Hur avslutar man och går man vidare?

Frågan har väl ställts om och om igen men nu står jag här och ber kloka buke om råd, om någon orkar läsa.

Haft en mindre sund relation med en fd kollega under några år, vi har aldrig ens varit ett par (!) men vi klickade verkligen från första stund, har alltid varit väldigt nära varandra, gått egenom en del tillsammans. För mig har hela relationen varit otroligt intensiv, jag har och har haft känslor för honom men han känner inte så för mig, men är däremot helt galen i mig sexuellt, han kan inte låta bli. Inte ens när han hade flickvän. Han är missbrukare och på ett sätt känns det som om han missbrukar mig. Jag är i princip född medberoende så det passade lite väl bra in i gamla mönster.

Jag har vid flertal tillfällen sagt att vi måste sluta för att det påverkar mig så negativt, att jag inte klarar av det känslomässigt. Han säger förlåt, att det är fel gjort av honom, att han förstår hur det känns för mig men sen händer det igen och jag trillar dit och så fortsätter det så tills jag inte står ut mer, gång på gång. Tills för ett år sen fanns det ändå hopp från min sida, men lyckas då äntligen dra ur ett rakt svar ur honom - att han inte har några känslor för mig.

Vi fortsätter ses även efter att vi slutat jobba tillsammans, och det blir efter ett rätt ordentligt gränsöverskridande från hans sida att allt bara kretsar kring sex, vänskapen och närheten som fanns känns oftast som bortblåst och jag både vill och inte vill. Älskar honom och avskyr hur han beter sig. Vill desperat behålla människan i mitt liv till varje pris och agerar därefter.

Har otroligt mycket ångest och är mest ledsen över alltihop, slutar tillslut ha sex med honom, ses ändå - han hoppas på mer varenda gång och ibland trillar jag dit. Det känns aldrig bra, men släppa honom kan jag för mitt liv inte och jag saknar honom konstant. Jag ömmar som sjutton för den här trasiga människan, och skiter i mig själv. Livet är totalt meningslöst utan kontakten med honom och jag är redan deprimerad och stundtals suicidal sen ett decennium tillbaka. Jag har inte råd med att livet blir ännu mer meningslöst.

Men. Nu är vi vid vägs ände, och jag har slut på lösningar, slut på försök. Efter att han i princip bett mig efter en hel helvetesmånad utan kontakt, på ett väldigt inte okej sätt om att få ligga med mig, att jag är den bästa någonsin och att det inte finns någon annan som mig, att han inte kan släppa tankarna på mig och inte vet hur han ska hantera det, så skriver jag att vi kan nog aldrig vara mer än vänner mer.

Men hela det smset är precis lika veligt som jag varit under tiden vi setts, det är på och av, jag vill men kan inte, klarar inte mer. Mycket kanske och nog. Skrev att jag tycker att han beter sig illa mot mig, han vet hur jag känner, hur jag mår men han kör på ändå. Skrev också hur jag känner.. att jag tycker om honom så mycket och vill ändå vara vänner.

Vi kan inte vara det, han kommer inte ändra sig, jag kommer nog aldrig kunna sluta hoppas på mer och så upprepar sig historien bara. Jag vet det. Men ändå lämnar jag dörren öppen?!

Fanskapet svarar inte ens på det smset heller. Och här sitter jag och undrar hur sjutton jag ska göra för att få slut på karusellen. Jag vill inte gå egenom det här en gång till. Samtidigt vill jag inte säga hej då för gott heller. Jag vill veta att han lever, vad han gör, om han mår dåligt och behöver någon där... Ja, ni hör ju.

Rent logiskt skulle jag bett honom dra åt helvete för längesen, men han har varit som en drog. Ångestdämpande en kort stund, mår skit med, mår ännu sämre utan. Hjärtat bara skriker på mig och mitt undermedvetna lägger fällben. Jag har panik, separationsångest, jag är livrädd, jag tänker på tusen fina minnen som egentligen bara gör ont fast jag försöker att inte göra det. Hjärnan låter mig inte släppa honom. Hanterat dét med att inte kapa helt innan, nu vet jag att jag behöver göra annorlunda men vet inte hur.

Jag fattar vad som händer rent kemiskt i min hjärna. Jag vet att jag har anknytningsproblematik. Jag vet varför jag fastnat på just honom. Jag känner igen mönstret jag följer. Jag har gått i terapi regelbundet i år. Jag vet att jag bara förlänger mitt lidande genom att ha kontakt med honom. Ändå känns alternativet värre.

Bara att jag sitter här och skriver är ett sätt att hålla kvar honom, tänker jag på honom är han ju kvar. Det är tvärtom mot vad jag behöver. Hur övertygar man en hjärna som blivit psykiskt misshandlad sen barnsben att sluta utsätta sig för mer skit? Det är sorgligt nog det enda som känns rätt, "bra", det man känner igen.

Så jag sitter och funderar på att skicka ett till sms, ett hejdå sms. För att få någon typ av avslut själv. Döda det hopp som envist håller sig kvar, fast jag borde veta bättre. Stänga dörren. Vet inte om det är den frisķa eller sjuka delen av hjärnan som talar där dock.

Tror att det kan vara bra. Jag kan inte ens skicka ett sånt, så dörren står på glänt fast det nog redan är slut, han kommer nog aldrig svara igen. Eller så kanske han gör det, om en månad igen, med samma agenda som vanligt...

Banka vett i mig, snälla.

 

[Javan]

Vet du jag förstår att du vill ha han som vän men han är inte din vän. Alls. Så där beter sig inte en vän. Det finns bara en lösning för att komma över honom och det är att sluta träffa honom helt. Det kommer göra ont men tid hjälper. Som det är nu underhåller du dina känslor och det finns ingen plats alls för att träffa ngn som älskar dig.

du är ju själv smärtsamt medveten om att han bara vill ha sex med dig.

Dra av plåstret och blocka honom överallt och ta smärtan det blir bättre lovar!

 

[Javan]

Skicka inget SMS det kommer bara leda till besvikelse du vet vad han vill ha och det är bara sex. Blocka honom och lämna honom bakom dig.

 

[Modest]

Han behandlar dig som skräp. Det finns inget att säga hejdå till. Blocka, ta bort och gå vidare. Det kommer att kännas bättre ganska snart efter det, håll ut!

 

[Saija]

Och så länge som du låter den där dörren stå på glänt, så sätter du effektivt stopp för allt annat som skulle kunna bidra i ditt liv, istället för att parasitera på dig.
Stäng dörren en gång för alla, han beter sig inte som en vän alls, och varför ska du ställa upp för någon som under många år bara beter sig illa mot dig, och inte lyssnar på vad dig? Du är värd så otroligt mycket mer!
Låt dörren vara stängd och låt det finnas möjligheter för dig att träffa nya vänner, eller förälskelse om du skulle vilja det. Men så länge du inte gör det så stänger du också ute dina chanser att bli lyckligare.
Önskar dig en enklare vardag, du förtjänar det!

 

[intesåvackert]

Vet du jag förstår att du vill ha han som vän men han är inte din vän. Alls. Så där beter sig inte en vän. Det finns bara en lösning för att komma över honom och det är att sluta träffa honom helt. Det kommer göra ont men tid hjälper. Som det är nu underhåller du dina känslor och det finns ingen plats alls för att träffa ngn som älskar dig.

du är ju själv smärtsamt medveten om att han bara vill ha sex med dig.

Dra av plåstret och blocka honom överallt och ta smärtan det blir bättre lovar!

Tusen tack för ditt svar! Det betyder jättemycket för mig. En vettig syn på det hela och att slippa vara helt ensam i det på något sätt.

Håller med dig, ingen vän beter sig så som han gör och har gjort. Jag vet på något plan att en fortsättning inte finns. Allt är kört i botten.

Så lång tid av att svälja ilska och förlåta honom för att kunna fortsätta, har gjort det mer naturligt än något annat. Jag borde vara förbannad på honom, men det ligger väldigt långt in. Rädd för att låta det komma fram men det behöver nog få göra det.

Skrämmande att mer på riktigt inse att han faktiskt är som han är, vad det nu än beror på så ändrar det ingenting. Jag ser först och främst en skadad liten pojke som behöver tröst, inte kan hantera känslor och som själv försöker överleva till varje pris. Det är dock inte hela sanningen, det är bara grunden till varför han gör som han gör. Många har samma grund att stå på men beter sig inte som as mot andra människor för det.

Vi har så många liknande problem med oss själva, han säger saker som är precis vad jag känner men helt ohämmat, som ingen annan yttrar, och på något sätt har det nog varit ett skevt sätt att ta hand om mina egna känslor litegrann genom att vara där, trösta eller bekräfta hans. Skönt att ha någon man bryr sig om och man kan säga saker man inte kan till någon annan utan att de tycker man är hemsk som tänker så.

Känner galet nog stor tacksamhetsskuld till honom också, har lärt mig väldigt mycket om mig själv på grund av honom. Men egentligen är de jag som gjort den resan själv, och mina känslor som varit det drivande. Han existerade bara samtidigt, i närheten och har inte lyft ett finger för att på riktigt hjälpa mig utan snarare motsatsen, visst har han varit den enda som varit där att trösta mig många gånger men bara när det passat honom.

Jag har ändå alltid velat hjälpa och stötta honom, inser dock att jag inte kan det, att det är omöjligt. Det är mig själv jag borde finnas där för istället.

Märker hur allt stretar emot ändå, när du skriver att jag ska blocka honom blir jag helt förskräckt. Inte ens tänkt tanken på det, blir som att gå in i en betongvägg.

Jag tror inte han kommer höra av sig mer heller, har sett honom avsluta alla möjliga relationer genom att bara stänga av och fly när det blir tufft eller om han känner att de har gjort fel mot honom. Jag vill veta hur tankarna går för honom över det här, men det kommer jag aldrig få veta i och med att han slutar kommunicera. Jag har inget med det att göra heller, inget jag behöver veta heller, om jag ändå ska gå vidare.

 

[intesåvackert]

Skicka inget SMS det kommer bara leda till besvikelse du vet vad han vill ha och det är bara sex. Blocka honom och lämna honom bakom dig.

Jag tänkte skicka smset imorse, men det är för snällt. För mjukt, sorgligt och varmt. Att skicka ett argt dra åt helvete sms känns onödigt det med, känns mest som att sparka på någon som redan ligger. Det är lättare att inte skicka något sms också, vilket gör att jag misstänker att det är fel val dock. Samtidigt är tanken på att ha något oklart också en del i att hålla kvar, så du har nog rätt. Dörren kan jag stänga utan att fråga eller meddela honom om det.

 

[intesåvackert]

Han behandlar dig som skräp. Det finns inget att säga hejdå till. Blocka, ta bort och gå vidare. Det kommer att kännas bättre ganska snart efter det, håll ut!

Tusen tack, till dig med! Känns bra att få de tankarna bekräftade av någon annan. Behövs verkligen. Jag kan bara hålla med, att ja det gör han, och har gjort länge. För att han kan.

Han är gränslös, och jag har aldrig lärt mig att sätta gränser ordentligt, det bottnar också i barndomen - inget jag fick ha. Känner knappt igen det som en gräns när känslorna ändå försöker tala om för mig att de finns. Svårt att lära sig att ens börja hålla på gränserna när man väl sett dem, om man samtidigt ser till att omge sig med personer som alltid klampar över dem. Samma där, det känns inte bra men det känns bekant, som det borde vara.

Blocka och ta bort, herregud vilket ångestpåslag det ger. Men det är så man gör? Måste göra?

Blir så trött på mig själv att det tar emot så, att första tanken är att skjuta upp det lite, när det ändå låter som en bra idé. Låter rätt.

Det finns ingen framtid där, det är bara minnen och känslor som jag håller fast vid, så varför inte just nu, direkt, så fort som möjligt. Så att det KAN kännas bättre någon gång. Det låter rätt, känns fel - mitt liv i ett nötskal.

 

[intesåvackert]

Och så länge som du låter den där dörren stå på glänt, så sätter du effektivt stopp för allt annat som skulle kunna bidra i ditt liv, istället för att parasitera på dig.
Stäng dörren en gång för alla, han beter sig inte som en vän alls, och varför ska du ställa upp för någon som under många år bara beter sig illa mot dig, och inte lyssnar på vad dig? Du är värd så otroligt mycket mer!
Låt dörren vara stängd och låt det finnas möjligheter för dig att träffa nya vänner, eller förälskelse om du skulle vilja det. Men så länge du inte gör det så stänger du också ute dina chanser att bli lyckligare.
Önskar dig en enklare vardag, du förtjänar det!

Tack så mycket för de orden.

Det är sant, ingen får komma in sålänge jag låter honom ta upp all plats. Ju mindre plats han har fått, ju mer annat dyker faktiskt upp. Även om inget ger samma kick. Att släppa och sluta jämföra alla med allt det som jag tycker så mycket om hos honom kan inte vara något annat än bra. Jämför jag åt andra hållet är det bara skrämmande att jag tyckt om honom så mycket.

Det gör mig tyvärr ännu mer rädd att släppa in andra än vad jag redan är, med tanke på hur dåligt mitt omdömme är, vilka jag dras till automatiskt. Mönstret sitter stenhårt kvar, även om han försvinner. Betyder dock inte att han ska få vara kvar för det. Sant det du säger om att det bara förstör alla chanser till förbättring oavsett.

 

[Modest]

Tusen tack, till dig med! Känns bra att få de tankarna bekräftade av någon annan. Behövs verkligen. Jag kan bara hålla med, att ja det gör han, och har gjort länge. För att han kan.

Han är gränslös, och jag har aldrig lärt mig att sätta gränser ordentligt, det bottnar också i barndomen - inget jag fick ha. Känner knappt igen det som en gräns när känslorna ändå försöker tala om för mig att de finns. Svårt att lära sig att ens börja hålla på gränserna när man väl sett dem, om man samtidigt ser till att omge sig med personer som alltid klampar över dem. Samma där, det känns inte bra men det känns bekant, som det borde vara.

Blocka och ta bort, herregud vilket ångestpåslag det ger. Men det är så man gör? Måste göra?

Blir så trött på mig själv att det tar emot så, att första tanken är att skjuta upp det lite, när det ändå låter som en bra idé. Låter rätt.

Det finns ingen framtid där, det är bara minnen och känslor som jag håller fast vid, så varför inte just nu, direkt, så fort som möjligt. Så att det KAN kännas bättre någon gång. Det låter rätt, känns fel - mitt liv i ett nötskal.

Lyssna på dina känslor, hur tysta de än är just nu. Enda sättet att få dem starkare är att följa dem.

Ja, det är nog så man måste göra när man har en så osund och destruktiv relation som ni har. Du klarar det, jag hejar på dig.

 

[Sonic76]

Att blocka och ta bort är det bästa du kan göra.
Han kommer att fortsätta ta upp all din tid annars.
been there
Känslan när man äntligen landar i att man inte vill ha den personen är så skön.

 

[DarkInNight]

Blocka och klipp all kontakt.
Håll dig borta från honom så mycket du kan så kommer ha-behovet blekna med tiden.

Troligen kommer det ta tid, kanske år, innan det känns bättre. Men det blir bättre

 

[intesåvackert]

Att blocka och ta bort är det bästa du kan göra.
Han kommer att fortsätta ta upp all din tid annars.
been there
Känslan när man äntligen landar i att man inte vill ha den personen är så skön.

Blocka och ta bort för min egen skull, för att markera för mig själv att det är helt och hållet över? Att det inte finns minsta lilla plats för honom i mitt liv?

För att jag inte ska kunna kolla, bli nyfiken, eller något sånt i framtiden heller. Inte behöva veta om han lever eller har knarkat ihjäl sig.

Jag känner mig så oförberedd på det.

Känns konstigt att jag sagt precis tvärtom, och sen bara blockar honom. Känns så himla falskt och fel. Å andra sidan kunde han inte ens bita ihop och lägga energi på att svara på det. Antagligen lite mer komplicerat än så om jag känner människan rätt, men ändå.

Den där dörren är trög alltså. Att det är så svårt är nog mest för att jag likväl förbannat vill lämna vägar in för honom.. Och för att jag inte vill göra fel, bete mig illa själv.

Får nog ge det någon eller några dagar för att det ska gå.

 

[Sonic76]

Blocka och ta bort för min egen skull, för att markera för mig själv att det är helt och hållet över? Att det inte finns minsta lilla plats för honom i mitt liv?

För att jag inte ska kunna kolla, bli nyfiken, eller något sånt i framtiden heller. Inte behöva veta om han lever eller har knarkat ihjäl sig.

Jag känner mig så oförberedd på det.

Känns konstigt att jag sagt precis tvärtom, och sen bara blockar honom. Känns så himla falskt och fel. Å andra sidan kunde han inte ens bita ihop och lägga energi på att svara på det. Antagligen lite mer komplicerat än så om jag känner människan rätt, men ändå.

Den där dörren är trög alltså. Att det är så svårt är nog mest för att jag likväl förbannat vill lämna vägar in för honom.. Och för att jag inte vill göra fel, bete mig illa själv.

Får nog ge det någon eller några dagar för att det ska gå.

Du måste för att skydda dig själv.
har legat vaken i åratal och undrat om exet lever eller ej då han gjorde sig oanträffbar.
Han hade en historia av självmordsförsök och jag oroade nästan ihjäl mig.
Sedan visade det sig att han låg med andra de dagarna.
Jag slutade svara på hans samtal 2015, sen 2016 sökte han kontakt med mig igen.
2018 kunde jag säga stopp och visst det tog lååååång tid innan jag kunde släppa tanken, men det är så skönt nu i efterhand.
så många timmars ångest för en karl som inte brydde sig ett skit om mig.
Nej aldrig mer

 

[intesåvackert]

Blocka och klipp all kontakt.
Håll dig borta från honom så mycket du kan så kommer ha-behovet blekna med tiden.

Troligen kommer det ta tid, kanske år, innan det känns bättre. Men det blir bättre

Tack.

Jag ska försöka. Som tur är träffas vi inte och jobbar med varandra hela dagarna längre, kommer nog inte stöta på honom av misstag heller och vi har heller inget gemensamt umgänge - vilket är bra nu. Så får väl jag försöka hålla mina tankar i schack eller iallafall uppmärksamma att det är beroendedelen av hjärnan som talar då och inte rätt del om inget annat går.

Hela det senaste året har ändå varit en början att släppa, om än halvhjärtat, så jag hoppas inte det ska ta flera år till om jag gör det på riktigt nu. Men det hade varit en sån lättnad om det släppte.

 

[intesåvackert]

Du måste för att skydda dig själv.
har legat vaken i åratal och undrat om exet lever eller ej då han gjorde sig oanträffbar.
Han hade en historia av självmordsförsök och jag oroade nästan ihjäl mig.
Sedan visade det sig att han låg med andra de dagarna.
Jag slutade svara på hans samtal 2015, sen 2016 sökte han kontakt med mig igen.
2018 kunde jag säga stopp och visst det tog lååååång tid innan jag kunde släppa tanken, men det är så skönt nu i efterhand.
så många timmars ångest för en karl som inte brydde sig ett skit om mig.
Nej aldrig mer

Känner igen mig i det där. Tusen tack för att du delade med dig! Det gick rätt in. Du har rätt, det är inte värt det. Vad starkt av dig att ta dig ur det.

 

[Sonic76]

Känner igen mig i det där. Tusen tack för att du delade med dig! Det gick rätt in. Du har rätt, det är inte värt det. Vad starkt av dig att ta dig ur det.

Det var asjobbigt.
Innefattade även mordhot och våld och mitt eget självmordsförsök innan jag till slut fattade att jag måste

 

[intesåvackert]

Det var asjobbigt.
Innefattade även mordhot och våld och mitt eget självmordsförsök innan jag till slut fattade att jag måste

Det förstår jag. Herregud vilken fruktansvärt hemsk situation att vara i, så imponerad över att du klarade dig ur den! Verkligen en tankeställare för mig också, även om det här inte är så illa.

 

[intesåvackert]

Lite mer ilska idag iallafall.

Har tid med en privat psykolog men kommer inte att ha råd att gå regelbundet i längden. Hoppas det kan hjälpa lite just nu iallafall. Kanske hjälper lite att bara få sitta och spy galla över honom. Kan nog behöva hjälp med bara det...

Jag saknar min fd psykoterapeut otroligt mkt nu. Tyvärr lades den mottagningen ner i våras och det är bara en röra av alltihop, har haft mobila teamet som en livlina men nu har jag kontakt med mottagningen jag ska hamna på sen. Det är rörigt, nya människor som jag träffar eller som ringer varje gång.

Ingen har koll heller, och överrenskommelserna som finns hålls inte pga det. Det känns mest jobbigt, och jag blir rädd och motsträvlig snarare än att ta emot den hjälp som ändå erbjuds. Idag bröt jag ihop och la på luren.

Får föreställa mig vad psykoterapeuten hade sagt så länge, hon hade blivit arg, upprörd, den enda psyk-kontakten jag haft som faktiskt visar vad hen känner och inte försöker dölja det. För mig är det skönt, lämnar minimalt med utrymme för "tankeläseri" från min sida, dölja helt kan de ändå aldrig, utan det blir bara svåravläst. Hoppas på att det finns fler som henne.

 

[intesåvackert]

Träffade psykologen idag. Glad att jag gick trots tonvis med ångest och noll förhoppningar. Jag blev så positivt överraskad av psykologen som kändes väldigt bra.

Skönt att bara kunna häva ur sig senaste 3 åren. Vi kommer köra KBT, något jag inte gjort så mycket tidigare.

Första målet tills nästa gång är ingen kontakt. Jag slingrade mig som en hal ål in i det sista om det här med blockering, såklart, ångesten bli nästan ohanterbar över det. Men bara nästan och nu är han blockad! Min FB är avvaktiverad. Ta bort honom där blev lite för mycket på en gång, så det fick bli en kompromiss. Ett mål till senare.

Så nu är det minimal risk för kontakt, och det är skönt på ett sätt. Känns fel och hemskt på ett annat, men det får helt enkelt kännas så. Han har varit en drog för mig och nu är det slutknarkat. Som ni underbara människor i tråden sagt så finns det inget annat sätt än detta.