagt att jag inte tror att det var så himla illa. Kan säga att jag verkligen har fått be om ursäkt för det nu.

För mig känns det som en stor sten fallit från mina axlar och den obehagliga klumpen i magen är borta. Så otroligt skönt! Nu vet jag var jag har tredje part också och kommer inte våga säga "flaska" till henne så som hon vrider på saker.

Vad skönt att det redde upp sig!
Fast lite tramsig låter ju hela situationen, det låter som att det är lite tråkig stämning i ditt stall med den där tredje parten som springer runt med osanningar. Men om du vet var du står och försöker hålla det ifrån dig, så brukar det gå bättre att stå även i såna stall.

Och MSV kan du säkert rida i framtiden, även fast långt ifrån "alla andra" gör det. Och jag hoppas så att hästen blir frisk igen snabbast möjligt!

 

[sthu]

. Hon är min stallägare och jag är tveksam till att hon ens vill att jag ska stå kvar i stallet även om hon inte sagt det rakt ut. Detta är inte ngt hon har haft problem att säga till andra förr som blivit uppsagda, så jag vet inte riktigt. Känner att vi måste prata ut om situationen men jag är uppriktigt rädd för hur det samtalet kommer att utspelas. Jag har stått i stallet i 2,5 år och under våren kommer jag och min sambo leta gård och förhoppningsvis hitta nåt ställe innan hösten. Så tanken var att stå kvar i stallet tills dess. Det känns så där att hålla på att flytta hästarna för en relativt kort period (vilket man iofs aldrig vet när det handlar om att hitta rätt ställe att köpa). Det jag sen också är nervös över är om hon kommer att prata en massa om mig och alla rykten som naturligtvis kommer att startas om jag flyttar därifrån. Jag anses redan vara en himla besvärlig typ vilket är ett rykte jag inte vill ha, och inte riktigt förtjänar.

Så för det problemet har jag ingen klar lösning och det stör mig och rubbar verkligen min balans.

Wow det där skulle kunna vara jag.. Fick höra att jag är en lögnare (men ingen kan visst säga vad jag ljugit om) och underförstått vill de ha ut mej från stallet. Tydligen har jag orsakat psykisk ohälsa hos alla i stallet. Att jag själv är bipolär och har rätt rejäla problem räknas visst inte..)
Har lipat sen kl 12 när jag blev upplyst om vilken dålig människa jag är. Kan inte hantera det överhuvudtaget.. Skulle egentligen åkt på tävling imorgon, men klarar verkligen inte av det som jag mår nu. Orkade inte ens borsta mina hästar idag...

Hur hanterar jag det?
Det gör jag inte. Jag önskar jag kunde, men det enda jag gör är att älta och skuldbelägga mej själv. Jag vet inte vad eller vem jag ska tro på längre.

 

[karamba]

Jag har haft många dippar i livet, först dog min syster för några år sedan. För någon vecka sedan fick min pappa en stroke, han har inte ens fyllt 60 och livet kommer aldrig bli likadant igen för honom eller resten av familjen. Min farfar fick även han en stroke för drygt ett år sedan, han sitter nu i rullstol och är väldigt bitter. Och till råga på allt vart jag av med jobbet nyligen, och det är något galet med hundens bakben.

Oftast funkar livet ändå, jag gråter en stund, torkar tårarna och går ut med hunden i skogen ett par timmar. Ibland drar jag täcket över huvudet och bara ligger där. Koncentrerar mig på att andas, tänker på allt som ändå är bra. Det finns alltid dom som har det värre, och den tanken kan vara tröstande.

Man måste få vara förbannad, ledsen och bitter. Sedan måste man resa på sig igen, det kan ta tid men tillslut känns saker roliga igen.

Allt löser sig tillslut!

 

[SkorpSmulan]

Jag biter ihop och skriver av mig. Det är det jag har min blogg till, att lämpa av lite tankar och ångest.
Är extremt dålig på att gräva ner mig och gråta. Jag kan bli extra gråtmild åt andras elände när mitt elände är extra jobbigt, men jag grinar aldrig åt mitt eget så länge det inte är död eller nära död.
Jag vill också gärna aktivera mig för att tänka på annat.

 

[Kilauea]

Jag blev kroniskt sjuk för ett par år sedan och har dessutom kronisk depression som diagnos sedan flera år. Tidigare i år gick min pappa bort pga en aggressiv hjärntumör.
Jag gråter, jag ligger och sover hela dagen och försöker glömma - de dagar det är som värst. Är det en jobbdag pallrar jag mig till jobbet, för vad har jag för val.
Hela min värld rasade när pappa blev dålig, men mitt liv går vidare. Valet är att inte leva och det har jag ingen lust med, min tid tar slut förr eller senare ändå.