Hur äter ni lunch på ert jobb?

[Gnist]

Jag vare sig dricker kaffe, äter lunch eller är speciell social av mig, så jag ses säkert som udda av många men lunchen är inte arbetstid, så jag går oftast ut en sväng och är det nån tid kvar när jag kommer in igen så kan jag vara lite social med min kollega (vi är bara 2 på nuvarande ställe).

 

[Lingon]

Jo, jag glömde en annan variant några har. Några brukar gå ut och äta. Och när de är tillbaka därifrån kan de sätta sig i lunchrummet med en kopp kaffe och prata lite med de som sitter där. Kan det vara en variant? Ta med egen mat, äta ute eller gå en promenad och äta något utomhus och sen sätta dig med en kopp kaffe med kollegorna i lunchrummet? Om nu chefen tycker att det är viktigt att du umgås i lunchrummet. Så skulle det kanske fungera?

 

[Roheryn]

Jag jobbar som konsult, så det är ju långt ifrån alltid som alla kollegor är inne på kontoret en vanlig dag, många är ju ute hos kund (eller sitter hemma för den delen). Men när jag är på kontoret så är det en ganska avslappnad inställning både till när lunchrasten tas och vad folk äter. Det förekommer allt från ett ägg till full middag, liksom, och ingen bryr sig om vad någon annan äter. Ett gäng brukar gå och träna och äter först efteråt, ibland stående vid skrivbordet, eftersom lunchrasten redan"tagit slut". Ytterligare några går ut och äter, några har matlåda och några äter hämtmat. Inte sällan är det någon som inte äter alls, pga möte, deadline eller annat jobbrelaterat.

Om jag vore i din sits hade jag nog satsat på konfrontation. Du har redan sagt ifrån snällt (?), du har redan pratat med chefen utan resultat, så nästa gång någon kommenterar din mat så skulle jag rekommendera att du säger ifrån med attityden att NU FÅR DET VARA NOG! Jag hade blivit heligt förbannad, talat om för dem att du faktiskt MÅR DÅLIGT av deras kommentarer, att du känner dig mobbad och att du är en vuxen människa som äter VAD F-N DU VILL till lunch!

 

[julgrisen]

Gud, jag hade aldrig klarat att äta lunch i en så stimmig miljö med så många människor! Vi är 30 personer på mitt kontor och om alla är i matsalen samtidigt tycker jag det är hemskt, inte för att jag har problem med att äta i grupp utan för att jag tycker det är så jobbigt med mycket ljud.
På mitt jobb är det väldigt olika hur man äter, jag och mina närmsta kollegor har typ alltid gått ut och ätit om vi hinner för att få lite tid för oss själva. Sen jobbar jag i en akutstyrd verksamhet så vissa dagar äter man lite på stående fot eller tar lunchen vid 16 innan man går hem typ, ingen reagerar över sånt.

 

[TygerTyger]

Göra nån macka och gå ut och äta? Utomhus alltså. Ta en promenad, lyssna på nån podd och gå en sväng

Jag har ibland åkt iväg med bilen bara för att slippa och sen ätit i bilen. Sagt att jag har ärenden typ..

Jag tar ofta en bar med mig och går en promenad på lunchrasten med hänvisning till frisk luft. Om det gäller 2 dagar i veckan så känns det näringsmässigt överkomligt.

 

[parellikusken]

Jobbar på skola och äter alltid pedagogisk lunch, sitter alltså med eleverna och äter skolmat. Hade önskat att jag slapp det och kunde äta medhavd mat i personalrummet istället, men ja.. Det ingår i tjänsten.

 

[Voeux]

Jag börjar inse att hur mycket jag än stretar emot, så kommer jag bli tvungen att gå tillbaka och tillbringa så pass mycket tid på kontoret att jag måste äta lunch där. Och jag har sån ångest att jag mår illa. Jag vill börja med att jag vet att mitt beteende inte är normalt och att jag undanber mig kommentarer om att det bara är att skärpa sig eller att kollegorna inte menar något illa, för jag kan inte skärpa mig och jag upplever det här som ett så stort problem att jag inte har kunnat sova efter att beskedet kom att restriktionerna släpps.

Jag har alltid haft ett infekterat förhållande till mat. Särskilt mat som ska ätas i grupp, och då framför allt i icke-självvalda grupper som i skolan eller på arbetsplatser. Lågstadiet var ett enda långt helvete med en lärare som hängde över mig i skolmatsalen och tvingade mig att äta tills jag kräktes upp maten i tallriken och tvingade mina klasskamrater att sitta kvar vid bordet tills jag hade ätit upp. Jag har efter årskurs fyra inte ätit skolmat en enda gång. När jag började gymnasiet gjorde jag ett försök att just "skärpa till mig" och skulle tvinga mig själv att äta i matsalen och börja om på nytt, men det gick inte.

Jag har efter det gått först campusbaserad utbildning som nästan uteslutande var förlagd till halvdagar (ingen lunch där), sen utbildning helt på distans och efter det ett halvtidsjobb där jag började först klockan 12 om dagarna, så då hann jag äta hemma innan jobbet. När jag växte upp åt vi inte varm mat hemma mitt på dagen. Det gjorde inga av mina kompisar heller, så det var verkligen inget konstigt här där vi växte upp. Jag har haft ytterligare ett jobb här hemma på min lilla ort, men det var ett litet, familjärt företag med bara tre anställda och de hade ungefär samma matvanor som vi hade hemma, så jag stack inte ut där på något sätt och det var aldrig någon som sa något. Där fungerade det bra att äta tillsammans.

Sen började jag på mitt nuvarande jobb försommaren 2018, och satt därmed nästan två år på kontoret innan pandemin bröt ut, har efter det suttit hemma på heltid. På mitt jobb har det varit en väldigt stark kultur med att alla ska gå ner i lunchrummet och äta medhavd lunch. De (få) som brutit mot detta har i princip stämplats som asociala och udda figurer. Jag har hela tiden tyckt att det är jättejobbigt med lunchrummet för att det påminner alldeles för mycket om skolmatsalen, det är högljutt och stimmigt och det blandas en massa lukter från allas olika mat som ger mig kväljningar. Till råga på eländet har mina arbetskamrater noll spärrar och har varje dag kommenterat varför jag inte äter varm mat, om jag verkligen blir mätt på det jag äter, att jag måste skärpa mig och kan till och med sitta och typ peta i min mat för att den tydligen är så extremt fascinerade. Men efter att ha haft en respit från helvetet i ett och ett halvt år är jag ännu mer ovillig att gå ner dit igen. Både jag och en annan kollega har sagt ifrån att de ska sluta, men ingenting händer.

Jag har försökt prata med min chef om det här, men jag tror faktiskt inte han förstår allvaret. Han verkar tro att jag skämtar eller i alla fall överdriver ganska rejält. Eftersom jag är så känslig med mat är det inte riktigt heller ett alternativ att gå ut och äta lunch ute, det blir dessutom ganska dyrt. Det enda jag kan tänka mig som kan funka är att inte gå ner i lunchrummet alls, utan sitta kvar på rummet och äta, men då kommer jag ofelbart hamna i konstiga hörnet, så det känns som att det blir fel hur jag än gör. Vad jag än hittar på kommer jag stämplas som knäpp i omgivningens ögon.

Så hur gör ni? Jag kan ju inte vara den enda som tycker att ett stimmigt lunchrum med 250 anställda a la skolmatsalen från högstadiet är en inte fullt så trevlig plats att befinna sig på? Vad är kulturen på er arbetsplats? Det kommer förhoppningsvis handla om max två dagar i veckan p.g.a. en fortsatt möjlighet att jobba hemifrån på halvtid.

Jag äter min lunch vid mitt skrivbord och jobbar, eller "jobbar". Anses absolut som asocial och har fått höra omvägar att det pratats om det, men ärligt talat, jag bryr mig inte? Så länge min chef tycker att jag gör ett bra jobb så har jag åstadkommit det jag ska på mitt jobb. En promenad och skrivbordslunch är absolut en toppenlösning tycker jag

 

[Seabaz]

Jag börjar inse att hur mycket jag än stretar emot, så kommer jag bli tvungen att gå tillbaka och tillbringa så pass mycket tid på kontoret att jag måste äta lunch där. Och jag har sån ångest att jag mår illa. Jag vill börja med att jag vet att mitt beteende inte är normalt och att jag undanber mig kommentarer om att det bara är att skärpa sig eller att kollegorna inte menar något illa, för jag kan inte skärpa mig och jag upplever det här som ett så stort problem att jag inte har kunnat sova efter att beskedet kom att restriktionerna släpps.

Jag har alltid haft ett infekterat förhållande till mat. Särskilt mat som ska ätas i grupp, och då framför allt i icke-självvalda grupper som i skolan eller på arbetsplatser. Lågstadiet var ett enda långt helvete med en lärare som hängde över mig i skolmatsalen och tvingade mig att äta tills jag kräktes upp maten i tallriken och tvingade mina klasskamrater att sitta kvar vid bordet tills jag hade ätit upp. Jag har efter årskurs fyra inte ätit skolmat en enda gång. När jag började gymnasiet gjorde jag ett försök att just "skärpa till mig" och skulle tvinga mig själv att äta i matsalen och börja om på nytt, men det gick inte.

Jag har efter det gått först campusbaserad utbildning som nästan uteslutande var förlagd till halvdagar (ingen lunch där), sen utbildning helt på distans och efter det ett halvtidsjobb där jag började först klockan 12 om dagarna, så då hann jag äta hemma innan jobbet. När jag växte upp åt vi inte varm mat hemma mitt på dagen. Det gjorde inga av mina kompisar heller, så det var verkligen inget konstigt här där vi växte upp. Jag har haft ytterligare ett jobb här hemma på min lilla ort, men det var ett litet, familjärt företag med bara tre anställda och de hade ungefär samma matvanor som vi hade hemma, så jag stack inte ut där på något sätt och det var aldrig någon som sa något. Där fungerade det bra att äta tillsammans.

Sen började jag på mitt nuvarande jobb försommaren 2018, och satt därmed nästan två år på kontoret innan pandemin bröt ut, har efter det suttit hemma på heltid. På mitt jobb har det varit en väldigt stark kultur med att alla ska gå ner i lunchrummet och äta medhavd lunch. De (få) som brutit mot detta har i princip stämplats som asociala och udda figurer. Jag har hela tiden tyckt att det är jättejobbigt med lunchrummet för att det påminner alldeles för mycket om skolmatsalen, det är högljutt och stimmigt och det blandas en massa lukter från allas olika mat som ger mig kväljningar. Till råga på eländet har mina arbetskamrater noll spärrar och har varje dag kommenterat varför jag inte äter varm mat, om jag verkligen blir mätt på det jag äter, att jag måste skärpa mig och kan till och med sitta och typ peta i min mat för att den tydligen är så extremt fascinerade. Men efter att ha haft en respit från helvetet i ett och ett halvt år är jag ännu mer ovillig att gå ner dit igen. Både jag och en annan kollega har sagt ifrån att de ska sluta, men ingenting händer.

Jag har försökt prata med min chef om det här, men jag tror faktiskt inte han förstår allvaret. Han verkar tro att jag skämtar eller i alla fall överdriver ganska rejält. Eftersom jag är så känslig med mat är det inte riktigt heller ett alternativ att gå ut och äta lunch ute, det blir dessutom ganska dyrt. Det enda jag kan tänka mig som kan funka är att inte gå ner i lunchrummet alls, utan sitta kvar på rummet och äta, men då kommer jag ofelbart hamna i konstiga hörnet, så det känns som att det blir fel hur jag än gör. Vad jag än hittar på kommer jag stämplas som knäpp i omgivningens ögon.

Så hur gör ni? Jag kan ju inte vara den enda som tycker att ett stimmigt lunchrum med 250 anställda a la skolmatsalen från högstadiet är en inte fullt så trevlig plats att befinna sig på? Vad är kulturen på er arbetsplats? Det kommer förhoppningsvis handla om max två dagar i veckan p.g.a. en fortsatt möjlighet att jobba hemifrån på halvtid.

Vore det så hemskt att bli "stämplad' som associal då omkring mat?

Hur i övrigt är ditt förhållande till dina kollegor, pratar du med folk och är social i övrigt? (Du behöver inte svara, det var mer ställt som en tankeställare till dig själv).

Jag skulle inte ha några problem med att hamed en matlåda men välja att sitta på kontoret alternativt ha stora hörlurar på mig i matsalen och lyssna på nån pod medan jag äter. Eller äta utomhus ifred om väder tillåter. Till och med sitta i min bil.

Folk får tycka vad de vill och så länge jag sköter mitt jobb, liksom... inget problem.

Om någon frågar kan man dra till med "jag gillar att helt ta en paus från allt och alla när jag har lunch" istället för att säga att det påminner om det eller det, jag gillar inte jargongen eller vissa kollegor bla bla


Man behöver faktiskt inte ursäkta sig för vad man vill göra på sin time off



Själv har jag valt att jobba 6h arbetsdag vilket ger mig rätt till 10min betald paus eller 30min obetald.

Så jag äter inte lunch men har 2x 5min rökpaus. Kan dock äta snacks på arbetstid om jag vore hungrig, typ en minipåse chips eller nötter

 

[Raderad medlem 120709]

Att ta en promenad och sedan äta på rummet låter som en utmärkt lösning. Jag hade själv gjort så pga hatar stimmig miljö (varenda lunchrum jag varit i...) och surrande bara för att man "ska" vara social. Jag gillar inte heller när andra uppmärksammar min mat, även om det är på ett trevligt vis som att säga att det ser gott ut. Konstiga hörnet har jag hört till i hela livet så det bryr jag mig inte om, man ska göra det som funkar för en själv och skita i vad andra tycker.

Men dessa kommentarer som du får är verkligen långt över gränsen och jag tycker att du bör fräsa ifrån ordentligt. Man kniper trut om hur andra äter och vad, det är vanligt hyfs. Jag vet att det för många hör till jargongen att jiddra om mat på alla möjliga vis men med tanke på hur många som har ett komplicerat förhållande till ämnet så tycker jag att det visar på dåligt omdöme. Extra tråkigt när det kommer från en chef.

 

[Kiwifrukt]

Jag äter min lunch vid mitt skrivbord och jobbar, eller "jobbar". Anses absolut som asocial och har fått höra omvägar att det pratats om det, men ärligt talat, jag bryr mig inte? Så länge min chef tycker att jag gör ett bra jobb så har jag åstadkommit det jag ska på mitt jobb. En promenad och skrivbordslunch är absolut en toppenlösning tycker jag

Lite spinoff på det du skriver. Jag har varit visstidsanställd innan pandemin och blev fast anställd först nu i juni. Eftersom min chef har tryckt så på att det är viktigt att vara social har jag inte vågat annat i min sits. Men nu har jag min fasta anställning och jag gör ett bättre jobb om jag får vara ifred (med andra ord hade jag egentligen helst fortsatt hemma på heltid), lunchrummet tar alldeles för mycket energi. Men ju mer jag funderat, ju mer väger det mot att gå ut och promenera och sen äta på rummet. Kan ju till och med försöka få med någon kollega på promenaden för att ändå göra något socialt, liksom.

Den sociala biten annars tycker jag ändå blir uppnådd om jag är med på morgonkaffet.

 

[Kiwifrukt]

Vore det så hemskt att bli "stämplad' som associal då omkring mat?

Hur i övrigt är ditt förhållande till dina kollegor, pratar du med folk och är social i övrigt? (Du behöver inte svara, det var mer ställt som en tankeställare till dig själv).

Jag skulle inte ha några problem med att hamed en matlåda men välja att sitta på kontoret alternativt ha stora hörlurar på mig i matsalen och lyssna på nån pod medan jag äter. Eller äta utomhus ifred om väder tillåter. Till och med sitta i min bil.

Folk får tycka vad de vill och så länge jag sköter mitt jobb, liksom... inget problem.

Om någon frågar kan man dra till med "jag gillar att helt ta en paus från allt och alla när jag har lunch" istället för att säga att det påminner om det eller det, jag gillar inte jargongen eller vissa kollegor bla bla


Man behöver faktiskt inte ursäkta sig för vad man vill göra på sin time off



Själv har jag valt att jobba 6h arbetsdag vilket ger mig rätt till 10min betald paus eller 30min obetald.

Så jag äter inte lunch men har 2x 5min rökpaus. Kan dock äta snacks på arbetstid om jag vore hungrig, typ en minipåse chips eller nötter

Som jag precis skrev till @Voeux så är det chefen som tycker det här är extremt viktigt. Jag pratar med mina kollegor om jobb och väder och vind, typ, men har absolut ingenting gemensamt med dem privat och är genuint ointresserad av det som de pratar om (små barn) så jag sörjer inte precis att ”slippa dem” när jag sitter hemma. De är trevliga och allt sånt, men vi är så olika och lever så olika liv, liksom.

 

[lil-sis]

Vi är Max 14 personer (just nu, snart 43). Ibland äter vi ihop. Ibland går alla eller några iväg. Ibland äter man på rummet. En går alltid hem till hunden.

Dvs det varierar.

 

[Happimess]

Jag tänker att det är en arbetsmiljöfråga där din chef inte lyckas leva upp till behovet av anpassning du har och det är beklagligt att han viftar bort det. Kan du få stöd av någon annan när du pratar med din chef? Något skyddsombud, facklig eller arbetsmiljöansvarig som du kan pratamed?

På min förra arbetsplats åt vårt arbetslag/avdelning lunch i ett mindre lunchrum, med plats för ca 10 personer. Det finns ett större lunchrum med plats för kanske 100 personer där resten av arbetsplatsen åt. Det lilla lunchrummet var kvar som en anpassning efter en kollega som levde med en sjukdom och som inte klarade av den stora lunchrumsmiljön. Kollegan gick dessvärre bort men rummet levde kvar.

För mig är lunch en paus, och det blir ingen paus om man omges av hundra personer som snackar, äter och smaskar. Jag åt mycket hellre på rummet framför datorn än gick ut i det lunchrummet, om det lilla lunchrummet av någon anledning inte var tillgänglig. Visst blev jag klassad som lite asocial vid de tillfällena, men handen på hjärtat - vad gör det?

 

[Ava22]

Göra nån macka och gå ut och äta? Utomhus alltså. Ta en promenad, lyssna på nån podd och gå en sväng

Jag har ibland åkt iväg med bilen bara för att slippa och sen ätit i bilen. Sagt att jag har ärenden typ..

Det gjorde en fd kollega, hon pallade aldrig äta på plats utan gjorde alltid ärenden på lunchen. Jag tror hon bara tog bilen många gånger och ställde på en parkeringen i närheten och käkade lunch i bilen för att slippa arbetsplatsen. Ingen kommenterade detta, hon gjorde som hon ville och mådde bra av

 

[Voeux]

Lite spinoff på det du skriver. Jag har varit visstidsanställd innan pandemin och blev fast anställd först nu i juni. Eftersom min chef har tryckt så på att det är viktigt att vara social har jag inte vågat annat i min sits. Men nu har jag min fasta anställning och jag gör ett bättre jobb om jag får vara ifred (med andra ord hade jag egentligen helst fortsatt hemma på heltid), lunchrummet tar alldeles för mycket energi. Men ju mer jag funderat, ju mer väger det mot att gå ut och promenera och sen äta på rummet. Kan ju till och med försöka få med någon kollega på promenaden för att ändå göra något socialt, liksom.

Den sociala biten annars tycker jag ändå blir uppnådd om jag är med på morgonkaffet.

Ja, jag kan förstå att "det sociala" är viktigt på en arbetsplats. Men för mig innefattar det så mycket, hur delaktig man är i möten och hur bra man kommer överens. Hur trevlig man är när man umgås med sina kollegor, och någon kaffe då och då. Om du är med på morgonkaffe så tycker jag att det är mer än nog, då är du ju sociala. Att tjöta med sina kollegor morgonkaffe, lunch och eftermiddagskaffe varje dag har jag aldrig förstått. Jag är ju där för att arbeta, tjöta gör jag med mina kompisar efter jobbet.

 

[hjärter_dam]

Jag bytte jobb innan sommaren och pga. pandemin åt numera varje avdelning på sin egen "fikaplats" istället för i den stora gemensamma matsalen me dplats för 100-150 personer. Nu när restriktionerna lättar talas det återigen om att stänga "fikaplatserna" för lunch och återgå till matsalen och jag gillar det inte alls. Har inga problem med att känna mig lite asocial och äta på annan plats men då jag ingår i ledningsgruppen finns ett tryck på att vi ska "visa oss" i matsalen. Får fundera på hur detta ska hanteras.

 

[cirkus]

Eftersom min chef har tryckt så på att det är viktigt att vara social

Det där är jättemärkligt tycker jag. Chefen ska fan inte ha synpunkter på sånt anser jag.

Jag förstår att man kan känna pressen, men det är verkligen inte okej.

 

[Linn-Nora]

Jag äter nästan alltid vid mitt skrivbord. Och det har jag gjort på de senaste jobben jag haft. Tror bara det var när jag arbetade i butik som jag satt i ett lunchrum.

Jag har inget emot att äta med kollegor, men alla på mitt jobb föredrar en liten stund där man kan sitta och ta det lugnt och vara ifred

 

[Anna]

Vi har fram till i somras suttit bara vår avdelning på ett våningsplan med tillhörande fika/lunchrum. Det får väl plats 25 personer där max och så många är aldrig där på en gång, undantaget någon avtackning eller så. Folk har olika tider - en grupp brukar börja jobba vid 7 och äter lunch vid 11, andra går och tränar 11:30 eller 12 och äter först framåt 13, många äter 11:30 eller 12 när möten är klara. Det är sällan större grupper än 6-8 stycken samtidigt skulle jag säga och det tycker jag är hanterbart ur ett ljudperspektiv, jag gillar verkligen inte när det blir för stimmigt.

Vad som äts skiljer sig mycket - många har medhavd matlåda, andra går ut och handlar något och tar med sig, vissa tar någon shake och kanske en frukt, andra går ut på lokal. Vi har förhållandevis många restauranger inom gångavstånd för att inte vara belägna inne i stan. Jag tycker inte att det brukar kommenteras speciellt mycket vad folk äter, förutom i positiva ordalag, att något ser gott ut och hur har man gjort med ditt eller datt, eller en fråga om var den där fina salladen är köpt. Det stör inte mig.

 

[Voeux]

Det där är jättemärkligt tycker jag. Chefen ska fan inte ha synpunkter på sånt anser jag.

Jag förstår att man kan känna pressen, men det är verkligen inte okej.

Men ja, alltså, jag hade ett jobb förut där vi hade en del konflikter internt. Det finns alltid två sidor av myntet, men min sida var att det berodde på ledningen. Men de drog ihop diverse samkvämsaktiviteter och jag kände bara att det spelar ingen roll hur många krystade frukostar eller genomskinliga AW vi hade, så länge medarbetarna inte kände sig hörda och sedda av sina chefer. De ville till och med göra det obligatoriskt att vara i lunchrummet på lunchen "Det sociala" löser sig i min mening naturligt om alla känner sig sedda, hörda och får sina behov respekterade.