Hur blir man av med lock för öronen?

[mackan]

Nej jag frågade nog inte. Jag minns inte, det är så längesedan men hennes reaktion minns jag.

Till båda. Jag går inte till läkaren längre med öroninflammation. Det tar mer än vad det ger. Vid minsta symptom lindar jag in en pyttebit lök i bomull eller allra helst fetvadd och har i örat/öronen. Jag byter lökbit morgon och kväll eller oftare om smärtan ökar. Löken hjälper tills den torkat. Det tar öroninflammation lika bra i 99 fall av 100 och det dämpar smärtan omgående och jag slipper tjafsa med läkare, slipper tjafsa om tider och jag slipper slösa energi jag inte har på att i onödan åka till vårdcentralen. Det är dock viktigt att själva löken är väl inlindad så att den inte kommer i kontakt med örat utan att det enbart är bomullen/fetvadden som ligger mot örat. Ligger löken mot huden kan det bli frätskador.

Det stämmer ju att numera vid öroninflammation så är direktiven att det läker normalt ut självt och antibiotika skrivs inte ut på rutin vilket ju var läget tidigare.

Men ja ! Det gör så sjukt ont och är fruktansvärt när man har det! Ffa för små barn när man inte förstår smärtan .

Min mormor körde samma som du lärt dig när barnen hade öroninflammation - lök är väldigt smärtstillande . Även att lägga huvudet nära varm ugn mildrade ...Det är intressant att se hur de äldre metoderna bär vikt - även metoder som funkade för över hundra år sedan nu .

 

[Pilot]

När jag fick öroninflammation för två år sedan, så gick jag till läkaren och fick antibiotika. Det visade sig att alla över tolv (lite osäker på åldern) men definitivt vuxna ska uppsöka läkare. Sedan om man är där stup i ett och tycker sig veta bättre själv säger jag inget om..

 

[mackan]

När jag fick öroninflammation för två år sedan, så gick jag till läkaren och fick antibiotika. Det visade sig att alla över tolv (lite osäker på åldern) men definitivt vuxna ska uppsöka läkare. Sedan om man är där stup i ett och tycker sig veta bättre själv säger jag inget om..

Fast där har du tolkat fel om du menar att läkarbesök pga öroninflammation per automatik betyder antibiotika som lösning.

 

[Pilot]

Fast där har du tolkat fel om du menar att läkarbesök pga öroninflammation per automatik betyder antibiotika som lösning.

Nej, men bättre än att rekommendera folk att stoppa lök i öronen.

 

[Wysiwyg]

Fast där har du tolkat fel om du menar att läkarbesök pga öroninflammation per automatik betyder antibiotika som lösning.

Är man vuxen och har öroninflammation ska man ha antibiotika.

 

[TinyWiny]

Gör samma. För snål för att köpa specialsaltet. Däremot har jag tagit det jag haft hemma och bitit ihop Ska kanske köpa lite jodfritt för välbefinnandets skull

Gör det! Det kostar inte många kronor och skillnaden är stor.

 

[TinyWiny]

Det stämmer ju att numera vid öroninflammation så är direktiven att det läker normalt ut självt och antibiotika skrivs inte ut på rutin vilket ju var läget tidigare.

Men ja ! Det gör så sjukt ont och är fruktansvärt när man har det! Ffa för små barn när man inte förstår smärtan .

Min mormor körde samma som du lärt dig när barnen hade öroninflammation - lök är väldigt smärtstillande . Även att lägga huvudet nära varm ugn mildrade ...Det är intressant att se hur de äldre metoderna bär vikt - även metoder som funkade för över hundra år sedan nu .

Vid enstaka öroninflammationer ja men öronbarn och vuxna ska i normalfallet ha antibiotika.

 

[TinyWiny]

Nej, men bättre än att rekommendera folk att stoppa lök i öronen.

Jamen såklart. Bättre att söka vård och därmed kosta en massa pengar och inte få någon hjälp och ha ont så man håller på att bli tokig istället för att ta till gamla huskurer som hjälper omgående.

 

[TinyWiny]

När jag fick öroninflammation för två år sedan, så gick jag till läkaren och fick antibiotika. Det visade sig att alla över tolv (lite osäker på åldern) men definitivt vuxna ska uppsöka läkare. Sedan om man är där stup i ett och tycker sig veta bättre själv säger jag inget om..

Vet vet man ju när trumhinnan spricker och varet rinner ut om inte annat. Kontentan blir att ännu några db av hörseln försvinner när trumhinnan spricker än en gång och det har jag inte råd med. Jag vet inte hur många öroninflammationer du har haft men jag och många med mig har haft tillräckligt många för att veta när det är öroninflammation. Jag väljer att ta ansvar för mig själv och gör det jag vet fungerar. Att lita på vården i sådana här ärenden går tyvärr inte när man har så ärriga trumhinnor som jag har och tyvärr är möjligheten att få komma till öronläkare direkt som öronbarn, vuxen som barn, borta helt sedan några år här.

 

[mackan]

Nej, men bättre än att rekommendera folk att stoppa lök i öronen.

Det beror på vad du menar utifrån den tidigare diskussionen. Det kvarstår fortfarande att öroninflammation numera inte per automatik blir en kur av antibiotika.

Jag är ingen idog förespråkare av naturmedel för övrigt som allmän Remedi men det skadar liksom ingen med lök i varesig öron eller på ett värkande knä etc etc.

 

[mackan]

Vid enstaka öroninflammationer ja men öronbarn och vuxna ska i normalfallet ha antibiotika.

Nja. Isåfall skulle du ju själv få antibiotika varje gång du som redovisar att du som vuxen har /får upprepade inflammationer? Eller menar du att sjukvården är så bristfällig att du inte får rätt bedömning där ? Du skriver som jag tolkar det att du inte öht anlitar sjukvården ?

 

[TinyWiny]

Nja. Isåfall skulle du ju själv få antibiotika varje gång du som redovisar att du som vuxen har /får upprepade inflammationer? Eller menar du att sjukvården är så bristfällig att du inte får rätt bedömning där ? Du skriver som jag tolkar det att du inte öht anlitar sjukvården ?

Som vuxen och som öronbarn ska man enligt riktlinjerna som finns få antibiotika i normalfallet vid öroninflammation. Som vuxen kvittar det om det är första eller hundrade, antibiotika är praxis och så var det för mig också tidigare när jag kunde ringa önh och få en akuttid men som jag skrev tidigare kan inte läkarna på vårdcentralen se något på en helt förkalkad trumhinna och de kan då såklart inte skriva ut antibiotika ändå. Det vore ju att gå emot rekommendationerna.
Så nej för öroninflammationer söker jag inte vård längre. Inte sedan det var slut med att vi som tidigare enbart gick på önh med våra öron kunde få akuttider där. Eller, jag gick ett antal gånger innan jag fick klart för mig att en vanlig allmänläkare inte har varken instrument eller kunskap till att se öroninflammationer på någon som liksom jag har helt förkalkade trumhinnor. Det är absolut inte så att jag beskyller vårdcentralens läkare för att vara dåliga eller bristfälliga, inte på något sätt, ingen kan kunna allt och framförallt inte när inte rätt undersökningsinstrument finns att tillgå. Öronläkaren jag hade beklagade verkligen det hela vid ett återbesök hos honom och menade att det är illa att vi som har så mycket problem med våra öron inte kan få akuttider hos dem längre. Det blir ju än sämre hörsel av det.

 

[Enya]

När jag fick öroninflammation för två år sedan, så gick jag till läkaren och fick antibiotika. Det visade sig att alla över tolv (lite osäker på åldern) men definitivt vuxna ska uppsöka läkare. Sedan om man är där stup i ett och tycker sig veta bättre själv säger jag inget om..

Självklar vet man bättre själv när man är ett öronbarn och har det stup i ett. Betydligt bättre än en nyexad läkare som inte kan se för att trumhinnan är skadad, eller en stressad läkare som snabbt kastar en blick och gissar att man inte har eftersom den inte kan se pga skadad trumhinna osv. De tillfällen när läkaren faktiskt tar sig tid att titta ordentligt, när det är en mer erfaren som har sett många olika varianter och vet hur det kan se ut eller till och med är specialist på öronsjukdomar, så är det inga som helst tveksamheter till Kåvepenin. Det är tvärtom givet att jag får det. Vuxna, barn över 12 år och barn under 2 brukar få är vad rekommendationerna är.

De gånger jag inte fått har det uteslutande berott på att läkaren inte har kunnat se pga skadad trumhinna, ibland har jag fått rådet att komma tillbaka om någon dag när det är värre för att se om det syns bättre.... vilket då har inneburit en sprucken trumhinna istället.

Jag har haft en bra öronläkare som tyvärr har gått i pension nu, men som uppgivet skakade på huvudet åt vcläkarnas trista attityd och bristande förmåga att ta sig tid att kolla i ett öra som inte ser ut som normala folks öron så att jag får rätt hjälp. Jag har vid två tillfällen gjort ett besök hos honom bara någon dag efter vcbesök. Första gången hade jag öroninflammation på vänsterörat- det med sämst trumhinna och andra gången hade jag dubbelsidig öroninflammation. Båda gångerna hade jag med tydlighet talat om för läkaren att jag vet hur smärtan känns och jag vet att det inte är förkylningsont medan läkaren på vc som vanligt "inte kunde se", han (som var min öronspecialist) såg det klart och tydligt de här två dagarna efter och hävdade att det borde vcläkaren också ha gjort. Gången jag hade dubbelsidig öroninflamamtion kollade vcläkaren inte i höger öra eftersom jag sa att jag mest hade ont i vänster öra.
Jag fick Kåvepenin av öronspecialisten (vid båda tillfällena), men på kvällen sprack båda trumhinnorna.

Många vuxna som går till vc med öronont har ofta inte öroninflammation även om de tror det när de går dit. Det är ofta förkylningsont eller vaxpropp. Men dit hör ju inte de vuxna som är öronbarn....

 

[Enya]

Nja. Isåfall skulle du ju själv få antibiotika varje gång du som redovisar att du som vuxen har /får upprepade inflammationer? Eller menar du att sjukvården är så bristfällig att du inte får rätt bedömning där ? Du skriver som jag tolkar det att du inte öht anlitar sjukvården ?

För min del så låter det ibland så här:
"Jag kan inte se något på din trumhinna. Jag kan inte se ATT du har det och jag kan inte heller se att du INTE har det."
Därmed fattar läkaren då hellre beslutet att det inte är öroninflammation, istälelt för att dels lyssna på mig och mina erfarenheter som öronbarn och dels läsa i min journal om mina återkommande öroninflammationer och där står även att det redan finns kontakt med öronspecialist pga upprepande öroninflammationer.

Bristfällig sjukvård som har lett till fler skador på mina trumhinnor än vad jag borde ha.

 

[Enya]

Vet vet man ju när trumhinnan spricker och varet rinner ut om inte annat. Kontentan blir att ännu några db av hörseln försvinner när trumhinnan spricker än en gång och det har jag inte råd med. Jag vet inte hur många öroninflammationer du har haft men jag och många med mig har haft tillräckligt många för att veta när det är öroninflammation. Jag väljer att ta ansvar för mig själv och gör det jag vet fungerar. Att lita på vården i sådana här ärenden går tyvärr inte när man har så ärriga trumhinnor som jag har och tyvärr är möjligheten att få komma till öronläkare direkt som öronbarn, vuxen som barn, borta helt sedan några år här.

Ja det är så trist när trumhinnan spricker och varet rinner ut, bara att sätta handen med lite papper mot örat och luta huvudet åt sidan och låta det rinna.

Smärtan vid öroninflammation är så annorlunda än vid förkylning. Vid förkylning har man liksom ont på ett mer konstant sätt, samma, och man mår dåligt av själva förkylningen mer än att man hela tiden känner av öronsmärtan. Vid öroninflammation känner man först av samma smärta och så hoppas man och ber en stund om att "Låt det vara förkylning", men icke, efter en kort tid så blir det mer intensivt, man hoppas ännu att det kan vända, men icke att det gör det. Istället börjar det spänna. Smärtan blir kraftig, svårt att tänka på annat, rör man vid örat gör det ont i det, det spänner i käken och i den delen av ansiktet som är närmst örat, det pulserar, det kan kännas skönt att hålla handen för eller ha en mössa på huvudet och trycka lätt med handen på så att det blir varmt, men det gör ju bara att man sitter och tänker på värken hela tiden utan kan försöka vila. Sittande förstås. Vid förkylningsont är man inte lika beroende av att sitta upp, det spelar inte alltid så stor roll hur man lutar huvudet, men vid öroninflammation kan det gör mer ont när man lutar huvudet och trycket på trumhinnan ökar.
Det är egentligen det lättaste sättet att beskriva skillnaden på. Men har man haft båda vet man, och jag tror att det då är lättare att förstå varför man kan vara så säker på att man har öroninflammation.

 

[TinyWiny]

Ja det är så trist när trumhinnan spricker och varet rinner ut, bara att sätta handen med lite papper mot örat och luta huvudet åt sidan och låta det rinna.

Smärtan vid öroninflammation är så annorlunda än vid förkylning. Vid förkylning har man liksom ont på ett mer konstant sätt, samma, och man mår dåligt av själva förkylningen mer än att man hela tiden känner av öronsmärtan. Vid öroninflammation känner man först av samma smärta och så hoppas man och ber en stund om att "Låt det vara förkylning", men icke, efter en kort tid så blir det mer intensivt, man hoppas ännu att det kan vända, men icke att det gör det. Istället börjar det spänna. Smärtan blir kraftig, svårt att tänka på annat, rör man vid örat gör det ont i det, det spänner i käken och i den delen av ansiktet som är närmst örat, det pulserar, det kan kännas skönt att hålla handen för eller ha en mössa på huvudet och trycka lätt med handen på så att det blir varmt, men det gör ju bara att man sitter och tänker på värken hela tiden utan kan försöka vila. Sittande förstås. Vid förkylningsont är man inte lika beroende av att sitta upp, det spelar inte alltid så stor roll hur man lutar huvudet, men vid öroninflammation kan det gör mer ont när man lutar huvudet och trycket på trumhinnan ökar.
Det är egentligen det lättaste sättet att beskriva skillnaden på. Men har man haft båda vet man, och jag tror att det då är lättare att förstå varför man kan vara så säker på att man har öroninflammation.

Precis.

När jag får öroninflammation känns det ofta som om hela sidan av huvudet, kinden, örat, käken, blir förlamad. Det gör förlamande ont och känns som om något glöder inuti. En extern öroninflammation känns inte alls så eller ens på samma ställen och inte heller en vaxpropp. Men det är ju tyvärr ofta så att vet man själv vad felet är så blir man bemött med misstro. Det är inte bara med öronen jag har stött på det utan vid flera tillfällen. Som när jag åkt in för ännu en cysta på äggstocken och gynekologen menar att det kan jag inte känna eller veta och att det nog inte alls är något sådant innan hen ens har undersökt eller tittat i journalen. Det blev kutym att dra ner byxorna, upp med tröjan och peka på högersidan på den handbolls stora bulan där och fråga vad det isåfall var. Jag visste ju liksom, jag åt inget innan och jag hade packat väskan för jag visste ju att jag som vanligt skulle behöva opereras, samma dag eller dagen efter. Har man haft något ofta så vet man ju i normalfallet vad som felas men det verkar som om vissa läkare inte vill tro att människor känner sin kropp utan nästintill blir kränkta när man själv vet vad felet är.

 

[Enya]

Precis.

När jag får öroninflammation känns det ofta som om hela sidan av huvudet, kinden, örat, käken, blir förlamad. Det gör förlamande ont och känns som om något glöder inuti. En extern öroninflammation känns inte alls så eller ens på samma ställen och inte heller en vaxpropp. Men det är ju tyvärr ofta så att vet man själv vad felet är så blir man bemött med misstro. Det är inte bara med öronen jag har stött på det utan vid flera tillfällen. Som när jag åkt in för ännu en cysta på äggstocken och gynekologen menar att det kan jag inte känna eller veta och att det nog inte alls är något sådant innan hen ens har undersökt eller tittat i journalen. Det blev kutym att dra ner byxorna, upp med tröjan och peka på högersidan på den handbolls stora bulan där och fråga vad det isåfall var. Jag visste ju liksom, jag åt inget innan och jag hade packat väskan för jag visste ju att jag som vanligt skulle behöva opereras, samma dag eller dagen efter. Har man haft något ofta så vet man ju i normalfallet vad som felas men det verkar som om vissa läkare inte vill tro att människor känner sin kropp utan nästintill blir kränkta när man själv vet vad felet är.

Känner absolut igen det! Som du säger gäller det inte bara öronen utan annat också som man känner sin kropp med. Ett exempel är ju neurologen och övriga läkare som tjatat om läkemedelsutlöst huvudvärk. och att jag har ett beroende av värktabletter så det är därför jag får huvudvärk. När jag frågade sagda neurolog hur det kan komma sig att mitt beroende är så pass mycket lägre när jag inte är på jobbet eller när jag inte är ute på stan elelr träffar massor med folk, borde ett beroende inte finnas oberoende var man befinner sig och skapa den här värken i alla fall? Jag fick så klart inget svar. Men jo, i lugna miljöer utan så mycket syn- och hörselintryck så har jag väldigt lite huvudvärk. Mycket mycket märkligt......
Samma neurolog tyckte det var märkligt att jag inte kunde beskriva min "konstiga känsla" som jag ibland får föra ett EP anfall närmare än en konstig känsla, som gör att jag känner instinktivt att något är fel, är jag hemma söker jag mig till sängen, tror det är tryggheten där. Är jag borta så känner jag hur fel det känns, fel, konstigt, skrämmande, men inte som i rädsla eller ångest ändå. Hon frågade om känslan var fysisk eller psykisk och upprepade det flera gånger och jag kunde inte svara på det, någon slags kombination, tror jag? Någon känsla som liksom känns i kroppen men inte så fysisk som illamående, inte heller så psykisk som rädsla. Konstigt tyckte hon. Skrämmande bemötande tycker jag. De har pluggat i många år, utbildat sig väl och kan säkert sitt riktigt bra. Men det är skillnad på en faktabok och en människokropp. De ska liksom kombineras för att resultatet blir bäst.

När jag var 16 och själv ringde vc sa läkaren att han minsann var den som utbildat sig till läkare så vi fick allt se om jag verkligen hade öroninflammation. Tid fick jag dock och besöket tog inte ens fem minuter. Det var öroninflammation och Kåvepenin skrevs ut. Tja, han var ju den som var utbildad ja, men jag var ju redan då den som kände mina öron bäst.

 

[TinyWiny]

Känner absolut igen det! Som du säger gäller det inte bara öronen utan annat också som man känner sin kropp med. Ett exempel är ju neurologen och övriga läkare som tjatat om läkemedelsutlöst huvudvärk. och att jag har ett beroende av värktabletter så det är därför jag får huvudvärk. När jag frågade sagda neurolog hur det kan komma sig att mitt beroende är så pass mycket lägre när jag inte är på jobbet eller när jag inte är ute på stan elelr träffar massor med folk, borde ett beroende inte finnas oberoende var man befinner sig och skapa den här värken i alla fall? Jag fick så klart inget svar. Men jo, i lugna miljöer utan så mycket syn- och hörselintryck så har jag väldigt lite huvudvärk. Mycket mycket märkligt......
Samma neurolog tyckte det var märkligt att jag inte kunde beskriva min "konstiga känsla" som jag ibland får föra ett EP anfall närmare än en konstig känsla, som gör att jag känner instinktivt att något är fel, är jag hemma söker jag mig till sängen, tror det är tryggheten där. Är jag borta så känner jag hur fel det känns, fel, konstigt, skrämmande, men inte som i rädsla eller ångest ändå. Hon frågade om känslan var fysisk eller psykisk och upprepade det flera gånger och jag kunde inte svara på det, någon slags kombination, tror jag? Någon känsla som liksom känns i kroppen men inte så fysisk som illamående, inte heller så psykisk som rädsla. Konstigt tyckte hon. Skrämmande bemötande tycker jag. De har pluggat i många år, utbildat sig väl och kan säkert sitt riktigt bra. Men det är skillnad på en faktabok och en människokropp. De ska liksom kombineras för att resultatet blir bäst.

När jag var 16 och själv ringde vc sa läkaren att han minsann var den som utbildat sig till läkare så vi fick allt se om jag verkligen hade öroninflammation. Tid fick jag dock och besöket tog inte ens fem minuter. Det var öroninflammation och Kåvepenin skrevs ut. Tja, han var ju den som var utbildad ja, men jag var ju redan då den som kände mina öron bäst.

Det här är ju den största skillnaden på veterinärer och läkare. Visst finns det de läkare som lyssnar och de veterinärer som inte lyssnar men generellt lyssnar veterinären på djurägaren just för att hen känner sitt djur bäst. Varför gör inte läkare det också? Varför utgår inte läkare ifrån att patienten känner sin kropp bäst? Eller är det jag som har haft turen att träffa bra lyssnare till veterinärer överlag och oturen att träffa dåliga lyssnare till läkare överlag? Jag blir alltid förvånad och glatt överraskad när jag träffar någon läkare som verkar lyssna men blir irriterad om jag träffar en veterinär som inte lyssnar. När det är tvärtom ser jag det som helt normalt.
Nu när man själv kan läsa sin journal enkelt slås jag ofta av hur fel det blir. Det har jag vetat tidigare med (min smärtläkare var helt otrolig med det där, ibland hade jag ett barn, ibland fyra, ibland hade jag tre bonusbarn och ibland inga och jag undrade ofta varför han ens brydde sig om att skriva om det överhuvudtaget, bara som exempel) men nu är det än tydligare hur mycket fel det blir, hur mycket läkaren felaktigt tolkar istället för att lyssna och hur mycket som tas förgivet istället för att lyssna på patienten. Jag fick för ett tag sedan frågan om jag hade svårt att gå i trappor pga problemen med andningen. Jag svarade att det har jag inte tänkt på så det tror jag inte för hade det varit ett problem så hade jag varit medveten om det. I journalen står det att jag aldrig går i trappor för att jag bor i ett enplanshus... Då pratade jag ändå om trappan inomhus här hemma.

 

[Enya]

Det här är ju den största skillnaden på veterinärer och läkare. Visst finns det de läkare som lyssnar och de veterinärer som inte lyssnar men generellt lyssnar veterinären på djurägaren just för att hen känner sitt djur bäst. Varför gör inte läkare det också? Varför utgår inte läkare ifrån att patienten känner sin kropp bäst? Eller är det jag som har haft turen att träffa bra lyssnare till veterinärer överlag och oturen att träffa dåliga lyssnare till läkare överlag? Jag blir alltid förvånad och glatt överraskad när jag träffar någon läkare som verkar lyssna men blir irriterad om jag träffar en veterinär som inte lyssnar. När det är tvärtom ser jag det som helt normalt.
Nu när man själv kan läsa sin journal enkelt slås jag ofta av hur fel det blir. Det har jag vetat tidigare med (min smärtläkare var helt otrolig med det där, ibland hade jag ett barn, ibland fyra, ibland hade jag tre bonusbarn och ibland inga och jag undrade ofta varför han ens brydde sig om att skriva om det överhuvudtaget, bara som exempel) men nu är det än tydligare hur mycket fel det blir, hur mycket läkaren felaktigt tolkar istället för att lyssna och hur mycket som tas förgivet istället för att lyssna på patienten. Jag fick för ett tag sedan frågan om jag hade svårt att gå i trappor pga problemen med andningen. Jag svarade att det har jag inte tänkt på så det tror jag inte för hade det varit ett problem så hade jag varit medveten om det. I journalen står det att jag aldrig går i trappor för att jag bor i ett enplanshus... Då pratade jag ändå om trappan inomhus här hemma.

Jag funderar ibland på vad för sorts människor som blir läkare. Jag tror, kanske fördomsfullt? att överlag är det oftare djurälskare som blir veterinärer, medan det ofta är människor som tycker att själva faktan kring kroppen/den del av kroppen den utbildar sig för är intressant och inte människan i sig. Det känns lite så ibland när man gång på gång stöter på läkare som mer påminner om faktaböcker än om vad man förväntar sig av en läkare.
Nu är ju inte alla jag träffar på dåliga som tur är, min neurolog jag har (inte samma!) är en person jag gillar. Bestämd kvinna, vet vad hon pratar om, lyssnar, förklarar och säger vad hon tycker, även om jag ogillar det. Det viktigaste är ju det där att faktiskt lyssna och sedan kunna förklara på ett bra sätt, där man på ett logiskt plan kan förstå även om man känslomässigt inte håller med, men att man ändå följer vad läkaren säger för att man förstår att den vet bäst pga sin utbildning. Jag avskyr de som bara kör över. Det är gräsligt att bli behandlad så i vården, men det är ju inte ovanligt.

Jag har också olika många barn beroende på vem man frågar och när tydligen. Värst är dock mediciner! Jag har berättat för en läkare när jag började med medicinerna och när jag bytte mediciner och till vad. Remiss skrevs och skickades till annan och tadaa, medicinerna var visserligen samma men hur länge jag tagit dem var HELT olika! Med tanke på hur viktiga medicinerna är i just det här sammanhanget är det skrattretande likt viskningsleken det här! Och ja, jag skrattade faktiskt först rakt ut och tänkte på viskningsleken!

 

[TinyWiny]

Jag funderar ibland på vad för sorts människor som blir läkare. Jag tror, kanske fördomsfullt? att överlag är det oftare djurälskare som blir veterinärer, medan det ofta är människor som tycker att själva faktan kring kroppen/den del av kroppen den utbildar sig för är intressant och inte människan i sig. Det känns lite så ibland när man gång på gång stöter på läkare som mer påminner om faktaböcker än om vad man förväntar sig av en läkare.
Nu är ju inte alla jag träffar på dåliga som tur är, min neurolog jag har (inte samma!) är en person jag gillar. Bestämd kvinna, vet vad hon pratar om, lyssnar, förklarar och säger vad hon tycker, även om jag ogillar det. Det viktigaste är ju det där att faktiskt lyssna och sedan kunna förklara på ett bra sätt, där man på ett logiskt plan kan förstå även om man känslomässigt inte håller med, men att man ändå följer vad läkaren säger för att man förstår att den vet bäst pga sin utbildning. Jag avskyr de som bara kör över. Det är gräsligt att bli behandlad så i vården, men det är ju inte ovanligt.

Jag har också olika många barn beroende på vem man frågar och när tydligen. Värst är dock mediciner! Jag har berättat för en läkare när jag började med medicinerna och när jag bytte mediciner och till vad. Remiss skrevs och skickades till annan och tadaa, medicinerna var visserligen samma men hur länge jag tagit dem var HELT olika! Med tanke på hur viktiga medicinerna är i just det här sammanhanget är det skrattretande likt viskningsleken det här! Och ja, jag skrattade faktiskt först rakt ut och tänkte på viskningsleken!

Kanske är det så? Jag vill dock inte tro det utan vill tro att majoriteten faktiskt vill hjälpa men att diverse hamnar ivägen på vägen. En förutsättning för lyckad behandling är ju trots allt att patienten är med i vad som händer, förstår vad man önskar få ut av behandlingen/medicineringen och varför. Hur åkomman ska behandlas och vilka resultat man kan förvänta sig. Är patienten inte med på tåget blir det ju inte önskat resultat heller om hen inte gör det/tar de mediciner som har ordinerats.