Hur bearbeta barnlängtan...

Twihard

Trådstartare
Jag mår såå dåligt. :( Jag har under mitt liv aldrig varit intresserad av barn, varken umgås eller hålla i dem. Bortsett från familjens barn.

Men nu senare åren har det förändrats. Jag har börjat jobba på dagis, och det fick mig att ändra inställning till barn. Jag längtar och trånar efter en egen bebis typ varannan månad vid ägglossning. Jag kan sitta och gråta och dämpa längtan med videos om barnvagnar och BB-väskor tex. Mina vänner omkring mig har barn, vilket ökar min längtan. Däremot har jag samma ointresse till barn allmänt. Mina barn på jobbet och i min närhet älskar jag. Men jag har liksom inte det stora barnintresset om ni fattar.

Men det finns ett krux. :(

Jag tillhör den "fula och oattraktiva" kategorin. Jag har aldrig haft kille, ingen kille har ens kollat på mig. Jag har noll erfarenhet av kärlek och jag har liksom redan gett upp hoppet om den. Orörd och oälskad. Jag är för ful och jag har accepterat detta. Därför smärtar min längtan ännu mer. Jag kan bara få barn om jag typ insiminerar mig. Inget jag har något emot iof.

Har ni tips på sätt att dämpa eller bearbeta längtan? För lämgtan efter barn och familjeliv är outhärdlig just nu.
 
Vet inte hur gammal du är eller hur viktigt tvåsamhet är för dig. Men om du väldigt gärna vill ha barn så tycker jag verkligen att du ska undersöka möjligheten till insemination med donerad spermier.

Vill du leva i tvåsamhet och gå barn den vägen så tror jag säkert att det finns någon där ute för dig också :) Har dock inga konkreta tips, jag är hopplöst dålig på att hitta partners.
 
Jag vet inte heller hur gammal du är, men man kan säga att jag var sent debuterande med pojkvän, förhållande, sambo och hela den grejen. Jag träffade honom när jag var 27 år, innan dess hade jag aldrig haft nån pojkvän, och inte ens dejtat eller träffat någon överhuvudtaget.
Men sen gick det fort, nu snart 2 år senare är vi både sambos och väntar barn.
Alltså kan man konstatera att det finns hopp även för den som är något äldre :angel:

Sen behöver man ju inte vara två för att skaffa barn, det kan man ju göra på egen hand :)
 
Har läst atriklar där det står att de som är ''fulare'' lever lyckligare i tvåsamhet än de som har modell sambos etc. Det är mindre avundsjuka och misstro då.
Går nog lätt att hitta på google för den som är intresserad:)

Hitta en kärleksfull partner kan alla :)
 
Vet inte hur gammal du är eller hur viktigt tvåsamhet är för dig. Men om du väldigt gärna vill ha barn så tycker jag verkligen att du ska undersöka möjligheten till insemination med donerad spermier.

Vill du leva i tvåsamhet och gå barn den vägen så tror jag säkert att det finns någon där ute för dig också :) Har dock inga konkreta tips, jag är hopplöst dålig på att hitta partners.

Jag är 26 blir 27 i oktober. Tvåsamhet önskas men klarar mig utan.

Jag och min bästis har sagt att vi ska bo ihop då hln känner som jag. Sagt det i tio år. Så familj får barnet isf fast på annat vis. Ska kolla upp semindonation :) eller vaddet heter
 
Har läst atriklar där det står att de som är ''fulare'' lever lyckligare i tvåsamhet än de som har modell sambos etc. Det är mindre avundsjuka och misstro då.
Går nog lätt att hitta på google för den som är intresserad:)

Hitta en kärleksfull partner kan alla :)

Inte jag. Jag har försökt och kan inte finna någon som gillar mig
 
Var 27 när jag träffade sambon. Första dejten, första sexet, första allt. Det är 7 år sen vi träffades nu.
Tillhör också kategorin ful och oattraktiv. I alla fall i alla andras ögon utom min sambos. Vi träffades via nätdejting. Det var helt rätt redan när vi träffades första gången.
Innan honom var det inte nån som flörtade på dansgolvet, som för mina kompisar (de få gånger jag var ute). Ingen kille stötte på mig under skolgången.

Barn kan du ju skaffa på egen hand, det är väl tom gratis i Sverige numera. @Singoalla är väl på g att göra det så småningom har jag för mig.
Jag tycker inte om barn i allmänhet, men känner lite "mina barn och andras ungar".

Bara för att man är två innebär det inte att man får barn heller. Vi har kämpat 3 år och behövt ivf för att lyckas. Och vi är inte framme helt än.

Jag hoppas det finns nån för dig därute, eller att du får barn på egen hand om du vill :).
 
Inte jag. Jag har försökt och kan inte finna någon som gillar mig
Kärlek brukar komma till den som inte letar efter det. Kan ha att göra med att du accepterar dig själv och tycker om ditt eget sällskap och får en helt annan utstrålning av självsäkerhet. Och det är ju mer attraktivt än någon som utstrålar osäkerhet och ''desperation''.
 
@Twihard du är ju väldigt ung än men det finns ju inget som säger att man kan träffa en partner även efter man skaffat barn liksom. Bara för att normen är partner sen barn måste det ju inte vara i den ordningen (särskilt om man känner sig osäker på om man kommer träffa någon).

Och familj får barnet även om du bor själv med den :)
 
Kärlek brukar komma till den som inte letar efter det. Kan ha att göra med att du accepterar dig själv och tycker om ditt eget sällskap och får en helt annan utstrålning av självsäkerhet. Och det är ju mer attraktivt än någon som utstrålar osäkerhet och ''desperation''.
Fast att bara sitta och vänta fungerar inte heller. Jag tror man måste leta till viss del. Om det sen är nätdejting, på hundklubben eller fotokursen är nog inte lika viktigt. Men att bara vänta och tro att rätt man/kvinna ska dyka upp en dag tror jag inte på.

När jag började med nätdejting var det just med avsikten att finna kärlek. Vet att det inte fungerar för alla, men det fungerar för en hel del.
 
26? Du är ju purung. För det första tror jag inte alls att det är kört för dig med kärlek. Joina oss i dejtingtråden, där är det många osäkra som får stöttning och pepp att komma ut och dejta. Jag tycker att det är en riktig feel good - tråd (när den inte kapas av diverse tjatiga diskussioner..)

Och ja, precis som @hemlig skriver så är jag på gång att skaffa barn ensam. Jag har precis gått igenom fertilitetsundersökningen och nu fått remiss till landstinget. Det är en lång process och barn är inte aktuellt förrän om ca 1,5 - 2 år. Men det gör mig lugn och trygg att veta att jag är på väg dit. Att jag kommer få barn. Då har jag mindre bråttom och kan njuta av nuet under tiden. Jag dejtar också, och jag vet inte om jag kommer vilja ha ett förhållande eller inte. Det kanske blir så också. Men hur som helst.. alla vägar leder till rom just nu. Fantastiskt.
 
Fast att bara sitta och vänta fungerar inte heller. Jag tror man måste leta till viss del. Om det sen är nätdejting, på hundklubben eller fotokursen är nog inte lika viktigt. Men att bara vänta och tro att rätt man/kvinna ska dyka upp en dag tror jag inte på.

När jag började med nätdejting var det just med avsikten att finna kärlek. Vet att det inte fungerar för alla, men det fungerar för en hel del.
Precis det håller jag med om. Men jag tycker inte man ska leta, inte gå till hundklubben för att det kan finnas intresanta kandidater utan gå dit, kör ditt race prata med folk.
Jag tycker det är stor skillnad på de två, och den skillnaden märks väl:)
 
Jag ska skaffa barn på egen hand nu i vår, gör det privat så ingen direkt väntetid för mig.

Jag har aldrig känt mig fin men har haft många relationer, lätt att få ragg om jag så önskar. Men ingen bra "pappa" har dykt upp.
Blir lite sorgsen när någon beskriver sig som oattraktiv, har aldrig mött en människa som är oattraktiv i allas ögon. Men att det är svårare för vissa att få kontakt på ett mer sexuellt/romantiskt plan har jag sett på nära håll. Har flera vänner, både manliga och kvinnliga som inte träffat någon förrän närmre 30 års åldern. Vackra, roliga, söta, smarta,empatiska men med svårigheter att få till det där som gnistrar.

Tror lite på att man måste vara noga med att se på ens längtan efter barn och partner som helt olika behov.
Jag vill inte ha en partner nu, jag vill ha barn. Så det hade varit hemskt att leta efter en potentiell pappa liksom.
Det är mina tankar i alla fall, men så är jag ett gäng år äldre och vet att det är dags om det ska bli av.
 
Var 27 när jag träffade sambon. Första dejten, första sexet, första allt. Det är 7 år sen vi träffades nu.
Tillhör också kategorin ful och oattraktiv. I alla fall i alla andras ögon utom min sambos. Vi träffades via nätdejting. Det var helt rätt redan när vi träffades första gången.
Innan honom var det inte nån som flörtade på dansgolvet, som för mina kompisar (de få gånger jag var ute). Ingen kille stötte på mig under skolgången.

Barn kan du ju skaffa på egen hand, det är väl tom gratis i Sverige numera. @Singoalla är väl på g att göra det så småningom har jag för mig.
Jag tycker inte om barn i allmänhet, men känner lite "mina barn och andras ungar".

Bara för att man är två innebär det inte att man får barn heller. Vi har kämpat 3 år och behövt ivf för att lyckas. Och vi är inte framme helt än.

Jag hoppas det finns nån för dig därute, eller att du får barn på egen hand om du vill :).

Tack <3 du har rätt och jag är som du gällande synen på mina barn och andras.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp