Twihard
Trådstartare
Jag mår såå dåligt. Jag har under mitt liv aldrig varit intresserad av barn, varken umgås eller hålla i dem. Bortsett från familjens barn.
Men nu senare åren har det förändrats. Jag har börjat jobba på dagis, och det fick mig att ändra inställning till barn. Jag längtar och trånar efter en egen bebis typ varannan månad vid ägglossning. Jag kan sitta och gråta och dämpa längtan med videos om barnvagnar och BB-väskor tex. Mina vänner omkring mig har barn, vilket ökar min längtan. Däremot har jag samma ointresse till barn allmänt. Mina barn på jobbet och i min närhet älskar jag. Men jag har liksom inte det stora barnintresset om ni fattar.
Men det finns ett krux.
Jag tillhör den "fula och oattraktiva" kategorin. Jag har aldrig haft kille, ingen kille har ens kollat på mig. Jag har noll erfarenhet av kärlek och jag har liksom redan gett upp hoppet om den. Orörd och oälskad. Jag är för ful och jag har accepterat detta. Därför smärtar min längtan ännu mer. Jag kan bara få barn om jag typ insiminerar mig. Inget jag har något emot iof.
Har ni tips på sätt att dämpa eller bearbeta längtan? För lämgtan efter barn och familjeliv är outhärdlig just nu.
Men nu senare åren har det förändrats. Jag har börjat jobba på dagis, och det fick mig att ändra inställning till barn. Jag längtar och trånar efter en egen bebis typ varannan månad vid ägglossning. Jag kan sitta och gråta och dämpa längtan med videos om barnvagnar och BB-väskor tex. Mina vänner omkring mig har barn, vilket ökar min längtan. Däremot har jag samma ointresse till barn allmänt. Mina barn på jobbet och i min närhet älskar jag. Men jag har liksom inte det stora barnintresset om ni fattar.
Men det finns ett krux.
Jag tillhör den "fula och oattraktiva" kategorin. Jag har aldrig haft kille, ingen kille har ens kollat på mig. Jag har noll erfarenhet av kärlek och jag har liksom redan gett upp hoppet om den. Orörd och oälskad. Jag är för ful och jag har accepterat detta. Därför smärtar min längtan ännu mer. Jag kan bara få barn om jag typ insiminerar mig. Inget jag har något emot iof.
Har ni tips på sätt att dämpa eller bearbeta längtan? För lämgtan efter barn och familjeliv är outhärdlig just nu.