Hur äter ni lunch på ert jobb?

[Kiwifrukt]

Jag börjar inse att hur mycket jag än stretar emot, så kommer jag bli tvungen att gå tillbaka och tillbringa så pass mycket tid på kontoret att jag måste äta lunch där. Och jag har sån ångest att jag mår illa. Jag vill börja med att jag vet att mitt beteende inte är normalt och att jag undanber mig kommentarer om att det bara är att skärpa sig eller att kollegorna inte menar något illa, för jag kan inte skärpa mig och jag upplever det här som ett så stort problem att jag inte har kunnat sova efter att beskedet kom att restriktionerna släpps.

Jag har alltid haft ett infekterat förhållande till mat. Särskilt mat som ska ätas i grupp, och då framför allt i icke-självvalda grupper som i skolan eller på arbetsplatser. Lågstadiet var ett enda långt helvete med en lärare som hängde över mig i skolmatsalen och tvingade mig att äta tills jag kräktes upp maten i tallriken och tvingade mina klasskamrater att sitta kvar vid bordet tills jag hade ätit upp. Jag har efter årskurs fyra inte ätit skolmat en enda gång. När jag började gymnasiet gjorde jag ett försök att just "skärpa till mig" och skulle tvinga mig själv att äta i matsalen och börja om på nytt, men det gick inte.

Jag har efter det gått först campusbaserad utbildning som nästan uteslutande var förlagd till halvdagar (ingen lunch där), sen utbildning helt på distans och efter det ett halvtidsjobb där jag började först klockan 12 om dagarna, så då hann jag äta hemma innan jobbet. När jag växte upp åt vi inte varm mat hemma mitt på dagen. Det gjorde inga av mina kompisar heller, så det var verkligen inget konstigt här där vi växte upp. Jag har haft ytterligare ett jobb här hemma på min lilla ort, men det var ett litet, familjärt företag med bara tre anställda och de hade ungefär samma matvanor som vi hade hemma, så jag stack inte ut där på något sätt och det var aldrig någon som sa något. Där fungerade det bra att äta tillsammans.

Sen började jag på mitt nuvarande jobb försommaren 2018, och satt därmed nästan två år på kontoret innan pandemin bröt ut, har efter det suttit hemma på heltid. På mitt jobb har det varit en väldigt stark kultur med att alla ska gå ner i lunchrummet och äta medhavd lunch. De (få) som brutit mot detta har i princip stämplats som asociala och udda figurer. Jag har hela tiden tyckt att det är jättejobbigt med lunchrummet för att det påminner alldeles för mycket om skolmatsalen, det är högljutt och stimmigt och det blandas en massa lukter från allas olika mat som ger mig kväljningar. Till råga på eländet har mina arbetskamrater noll spärrar och har varje dag kommenterat varför jag inte äter varm mat, om jag verkligen blir mätt på det jag äter, att jag måste skärpa mig och kan till och med sitta och typ peta i min mat för att den tydligen är så extremt fascinerade. Men efter att ha haft en respit från helvetet i ett och ett halvt år är jag ännu mer ovillig att gå ner dit igen. Både jag och en annan kollega har sagt ifrån att de ska sluta, men ingenting händer.

Jag har försökt prata med min chef om det här, men jag tror faktiskt inte han förstår allvaret. Han verkar tro att jag skämtar eller i alla fall överdriver ganska rejält. Eftersom jag är så känslig med mat är det inte riktigt heller ett alternativ att gå ut och äta lunch ute, det blir dessutom ganska dyrt. Det enda jag kan tänka mig som kan funka är att inte gå ner i lunchrummet alls, utan sitta kvar på rummet och äta, men då kommer jag ofelbart hamna i konstiga hörnet, så det känns som att det blir fel hur jag än gör. Vad jag än hittar på kommer jag stämplas som knäpp i omgivningens ögon.

Så hur gör ni? Jag kan ju inte vara den enda som tycker att ett stimmigt lunchrum med 250 anställda a la skolmatsalen från högstadiet är en inte fullt så trevlig plats att befinna sig på? Vad är kulturen på er arbetsplats? Det kommer förhoppningsvis handla om max två dagar i veckan p.g.a. en fortsatt möjlighet att jobba hemifrån på halvtid.

 

[pepp]

Vi är runt 250 personer när det är fullsatt lokal.
Men lunchen börjar olika för alla, från 11 fram till 13.
Jag äter 11 och har en utvald liten klick som jag äter med, skulle jag inte ha dom så skulle jag nog helt enkelt gå och sätta mig själv. Gillar inte att äta med folk jag inte känner hyfsat väl.

 

[sassiball]

Vad gör det om du hamnar i konstiga hörnet ?

Jag går oftast ner i matsalen och äter, vi äter inte alla samtidigt så det blir inte så stimmigt och högljutt. Kan dock bli trångt vid mikrovågsugnarna så jag äter oftast kall mat, mackor, för gillar inte att trängas.
Någon gång har jag stannat vid datorn och käkat, det funkar det med.

 

[Lazy Lady]

Jag börjar inse att hur mycket jag än stretar emot, så kommer jag bli tvungen att gå tillbaka och tillbringa så pass mycket tid på kontoret att jag måste äta lunch där. Och jag har sån ångest att jag mår illa. Jag vill börja med att jag vet att mitt beteende inte är normalt och att jag undanber mig kommentarer om att det bara är att skärpa sig eller att kollegorna inte menar något illa, för jag kan inte skärpa mig och jag upplever det här som ett så stort problem att jag inte har kunnat sova efter att beskedet kom att restriktionerna släpps.

Jag har alltid haft ett infekterat förhållande till mat. Särskilt mat som ska ätas i grupp, och då framför allt i icke-självvalda grupper som i skolan eller på arbetsplatser. Lågstadiet var ett enda långt helvete med en lärare som hängde över mig i skolmatsalen och tvingade mig att äta tills jag kräktes upp maten i tallriken och tvingade mina klasskamrater att sitta kvar vid bordet tills jag hade ätit upp. Jag har efter årskurs fyra inte ätit skolmat en enda gång. När jag började gymnasiet gjorde jag ett försök att just "skärpa till mig" och skulle tvinga mig själv att äta i matsalen och börja om på nytt, men det gick inte.

Jag har efter det gått först campusbaserad utbildning som nästan uteslutande var förlagd till halvdagar (ingen lunch där), sen utbildning helt på distans och efter det ett halvtidsjobb där jag började först klockan 12 om dagarna, så då hann jag äta hemma innan jobbet. När jag växte upp åt vi inte varm mat hemma mitt på dagen. Det gjorde inga av mina kompisar heller, så det var verkligen inget konstigt här där vi växte upp. Jag har haft ytterligare ett jobb här hemma på min lilla ort, men det var ett litet, familjärt företag med bara tre anställda och de hade ungefär samma matvanor som vi hade hemma, så jag stack inte ut där på något sätt och det var aldrig någon som sa något. Där fungerade det bra att äta tillsammans.

Sen började jag på mitt nuvarande jobb försommaren 2018, och satt därmed nästan två år på kontoret innan pandemin bröt ut, har efter det suttit hemma på heltid. På mitt jobb har det varit en väldigt stark kultur med att alla ska gå ner i lunchrummet och äta medhavd lunch. De (få) som brutit mot detta har i princip stämplats som asociala och udda figurer. Jag har hela tiden tyckt att det är jättejobbigt med lunchrummet för att det påminner alldeles för mycket om skolmatsalen, det är högljutt och stimmigt och det blandas en massa lukter från allas olika mat som ger mig kväljningar. Till råga på eländet har mina arbetskamrater noll spärrar och har varje dag kommenterat varför jag inte äter varm mat, om jag verkligen blir mätt på det jag äter, att jag måste skärpa mig och kan till och med sitta och typ peta i min mat för att den tydligen är så extremt fascinerade. Men efter att ha haft en respit från helvetet i ett och ett halvt år är jag ännu mer ovillig att gå ner dit igen. Både jag och en annan kollega har sagt ifrån att de ska sluta, men ingenting händer.

Jag har försökt prata med min chef om det här, men jag tror faktiskt inte han förstår allvaret. Han verkar tro att jag skämtar eller i alla fall överdriver ganska rejält. Eftersom jag är så känslig med mat är det inte riktigt heller ett alternativ att gå ut och äta lunch ute, det blir dessutom ganska dyrt. Det enda jag kan tänka mig som kan funka är att inte gå ner i lunchrummet alls, utan sitta kvar på rummet och äta, men då kommer jag ofelbart hamna i konstiga hörnet, så det känns som att det blir fel hur jag än gör. Vad jag än hittar på kommer jag stämplas som knäpp i omgivningens ögon.

Så hur gör ni? Jag kan ju inte vara den enda som tycker att ett stimmigt lunchrum med 250 anställda a la skolmatsalen från högstadiet är en inte fullt så trevlig plats att befinna sig på? Vad är kulturen på er arbetsplats? Det kommer förhoppningsvis handla om max två dagar i veckan p.g.a. en fortsatt möjlighet att jobba hemifrån på halvtid.

Vi äter lunch tillsammans på mitt jobb, om vi vill. Ingen som tycker det är konstigt om nån tar en skål med yoghurt på stående fot vid skrivbordet heller utan då rycks det bara på axlarna. Skönt!

Men förut hade vi gränslösa personer på kontoret som kommenterade allt, precis allt och skulle gärna smaka om det va nåt dom inte ätit förut och för min del är det ett big no no.. Fick fullständigt spel på det och talade om det med ett dovt ursinne som inte kunde misstolkas

 

[Tranan]

Nuförtiden lagar jag en ordentlig lunch i köket.

 

[Bison]

Jag skiter i om någon tycker jag är konstig eller asocial eller kommenterar min mat för den delen.
Jag kan lika gärna sitta i soffan på kontoret och äta godis till lunch eller vid bordet och äta ordentligt matlåda.
No fucks to give

 

[Badger]

Jag börjar inse att hur mycket jag än stretar emot, så kommer jag bli tvungen att gå tillbaka och tillbringa så pass mycket tid på kontoret att jag måste äta lunch där. Och jag har sån ångest att jag mår illa. Jag vill börja med att jag vet att mitt beteende inte är normalt och att jag undanber mig kommentarer om att det bara är att skärpa sig eller att kollegorna inte menar något illa, för jag kan inte skärpa mig och jag upplever det här som ett så stort problem att jag inte har kunnat sova efter att beskedet kom att restriktionerna släpps.

Jag har alltid haft ett infekterat förhållande till mat. Särskilt mat som ska ätas i grupp, och då framför allt i icke-självvalda grupper som i skolan eller på arbetsplatser. Lågstadiet var ett enda långt helvete med en lärare som hängde över mig i skolmatsalen och tvingade mig att äta tills jag kräktes upp maten i tallriken och tvingade mina klasskamrater att sitta kvar vid bordet tills jag hade ätit upp. Jag har efter årskurs fyra inte ätit skolmat en enda gång. När jag började gymnasiet gjorde jag ett försök att just "skärpa till mig" och skulle tvinga mig själv att äta i matsalen och börja om på nytt, men det gick inte.

Jag har efter det gått först campusbaserad utbildning som nästan uteslutande var förlagd till halvdagar (ingen lunch där), sen utbildning helt på distans och efter det ett halvtidsjobb där jag började först klockan 12 om dagarna, så då hann jag äta hemma innan jobbet. När jag växte upp åt vi inte varm mat hemma mitt på dagen. Det gjorde inga av mina kompisar heller, så det var verkligen inget konstigt här där vi växte upp. Jag har haft ytterligare ett jobb här hemma på min lilla ort, men det var ett litet, familjärt företag med bara tre anställda och de hade ungefär samma matvanor som vi hade hemma, så jag stack inte ut där på något sätt och det var aldrig någon som sa något. Där fungerade det bra att äta tillsammans.

Sen började jag på mitt nuvarande jobb försommaren 2018, och satt därmed nästan två år på kontoret innan pandemin bröt ut, har efter det suttit hemma på heltid. På mitt jobb har det varit en väldigt stark kultur med att alla ska gå ner i lunchrummet och äta medhavd lunch. De (få) som brutit mot detta har i princip stämplats som asociala och udda figurer. Jag har hela tiden tyckt att det är jättejobbigt med lunchrummet för att det påminner alldeles för mycket om skolmatsalen, det är högljutt och stimmigt och det blandas en massa lukter från allas olika mat som ger mig kväljningar. Till råga på eländet har mina arbetskamrater noll spärrar och har varje dag kommenterat varför jag inte äter varm mat, om jag verkligen blir mätt på det jag äter, att jag måste skärpa mig och kan till och med sitta och typ peta i min mat för att den tydligen är så extremt fascinerade. Men efter att ha haft en respit från helvetet i ett och ett halvt år är jag ännu mer ovillig att gå ner dit igen. Både jag och en annan kollega har sagt ifrån att de ska sluta, men ingenting händer.

Jag har försökt prata med min chef om det här, men jag tror faktiskt inte han förstår allvaret. Han verkar tro att jag skämtar eller i alla fall överdriver ganska rejält. Eftersom jag är så känslig med mat är det inte riktigt heller ett alternativ att gå ut och äta lunch ute, det blir dessutom ganska dyrt. Det enda jag kan tänka mig som kan funka är att inte gå ner i lunchrummet alls, utan sitta kvar på rummet och äta, men då kommer jag ofelbart hamna i konstiga hörnet, så det känns som att det blir fel hur jag än gör. Vad jag än hittar på kommer jag stämplas som knäpp i omgivningens ögon.

Så hur gör ni? Jag kan ju inte vara den enda som tycker att ett stimmigt lunchrum med 250 anställda a la skolmatsalen från högstadiet är en inte fullt så trevlig plats att befinna sig på? Vad är kulturen på er arbetsplats? Det kommer förhoppningsvis handla om max två dagar i veckan p.g.a. en fortsatt möjlighet att jobba hemifrån på halvtid.

Vi har ett mindre lunchrum eftersom vi är ett litet kontor och om någon äter havregrynsgröt eller macka eller bara en massa ägg till lunch så är inte det konstigt. (mat kommenteras dock onekligen, men jag uppfattar det i regel som snällt, tex recept på grönkål och sådant. Självklart kanske någon tar illa upp av det men det verkar inte vara så.)

Om jag blev tillräckligt sur i din situation (vilket jag nog skulle bli) och personerna som klagade inte var i min direkta arbetsgrupp (var de det kan man ju klaga till närmsta chef), vilket de väl inte var, så skulle jag gå till attack och skriva ut ett ton artiklar om matvanor i Danmark, Norge, Tyskland, Holland osv för lunch och skollunch. Typ macka macka macka macka, och dumpa på de intresserades skrivbord och säga att du är normal, helt totalt, jättenormal.

 

[Görel]

Jag har också svårt när det är stimmigt, och att kommentera någon annans mat är grovt ohyfsat enligt salig Magdalena Ribbing. Jag förstår verkligen inte varför man lägger sig i andras lunchvanor..

Själv undviker jag också sådana miljöer och kan säga att det är för att det är för mycket liv och rörelse och hittills har jag aldrig blivit ifrågasatt. Om dina kollegor inte accepterar det måste det ändå vara deras problem och inte ditt.

 

[Silver Girl]

På vårt jobb gör alla lite olika. Jag går alltid till matsalen. Jag bor ensam och tycker det är skönt inte laga mat i veckorna utan köper min lunch. Andra kollegor har med sig mat och äter i vårt fika/lunchrum. Under pandemin är det många som bara hämtat sin mat i kylskåpet och värmt i lunchrummet och sedan tagit med sig till sitt eget rum och ätit där. En kollega är från Nederländerna och har vanan att bara äta en smörgås till lunch, han äter alltid på sitt rum, även innan pandemin.

Jag skulle göra det som är bekvämt för dig. Det är svårt att orka en hel dag utan att få i sig någon mat, så prioritera att du kan äta utan stress. Du kan ju, om du känner för det, göra en vana av att ta en kort lunchpromenad och då ha det som "ursäkt". Du vill äta snabbt på ditt rum för att hinna med din promenad under lunchrasten. Egentligen ska du ju inte behöva någon ursäkt, men det kan kännas lättare än att förklara för folk som ändå inte ens försöker förstå.

 

[cirkus]

Jag skiter i om någon tycker jag är konstig eller asocial eller kommenterar min mat för den delen.
Jag kan lika gärna sitta i soffan på kontoret och äta godis till lunch eller vid bordet och äta ordentligt matlåda.
No fucks to give

You and me sistah - jag käkar eller inte käkar precis som jag vill.
Nu är jag en så argsint bitch att ingen skulle VÅGA kommentera mitt ätande. Det fanns en period när folk hade synpunkter och det hade de bara en gång.

 

[nejlica]

Vi har väldigt stark kultur om att prick 12 äts det mat, i fikarummet tillsammans. Knappt 10 anställda på plats, så det är väl egentligen lite opraktiskt när alla på minuten samtidigt vill värma sina matlådor
Men, maten kommenteras aldrig i negativa ordalag, jätteskönt! Så det är mest trevligt att sitta tillsammans. På sin höjd kommenteras det om något ser ovanligt gott eller lyxigt ut eller vad lunchaket i närheten har på menyn idag.

Någon äter alltid hemma pga hund, och någon brukar gå ut och springa och äta efter det istället, senare än vi andra, inga konstigheter det heller. Den senare metoden hade jag nog kört på om jag inte ville bli ifrågasatt, dvs ta en promenad först och sen äta mackan eller vad det nu är vid skrivbordet och skylla på att det är det du hinner med.

Edit: ser att @Silver Girl föreslog samma.

 

[Hoarfrost]

Jag äter min lunch på min arbetsplats och aldrig i lunchrummet. De andra i min enhet har följt mitt exempel (två nära kollegor). Jag kan absolut ha med bara nyponsoppa och en macka eller liknande icke lagad mat, det är nog 50/50 om jag lagar en matlåda som jag värmer eller inte.
Båda mina kollegor är matglada och älskar mat, men de kommenterar inte mina luncher för det. Någon gång ibland blir jag intresserad av deras intrikata matlådor dock, och får smaka lite.

Har fått frågor om varför jag inte äter i lunchrummet och förklarar helt enkelt att jag vill ha lugn och ro när jag äter. Där uppe i lunchrummet har jag även fått lite kommentarer som "Jaha det är därför du fryser så mycket, du äter ju inget" och liknande. Jag tycker mest att det är en oerhört korkad kommentar och tycker synd om personen som säger så eftersom hen uppenbarligen har problem med mat. Annars bryr jag mig inte. Men avlägsnar mig gärna från situationer där det är stimmigt när jag ska äta min lunch och att vara omgiven av idioter.

Du är inte ett dugg konstig! Okej, det kanske är ett problem för dig om du känner att dina känslor kring mat blir för mycket och kanske något du ska jobba på (om du vill!). Men det finns exakt noll konstigheter med att vilja ha lugn och ro när man äter och att bara få äta det man vill utan att folk ska hålla på och kommentera och greja med din mat. Dina kollegor är konstiga, inte du!

 

[Hedblomster]

Mina kollegor skulle inte bry sig om jag åt vid skrivbordet tror jag, däremot är kulturen från chefshåll att man sak sitta i lunchrummet och vara social...

 

[LadyCovergirl]

På mitt jobb finns det ungefär femtioelva varianter

Det finns matsal innan inpasseringen. Där finns det kanske 40-50 platser vid bord, soffgrupp och köksö. Det finns också fikarum på varje våning med 15-25 platser. Dessutom finns det en lunchmatsal vid köket med 10-15 platser.
Vissa har med sig matlåda. Vissa äter yoghurt, macka, shake eller liknande. Vissa går ut och äter. Vissa går ut och köper med sig mat tillbaka till jobbet. Vissa köper maten från arbetsplatsens kök.
Det är lite blandat om folk äter i matsalen, matsalen vid köket eller i något fikarum.

Jag äter oftast bara något litet och kallt, t.ex. en risifrutti eller en bar. Det gör jag lite när det passar under dagen. På lunchen går jag istället, vid lämpligt väder, en promenad.
Är det dag före ledig dag, som idag, brukar jag gå ut och köpa något till lunch, t.ex. en pastasallad eller sushi. Ingetdera kommenteras mer än att folk vet att i det sistnämnda fallet så planerar jag att äta chips till kvällsmat

 

[Breaktown]

Så hur gör ni? Jag kan ju inte vara den enda som tycker att ett stimmigt lunchrum med 250 anställda a la skolmatsalen från högstadiet är en inte fullt så trevlig plats att befinna sig på? Vad är kulturen på er arbetsplats? Det kommer förhoppningsvis handla om max två dagar i veckan p.g.a. en fortsatt möjlighet att jobba hemifrån på halvtid.

Om det är ett så pass stort "lunchrum" så behöver du kanske inte sitta och äta tillsammans med dina gränslösa närmaste kollegor? Utan sätta sig brevid några helt andra och då få vara "i fred" även om du är där.

Också om det finns ett så pass stort lunchrum låter det som att det också är en större arbetsplats med fackliga representanter eller skyddsombud på plats. Jag tänker på att man skulle kunna ta upp frågan om en "tyst avdelning" i lunchrummet? Kommer ju såklart inte bli knäpptyst men bör ju gå att skärma av två bord med ett par skärmar och där finns möjlighet för de som vill läsa samtidigt, vara tysta eller bara asociala att äta sin mat i avskildhet från övriga sociala stimmet?

På mitt jobb är det en blandning. Många är jättesociala i lunchrummet, men om någon sätter sig för sig själv vid bordet bredvid och "signalerar" att man vill vara i fred så ifrågasätts det inte. Sen är det vissa som går ut och äter, vissa som åker hem och äter, och vissa som äter tidigare eller senare än standard, så det är verkligen en blandning och inga "krav".

 

[Lingon]

Jag börjar inse att hur mycket jag än stretar emot, så kommer jag bli tvungen att gå tillbaka och tillbringa så pass mycket tid på kontoret att jag måste äta lunch där. Och jag har sån ångest att jag mår illa. Jag vill börja med att jag vet att mitt beteende inte är normalt och att jag undanber mig kommentarer om att det bara är att skärpa sig eller att kollegorna inte menar något illa, för jag kan inte skärpa mig och jag upplever det här som ett så stort problem att jag inte har kunnat sova efter att beskedet kom att restriktionerna släpps.

Jag har alltid haft ett infekterat förhållande till mat. Särskilt mat som ska ätas i grupp, och då framför allt i icke-självvalda grupper som i skolan eller på arbetsplatser. Lågstadiet var ett enda långt helvete med en lärare som hängde över mig i skolmatsalen och tvingade mig att äta tills jag kräktes upp maten i tallriken och tvingade mina klasskamrater att sitta kvar vid bordet tills jag hade ätit upp. Jag har efter årskurs fyra inte ätit skolmat en enda gång. När jag började gymnasiet gjorde jag ett försök att just "skärpa till mig" och skulle tvinga mig själv att äta i matsalen och börja om på nytt, men det gick inte.

Jag har efter det gått först campusbaserad utbildning som nästan uteslutande var förlagd till halvdagar (ingen lunch där), sen utbildning helt på distans och efter det ett halvtidsjobb där jag började först klockan 12 om dagarna, så då hann jag äta hemma innan jobbet. När jag växte upp åt vi inte varm mat hemma mitt på dagen. Det gjorde inga av mina kompisar heller, så det var verkligen inget konstigt här där vi växte upp. Jag har haft ytterligare ett jobb här hemma på min lilla ort, men det var ett litet, familjärt företag med bara tre anställda och de hade ungefär samma matvanor som vi hade hemma, så jag stack inte ut där på något sätt och det var aldrig någon som sa något. Där fungerade det bra att äta tillsammans.

Sen började jag på mitt nuvarande jobb försommaren 2018, och satt därmed nästan två år på kontoret innan pandemin bröt ut, har efter det suttit hemma på heltid. På mitt jobb har det varit en väldigt stark kultur med att alla ska gå ner i lunchrummet och äta medhavd lunch. De (få) som brutit mot detta har i princip stämplats som asociala och udda figurer. Jag har hela tiden tyckt att det är jättejobbigt med lunchrummet för att det påminner alldeles för mycket om skolmatsalen, det är högljutt och stimmigt och det blandas en massa lukter från allas olika mat som ger mig kväljningar. Till råga på eländet har mina arbetskamrater noll spärrar och har varje dag kommenterat varför jag inte äter varm mat, om jag verkligen blir mätt på det jag äter, att jag måste skärpa mig och kan till och med sitta och typ peta i min mat för att den tydligen är så extremt fascinerade. Men efter att ha haft en respit från helvetet i ett och ett halvt år är jag ännu mer ovillig att gå ner dit igen. Både jag och en annan kollega har sagt ifrån att de ska sluta, men ingenting händer.

Jag har försökt prata med min chef om det här, men jag tror faktiskt inte han förstår allvaret. Han verkar tro att jag skämtar eller i alla fall överdriver ganska rejält. Eftersom jag är så känslig med mat är det inte riktigt heller ett alternativ att gå ut och äta lunch ute, det blir dessutom ganska dyrt. Det enda jag kan tänka mig som kan funka är att inte gå ner i lunchrummet alls, utan sitta kvar på rummet och äta, men då kommer jag ofelbart hamna i konstiga hörnet, så det känns som att det blir fel hur jag än gör. Vad jag än hittar på kommer jag stämplas som knäpp i omgivningens ögon.

Så hur gör ni? Jag kan ju inte vara den enda som tycker att ett stimmigt lunchrum med 250 anställda a la skolmatsalen från högstadiet är en inte fullt så trevlig plats att befinna sig på? Vad är kulturen på er arbetsplats? Det kommer förhoppningsvis handla om max två dagar i veckan p.g.a. en fortsatt möjlighet att jobba hemifrån på halvtid.

Kulturen på min arbetsplats är väldigt avslappnad. Om vi talar om innan pandemin så var det så att dels är vi inte så många som 250 pers utan kanske mer 20 st. Men vi var ett gäng som åt samtidigt kl.12 (om inget annat kom emellan) och vi brukade sitta vid samma bord (men inget var hugget i sten och vem som helst var välkommen). Vid ett bord bredvid brukade 1-3 pers sitta som ville sitta och och läsa en tidning medan de åt sin lunch och vara lite för sig själva. Nån av dem satt där alltid och nån varierade beroende på vad hen kände för just den dagen. Inget konstigt med det. Sen var det alltid några som åt innan kl. 12, några som åt sen lunch och nån som åt på sitt kontor. Var det fint väder brukade några gå ut och sätta sig vid ett bord utanför och äta. Ingen stämplas som knäpp hos oss om de äter på sitt kontor. Men umgås man inte med sina kollegor så får ju ofta lite svårare att komma in i gruppen (om det nu är något man önskar).

Kan du välja att ta lunchrast en tid när inte så många äter lunch? Tidigare eller senare.

Kan du sitta vid ett eget bord och ta med en bok och läsa under lunchen medan du äter? Säg att det passar dig bättre att få sitta för dig själv och äta och koppla bort jobbet lite.

 

[Nepenthe]

Göra nån macka och gå ut och äta? Utomhus alltså. Ta en promenad, lyssna på nån podd och gå en sväng

Jag har ibland åkt iväg med bilen bara för att slippa och sen ätit i bilen. Sagt att jag har ärenden typ..

 

[Lingon]

Om det är ett så pass stort "lunchrum" så behöver du kanske inte sitta och äta tillsammans med dina gränslösa närmaste kollegor? Utan sätta sig brevid några helt andra och då få vara "i fred" även om du är där.

Också om det finns ett så pass stort lunchrum låter det som att det också är en större arbetsplats med fackliga representanter eller skyddsombud på plats. Jag tänker på att man skulle kunna ta upp frågan om en "tyst avdelning" i lunchrummet? Kommer ju såklart inte bli knäpptyst men bör ju gå att skärma av två bord med ett par skärmar och där finns möjlighet för de som vill läsa samtidigt, vara tysta eller bara asociala att äta sin mat i avskildhet från övriga sociala stimmet?

På mitt jobb är det en blandning. Många är jättesociala i lunchrummet, men om någon sätter sig för sig själv vid bordet bredvid och "signalerar" att man vill vara i fred så ifrågasätts det inte. Sen är det vissa som går ut och äter, vissa som åker hem och äter, och vissa som äter tidigare eller senare än standard, så det är verkligen en blandning och inga "krav".

Det är faktiskt en jättebra idé! Några bord i en "tyst avdelning" där de kan lägga några tidningar som man kan sitta och läsa i medan man äter utan press att behöva prata med någon.

 

[Zpunk]

Vilken jobbig sits för dig.

Jag har en liten grupp jag jobbar med, det är också dessa jag äter lunch med. Är ingen annan i min grupp på plats äter jag antingen vid mitt skrivbord eller så sent att typ ingen annan är i lunchrummet. Vi är ett ganska stort kontor med ca 200 anställda så oftast har man inte koll på vilka som äter när eller var.

Att kommentera andras mat är ju rätt ohyfsat och jag har också upplevt det genom åren. Allt ifrån fel mat, konstig kombination, hur snabbt jag äter osv. Jag har en kollega som brukar äta lite havrefras och hallon, inget annat (alltså inte heller fil/mjölk) och visst har även jag höjt på ögonbrynen inombords men inte sjutton tänker jag kritisera denna vuxna människas val av lunch. Jag har försökt lägga mig i av välvilja (annan tidigare kollega) men oavsett mina intentioner kändes det som att det inte alls blev bra.

 

[Kiwifrukt]

Mina kollegor skulle inte bry sig om jag åt vid skrivbordet tror jag, däremot är kulturen från chefshåll att man sak sitta i lunchrummet och vara social...

Alltså, det är nog lite de här vibbarna jag får också. Min chef är väldigt social och extrovert. Han älskar att slänga käft nere i lunchrummet och han har definitivt varit en av dem som varit mest på med att driva med min mat. Vi har en ganska öppen "relation" med högt i tak för övrigt han och jag, så jag fattar att han nog inte tolkat det som att det här är ett tabubelagt ämne för mig, och hade han varit den enda som kommenterat hade jag faktiskt tagit det som ett skämt. Men just eftersom han älskar den biten, så tycker han att den är otroligt viktig och det är också det som hela tiden kommer upp när jag pratar med honom, "hur viktigt det är för det sociala att vara med på såna här saker".

Svarar alla lite hipp som happ här: För det första, TACK, ni är fantastiska. Det är inte bara mina närmaste kollegor som kommenterar, utan helt random människor. Jag avskyr egentligen att hamna vid ett bord med folk jag inte känner, skulle jag sätta mig ensam vid ett bord där nere skulle 1) det genast leda till ett samtal med chefen om varför jag inte satte mig med de andra och 2) att tretusen andra personer som jag inte känner skulle tänka "oh nej, en stackars människa som sitter ensam, vi rusar dit" och sen skulle matpolispatrullen komma rusande.

Vi har även ett fikarum uppe på avdelningen. Före pandemin samlades alltid alla där för morgonfika vid halv tio, en del åt frukost då och andra drack bara kaffe (jag var en av dem som bara drack kaffe och det kommenterades aldrig), så egentligen är jag mer än nöjd med den sociala samvaron vid fikat som är mycket mindre pressande för mig än det förhatliga lunchrummet.

Men att gå en promenad och sen äta på rummet lät som en väldigt bra idé! Det ska jag fundera allvarligt på. Då kan jag nog även "skylla" lite på att jag tagit promenader/ridit på lunchen nu under pandemin så jag vill fortsätta motionera. Jag tycker inte heller att jag ska behöva ha en ursäkt, men eftersom jag vet att det ofelbart leder till konfrontation med chefen om jag inte är i lunchrummet så är en plan B ändå bra.