Hur fungerar kärlek?

[Singoalla]

En ganska allmän fråga, men jag ska försöka specificera mig.

I höstas blev jag sådär dunderkär. Ni vet när hjärtat slår så man tror att det ska synas utanpå skjortan så fort man kommer i närheten av honom. När man inte riktigt kan formulera riktiga meningar och knäna bara skakar. När man drömmer om honom och spiller ut hela kaffekoppen så fort det kommer ett mess för det kan ju vara från honom. Så kär blev jag, och fick såklart mitt hjärta krossat skoningslöst. Det gjorde jätteont. Jävla skitstövel.

I samma veva som mitt hjärta gick i spillror så dök det upp en annan man. Första gången vi träffade varandra var jag fortfarande head over heals i Mr. Skitstövel. Andra gången vi träffades var samma helg som jag fick mitt hjärta krossat, och sedan dess har jag varit tvungen att dra mig tillbaka och slicka mina sår efter senaste årets påfrestningar på min lilla själ. Men han finns där i bakhuvudet, någonting med honom hänger sig kvar. Men jag tvekar, vet inte vad jag känner, vet inte vad jag vill. Ändå kan jag inte riktigt släppa tanken på honom.

Å så tänker jag såhär, att jag blev ju sådär barnsligt kär i höstas. Sådär som jag aldrig blivit för. Sådär så jag kände mig som 14 år igen och hade huvudet i det blå. Om det inte känns så, så kan det omöjligt vara rätt för mig. Samtidigt vet jag att timing och omständigheter gör att känslor utvecklas på olika sätt.

Vad säger ni? Har ni satsat på att bli träffade av kärlekståget? Eller har känslorna för den rätte smygit sig på?

 

[tigerflicka]

Sådär head over heels har jag nog aldrig blivit direkt.
Men det måste finnas något där redan från början, även om det växer sig starkare i takt med att jag lär känna personen.

 

[Remmer]

En ganska allmän fråga, men jag ska försöka specificera mig.

I höstas blev jag sådär dunderkär. Ni vet när hjärtat slår så man tror att det ska synas utanpå skjortan så fort man kommer i närheten av honom. När man inte riktigt kan formulera riktiga meningar och knäna bara skakar. När man drömmer om honom och spiller ut hela kaffekoppen så fort det kommer ett mess för det kan ju vara från honom. Så kär blev jag, och fick såklart mitt hjärta krossat skoningslöst. Det gjorde jätteont. Jävla skitstövel.

I samma veva som mitt hjärta gick i spillror så dök det upp en annan man. Första gången vi träffade varandra var jag fortfarande head over heals i Mr. Skitstövel. Andra gången vi träffades var samma helg som jag fick mitt hjärta krossat, och sedan dess har jag varit tvungen att dra mig tillbaka och slicka mina sår efter senaste årets påfrestningar på min lilla själ. Men han finns där i bakhuvudet, någonting med honom hänger sig kvar. Men jag tvekar, vet inte vad jag känner, vet inte vad jag vill. Ändå kan jag inte riktigt släppa tanken på honom.

Å så tänker jag såhär, att jag blev ju sådär barnsligt kär i höstas. Sådär som jag aldrig blivit för. Sådär så jag kände mig som 14 år igen och hade huvudet i det blå. Om det inte känns så, så kan det omöjligt vara rätt för mig. Samtidigt vet jag att timing och omständigheter gör att känslor utvecklas på olika sätt.

Vad säger ni? Har ni satsat på att bli träffade av kärlekståget? Eller har känslorna för den rätte smygit sig på?

Den där känsla som folk har som tonåringar är egoistisk. Det handlar egentligen bara om en själv och drömmar som man ser kan bli förverkligade genom denna person.

Minns hur jag fick ett brustet hjärta som 14-åring. Några månader senare kunde jag ha sådan distans att jag kunde inse att jag varken då eller tiden då vi var tillsammans egentligen brydde mig ett dyft om henne, utan bara vad hon kunde ge mig.

Vuxen kärlek är mycket finare och där man med utvecklad empati känner för och bryr sig om varandra.

 

[filiduttan]

Mina tankar kring ämnet: Säger det kaboom är det inte kärlek det är kåtslag som vi gärna kallar för förälskelse/kärlek för det låter väl finare att ha träffat stora kärleken än drabbats av stora kåtslaget? Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet. No way. Kärlek för mig är en djup vänskap med lite grädde on the top. Och sånt tar då minst månader för mig.

 

[Fossing]

Det beror väl på vad du vill ha ut av ett förhållande. Vill du ha ett himlastormande passionerat äventyr eller vill du ha ett stabilt "köpa hus"-förhållande? OBS att relationer såklart kan utveckla sig från det ena till det andra men ibland känner man redan från början att de här känslorna är för dramatiska för att kunna vara.
Ibland har jag gett mig in i relationer bara för att de var som på film. Bästa exemplet på detta var när jag blev ihop med en dragspelande antikvitetshandlare från Oxford som såg ut som Jack Sparrow. Och betedde sig som Jack Sparrow. Det var ju ett fantastiskt äventyr!!! Men vi är inte ihop längre

Jag vill ändå slå ett slag för "smygadet". Jag hade känt min kille i tio år innan vi blev ihop. Det jag känner för honom är något helt annat än vad jag kände för Jack Sparrow och det var förmodligen därför jag inte kände igen känslorna från början. Jag är vansinnigt kär i min kille (alltså jag får lite fjärilar i magen bara jag skriver det härhaha!), men på ett sätt som är helt annorlunda och mer på riktigt eftersom jag inte lever i den här (förvisso spännande) ovissheten och dramatiken som kan finnas i "head over heels"-relationer.

Ehhh detta blev ju lite svamligt men jag tycker du ska se vad som händer och gå in i möten med människor förutsättningslöst. Är det rätt så är det lätt! Annars kan det fan vara tycker jag.

 

[Singoalla]

Mina tankar kring ämnet: Säger det kaboom är det inte kärlek det är kåtslag som vi gärna kallar för förälskelse/kärlek för det låter väl finare att ha träffat stora kärleken än drabbats av stora kåtslaget? Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet. No way. Kärlek för mig är en djup vänskap med lite grädde on the top. Och sånt tar då minst månader för mig.

Jag tänkte så också först. Men det höll i sig ett halvår, varje dag, tills han valde att spola mig Sen är det ju omöjligt att veta vad som hade hänt om mina känslor varit ömsesidiga. Kanske hade dom svalnat snabbt när vardagen kommit smygande, eller så hade vi levt lyckliga i alla våra dagar.

 

[Singoalla]

Det beror väl på vad du vill ha ut av ett förhållande. Vill du ha ett himlastormande passionerat äventyr eller vill du ha ett stabilt "köpa hus"-förhållande? OBS att relationer såklart kan utveckla sig från det ena till det andra men ibland känner man redan från början att de här känslorna är för dramatiska för att kunna vara.
Ibland har jag gett mig in i relationer bara för att de var som på film. Bästa exemplet på detta var när jag blev ihop med en dragspelande antikvitetshandlare från Oxford som såg ut som Jack Sparrow. Och betedde sig som Jack Sparrow. Det var ju ett fantastiskt äventyr!!! Men vi är inte ihop längre

Jag vill ändå slå ett slag för "smygadet". Jag hade känt min kille i tio år innan vi blev ihop. Det jag känner för honom är något helt annat än vad jag kände för Jack Sparrow och det var förmodligen därför jag inte kände igen känslorna från början. Jag är vansinnigt kär i min kille (alltså jag får lite fjärilar i magen bara jag skriver det härhaha!), men på ett sätt som är helt annorlunda och mer på riktigt eftersom jag inte lever i den här (förvisso spännande) ovissheten och dramatiken som kan finnas i "head over heels"-relationer.

Ehhh detta blev ju lite svamligt men jag tycker du ska se vad som händer och gå in i möten med människor förutsättningslöst. Är det rätt så är det lätt! Annars kan det fan vara tycker jag.

Haha, känner igen det där. Min höstromans var också lite av en film, dock med en lite stabilare snubbe (trodde jag då i alla fall). Men jag är med på det där med att man inte riktigt känner igen känslorna. Just nu har jag ju en sån tydlig bild av vad kärlek är, eftersom jag blev helt golvad av förälskelse alldeles nyligen, att jag är lite förvirrad av känslorna för denna nya man eftersom jag inte känner igen dem.

 

[Iamia]

Jag har många gånger funderat över hur det där med kärlek fungerar...

Jag träffade min man på jobbet. Jobbade först ihop i över ett halvår. Inget alls hände, mer än att jag tyckte att han var allmänt trevlig. Sedan åkte vi på en liten jobbresa/exkursion ihop (inte ensamma). Efter nån vecka i tält i Namibia så sa det bara POFF. På riktigt alltså. Blev mer eller mindre över en natt sådär sjukligt kär. Överkörd av ett tåg. Så där så att det absolut inte går att stå emot. Så där så att man svär över att man slösat bort tiden eftersom man inte träffades tidigare i livet. Att man helst vill klistra ihop sig med motparten och aldrig vara ifrån varandra. Helt galet och som nån sorts rus. (Det bästa var att han kände precis samma. )

Har aldrig någonsin känt ens något i närheten av detta innan och är fortfarande kär såhär 8 år senare, även om de knäppaste tankarna släppt och kärleken har djupnat istället... Om det ändå skulle gå åt skogen med oss så tänker jag inte nöja mig med något som känns mindre himlastormande tror jag... Ska kanske tillägga att jag absolut inte är romantiskt lagd.

 

[Elisha]

När jag och min nuvarande träffades Blev båda sådär sjukt förälskade på en ggn. Vi hade sett varann genom varsin bilruta en ggn och andra ggn eller ja, första ggn vi träffades blev vi sådär himlastormande förälskade. Kärlek tror jag också nåt som utvecklas när man känner varann men ja, vet inte hur jag ska formulera bättre. Trodde absolut inte det skulle hålla. Hade tänkt att min förhoppningsvis sista förhållande skulle komma ur längre vänskap eller nåt. Men nej. Vi har "suttit ihop" sen den dagen. Har inte varit ifrån varann mer än Max 15 dagar sen dess, och då var det när han jobbade på annan ort under några veckor. Idag har det gått 2 år och 2 månader och vi är gifta sen 1 år och 8 månader. Väntar vårt andra barn om en månad. Köpte villa i somras. Haft en br innan.

Haft några förhållanden som inte varit sådär himlastormande från början och dom har hållt allt från 6 mån till 3 år, men aldrig blivit mer än pojk och flickvän. Så för mig verkar det här med "kärlek" från första ögonkastet gå hem iallafall.

 

[athena_arabians]

Jag tänkte så också först. Men det höll i sig ett halvår, varje dag, tills han valde att spola mig Sen är det ju omöjligt att veta vad som hade hänt om mina känslor varit ömsesidiga. Kanske hade dom svalnat snabbt när vardagen kommit smygande, eller så hade vi levt lyckliga i alla våra dagar.

Jag har haft ett berg och dalbane-förhållande med en karl som jag blev störtkär i. Det varade i flera år och han hann dumpa mig tre gånger Nu i efterhand förstår jag att jag egentligen inte var kär plus att jag hade det väldigt trassligt med mig själv just då.

För några år sedan hade jag vad jag måste beskriva som en affär (även om vi båda var singlar) med en man jag klickade enormt bra med. Kåtslag helt enkelt och när han åkte hem var det slut. Inga tårar och ingen ånger.

Nuvarande var totalt oplanerat och verkligen inte meningen (från bådas sida). Han insåg nog först vad som var på väg att hända, jag var mer motspänstig för jag ville inte bli sårad igen och jag visste att han inte var någon man bara har en fling med (inside info från hans kollegor/kompisar ). På torsdag har vi varit ihop i 6 år Jag blev förvånad hur djupa känslor jag fick för honom på relativt kort tid. Visst fanns det kåtslag inblandat (tråkigt hade det ju varit annars ) men det blev något mer snabbt.

En massa svammel här också, jag vet, men det kan kokas ner till vad @Fossing sa: Är det rätt ska det vara lätt

 

[WBanna]

Mina tankar kring ämnet: Säger det kaboom är det inte kärlek det är kåtslag som vi gärna kallar för förälskelse/kärlek för det låter väl finare att ha träffat stora kärleken än drabbats av stora kåtslaget? Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet. No way. Kärlek för mig är en djup vänskap med lite grädde on the top. Och sånt tar då minst månader för mig.

För mig sa det KABOOOOOOOOOOOOOM och vi är gifta och har barn nu...

 

[Inte_Ung]

Vad säger ni? Har ni satsat på att bli träffade av kärlekståget? Eller har känslorna för den rätte smygit sig på?

Jag har aldrig satsat utan det har alltid drabbat mig.
Jag har snubblat över människor som jag inte har kunnat motstå.
Min sambo sedan 15 år tillbaka är en person som jag vill ha nära mig jämt och hela tiden.

 

[filiduttan]

Jag tänkte så också först. Men det höll i sig ett halvår, varje dag, tills han valde att spola mig Sen är det ju omöjligt att veta vad som hade hänt om mina känslor varit ömsesidiga. Kanske hade dom svalnat snabbt när vardagen kommit smygande, eller så hade vi levt lyckliga i alla våra dagar.

Ja det är ju inget som säger att kärlek kan växa fram ur ett kåtslag/störtförälskelse tänker jag, har bara själv aldrig upplevt det. Eller det är nog snarare så att min bipolaritet och adhd inte kan med det, då jag är så kemiskt wacko från början Har jag känt massor med "rus" så har det varit "ruset" jag varit "kär i" inte triggern/personen (men det fattade jag ju först efteråt, med lite distans och efter abstinens, när jag landat). Med min man är det annorlunda, men alltså på ett mycket bra sätt, mycket hälsosamt i jämförelse och det känns starkare och starkare (snart 13 år relation).

 

[anaby]

Jag har många gånger funderat över hur det där med kärlek fungerar...

Jag träffade min man på jobbet. Jobbade först ihop i över ett halvår. Inget alls hände, mer än att jag tyckte att han var allmänt trevlig. Sedan åkte vi på en liten jobbresa/exkursion ihop (inte ensamma). Efter nån vecka i tält i Namibia så sa det bara POFF. På riktigt alltså. Blev mer eller mindre över en natt sådär sjukligt kär. Överkörd av ett tåg. Så där så att det absolut inte går att stå emot. Så där så att man svär över att man slösat bort tiden eftersom man inte träffades tidigare i livet. Att man helst vill klistra ihop sig med motparten och aldrig vara ifrån varandra. Helt galet och som nån sorts rus. (Det bästa var att han kände precis samma. )

Har aldrig någonsin känt ens något i närheten av detta innan och är fortfarande kär såhär 8 år senare, även om de knäppaste tankarna släppt och kärleken har djupnat istället... Om det ändå skulle gå åt skogen med oss så tänker jag inte nöja mig med något som känns mindre himlastormande tror jag... Ska kanske tillägga att jag absolut inte är romantiskt lagd.

Så känns det med min nuvarande pojkvän som du beskriver ovan Och han känner också samma sak som tur är Har aldrig varit med om något liknande även om jag självklart älskade min exman men inte på det här sättet! Den här "starka" känslan är är helt ny för min del.

Dock är kärleken aldrig lätt kan man lugnt säga. Jag hade haft det minst sagt trassligt och jobbigt med min exman MEN valde ändå att chansa och lära känna min pojkvän då känslorna var så pass starka att jag kände om jag inte gör det kommer jag att ångra mig resten av livet....och undra om det hade kunnat bli något! Och det blev ju väldigt bra så ibland måste man bara våga för att se vad som händer

Tycker att det här citatet sammanfattar väldigt bra hur jag kände när jag stod i valet och kvalet och lära känna min pojkvän...om jag skulle orka och våga börja känna något igen:

Det är omöjligt, sa tvivlet....
Det är farligt, sa rädslan...
Det är onödigt, sa förnuftet....
Prova ändå, viskade hjärtat

Mvh anaby

 

[AgentCarter]

Den där känsla som folk har som tonåringar är egoistisk. Det handlar egentligen bara om en själv och drömmar som man ser kan bli förverkligade genom denna person.

Minns hur jag fick ett brustet hjärta som 14-åring. Några månader senare kunde jag ha sådan distans att jag kunde inse att jag varken då eller tiden då vi var tillsammans egentligen brydde mig ett dyft om henne, utan bara vad hon kunde ge mig.

Vuxen kärlek är mycket finare och där man med utvecklad empati känner för och bryr sig om varandra.

"Kärlek är det beteende och inte en känsla"

 

[Fossing]

Ja det är ju inget som säger att kärlek kan växa fram ur ett kåtslag/störtförälskelse tänker jag, har bara själv aldrig upplevt det. Eller det är nog snarare så att min bipolaritet och adhd inte kan med det, då jag är så kemiskt wacko från början Har jag känt massor med "rus" så har det varit "ruset" jag varit "kär i" inte triggern/personen (men det fattade jag ju först efteråt, med lite distans och efter abstinens, när jag landat). Med min man är det annorlunda, men alltså på ett mycket bra sätt, mycket hälsosamt i jämförelse och det känns starkare och starkare (snart 13 år relation).

Ja! Det var nåt sånt här jag menade med mitt inlägg Tack för att du satte ord på det.

 

[Remmer]

"Kärlek är det beteende och inte en känsla"

Jag tycker nog att det är känslor som utmynnar i olika beteenden.

 

[Arisj]

Jag träffades av kärlekståget en gång, och det körde över mig totalt. Varade i sju år, och hälften var röv, rent ut sagt. Visst, passion var där, men alla känslor i det förhållandet var uppskruvat till 100, det fanns inget mellanting. I efterhand vet jag inte om det var kärlek eller desperation, antagligen det senare. Och det var inte bra någonstans.

Nuvarande partner träffade jag via nätdejting, men vi umgicks utan någon romantisk baktanke i början, hängde bara, spelade spel, trivdes tillsammans. Och då bubblade det fram känslor efter hand, och nu, tre år senare, är jag fortfarande lika kär som när vi blev tillsammans. Mest av allt, känner jag något jag aldrig kände i det passionerade: trygghet, stabilitet. En person man kan bosätta sig med, andas med, utan att det finns krav på motprestation. Allt har bara fungerat från början.

Hade det tagit slut idag hade jag aldrig gått på det passionerade igen. Min utgångspunkt för det (sjukdom) gör att det kräver lite mer eftertanke att gå in i ett förhållande. Och efter de där sju åren är jag fasiken skyldig min hjärna att ta hand om den.

 

[Azalea]

De gånger jag fallit för någon omedelbart har det aldrig slutat bra. Tror jag la lite väl mycket förväntningar och hade föreställningar kring hur allt skulle bli och hur han skulle vara utan att känna personen.
Jag mår även extremt dåligt mentalt av att bli himlastormande kär i någon så det undviker jag helst. Hamnar i obalans, får ångest och känner mig otrygg vilket gör det ännu svårare att faktiskt bygga något.

Nu är jag i ett förhållande där jag är väldigt kär, men på ett lugnt och behärskat vis. Det kanske låter oromantiskt att säga så, men det är det finaste jag kan tänka mig. Jag känner mig för första gången trygg i en relation, och jag tror att det är för att jag inte rusat in i den. Jag var attraherad redan från början men ville låta det gå långsammare än jag brukar, och det var det bästa jag kunnat göra för vi fick en väldigt stabil grund.

Samtidigt så känner jag personer som blivit omedelbart kära i varandra och åratal senare fortfarande lever ihop.
Och sånna som varit vänner länge och sedan inser att dom faktiskt är kära i varandra. Det beror väl på hur man är som person helt enkelt. Och vet man inte "säkert" vad som fungerar bäst så kan man testa att prova sig fram, man kan förvåna sig själv ibland.

 

[mandalaki]

"Kärlek är det beteende och inte en känsla"

Så bra!

Jag tror att kärlek är det man vill att det ska vara. Tror man på konceptet "drabbad", då blir man drabbad.

Kärlek, alltså romantisk sådan, är förknippat med så många föreställningar att det knappt går att renodla begreppet. Var och en fyller det med sin egen konstruerade innebörd.