Hur får man barn att leka hemma?

[BusBarro]

Flummig frågeställning jag vet.

Men enkla frågan är hur får man barnen att leka hemma? Dvs vi har supermycket leksaker (alldeles för mkt egentligen och jag plockar undan kontinuerligt).
Våra barn går på fsk 7-16 (mån-tors) och 7-13.30 fredagar och sen är de trötta när de kommer hem, det har jag full förståelse för.
Men på helgerna är det omöjligt också.
De har fina rum med kreativa lösningar. Stora som alltid älskat lego har skrivbord och bra sorterat. Lilla killen har bra lekyta också och vi är inte strikta med att de inte får leka i övriga rum i huset. De får ha hur mycket saker som helst i vardagsrummet bara de leker.
Enda gången de leker med sina leksaker är när vi också leker eller tar intiativ till det. Jag brukar sitta och bygga duplo eller lego med dom några timmar på helgerna men så fort man inte själv startar det så uteblir leken.
Hur gör man?

 

[SaraXX]

Vad gör de istället?

 

[Skrottiskrott]

Upplever samma sak själv med våra, en femåring och en tvååring. De är väldigt på oss föräldrar och vill hela tiden göra saker tillsammans med oss. De tjatar om att vi ska leka, måla, pärla, pussla, spela spel osv. Det finns massor de vill göra men absolut inte utan oss.

Något som ibland fungerar är att jag sätter mig och "startar upp" leken, t.ex. bygger en tågbana och leker en kort stund. Sedan förklarar jag att jag måste göra något annat och går därifrån. Ibland fortsätter de då att leka på egen hand, ibland svansar de efter mig och tjatar om att jag ska leka med dem. Då kan jag med gott samvete påminna om att jag redan har lekt med dem. Jag kan säga något i stil med "Jag tycker jättemycket om att leka med er, det var roligt att göra det förut. Nu måste jag laga mat, men fortsätt gärna att leka så kommer jag om en stund och kollar hur det går!".

De har alltid haft leksaker i vardagsrummet och köket, där kan de känna att de är nära oss och ser vad vi gör. Ingen av dem använder sitt rum (om inte vi är med där).

En annan grej som ibland fungerar är att gång på gång förklara att man inte kan leka just nu. De gnäller, skriker, gråter, kastar sig på golvet, klänger, ja allt är allmänt jobbigt i kanske en kvart, sedan brukar de faktiskt komma igång med att leka något helt på egen hand.

Ett annat problem som egentligen inte hör till din fråga men som ändå är kopplat till lek på egen hand är att de väldigt snabbt blir osams och kivas högljutt om minsta lilla grej. Det tycker jag är extremt jobbigt och stressande, men jag gissar att det hör småbarnslivet till (mer eller mindre).

 

[Soapbubble]

Hur gamla är barnen? Har du realistiska förväntningar?

Jag vill minnas att när barnen var runt 4 år, kunde jag få dem att leka 20 minuter om jag startade upp leken och satte en klocka. ( På förskolan hade de som regel att man var tvungen att hålla på med en aktivitet i 20 minuter. Anledningen var att skapa struktur och ge barnen lugn och ro.)

 

[Bexzor]

Absolut inte svar på din fråga men får de vara med i vardagen med städning, handling, tvättning, matlagning osv? Jag märker på min treåring att hon gärna leker/imiterar det vi gör i vardagen och nu senast ikväll fick jag en glassdricka (en liten dekorationskruka med legobitar) och mycket kurragömma för det leker de alltid på barnens parkour träning. Men speciellt långa lekar är det inte , snarare lite här och där

 

[cherie]

Jag har gett upp. 5-åring här. Men det är kanske en sanning med modifikation, jag hoppas och försöker ibland (tjata) fortfarande. Hennes rum är oavsett som ett museum (och hon leker inte med sakerna i vardagsrummet heller). När hon var yngre ville hon ju åtminstone vara med i vardagssysslor osv, men det har hon inget intresse av längre.

Hon gillar dock att rita väldigt mycket, så det kan hon faktiskt sitta med kanske 20-30 minuter då och då under helger eller efter föris. Så det är vårt andrum! Det eller att bjuda hem kompisar - har vi kompis över leks det i timmar på hennes rum

I somras hade vi en period då hon ibland kunde sysselsätta sig med annat också, tex duplo/lego/plusplus/pussel - men det byggde på att hon fick lyssna på ljudbok samtidigt! Det var som att ljudboken gjorde att hon fick sällskap alternativt att hon eg gjorde det som aktivitet, och den andra aktiviteten liksom var sekundär. Så har ni inte provat ljudbok kanske det kan funka för iaf nåt av era barn

Jag la länge ner mycket tid på att prova olika metoder - rotera leksaker, begränsat antalet leksaker, lägga fram/bygga upp leksaker på inbjudande sätt varje morgon, helt ta bort lek tillsammans med oss, bildstöd med olika val, bildschema, timetimer mm men inget har fungerat för att främja egenlek för vår dotter. Kan tillägga att hon endast ser på skärm ca 1 timma varje fredag- och lördagskväll, så det är inte heller så att skärm konkurrerar ut egenlek och fantasi. Hon har samma problem med egenlek på föris så jag tänker att hon har väl helt enkelt svårt eller är totalt ointresserad av det.

 

[FeatherCloud]

Flummig frågeställning jag vet.

Men enkla frågan är hur får man barnen att leka hemma? Dvs vi har supermycket leksaker (alldeles för mkt egentligen och jag plockar undan kontinuerligt).
Våra barn går på fsk 7-16 (mån-tors) och 7-13.30 fredagar och sen är de trötta när de kommer hem, det har jag full förståelse för.
Men på helgerna är det omöjligt också.
De har fina rum med kreativa lösningar. Stora som alltid älskat lego har skrivbord och bra sorterat. Lilla killen har bra lekyta också och vi är inte strikta med att de inte får leka i övriga rum i huset. De får ha hur mycket saker som helst i vardagsrummet bara de leker.
Enda gången de leker med sina leksaker är när vi också leker eller tar intiativ till det. Jag brukar sitta och bygga duplo eller lego med dom några timmar på helgerna men så fort man inte själv startar det så uteblir leken.
Hur gör man?

Undrar också vad de gör istället?

Mina barn är olika med lek. Storebror var svårstartad fram till 5årsåldern. Någon behövde ta initiativ, sitta med... Nu vid 7 leker han självständigt stor del av dagen. Det som funkar är att låta leken stå framme, tex har han ett legobygge på matsalsbordet sedan 2 veckor. Han har skrivbord med lego och sorteringsmöjligheter men om legot är städat leker han inte. Däremot när det ligger i en hög över skivan sitter han gärna där. Han ritar mycket i perioder, då ligger papper och pennor framme på matsalsbordet eller i låda precis bredvid.

Lilla har gått iväg för att leka sen hon var riktigt liten. Hon leker fantasilekar och drar fram grejer med full inlevelse. Så där har jag inte behövt anpassa så mycket.

Viktigast för att få till barn som leker den där timmen på eftermiddagen efter skola och förskola, eller på helgerna har varit rutiner kring skärmar. På vardagarna är det aldrig skärm innan maten, ibland efter. På helgen har vi också rutiner kring när det är skärm och inte. Tydligheten har tagit bort tjatet och fått fram lek istället.

Kan du rensa ännu mer bland leksakerna? Jag upplever att man ibland behöver ta bort betydligt mer än vad som känns rimligt

 

[BusBarro]

Vad gör de istället?

Vi leker med dom, vi startar alltid leken åt dom men så fort vi måste göra något annat slutar dom.
Dom tjatar fruktansvärt mycket efter skärm konstant (jag är så trött på det).
Vi har tider för skärm varje dag, tex på morgonen innan förskolan får de kolla en stund och en liten stund efter förskolan så vi kan fixa mat.

Upplever samma sak själv med våra, en femåring och en tvååring. De är väldigt på oss föräldrar och vill hela tiden göra saker tillsammans med oss. De tjatar om att vi ska leka, måla, pärla, pussla, spela spel osv. Det finns massor de vill göra men absolut inte utan oss.

Något som ibland fungerar är att jag sätter mig och "startar upp" leken, t.ex. bygger en tågbana och leker en kort stund. Sedan förklarar jag att jag måste göra något annat och går därifrån. Ibland fortsätter de då att leka på egen hand, ibland svansar de efter mig och tjatar om att jag ska leka med dem. Då kan jag med gott samvete påminna om att jag redan har lekt med dem. Jag kan säga något i stil med "Jag tycker jättemycket om att leka med er, det var roligt att göra det förut. Nu måste jag laga mat, men fortsätt gärna att leka så kommer jag om en stund och kollar hur det går!".

De har alltid haft leksaker i vardagsrummet och köket, där kan de känna att de är nära oss och ser vad vi gör. Ingen av dem använder sitt rum (om inte vi är med där).

En annan grej som ibland fungerar är att gång på gång förklara att man inte kan leka just nu. De gnäller, skriker, gråter, kastar sig på golvet, klänger, ja allt är allmänt jobbigt i kanske en kvart, sedan brukar de faktiskt komma igång med att leka något helt på egen hand.

Ett annat problem som egentligen inte hör till din fråga men som ändå är kopplat till lek på egen hand är att de väldigt snabbt blir osams och kivas högljutt om minsta lilla grej. Det tycker jag är extremt jobbigt och stressande, men jag gissar att det hör småbarnslivet till (mer eller mindre).

Din text beskriver exakt vår vardag.

 

[FeatherCloud]

Vi har tider för skärm varje dag, tex på morgonen innan förskolan får de kolla en stund och en liten stund efter förskolan så vi kan fixa mat.

Iom att de har ganska långa dagar på förskolan (obs ingen värdering, mina barn har liknande tider) så känns det som att detta innebär att väldigt stor del av hemmatiden på vardagar är skärmtid? Dvs ganska lite tid till att hinna komma igång med lek?

Vad händer om ni tar bort skärmtiden efter förskolan och låter dem hitta leken medan ni lagar mat? Erbjud ev något pyssel att göra i köket om de vill vara med er. Så gjorde jag med mina när jag tog bort skärmtiden från barnen efter förskolan efter att ha separerat från barnens pappa.
Jag brukade preppa köksbordet med typ målarböcker eller leklera och kanske lite mellis om de var hungriga. Jag lagade mat men var nära tillhands. I början ville dom inte lämna köket alls men det tog kanske en månad (så 2-3 veckor av det var de hos mig) så drog dom sig från köket och började leka i resten av huset.

Jag drog ner på skärmtiden just för att jag märkte att initiativförmåga och kreativitet försvann och allt handlade om "vad ska vi se på nästa gång tvn sätts på". Det var ganska tjatiga veckor där i början men det gick över. Om dom är sjuka eller av annat skäl ser mer på tv en period så blir det genast svårare med leken igen och då behöver jag dra ner igen.

 

[Sedna]

Finns många bra konton på Instagram med kreativa lektips. Man kan göra leksnö, roliga grejer med duplo, kulbanor och annat. Barn går ju ofta igång på det som är nytt, ja vem gör inte det. Om man som förälder orkar med?

När mina barn gick i förskolan brukade jag sätta de i badkaret med badskum, förena nytta med nöje. Allt måste inte vara lek.
Eller laga mat som vispa eller diska. Att bara låta barnen vara med.

Regelrätt lek med leksaker tycker jag är överskattat. Det enda jag leker med mina barn är hotell för då får jag ligga i sängen och ringa på room service. Däremot pysslar jag gärna med mina barn, pärlor utifrån mönster t.ex. Gör man något man själv tycker är kul är det ju plötsligt enklare att få ihop med vardagen.

Egna rum har inte mina barn haft nytta av förrän nu i lågstadieåldern. Barnen har alltid helst varit där vi vuxna är, vid köksbordet. De var ju allt annat än självständiga i förskoleåldern.

Jag tror vi övertänker kring sånt här idag.
När vi som är dagens föräldrageneration växte upp fick man roa sig själv, titta på tv eller ha tråkigt. Våra föräldrar tänkte nog inte så mycket. Deras fokus var att ha vardagen i rull och de kunde dessutom inte jämföra sig så mycket med alla andra.

 

[clusia]

Jag leker inte så mycket med mitt barn och har aldrig gjort heller. Jag kan vara med och leka café om det innebär att jag får titta på sport på tvn samtidigt som jag beställer från menyn. Dra igång en lek har jag nog aldrig gjort. Mitt barn är ensambarn så hon har alltid fått leka själv. Vet inte om det spelar in?

Däremot har mitt barn typ alla leksaker i vardagsrummet. Och det gör mig inget. Hon får använda hela nedervåningen som lekplats om hon vill så länge det gynnar henne lekkreativitet. Leka på sitt rum har hon börjat med nu och hon är strax 8.

Mitt barn har ingen fast skärmtid. Skärmanvändandet har gått upp och ner genom åren. Har jag märkt att det tagit över kreativiteten har jag plockat bort den.

 

[Lingon]

Låt dem ha tråkigt. Det är då deras kreativitet och fantasi kommer igång.

 

[Bexzor]

Låt dem ha tråkigt. Det är då deras kreativitet och fantasi kommer igång.

Beror helt på vad man har för barn. Kan lika väl trigga onödiga syskonbråk och konflikter.

 

[WildWilma]

Våra barn får välja på att leka (själva för det mesta) eller ha tråkigt. De får aldrig skärmtid pga. att de har tråkigt, börjar de tjata om att titta på TV blir det ingen TV alls på ett tag. Börjar de bråka om något tar jag bort det föremål de bråkar om.

De väljer för det mesta att leka. Ofta med varandra men ibland var för sig. Ibland vill de rita eller pyssla. Ofta får de göra det men ibland inte. Vissa dagar blir det mycket bråk och tjafs något som jag antar är helt normalt.

Vi leker såklart med dem ibland men oftast leker de utan vuxna.

 

[Pengy]

Som så många andra skrivit, antingen hjälpa till att starta upp någon lek som man sen kan avvika ifrån. Hjälpa till i köket fungerar ju också, min 4 åring skalar gärna potatis. Javisst det tar ju längre tid än om man gör det själv men det får man ju bara ta de gånger de vill hjälpa till.
Men också som många skrivit, låt de ha tråkigt. Tycker mina också kan tjata om att få titta tv när de kommer hem men de gånger man stått på sig och säger nej så brukar det faktiskt komma igång med någon lek.

Och ett annan lite mer ”skämttips”. Plocka undan leksaker i en pappåse och ställ någonstans synligt och när det frågar varför den står där så säger du att en kollegas barn ska få de leksakerna. Då helt plötsligt brukar de bli väldigt intressant att leka med leksaker som annars inte rörts på flera år

 

[cherie]

Låt dem ha tråkigt. Det är då deras kreativitet och fantasi kommer igång.

För vissa. Man är olika. Jag har inte något "inre liv". Ingen lust att vara själv, göra något själv. Aldrig haft. Jag vill både ta promenad, äta, se serie, ligga i soffan eller jobba tillsammans med andra. Ju mer ensam jag är, desto mer passiv blir jag. Desto mindre saker tar jag mig för. Men är jag med andra är jag bubblande, en idéspruta, har mängder med energi. Jag hittar direkt glöd och kreativitet i sällskap av andra. Min man är raka motsatsen! Klart att barn också är olika i dessa avseenden.

Vår dotter (ensambarn) "strövar omkring" när hon har tråkigt. Såklart ofta gnälligt också. Typ ligger upp och ner i soffan och sparkar till saker på soffbordet samtidigt, ligger på rygg på golvet och typ snurrar runt i en cirkel och puttar samtidigt på ngn byrå med fötterna så krukorna på den flyttas vid varje putt och kanske till slut ramlar ner, går och rotar mat i skåpen, är på katten, river ur trådar ur kuddar, river av skinnflikar från läppar/fötter/naglar, plockar blad från någon växt, äter matrester från golvet...

Tristess har aldrig någonsin främjat kreativitet hos vår dotter, bara främjat massa dumma menlösa beteenden. Upplever inte alls hennes beteenden provokativa, utan just bara sprungna av tristess och tomhet. Hon blir mer passiv (i form av konstruktiva aktiviteter) ju mer ensam och uttråkad hon är - precis som jag blir. Och ja, vi har provat att vänta ut det LÄNGE, under veckor. I hopp om att teorier likt din ska stämma för henne. Det är inte förrän jag börjat reflektera över hur jag funkar i detta avseende, som jag plötsligt kan förstå varför hon inte kan komma till lekens värld själv...

Hon är precis som mig (i allt, inte bara i detta). Det som främjar kreativitet och fantasi hos vår dotter är att ha en motpart - herregud då finns det inget stopp. Då är fantasin och kreativiteten oändlig. Hon bubblar, skapar, drömmer, fantiserar, leker.

Men med det sagt så tänker jag ändå att det såklart är nyttigt att hitta aktiviteter som man kan göra själv och stå ut med, utan att hamna i menlösheten. Man kan inte alltid vara med andra såklart.

 

[Lingon]

För vissa. Man är olika. Jag har inte något "inre liv". Ingen lust att vara själv, göra något själv. Aldrig haft. Jag vill både ta promenad, äta, se serie, ligga i soffan eller jobba tillsammans med andra. Ju mer ensam jag är, desto mer passiv blir jag. Desto mindre saker tar jag mig för. Men är jag med andra är jag bubblande, en idéspruta, har mängder med energi. Jag hittar direkt glöd och kreativitet i sällskap av andra. Min man är raka motsatsen! Klart att barn också är olika i dessa avseenden.

Vår dotter (ensambarn) "strövar omkring" när hon har tråkigt. Såklart ofta gnälligt också. Typ ligger upp och ner i soffan och sparkar till saker på soffbordet samtidigt, ligger på rygg på golvet och typ snurrar runt i en cirkel och puttar samtidigt på ngn byrå med fötterna så krukorna på den flyttas vid varje putt och kanske till slut ramlar ner, går och rotar mat i skåpen, är på katten, river ur trådar ur kuddar, river av skinnflikar från läppar/fötter/naglar, plockar blad från någon växt, äter matrester från golvet...

Tristess har aldrig någonsin främjat kreativitet hos vår dotter, bara främjat massa dumma menlösa beteenden. Upplever inte alls hennes beteenden provokativa, utan just bara sprungna av tristess och tomhet. Hon blir mer passiv (i form av konstruktiva aktiviteter) ju mer ensam och uttråkad hon är - precis som jag blir. Och ja, vi har provat att vänta ut det LÄNGE, under veckor. I hopp om att teorier likt din ska stämma för henne. Det är inte förrän jag börjat reflektera över hur jag funkar i detta avseende, som jag plötsligt kan förstå varför hon inte kan komma till lekens värld själv...

Hon är precis som mig (i allt, inte bara i detta). Det som främjar kreativitet och fantasi hos vår dotter är att ha en motpart - herregud då finns det inget stopp. Då är fantasin och kreativiteten oändlig. Hon bubblar, skapar, drömmer, fantiserar, leker.

Men med det sagt så tänker jag ändå att det såklart är nyttigt att hitta aktiviteter som man kan göra själv och stå ut med, utan att hamna i menlösheten. Man kan inte alltid vara med andra såklart.

Låter väldigt ohälsosamt att vara så beroende av andra.

 

[cherie]

Låter väldigt ohälsosamt att vara så beroende av andra.

Ja, det kan man såklart få tycka. Jag försöker att inte döma mitt eget (eller min dotters) sätt att fungera och vara, utan tänker att det sannolikt är kopplat till bland annat personligshetsdrag (som t.ex. hög grad av extroversion). Både jag och min dotter ska ju såklart fungera i livet så vi får ju precis som alla andra (oavsett sätt att fungera och egna behov) försöka hitta strategier, vanor och sätt att leva så vi trivs, mår bra och kan leva i harmoni med vår omgivning. T.ex. väljer jag att jobba så jag träffar många människor på mitt jobb varje dag, medan min partner har valt att köra eget så han kan få jobba ensam hemma varje dag. Han håller gärna sina vänner på distans i andra städer, jag har valt att bosätta mig med nära avstånd till mitt umgänge. Osv.

Jag ville bara försöka bredda perspektivet till varför en del barn kanske kan ha svårare än andra att hitta eller trivas i ensamlek. Det behöver inte vara direkt avhängigt vad föräldrar gör eller inte (men detta påverkar såklart också - biologi och miljö interagerar väl rimligtvis i det mesta i olika hög utsträckning). Men jag är ganska övertygad om att vi föds med olika förutsättningar, som vi behöver förhålla oss till och tänka utifrån...

 

[BusBarro]

Absolut inte svar på din fråga men får de vara med i vardagen med städning, handling, tvättning, matlagning osv? Jag märker på min treåring att hon gärna leker/imiterar det vi gör i vardagen och nu senast ikväll fick jag en glassdricka (en liten dekorationskruka med legobitar) och mycket kurragömma för det leker de alltid på barnens parkour träning. Men speciellt långa lekar är det inte , snarare lite här och där

3-åringen är med mig heeeela tiden. På toa, i köket, på gymmet you name it. Han är med och älskar det. Önskar bara han kunde leka i 10 min med sina 16490754388 fordon han har i sitt rum så jag kan få andas. skämt åsido det är mysigt mestadels...
Den stora han vill att vi ska spela spel, kort, pussla, bygga lego tillsammans. Går vi där ifrån eller säger att vi inte kan just nu gnälls det konstant och då kommer även tjatet om tv.
På förekommen anledning körde vi en helt skärmfri dag idag och det va en del gnäll och gråt från honom men vi höll det.

 

[julgrisen]

Jag har tvillingar och är ganska bortskämd med att de leker bra med varandra, men i perioder ligger de också på golvet och säger ”vad ska jag gööööööra” eller börjar bråka med varandra så fort jag lämnar rummet. Jag har nog, tvärtom mot många svar här, insett att det blir svårare för dem om jag är med och startar upp en lek, då vill de att jag ska fortsätta vara med och verkar liksom se mig som nån slags huvudperson i leken, så för mig funkar det bäst att säga ”jag kan kommer och vara med om en liten stund, jag ska bara koka potatis/duka/plocka ur maskinen” typ, då kanske de gnäller en stund men ofta kommer sen en av dem på en lek och sen glömmer de bort att jag skulle vara med .