Hur går man vidare?

[Sasse]

Jag hade en dejt idag. Har haft kontakt med en helt reko kille som "bjöd in sig själv". So far so good. Vi pratade, åt middag, och pratade. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och även varför vi dejtar. Jag gör det för att träffa vänner. (Detta visste han såklart innan också). Sedan tittade vi på film. Efter filmen blir han direkt närgången, smeker mig på låret, tar min hand och smeker den. Jag avskyr kroppskontakt. Från män. Alltid från män. Så min reaktion är att reflexmässigt dra åt mig handen, men han fångar den igen. Jag är livrädd, men säger inte ifrån, inte ett ord om att sluta, jag vill inte. Utan stelnar bara till och stirrar rakt framför mig. Uppenbart var det inte ett tillräckligt tecken för honom att jag inte är intresserad, för han omfamnar mig och drar in mig i sin famn med orden att han vill gosa.

Senast en man tog på mig var mitt ex, som bl.a. våldtog mig. Det var flera år sedan. Jag har inte kommit över det.

Meningen ovan var väldigt svår att skriva. Jag kan inte prata om det, inte tänka på det, utan att bryta ihop.

Tillslut sa jag ändå till honom att jag vill inte, och han lämnade kort därefter. Men han har förstört min dag. Varför var han tvungen att ta på mig när han ändå visste att det inte var vad jag sökte?! Jag känner mig så smutsig, vill karva bort min hud för att slippa känna hans händer på mig. Men det kan jag ju inte så jag gråter bara.

Hur tar man sig vidare från något sådant här? Jag orkar inte och kan inte låta en man ta på mig utan att få panik. Jag kan inte ens tänka tanken att vara tillsammans med någon och bli omfamnad, utan att vilja skrika rakt ut.

Så hur gör man? Jag mår så dåligt av det här. Jag förtränger det, men det blossar ju upp. Jag vet ju egentligen var jag borde vända mig, men hur pratar man om något man inte kan prata om utan att bryta ihop?

 

[Masse]

Man vänder sig dit du vet var och bryter ihop. Det är första steget mot att börja bearbeta det hela och komma över det. Hur våldsamt eller hur många gånger du gör det kan nog ingen säga på förhand men det kommer att bli lättare och lättare att prata om det. Tills en vacker dag att du kan göra utan att må illa av det.
Du har ju redan tagit ett stort steg genom att skriva denna tråden så du är på G nu.

 

[tott]

Exakt samma ord som Masse inleder med hade jag också tänkt inleda med - Man vänder sig dit du vet vart och bryter ihop!
Det är den enda vägen att gå, tror jag (är jag nästan säker på). Det kan ta tid att må bättre, en det blir bättre med proffshjälp!

 

[mandalaki]

Jag tror som Masse - man vänder sig till ett samtalsproffs och bryter ihop. Förmodligen upptäcker man då att det inte var så farligt att bryta ihop - och där nånstans kan man börja sin läkprocess.

Men stackars dig att råka ut för en gränslös och okänslig kille!

 

[Monstermom]

Bara så det blir sagt också: det var han som gjorde fel. OK? Du hade säkert kunnat vara lite tydligare (det går ju alltid, i alla situationer - hela vägen till skriftliga utläggningar i tre bevittnade kopior), men det var han som gick för långt. Han visste att du inte var intresserad och han körde över dig trots att du försökte hävda din rätt till utrymme och inte gav något positivt gensvar. Så släpp alla eventuella tankar på du borde gjort si/inte gjort så.

Och sen håller jag med ovanstående. Du vet vad du behöver. Och kan du inte prata om det från början, så pratar du runt det. Det finns ingen plan som måste hållas. Men för att må bättre måste du igenom det, förr eller senare.

 

[mandalaki]

Bara så det blir sagt också: det var han som gjorde fel. OK? Du hade säkert kunnat vara lite tydligare (det går ju alltid, i alla situationer - hela vägen till skriftliga utläggningar i tre bevittnade kopior), men det var han som gick för långt. Han visste att du inte var intresserad och han körde över dig trots att du försökte hävda din rätt till utrymme och inte gav något positivt gensvar. Så släpp alla eventuella tankar på du borde gjort si/inte gjort så.

Och sen håller jag med ovanstående. Du vet vad du behöver. Och kan du inte prata om det från början, så pratar du runt det. Det finns ingen plan som måste hållas. Men för att må bättre måste du igenom det, förr eller senare.

Helg rätt! Det var det jag var inne på också.

 

[Niyama]

Har du fått någon samtalshjälp ännu?

Kan du skriva och berätta? Hos min psykolog har jag en bok jag skriver i när jag inte kan prata ibland kan jag inte ens skriva, då får hon ställa frågor som jag brukar nicka eller skaka på huvudet åt. Nu vet ju hon vad det handlar om (också övergrepp) men det har verkligen hjälpt mig att hon underlättar på det sättet.

 

[Niyama]

Förresten, skrev du inte tidigare att du mådde dålig "utan anledning"? Jag kan minnas fel. Hur som helst finns det ju verkligen en anledning!

 

[virra]

Jag hade en dejt idag. Har haft kontakt med en helt reko kille som "bjöd in sig själv". So far so good. Vi pratade, åt middag, och pratade. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och även varför vi dejtar. Jag gör det för att träffa vänner. (Detta visste han såklart innan också). Sedan tittade vi på film. Efter filmen blir han direkt närgången, smeker mig på låret, tar min hand och smeker den. Jag avskyr kroppskontakt. Från män. Alltid från män. Så min reaktion är att reflexmässigt dra åt mig handen, men han fångar den igen. Jag är livrädd, men säger inte ifrån, inte ett ord om att sluta, jag vill inte. Utan stelnar bara till och stirrar rakt framför mig. Uppenbart var det inte ett tillräckligt tecken för honom att jag inte är intresserad, för han omfamnar mig och drar in mig i sin famn med orden att han vill gosa.

Senast en man tog på mig var mitt ex, som bl.a. våldtog mig. Det var flera år sedan. Jag har inte kommit över det.

Meningen ovan var väldigt svår att skriva. Jag kan inte prata om det, inte tänka på det, utan att bryta ihop.

Tillslut sa jag ändå till honom att jag vill inte, och han lämnade kort därefter. Men han har förstört min dag. Varför var han tvungen att ta på mig när han ändå visste att det inte var vad jag sökte?! Jag känner mig så smutsig, vill karva bort min hud för att slippa känna hans händer på mig. Men det kan jag ju inte så jag gråter bara.

Hur tar man sig vidare från något sådant här? Jag orkar inte och kan inte låta en man ta på mig utan att få panik. Jag kan inte ens tänka tanken att vara tillsammans med någon och bli omfamnad, utan att vilja skrika rakt ut.

Så hur gör man? Jag mår så dåligt av det här. Jag förtränger det, men det blossar ju upp. Jag vet ju egentligen var jag borde vända mig, men hur pratar man om något man inte kan prata om utan att bryta ihop?

Så länge du förtränger det och försöker tvinga det ifrån dig kommer det inte att försvinna. Som många sagt: Du behöver vända dig till en samtalskontakt och bearbeta det. Du behöver våga känna på alla känslor du har inom dig. Sorg, rädsla, aggression, maktlöshet... Allt. Du är inte färdig med det här och även om det känns läskigt, så måste du tillåta dig själv att bearbeta det. Tillsammans med någon du litar på.

Kanske måste du också lägga över skulden där den hör hemma. Du är inte smutsig, du har inte gjort något fel och så vidare (kanske missuppfattar jag dig, men jag tycker jag ser tendenser till självanklagelser i din text). Någon gjorde dig illa och mannen du hade på besök fortsatte göra dig illa. Även om han inte kunde veta och inte menade något illa, så gick han över dina gränser.

Ta hand om dig!

 

[Petruska]

Senast en man tog på mig var mitt ex, som bl.a. våldtog mig. Det var flera år sedan. Jag har inte kommit över det.

Meningen ovan var väldigt svår att skriva. Jag kan inte prata om det, inte tänka på det, utan att bryta ihop.

Klart att den där meningen var svår att skriva.

Det var mycket modigt av dig att skriva den! Imponerande, tycker jag. På riktigt.

Vill för övrigt bara understryka det andra säger om att det där med den där killen var han som gjorde fel. Inte du.

Vill också understryka att du så klart går dit man kan gå och att du bryter ihop där om det blir så. Du har ju inte mycket att förlora här, men du har mycket att vinna på att inte vara så här sårbar resten av livet.

 

[Sleepy]

reflexmässigt dra åt mig handen, men han fångar den igen... drar in mig i sin famn med orden att han vill gosa.

Varför var han tvungen att ta på mig när han ändå visste att det inte var vad jag sökte?!

Vilket svin.

Tror du gör bäst i att inte dejta på ett tag, för att inte riskera att utsätta dig för såna situationer igen. Försök hitta en riktigt bra samtalskontakt som du känner förtroende för, så ska du se att det lossnar så småningom och att du kan lätta din börda.

Att ha blivit våldtagen och dessutom av någon du var i en relation med, är för tungt att bära omkring på inombords. Så ledsen för din skull, för att du behövt uppleva det.

 

[Rialavargen]

Jag hade en dejt idag. Har haft kontakt med en helt reko kille som "bjöd in sig själv". So far so good. Vi pratade, åt middag, och pratade. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och även varför vi dejtar. Jag gör det för att träffa vänner. (Detta visste han såklart innan också). Sedan tittade vi på film. Efter filmen blir han direkt närgången, smeker mig på låret, tar min hand och smeker den. Jag avskyr kroppskontakt. Från män. Alltid från män. Så min reaktion är att reflexmässigt dra åt mig handen, men han fångar den igen. Jag är livrädd, men säger inte ifrån, inte ett ord om att sluta, jag vill inte. Utan stelnar bara till och stirrar rakt framför mig. Uppenbart var det inte ett tillräckligt tecken för honom att jag inte är intresserad, för han omfamnar mig och drar in mig i sin famn med orden att han vill gosa.

Senast en man tog på mig var mitt ex, som bl.a. våldtog mig. Det var flera år sedan. Jag har inte kommit över det.

Meningen ovan var väldigt svår att skriva. Jag kan inte prata om det, inte tänka på det, utan att bryta ihop.

Tillslut sa jag ändå till honom att jag vill inte, och han lämnade kort därefter. Men han har förstört min dag. Varför var han tvungen att ta på mig när han ändå visste att det inte var vad jag sökte?! Jag känner mig så smutsig, vill karva bort min hud för att slippa känna hans händer på mig. Men det kan jag ju inte så jag gråter bara.

Hur tar man sig vidare från något sådant här? Jag orkar inte och kan inte låta en man ta på mig utan att få panik. Jag kan inte ens tänka tanken att vara tillsammans med någon och bli omfamnad, utan att vilja skrika rakt ut.

Så hur gör man? Jag mår så dåligt av det här. Jag förtränger det, men det blossar ju upp. Jag vet ju egentligen var jag borde vända mig, men hur pratar man om något man inte kan prata om utan att bryta ihop?

När du mår lite bättre, kanske du ska prova att låta en kvinna hålla dig i handen. En vännina. Det behöver inte betyda erotik, utan att du närmar dig kroppskontakt under dina villkor. Blir reaktionen den samma då. Det kanske blir lättare.

Att män tar på dig, kanske inte är din "grej" efter din otäcka upplevelse. Det kanske är bättre att du tar en pause från det, och lär dig njuta av beröring utan press. Kanske gå på massage. Gosa med ett syskonbarn, låt dig hitta situationer där du känner kontroll när din hud kommer i kontakt med annan människas hud.

Detta är skrivet i bästa välmening.

 

[Sasse]

Tror du gör bäst i att inte dejta på ett tag, för att inte riskera att utsätta dig för såna situationer igen. Försök hitta en riktigt bra samtalskontakt som du känner förtroende för, så ska du se att det lossnar så småningom och att du kan lätta din börda.

Det har varit min tanke också. Jag lär pausa ett tag, åtminstone med att träffa män. Det känns som mer regel än undantag, åtminstone för de jag träffat, att det slutar med att han vill inleda en sexuell relation. Ska absolut försöka hitta en bra samtalskontakt. Min kurator är rätt bra, men jag har inte träffat henne så mycket att jag känner att jag kan prata om sådana här, tyngre, saker.

När du mår lite bättre, kanske du ska prova att låta en kvinna hålla dig i handen. En vännina. Det behöver inte betyda erotik, utan att du närmar dig kroppskontakt under dina villkor. Blir reaktionen den samma då. Det kanske blir lättare.

Jag har inga problem med kroppskontakt från kvinnor. Som tur är. Det är bara män, och bara när de är ute efter något sexuellt. Ytlig kontakt funkar, även om jag känner mig tryggare med kvinnor.

Att män tar på dig, kanske inte är din "grej" efter din otäcka upplevelse. Det kanske är bättre att du tar en pause från det, och lär dig njuta av beröring utan press. Kanske gå på massage. Gosa med ett syskonbarn, låt dig hitta situationer där du känner kontroll när din hud kommer i kontakt med annan människas hud.
Detta är skrivet i bästa välmening.

Jag har redan en paus från att låta män ta på mig. Och har haft i flera år eftersom jag inte klarar av det. Det var trist att mannen från igår inte uppfattade att det inte var vad jag ville, men jag tycker inte jag bjöd in till det. Men det stämmer att det inte är min "grej" längre. Jag har tidigare försökt tvinga mig själv till att bli mer intresserad av kvinnor istället, men det har funkat sådär. Men jag har ju ingen brådska direkt, det får ta den tid det tar att försöka bearbeta allt som hänt.

Bara så det blir sagt också: det var han som gjorde fel. OK? Du hade säkert kunnat vara lite tydligare (det går ju alltid, i alla situationer - hela vägen till skriftliga utläggningar i tre bevittnade kopior), men det var han som gick för långt. Han visste att du inte var intresserad och han körde över dig trots att du försökte hävda din rätt till utrymme och inte gav något positivt gensvar. Så släpp alla eventuella tankar på du borde gjort si/inte gjort så.

Jag tänker inte så mycket på min egen del i det. Klart jag hade kunnat vara tydligare, men det kan man alltid, som du säger. Jag är mest irriterad på honom. Jag tycker jag var tydlig, kanske inte just då, men innan dess.

Har du fått någon samtalshjälp ännu?

Kan du skriva och berätta? Hos min psykolog har jag en bok jag skriver i när jag inte kan prata ibland kan jag inte ens skriva, då får hon ställa frågor som jag brukar nicka eller skaka på huvudet åt. Nu vet ju hon vad det handlar om (också övergrepp) men det har verkligen hjälpt mig att hon underlättar på det sättet.

Jag har gått till kuratorn några gånger, hon har även skickat remiss till KBT, men det har inte börjat ännu sas. Jag måste dessutom byta område nu då jag flyttar från länet. Så det blir väl uppskjutet ytterligare med kötid. Men det är pågång i alla fall. Däremot pratar jag inte med någon under väntan, jag förstod på henne som att vi skulle invänta KBT. Men att jag bara skulle ringa om jag mådde dåligt.

Skriva och berätta lät som en kanonidé! Jag hoppas att kuratorn, och även framtida psykolog kan tänka sig det. Det tror jag skulle bli mycket enklare för mig, åtminstone till en början. Får höra med henne vad hon tycker om det. Tack!

Förresten, skrev du inte tidigare att du mådde dålig "utan anledning"? Jag kan minnas fel. Hur som helst finns det ju verkligen en anledning!

Jo, det är rätt. Och visst finns det anledning(ar), även om jag just då mådde dåligt av något helt annat.

Kanske måste du också lägga över skulden där den hör hemma. Du är inte smutsig, du har inte gjort något fel och så vidare (kanske missuppfattar jag dig, men jag tycker jag ser tendenser till självanklagelser i din text). Någon gjorde dig illa och mannen du hade på besök fortsatte göra dig illa. Även om han inte kunde veta och inte menade något illa, så gick han över dina gränser.

Jag vet att jag inte borde anklaga mig själv, men det är lätt hänt tyvärr. Jag hoppas att KBT:n kan hjälpa mig att ändra mina tankebanor.

Jag har länge funderat på om jag skulle skapa en sådan här tråd. Det har känts onödigt när jag ändå vet var jag borde ringa, men måste ändå säga att det är skönt att få skriva av sig. Och tack till alla snälla människor som stöttar mig! Jag ska försöka ringa i början av veckan, annars är jag rädd att jag kommer gå in i gamla vanor och förtränga igen. För det är lättast och jag slipper riva upp gamla sår. Men å andra sidan har jag ju testat det i flera år, och det fungerar inte. Jag ska bara våga ta det här steget. Tack, tack!

 

[Sleepy]

Det känns som mer regel än undantag, åtminstone för de jag träffat, att det slutar med att han vill inleda en sexuell relation.

Människor hör det de vill höra. Säger man "vänskap" så hör de "tillfälligt sex".

Skriva och berätta lät som en kanonidé!

Börja skriva nu, för dig själv. Bara att forma tankarna och känslorna till ord och få dem ur sig hjälper. Det behöver inte vara nåt upplägg eller ordning alls, bara låt det flöda.

Kram.

 

[Monstermom]

Det har varit min tanke också. Jag lär pausa ett tag, åtminstone med att träffa män. Det känns som mer regel än undantag, åtminstone för de jag träffat, att det slutar med att han vill inleda en sexuell relation.

Har du provat något i stil med citypolarna för att hitta folk att umgås med? Om du vill träffa nya människor kan det kanske vara bättre att göra det i grupp, och genom en kontakt som i grunden inte har alls med dejting att göra? Alla puckon sållar man väl inte bort ändå, men förutsättningarna borde vara bättre i alla fall...

 

[Sasse]

Börja skriva nu, för dig själv. Bara att forma tankarna och känslorna till ord och få dem ur sig hjälper. Det behöver inte vara nåt upplägg eller ordning alls, bara låt det flöda.

Kram.

Jag får testa det. Skriver alltid av mig när något upprör mig, och det brukar hjälpa. Men jag har aldrig känt att det hjälpt direkt att skriva om tyngre saker, jag blir mest nedstämd och uppgiven, men det skadar ju inte att testa igen. Tack!

Har du provat något i stil med citypolarna för att hitta folk att umgås med? Om du vill träffa nya människor kan det kanske vara bättre att göra det i grupp, och genom en kontakt som i grunden inte har alls med dejting att göra? Alla puckon sållar man väl inte bort ändå, men förutsättningarna borde vara bättre i alla fall...

Jag har tänkt på att det kanske skulle vara bättre att träffa vänner via gemensamma intressen. Och jag har ju vänner i stallet, men vi är rätt olika och umgås inte privat. Det är lite det som är tråkigt tycker jag, jag har ingen att umgås med spontat där jag bor nu. Jag överlever förvisso med social kontakt via nätet, men hade ju varit roligt med IRL någon gång ibland så Nu ska jag snart börja skolan dock, så jag förväntar mig få vänner där. Annars är det nog en bra grej som du skriver, att träffa folk som i grunden inte har med dejting att göra. Ska kika närmre på din länk senare

 

[Pica]

Om det känns svårt att prata med en person kanske det kan funka med att djur? Att du får pröva att säga det högt till någon utan att nån "hör". Kanske blir lite lättare att tala med kuratorn om du redan vet hur det känns att säga det högt?

 

[em-pirre]

Du har fått bra svar. Ville bara skriva att det går att komma ur det. Ibland känns det fortfarande jobbigt med beröring. Jag och min man är väldigt fysiska, och det är jättebra och kul. Är jag nedstämd, trött eller irriterad kan det dock kännas rent obehagligt, och jag måste analysera allt för mig själv i huvudet för att komma ur den obehagliga känslan.

Det är hemskt, jobbigt och obehagligt, men det går. Sakta men säkert.


(mitt ex våldtog mig)

 

[Koltrast]

Ska absolut försöka hitta en bra samtalskontakt. Min kurator är rätt bra, men jag har inte träffat henne så mycket att jag känner att jag kan prata om sådana här, tyngre, saker.

Jag har erfarenheter lika dina. För mig hjälpte det att börja prata om det och sätta ord på vad jag varit med om inför någon jag inte hade någon som helst relation till. Istället för att ta upp det med "min" psykolog ringde jag kvinnofridslinjen och även om min situation inte var akut så tog kvinnan i luren sig tid att lyssna och hon hjälpte mig att börja lägga skulden där den hör hemma(hos förövaren). I det samtalet kunde jag också få bekräftat att vad han gjorde var fel och hon använde sig av det ord jag ännu har svårt att såväl säga som skriva. Våldtäkt. Det var för mig en god hjälp på vägen att få berätta för någon vars känslor och reaktioner jag inte behövde känna något ansvar för och som jag inte behövde se i ögonen.

Jag ska försöka ringa i början av veckan, annars är jag rädd att jag kommer gå in i gamla vanor och förtränga igen. För det är lättast och jag slipper riva upp gamla sår. Men å andra sidan har jag ju testat det i flera år, och det fungerar inte. Jag ska bara våga ta det här steget. Tack, tack!

Se det inte som förlorade år då du bara skjutit på att ta i detta. Det kan ta tid att komma därhän att man är redo att börja bearbeta.

 

[mandalaki]

Superbra inlägg, @Koltrast!

Det där om att tala med någon vars reaktioner du inte behövde ta ansvar för - det tror jag är jätteviktigt. Talar man med vänner och anhöriga är det lätt att man försöker skona dem från det man berättar.