Hur fungerar kärlek?

[AgentCarter]

Så bra!

Jag tror att kärlek är det man vill att det ska vara. Tror man på konceptet "drabbad", då blir man drabbad.

Kärlek, alltså romantisk sådan, är förknippat med så många föreställningar att det knappt går att renodla begreppet. Var och en fyller det med sin egen konstruerade innebörd.

Var en psykologi doktorand som sa det på en föreläsning, det är något som verkligen är bra att tänka på. KBT delux

 

[Inte_Ung]

Jag tror att kärlek är det man vill att det ska vara. Tror man på konceptet "drabbad", då blir man drabbad.

Det tror inte jag.
Jag vill inget med kärlek och har inga direkta idéer om det.
Helst så skulle jag nog leva ensam, det är enklast så.
Men nu så blev det på ett annat sätt.
Det kan nog kallas drabbad.

 

[starcraft]

Jag är så kluven i detta. Jag har alltid sagt att det ska vara kärlek vi första ögonkastet, annars får det va typ. Jag har varit himlastormande förälskad två gånger. Båda sådär så man blir knäsvag så fort man ser personen eller hör dens röst. Första gången där det var besvarat, men tajmingen var helt fel för den ena eller andra eller båda hela tiden under ett antal år. Sen skaffa han barn med en tjej och jag träffade så småningom nr 2 och "kom över honom". Nr 2 var jag tillsammans med i ett år, men det fungerade inte pga distans och kulturskillnader.

Nuvarande kille var det absolut inget kärlek vid första ögonkastet, men det känns stabilt på ett annat sätt. Nu har vi bara träffats tre månader, så det är nog för tidigt att säga bu eller bä, men jag är inte lika övertygad om att det måste vara översvallande känslor från start för att vara "på riktigt".

 

[LittleJohn]

Jag tror det är svårt att sätta fingret på hur kärlek fungerar då slutresultatet många gånger kan påverkas av saker runt omkring. Oavsett himlastormande eller vänskap som utvecklas till något annat, så kan det alltid utvecklas åt olika håll man inte är beredd på.
Hade någon berättat för mig när jag först lärde känna min sambo att han var den jag skulle leva ihop med hade jag förmodligen skrattat den rakt i ansiktet. Inte för att det inte fanns känslor, ojo, under 8 år var han den snygga killen som fick fjärilarna att dansa och mig att stamma, samtidigt som vi hade någon form av hatkärlek till varandra. Vi kunde inte hålla ihop, men vi kunde inte heller låta bli varann. Att vi till slut faktiskt skulle bli ett par, och efter 5 år fortfarande leva ihop och ha en trygg och stark relation hade jag aldrig ens kunnat föreställa mig.

Jag tror på kärlek vid första ögonkastet, med min sambo kände jag direkt att det fanns något mer där även om vi nu inte kom så bra överens i början. Jag har även haft förhållande där känslor växt fram, men där förhållandet slutat i kras. Jag har även sett personer som varit i relationer där passionen svämmat över totalt, och det har sällan slutat vackert.

 

[Tarnin]

if you meet somebody and your heart pounds, your hands shake, your knees go weak, that’s not the one. When you meet your ‘soul mate’ you’ll feel calm. No anxiety, no agitation

 

[Andromedae]

Jag blev inte kär i min man förrän andra gången vi träffades. Då slog det dock till med besked. Inte för att jag vet varför, egentligen. Det var väl att vi pratade och pratade och att det hela tiden verkade finnas nya saker att prata om. I sommar så har vi varit tillsammans i sju år. Han är fortfarande den jag tycker bäst om att prata med.

 

[Raderad medlem 6459]

if you meet somebody and your heart pounds, your hands shake, your knees go weak, that’s not the one. When you meet your ‘soul mate’ you’ll feel calm. No anxiety, no agitation

Men vilken load of bull.

 

[stjarnhimmel]

if you meet somebody and your heart pounds, your hands shake, your knees go weak, that’s not the one. When you meet your ‘soul mate’ you’ll feel calm. No anxiety, no agitation

Jag tror inte man kan säga hur man ska känna.
Sen tror nog inte alla på soulmates

 

[Raderad medlem 6459]

Sen tror nog inte alla på soulmates

Åh, kommer aldrig glömma när jag frågade min Hosey om han trodde på soulmates; "soulmates? niffe, I don't believe in souls"

 

[mandalaki]

Åh, kommer aldrig glömma när jag frågade min Hosey om han trodde på soulmates; "soulmates? niffe, I don't believe in souls"

Men mating kunde han förstås tänka sig. Höhö.

 

[Raderad medlem 6459]

Men mating kunde han förstås tänka sig. Höhö.

Bröhöhöhö.

 

[Singoalla]

Ungefär såhär 10 månader efter att den här tråden startades så kom jag och tänka på den igen. Jag har sedan sist dejtat ungefär 7 personer. Allihop fantastiska, enligt mig själv. Vi har haft personkemi, vi har haft ungefär samma drömmar om vad vi vill göra i livet. Dom har varit varma, stabila, omtänksamma. Men än har inte hjärtat slagit några volter. Inga svaga knän. Jag pendlar mellan att tycka att det är fullkomligt normalt att inte gå och bli kär hur som helst, det var ju trots allt bara lite mer än ett år sedan som jag var kär sist. En annan sida av mig funderar på om mitt lilla hjärta ruttnade och dog i samband med min expojkväns självmordsförsök (som många av er här hjälpte mig att komma igenom) och Mr. Skitstövel som figurerade i samma veva.

Just nu känns det som att jag aldrig kommer att bli kär igen, så jag behövde bara få skriva av mig lite. Jag träffade en kille för några veckor sedan som jag hade stora förhoppningar om. Han var allt som jag någonsin velat ha. Stilig, varm, driven, kärleksfull. Igår tog han med mig ut på middag. Vi satt sedan uppe i hans soffa hela natten och åt glass och pratade. Hade sex. Han får mig att känna mig så trygg och avslappnad, och han får mig att skratta. När jag vaknade i morse så kände jag absolut ingenting. Vi låg kvar i sängen alldeles för länge trots att vi både hade tidiga möten. Han gjorde kaffe. Jag hade väldigt trevligt, men kände mig lite som ett tomt skal.

Mina vänner säger att det är fullkomligt normalt och att jag faktiskt bara varit singel i 2 år, att det inte är så konstigt att man inte går och blir kär bara sådär. Och jag vet ju att dom har rätt. Men ibland, vissa dagar som idag, undrar jag lite vad som är fel med på mig. Vad som ska krävas för att min mage ska drabbas av fjärilar om inte ens hans som jag träffar nu är bra nog.

 

[tanten]

Ja hjälp.....

Jag blir kär i det där lite idoldyrkande avståndssättet. Men det går över. en liten crush.

Kärlek har jag upplevt ett par gånger. Det har vuxit fram. Två män som uppvaktat mig och jag har tills slut fått djupa känslor. Den första möte jag när jag var 27 (min första relation över huvud taget) Han och jag levde tillsammans i 20 år. Den andre uppvaktade intensivt och jag föll som en fura efter några månader. Sedan visade det sig att han bara var ute efter lite äventyr.
10 år senare är mitt hjärta fortfarande hos honom. Tyvärr. På det där sättet att jag saknar att kunna diskutera svåra saker med honom. Anförtro mig.Och jag saknar att röra honom, hålla om honom, vara hud mot hud. På det där sättet att hans hud känns som min egen när jag rör den. Men - det är ensidigt så jag la ner för många år sedan.

Besvarat förälskad har jag aldrig varit. Det har liksom aldrig sammanfallit att mitt intresse väckt intresse hos en man. Två män har varit intresserade av mig.

I mina yngre år - innan det långa förhållandet - hade jag ett antal nära relationer, med sex men utan kärlek. I alla fall inte från deras sida. Det var vänskap och inget annat.

Jag tror inte på blixtförälskelse från min sida. Eller från någon annans.
Det skulle kunna växa fram. Om jag mötte någon jag kunde vara vän med.
Därav har jag lagt ner dejting fullständigt. Jag tror inte jag är den som kan känna attraktion på ett par tre möten.

 

[Singoalla]

Jag tror inte jag är den som kan känna attraktion på ett par tre möten.

Det är intressant det där, för många av mina vänner säger till mig att "När du träffar den rätta så kommer du att veta". Ja, det klart jag också hoppas på att få träffas av kärlekståget sådär vid första ögonkastet en vacker dag. Det vore drömmen, såklart, om det var ömsesidigt. Men är det realistiskt? Är det vanligt? Jag tänker att eftersom jag trivs i sällskapet av den man som jag dejtar just nu så kanske jag borde fortsätta att träffa honom, och känslor kanske vaknar den dagen vi också blir nära vänner? Kanske har jag med åren blivit en person som behöver få tid på mig? Eller slösar jag både hans och min tid genom att dra ut på någonting som aldrig kommer att bli?

Det känns skönt att veta att det finns fler än jag som inte faller som furor i alla fall (längre, för min del). Men det känns som att det är lite det som förväntas av än, 3 dejter och sen ska man liksom åtminstone ha en indikation om vart det kan tänkas leda.

 

[Egonson_]

För oss tog det sisådär 5 år att fatta något alls. Sedan bara över knappt 1 vecka så, "aha-moment", båda två exakt samtidigt.
En vän som bara fanns där hela tiden som jag förvisso tyckte bra om men inte såg på det viset. Det var 2,5 år sedan, nu har vi landat men lika kära är vi fortfarande

 

[starcraft]

Ungefär såhär 10 månader efter att den här tråden startades så kom jag och tänka på den igen. Jag har sedan sist dejtat ungefär 7 personer. Allihop fantastiska, enligt mig själv. Vi har haft personkemi, vi har haft ungefär samma drömmar om vad vi vill göra i livet. Dom har varit varma, stabila, omtänksamma. Men än har inte hjärtat slagit några volter. Inga svaga knän. Jag pendlar mellan att tycka att det är fullkomligt normalt att inte gå och bli kär hur som helst, det var ju trots allt bara lite mer än ett år sedan som jag var kär sist. En annan sida av mig funderar på om mitt lilla hjärta ruttnade och dog i samband med min expojkväns självmordsförsök (som många av er här hjälpte mig att komma igenom) och Mr. Skitstövel som figurerade i samma veva.

Just nu känns det som att jag aldrig kommer att bli kär igen, så jag behövde bara få skriva av mig lite. Jag träffade en kille för några veckor sedan som jag hade stora förhoppningar om. Han var allt som jag någonsin velat ha. Stilig, varm, driven, kärleksfull. Igår tog han med mig ut på middag. Vi satt sedan uppe i hans soffa hela natten och åt glass och pratade. Hade sex. Han får mig att känna mig så trygg och avslappnad, och han får mig att skratta. När jag vaknade i morse så kände jag absolut ingenting. Vi låg kvar i sängen alldeles för länge trots att vi både hade tidiga möten. Han gjorde kaffe. Jag hade väldigt trevligt, men kände mig lite som ett tomt skal.

Mina vänner säger att det är fullkomligt normalt och att jag faktiskt bara varit singel i 2 år, att det inte är så konstigt att man inte går och blir kär bara sådär. Och jag vet ju att dom har rätt. Men ibland, vissa dagar som idag, undrar jag lite vad som är fel med på mig. Vad som ska krävas för att min mage ska drabbas av fjärilar om inte ens hans som jag träffar nu är bra nog.

Jag tänker att dina vänner har nog rätt, att du inte varit singel så jättelänge och det inte alls var så länge sedan du fick ditt hjärta krossat. Man kan behöva lite tid ibland, du har ju haft det minst sagt tuff emellanåt med båda relationer och jobb. Jag behövde en paus från allt vad killar var ett tag och sen en rebound på typ 8 månader innan jag kände mig redo att faktiskt tillåta mig ens känna något mer för någon. Så om den här killen känns bra och trevlig och du liksom inte känner dig illa till mods när du vaknar nästa dag, så är det väl fint om ni fortsätter ses, så länge det känns bra och så länge det inte finns "krav" om mer från hans håll så du hinner läka ordentligt. Kanske blir det den här killen, kanske blir det någon annan när du är redo.

 

[Ramona]

Jag tänker att eftersom jag trivs i sällskapet av den man som jag dejtar just nu så kanske jag borde fortsätta att träffa honom, och känslor kanske vaknar den dagen vi också blir nära vänner? Kanske har jag med åren blivit en person som behöver få tid på mig? Eller slösar jag både hans och min tid genom att dra ut på någonting som aldrig kommer att bli?

Jag vet att det är svårt, men vad hände med att bara försöka leva i nuet och inte styras av sina rädslor?

Vill du träffa denna mannen, träffa denna mannen. Det finns inga krav på att man måste bli kär, att man måste kunna se en framtid ihop för att man ska kunna träffas. Varför analysera sönder mannen? Det kommer ju sluta med att du analyserat sönder hela grejen och det inte alls blir spännande längre. Poängen är väl ändå att det ska vara lite spännande att lära känna en person och se om ni passar ihop eller inte?

Lev i nuet säger jag!! Man kan inte ha kontroll över allting i livet, så det är bättre att köra på just nu och se vad som händer. Vi kanske inte ens lever imorgon så vi måste ju ändå göra det bästa av idag.

 

[Singoalla]

Jag vet att det är svårt, men vad hände med att bara försöka leva i nuet och inte styras av sina rädslor?

Det gör jag, därav total dekadent livsstil senaste året Det har varit fest, det har varit män, det har varit total njutning av att bo ensam. Ärligt talat så har jag verkligen älskat att vara singel och få träffa vem jag vill, när jag vill. Ha helger ensamma med hunden och ingen att anpassa mig efter. Jag trivs nog med singellivet mer än de flesta, och senast vid nyår så önskade jag att ingenting någonsin skulle förändras. Livet är helt perfekt.

Men just dagar som idag, när jag fått upp lite förhoppningar om att kanske få känna kärlek igen, så blev det lite ett bakslag att känna mig så tom som jag gjorde i morse. Det kommer säkert gå över redan i morgon, och kanske följas av ytterligare ett fantastiskt år som lycklig singel. Men ja du vet, vissa dagar liksom

 

[Fossing]

Det är intressant det där, för många av mina vänner säger till mig att "När du träffar den rätta så kommer du att veta". Ja, det klart jag också hoppas på att få träffas av kärlekståget sådär vid första ögonkastet en vacker dag. Det vore drömmen, såklart, om det var ömsesidigt. Men är det realistiskt? Är det vanligt? Jag tänker att eftersom jag trivs i sällskapet av den man som jag dejtar just nu så kanske jag borde fortsätta att träffa honom, och känslor kanske vaknar den dagen vi också blir nära vänner? Kanske har jag med åren blivit en person som behöver få tid på mig? Eller slösar jag både hans och min tid genom att dra ut på någonting som aldrig kommer att bli?

Det känns skönt att veta att det finns fler än jag som inte faller som furor i alla fall (längre, för min del). Men det känns som att det är lite det som förväntas av än, 3 dejter och sen ska man liksom åtminstone ha en indikation om vart det kan tänkas leda.

"När du träffar den rätta så kommer du att veta" - NJAAAA..... Så kategorisk får man nog inte vara. Återigen: Det tog tio år innan jag fattade! Fast nu vet jag ju iochförsig, och det finns inga tvivel alls. Hm.
Men det beror ju på hur man är som person och var i livet man är.
Om det finns någon slags förväntan hos dig att efter 3 dejter så ska du veta åt vilket håll du vill det ska gå så förstår jag om du inte "blir kär" - du är väl förmodligen för stressad för att känna något alls

 

[Singoalla]

Jag tänker att dina vänner har nog rätt, att du inte varit singel så jättelänge och det inte alls var så länge sedan du fick ditt hjärta krossat. Man kan behöva lite tid ibland, du har ju haft det minst sagt tuff emellanåt med båda relationer och jobb. Jag behövde en paus från allt vad killar var ett tag och sen en rebound på typ 8 månader innan jag kände mig redo att faktiskt tillåta mig ens känna något mer för någon. Så om den här killen känns bra och trevlig och du liksom inte känner dig illa till mods när du vaknar nästa dag, så är det väl fint om ni fortsätter ses, så länge det känns bra och så länge det inte finns "krav" om mer från hans håll så du hinner läka ordentligt. Kanske blir det den här killen, kanske blir det någon annan när du är redo.

Ja, fy vilka år det har varit på sistone Hade jag haft en vän som var i samma situation som mig så hade jag sagt precis samma sak. ”Allt hände väldigt nyligen”, ”ge det tid”, ”ingen brådska” osv. och som jag precis skrev till Ramona – jag har ju verkligen älskat singellivet. Eller rättare sagt, jag har älskat livet. Precis så som det är just nu. Jag tror att mycket kan handla om att det här är nytt för mig. När jag var yngre blev jag lätt kär, och jag hade lyckliga förhållanden. Men mycket har hänt sedan dess. Utöver en period av depression, en destruktiv relation, att få hjärtat krossat och dessutom varit utbränd (PUST!) så är det väl också det faktumet att jag nu är vuxen och börjat bli den människa som jag har formats till. Att det här skaver lite inom mig ibland tror jag egentligen inte har att göra med att jag vill ha en partner, utan snarare kanske att det här känslomässiga avståndstagandet som jag är i just nu är nytt för mig och jag känner inte riktigt igen mig själv. Så antingen är det väl en period som kommer att gå över, eller så kommer jag få lära känna den nya Singo och vad hon behöver. Det är helt okej vilket som.