Hur hantera bitterhet hos nära anhörig.

[ancan]

Jag tycker inte två år är en lång tid, hon har ju blivit så enormt sviken.
Det tar tid att orka och våga ta sig vidare för många människor.
En del blir arga och hatiska, en del blir ledsna och rasar samman helt, en del blir bittra .
Självklart behöver din mamma någon att prata om det hemska som hänt henne, men man ska vara mogen för att göra det också.
Jag lider med dig och din mamma, din pappa däremot - han borde verkligen ta sitt ansvar för sitt beteende och underlätta för din mammas möjlighet att även hon kunna gå vidare.

 

[tara]

Jag skriver som så många fadern måste se till att allt det formella är avslutat. Det är otroligt fräckt av honom att tvinga modern att låna ut pengar till honom. Otroligt fräckt och det finns förmodligen så mycket ouppklarade konflikter och skulder hit och dit att de klarar inte av att lösa den skulden utan mycket bråk och det orkar inte modern förmodligen ta tag i just nu och då gnäller hon. Hjälp pappan att ta lån som inte är beroende av mamman.

Dj*vl*gt fräckt är det, va arg jag skulle ha varit om jag pga olösta konflikter varit tvungen att subventionera hans boende med nya frun. Hoppas hon har en ockerränta på 50 % på det lånet till pappan. 1500 kr varje år för varje 1000 kr hon lånar ut, ett lån på 1 mille blir 1,5 mille på ett år. Det är okej oavsett vem man lånar ut till. Förmodligen är det inte så och därför så gnäller hon och hon har ingen makt att tvinga honom pga någon oavslutad konflikt eller känslomässig bindning. Detta är min teori och lösning. Ta bättre ränta på lånet, väsentligt bättre.

 

[mandalaki]

Jag skriver som så många fadern måste se till att allt det formella är avslutat. Det är otroligt fräckt av honom att tvinga modern att låna ut pengar till honom. Otroligt fräckt och det finns förmodligen så mycket ouppklarade konflikter och skulder hit och dit att de klarar inte av att lösa den skulden utan mycket bråk och det orkar inte modern förmodligen ta tag i just nu och då gnäller hon. Hjälp pappan att ta lån som inte är beroende av mamman.

Dj*vl*gt fräckt är det, va arg jag skulle ha varit om jag pga olösta konflikter varit tvungen att subventionera hans boende med nya frun. Hoppas hon har en ockerränta på 50 % på det lånet till pappan. 1500 kr varje år för varje 1000 kr hon lånar ut, ett lån på 1 mille blir 1,5 mille på ett år. Det är okej oavsett vem man lånar ut till. Förmodligen är det inte så och därför så gnäller hon och hon har ingen makt att tvinga honom pga någon oavslutad konflikt eller känslomässig bindning. Detta är min teori och lösning. Ta bättre ränta på lånet, väsentligt bättre.

Fast det är ju inte det Cattis frågar om. Tvärtom är hon ju föredömligt distanserad till föräldrarnas mellanhavanden. För det är just vad det är - föräldrarnas. Det är inte hennes sak att gå in och rådda i deras ekonomiska avtal.

 

[martha]

inte hennes sak kanske men man kan väl råda sin mamma om hon sitter fast i nåt traumatiskt för att få ett avslut på allt ...skulle jag iallafall gjort om det var mina föräldrar .

Min farsa var ett svin på många sätt men det där är ju helt sjukt ....

 

[mandalaki]

inte hennes sak kanske men man kan väl råda sin mamma om hon sitter fast i nåt traumatiskt för att få ett avslut på allt ...skulle jag iallafall gjort om det var mina föräldrar .

Min farsa var ett svin på många sätt men det där är ju helt sjukt ....

Fast det hon ber om hjälp med är ju att hantera mammans bitterhet. Och även om hon skulle ta på sig revisorsrollen och reda upp föräldrarnas ekonomi så kommer inte mamman att bli en harmonisk solstråle för det. Mycket mer sannolikt att hon fortsätter vara bitter - men bitterheten kan hon bara för något åt själv. Någon annan, t ex Cattis, kan inte göra det.

 

[ancan]

det kanske blir lättare att må lite bättre( släppa lite bitterhet) för varje sak som ordnas upp tänker jag?

 

[mandalaki]

det kanske blir lättare att må lite bättre( släppa lite bitterhet) för varje sak som ordnas upp tänker jag?

Jag tycker inte att det låter så. Det är lätt att gräva sig fast i just bitterhet. Visst är det synd om Cattis mamma - men det är faktiskt inte lika synd om henne i dag som det var för två år sedan. Att hon fortfarande är så bitter tror jag att bara hon själv kan göra något åt - tillsammans med professionellt samtalsstöd.

Att använda sin dotter som slaskhink gör bara livet surt för dem båda.

 

[ancan]

men är det inte så bittra människor alltid gör, använder sina närmsta som slaskhinkar...eller sina arbetskamrater... eller sina grannar... Bitterhet är en otroligt jobbig, och i mitt tycke ful egenskap, otroligt svår att bli av med verkar det som.
men om livet blir lite roligare, lite enklare, kanske tom en ny kärlek, så borde väl rimligen det göra att bitterheten hamnar mer i skuggan stundtals i alla fall.

 

[mandalaki]

men är det inte så bittra människor alltid gör, använder sina närmsta som slaskhinkar...eller sina arbetskamrater... eller sina grannar... Bitterhet är en otroligt jobbig, och i mitt tycke ful egenskap, otroligt svår att bli av med verkar det som.
men om livet blir lite roligare, lite enklare, kanske tom en ny kärlek, så borde väl rimligen det göra att bitterheten hamnar mer i skuggan stundtals i alla fall.

Jo, så gör nog bittra människor ofta. Det är påfrestande att vara nära dem.

Ny kärlek tror jag är utsiktslöst så länge den här mamman inte kommit vidare. Bitterhet är nog oattraktivt för de flesta, i synnerhet när den handlar om ett ex.

Jag dejtade en gång en kille som var otroligt bitter efter sin separation några år tidigare. Han brukade säga saker som "Plötsligt kom hon hem en dag och ville ha skilsmässa och jag visste inte ens att vi haft det dåligt". Det gjorde mig väldigt skeptisk till både hans bitterhet och hans sätt att sköta relationer. (Jag kom faktiskt att tänka på honom när jag läste trådstarten. Det kanske inte alls hade varit så bra mellan Cattis föräldrar som mamman idag vill låta påskina, det kanske inte alls borde ha kommit som en chock när han drog, även om han gjorde det på ett fult sätt).

 

[Lovisaleonora]

Min personliga uppfattning är att bitterhet (liksom "sur") är en annan känsla som har ruttnat. D v s man tog inte tag i det då det hände (och var arg, ledsen, besviken och fick ett avslut), och då möglar och ruttnar skiten istället och blir en massa slask som bitterhet, surhet och annat kvarhängande, luktande som sitter i offerkoftan.

Inte ens i de mörkaste stunderna vill jag se mig själv som ett offer - även om jag blir utsatt för ett brott (då man ju faktiskt per definition är ett offer för vad det nu kan vara). Det är oerhört lätt att låta hjärnan fastna i offerrollen, och det är verkligen inget som underlättar för mig själv att komma vidare.

Offerkoftan är i början väldigt mjuk, ullig och trygg. Den ger uppmärksamhet, omsorg och välbefinnande. Tyvärr blir den med tiden en tagel-dito, som sakta men säkert kväver både bäraren och omgivningen.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny - fast nä, det tycker jag är gå över gränsen. Att "kräva"att ens barn ska sitta och ta skit om sin far bara för att mor inte har någon annan att häva ur sig till.

Ett visst ältande hör nog till somliga händelser, men det får väl finnas någon måtta på vem man vänder sig till. Har man ingen i bekantskapskretsen får man väl söka professionella öron. Inte kräva att barnen ska lyssna och kommentera en massa skit om den andra föräldern.

Jag tycker det har absolut INGET med att göra huruvida man finns där när mamma behöver det eller ej. Det är ingen plikt man har som barn att behöva ta skit om den andre föräldern.

Du har missuppfattat mitt inlägg. Läs mitt svar till @niphredil

 

[Raderad medlem 6459]

Ja absolut! Jag menar inte alls att Ts ska lyssna på sin mammas ältande för problem föräldrarna emellan tycker inte jag att man pratar med sina barn om alls. Om den andre föräldern pratar man i neutrala eller positiva ordalag. Möjligtvis att man kan hålla med barnet om hen är besviken eller ledsen men man pratar inte illa om den andra föräldern själv. Det jag menar är att när Ts försöker lösa problemen åt sin mamma så blir det en rundgång som bara ger negativ energi åt dem båda. Ingen utav dem mår bra utav det utan båda mår dåligt. Den ena för att hon inte längre orkar lyssna på något som hon inte skulle behövt lyssna på ifrån första början och den andra för att hon behöver älta detta för att kunna komma vidare. Det är inte längre någon mamma-barn relation när det blir såhär. Då har barnet istället tvingats ta vänners eller i värsta fall psykologens roll och det blir inte alls bra för någon. Det är det jag menar med att Ts måste bestämma sig för själv om hon vill fortsätta lyssna på mammans ältande eller om de enbart ska träffas/prata när mamman mår bra och är glad. Självklart kan man få gnälla över den eländiga huvudvärken eller förkylningen som inte vill släppa men inte om sådana saker som enbart rör föräldrarna.

Fast så tolkar jag inte alls ditt första inlägg. Tvärtom skriver du bara, i ordalag som låter rätt skuldbeläggande, om hur TS borde lyssna mer på sin mamma. Min känsla är tvärtom - TS lyssnar förmodligen jävligt mycket på sin mamma redan. Du nämnde ingenting om det faktum att TS mamma använder TS istället för psykolog, att TS mamma inte borde vända sig till TS för att klaga över pappan el dyl (dvs det du skriver om i det här, förtydligande, inlägget).

I första inlägget, det jag kommenterade skriver du såhär:

Hon vill att du ska lyssna när hon har det jobbigt. Det är fruktansvärt jobbigt (och irriterande) när någon ska försöka lösa en situation åt en när det enda man vill är att någon lyssnar. Faktiskt lyssnar.

Att du känner dig maktlös är ditt problem. Det får du ta hand om och du får bestämma dig för om du vill finnas för din mamma alltid eller enbart när hon är glad och mår bra. Man orkar inte alltid hålla fasaden uppe och aldrig yppa ett ord om hur dåligt man mår utav rädsla att den man pratar med genast ska börja försöka lösa ett problem som tyvärr inte går att lösa.

Det är jättejobbigt när människor inte bara kan lyssna när det är det man behöver.

Där samtliga citat är något som i alla fall jag tycker är jättemärkliga att skriva till TS.

 

[TinyWiny]

Fast så tolkar jag inte alls ditt första inlägg. Tvärtom skriver du bara, i ordalag som låter rätt skuldbeläggande, om hur TS borde lyssna mer på sin mamma. Min känsla är tvärtom - TS lyssnar förmodligen jävligt mycket på sin mamma redan. Du nämnde ingenting om det faktum att TS mamma använder TS istället för psykolog, att TS mamma inte borde vända sig till TS för att klaga över pappan el dyl (dvs det du skriver om i det här, förtydligande, inlägget).

I första inlägget, det jag kommenterade skriver du såhär:







Där samtliga citat är något som i alla fall jag tycker är jättemärkliga att skriva till TS.

Du får självklart tolka mina inlägg precis som du vill men jag har förklarat hur jag menar och mer kan jag inte göra. Ibland måste man välja att säga till en människa att man inte orkar lyssna och det hade jag gjort i Ts fall. Jag kan ju inte bestämma att hon inte ska lyssna eller vad hon ska göra utan det måste hon ju välja själv.

Du kanske tycker att det var märkligt att skriva som jag gjorde till Ts men jag vill försöka förmedla att det de pysslar med nu inte gagnar någon. Ts mår dåligt av det och mamman mår dåligt av det. Det blir en ond cirkel och därför måste Ts bestämma sig för hur hon vill att deras relation ska se ut.

 

[martha]

det kanske blir lättare att må lite bättre( släppa lite bitterhet) för varje sak som ordnas upp tänker jag?

ja o så länge hon sitter fast med honom o avtalet så suger han sig fast i henne

 

[fejko]

TS: Varför står din pappa fortfarande i skuld till din mamma? Har de kvar huset? Vem bor i huset?

Till er andra: Jag tycker inte heller att TS ska behöva lyssna på en massa skitsnack och ältsnde

 

[fejko]

men hon kan hjälpa modern att lösa de ekonomiska problemen tex genom att följa med modern till en jurist.

 

[Cattis_E]

Angående de ekonomiska överenskommelserna mina föräldrar är jag inte tillräckligt insatt att fortsätta besvara era frågor. Jag träffade faktiskt min pappa idag och fick då veta att det är mer invecklat än de jag tidigare beskrivit. Men jag håller med er som tycker att det inte är det tråden handlar om. Deras ekonomiska överenskommelse är ju något de båda gått med på. Och utan att läsa papperna utan och innan så är det för mig bara en härva med det "jag hört" varför jag inte tänker lägga mer tid på det förrän någon av föräldrarna ber mig hjälpa dem och reda ut det.

Men tack för alla era råd och åsikter om att jag inte ska behöva sitta och lyssna på ältandet. Jag tror att jag nu rett ut lite hur jag ska agera när det kommer upp igen.

Ältande om huruvida han kommer att hålla överenskommelsen eller inte 2016 är faktiskt inget jag vill höra längre och var och vartannat samtal kommande två åren. Jag tycker man tar det då, eller försöker lösa situationen tidigare. Det hon/vi kan göra nu (vilket både jag och min man sade till henne senast igår) är ju att gå till en jurist och se om de skrivna papprena överhuvudtaget är juridiskt riktiga. Annars hamnar ju saken i ett annat läge.

 

[Cattis_E]

Du gör det klassiska felet att försöka lösa situationen när det hon behöver är att prata av sig. Jag tror inte alls att hon vill att du ska lösa situationen åt henne. Hon vill att du ska lyssna när hon har det jobbigt. Faktiskt lyssnar. Det får du ta hand om och du får bestämma dig för om du vill finnas för din mamma alltid eller enbart när hon är glad och mår bra.

Jag vet att du sagt senare att du inte menade så.
Men här har du både en för mig främmande åsikt och har en ganska hård linje tycker jag.

Jag finns till för min mamma, jag har fixat så hon kommer iväg på några dagars semester med hotellvistelse tillsammans med mig. Och jag lyssnar, ofta och mycket. Men just när det gäller min far är jag nog inte beredd att ta speciellt mycket mer anklagande.
Enligt det du sade ovan så tycker jag nog det känns som du är på samma linje som de som tidigare i tråden menade att jag borde välja sida och helst säga upp bekantskapen helt eftersom han betett sig som en idiot.

När två träter är ingen helt oskyldig, även om den ena kan ha bidragit betydligt mer

 

[Sar]

Ältande om huruvida han kommer att hålla överenskommelsen eller inte 2016 är faktiskt inget jag vill höra längre och var och vartannat samtal kommande två åren. Jag tycker man tar det då, eller försöker lösa situationen tidigare. Det hon/vi kan göra nu (vilket både jag och min man sade till henne senast igår) är ju att gå till en jurist och se om de skrivna papprena överhuvudtaget är juridiskt riktiga. Annars hamnar ju saken i ett annat läge.

Jag tror definitivt att deras ouppklarade ekonomiska förehavanden spär på bitterheten. Det ligger på något sätt i skuldernas natur. Jag tycker att du resonerar klokt ifråga om att svara din mamma att hon antingen får vänta alternativt själv försöka lösa deras ekonomiska förehavanden tidigare med hjälp av jurist.
Det är ett problem när barn blir en förälders närmsta anförvant och får all bitterhet utöst över sig. Det hade definitivt varit bättre om hon fått ösa ur sig till en bekant som inte haft kopplingar till din pappa och lättare kunde ruska av sig bitterheten som strömmar ut.
Det är helt ok att du säger att du inte orkar höra på något mer negativt om din pappa utan att du finns där när hon vill diskutera annat i sitt liv. Sedan vill jag skicka en stor kram, även fast du verkar ha distanserat dig på ett föredömligt sätt så förstår jag att det stundom känns väldigt tungt.

 

[Cattis_E]

@Sar Tack! Vet inte om jag tycker det känts så tungt. I början var jag självklart ARG men sedan den känslan gick över har det inte varit så farligt.
Å andra sidan var förra året ett "skitår " för mig på andra sätt, så jag hade nog inte ork och lust att låta detta ta någon större plats.
Det enda betungande är ju en viss irritation av olika grad över bitterheten och baktalandet. Nu senaste tiden har jag ju börjat känna att irritationen över det ökar gradvis, varför denna tråd varit till stor hjälp i hur jag ska hantera och formulera mig när jag undanber mig från en viss inriktning på samtalsämnet.