Hur äter ni lunch på ert jobb?

[bettysmatte]

Jag är förskollärare och äter med "mina" barn varje dag. Tio 1- och 2-åringar, så det kan vara "lite" livligt.... Min lunchrast tillbringar jag sedan i vårt lilla personalrum. Surfar på telefonen, läser på läsplattan....

 

[Jenka]

Ang chefens syn på det hela: lunch är obetald och ledig tid (med undantag för förskolor etc men då har man ju motsvarande rast sen) så det ska inte finnas några formella krav.
Sen kan jag absolut förstå om man ändå väger in det, andras syn etc.

Tycker iden om "lugn avdelning" i lunchrummet lät jättebra. Även för tex mig som inte har problem med själva maten men ibland har behov av att få vara ifred och ibland bara för att slippa tänka på var man "bör" sitta osv.

 

[Vassi]

Bytte jobb i mars, kom till en miljö där det är strikt förbjudet att jobba hemifrån trots att 98% av mina möten är digitala under pandemin, det har uttalats från chefshåll att man inte tror att vi kommer jobba. Jag tror att om jag som ensam psykolog med dryga 300 aktuella patienter slutar jobba så kommer det att märkas. Gotta love offentlig verksamhet. Långt sidospår.
Samtidigt som ingen får jobba hemifrån har vi restriktioner om hur många som får vistas samtidigt i lunchrummet; max tre pers. Då vi är dryga 20 st så har det inneburit det lunch på rummet rätt ofta. Kommer definitivt fortsätta med det! Har ett jobb med hög belastning och har varit nära berömda väggen tidigare. Ses säkert som osocial men skiter i det. Prioriterar mitt välmående och äter lunch där det passar mig så länge arbetsgivaren inte inför betald rast. Sitter as I write vid datorn, har precis avslutat matlådan. Buke och ytliga bloggar är perfekt rastaktivitet!

 

[cirkus]

Men ja, alltså, jag hade ett jobb förut där vi hade en del konflikter internt. Det finns alltid två sidor av myntet, men min sida var att det berodde på ledningen. Men de drog ihop diverse samkvämsaktiviteter och jag kände bara att det spelar ingen roll hur många krystade frukostar eller genomskinliga AW vi hade, så länge medarbetarna inte kände sig hörda och sedda av sina chefer. De ville till och med göra det obligatoriskt att vara i lunchrummet på lunchen "Det sociala" löser sig i min mening naturligt om alla känner sig sedda, hörda och får sina behov respekterade.

Precis så enkelt är det

 

[Tonto]

Jag börjar inse att hur mycket jag än stretar emot, så kommer jag bli tvungen att gå tillbaka och tillbringa så pass mycket tid på kontoret att jag måste äta lunch där. Och jag har sån ångest att jag mår illa. Jag vill börja med att jag vet att mitt beteende inte är normalt och att jag undanber mig kommentarer om att det bara är att skärpa sig eller att kollegorna inte menar något illa, för jag kan inte skärpa mig och jag upplever det här som ett så stort problem att jag inte har kunnat sova efter att beskedet kom att restriktionerna släpps.

Jag har alltid haft ett infekterat förhållande till mat. Särskilt mat som ska ätas i grupp, och då framför allt i icke-självvalda grupper som i skolan eller på arbetsplatser. Lågstadiet var ett enda långt helvete med en lärare som hängde över mig i skolmatsalen och tvingade mig att äta tills jag kräktes upp maten i tallriken och tvingade mina klasskamrater att sitta kvar vid bordet tills jag hade ätit upp. Jag har efter årskurs fyra inte ätit skolmat en enda gång. När jag började gymnasiet gjorde jag ett försök att just "skärpa till mig" och skulle tvinga mig själv att äta i matsalen och börja om på nytt, men det gick inte.

Jag har efter det gått först campusbaserad utbildning som nästan uteslutande var förlagd till halvdagar (ingen lunch där), sen utbildning helt på distans och efter det ett halvtidsjobb där jag började först klockan 12 om dagarna, så då hann jag äta hemma innan jobbet. När jag växte upp åt vi inte varm mat hemma mitt på dagen. Det gjorde inga av mina kompisar heller, så det var verkligen inget konstigt här där vi växte upp. Jag har haft ytterligare ett jobb här hemma på min lilla ort, men det var ett litet, familjärt företag med bara tre anställda och de hade ungefär samma matvanor som vi hade hemma, så jag stack inte ut där på något sätt och det var aldrig någon som sa något. Där fungerade det bra att äta tillsammans.

Sen började jag på mitt nuvarande jobb försommaren 2018, och satt därmed nästan två år på kontoret innan pandemin bröt ut, har efter det suttit hemma på heltid. På mitt jobb har det varit en väldigt stark kultur med att alla ska gå ner i lunchrummet och äta medhavd lunch. De (få) som brutit mot detta har i princip stämplats som asociala och udda figurer. Jag har hela tiden tyckt att det är jättejobbigt med lunchrummet för att det påminner alldeles för mycket om skolmatsalen, det är högljutt och stimmigt och det blandas en massa lukter från allas olika mat som ger mig kväljningar. Till råga på eländet har mina arbetskamrater noll spärrar och har varje dag kommenterat varför jag inte äter varm mat, om jag verkligen blir mätt på det jag äter, att jag måste skärpa mig och kan till och med sitta och typ peta i min mat för att den tydligen är så extremt fascinerade. Men efter att ha haft en respit från helvetet i ett och ett halvt år är jag ännu mer ovillig att gå ner dit igen. Både jag och en annan kollega har sagt ifrån att de ska sluta, men ingenting händer.

Jag har försökt prata med min chef om det här, men jag tror faktiskt inte han förstår allvaret. Han verkar tro att jag skämtar eller i alla fall överdriver ganska rejält. Eftersom jag är så känslig med mat är det inte riktigt heller ett alternativ att gå ut och äta lunch ute, det blir dessutom ganska dyrt. Det enda jag kan tänka mig som kan funka är att inte gå ner i lunchrummet alls, utan sitta kvar på rummet och äta, men då kommer jag ofelbart hamna i konstiga hörnet, så det känns som att det blir fel hur jag än gör. Vad jag än hittar på kommer jag stämplas som knäpp i omgivningens ögon.

Så hur gör ni? Jag kan ju inte vara den enda som tycker att ett stimmigt lunchrum med 250 anställda a la skolmatsalen från högstadiet är en inte fullt så trevlig plats att befinna sig på? Vad är kulturen på er arbetsplats? Det kommer förhoppningsvis handla om max två dagar i veckan p.g.a. en fortsatt möjlighet att jobba hemifrån på halvtid.

Jag brukar äta i bilen om pga typ samma orsak. Folk som HELA JÄVLA TIDEN ska kommentera vad man äter och fråga tusen miljarder frågor.

 

[Kiwifrukt]

Jag vill nog ändå ta min chef lite i försvar, för dels så bad han faktiskt om ursäkt nu när jag (återigen) påtalade att jag tycker det här är jättejättejobbigt, han hade verkligen trott att jag tog det som ett skämt. (Och det hade jag nog gjort om det bara var han, han har i alla fall inte hotat med att slå mig som en dam gjorde, ska tillägga att denna kvinna inte har något som helst med mig att göra i jobbet utan hon anföll från ett annat bord för att påtala det .) Sen vet han om att gruppen är väldigt homogen och att den stora massan har ett samtalsämne som ärligt talat är rätt trist för de som själva inte har barn eller har stora barn, så han är nog extra mån om att just jag är med för att jag blandar upp gruppen lite, men samtidigt, vad hjälper det om de ändå bara sitter och tjatar om rent av äckliga saker som spyor och diarré i lunchrummet, ingen vill ju diskutera något annat ändå.

Det finns andra saker, främst i mitt privatliv, som gör att jag hade hoppats slippa heldagar på kontoret efter pandemin, men det här med lunchrummet är ett så stort issue för mig att det är mest där jag hakar upp mig. Vi hade en kollega när jag började (som jag tyckte mycket om, hon var lite yngre, barnlös och vi brukade prata hund), men hon bodde i stan och stack hem på lunchen för att ta ut sin hund. Det tisslades och tasslades ganska mycket om henne för att hon var så "osocial och konstig". På grund av hästar och pendling och allmänt ointresse så är jag ju heller aldrig med på AW eller liknande, men jag tycker väl egentligen att fritid är fritid och då gör man vad man vill, medan jobb är jobb och då jobbar man.

Det här med att stämplas som konstig, jag tänker mest att de är ju redan övertygad om att jag är anorektiker, det är det de säger i förtäckta ordalag. Slutar jag gå ner i lunchrummet kommer de verkligen få vatten på sin kvarn, "nu har hon slutat äta helt och hållet". Att jag äter lagad middag när jag kommer hem från jobbet vägrar de liksom att tro på. Inte för att det har med saken att göra, men jag är helt normalviktig. Eftersom chefen trots allt ändå har ett personalansvar hade jag i så fall mer köpt att han hade frågat om han hade oroat sig för att jag verkligen inte verkade må bra eller skötte mitt jobb dåligt, men så länge jag gör mitt jobb mer än tillfredsställande känns det lite overkill att han ska hetsa upp sig.

Men återigen - tack, tack, tack snälla ni för alla era idéer och inlägg. Jag känner mig mycket mindre ensam och konstig nu.

 

[Åsa A]

Jag vill nog ändå ta min chef lite i försvar, för dels så bad han faktiskt om ursäkt nu när jag (återigen) påtalade att jag tycker det här är jättejättejobbigt, han hade verkligen trott att jag tog det som ett skämt. (Och det hade jag nog gjort om det bara var han, han har i alla fall inte hotat med att slå mig som en dam gjorde, ska tillägga att denna kvinna inte har något som helst med mig att göra i jobbet utan hon anföll från ett annat bord för att påtala det .) Sen vet han om att gruppen är väldigt homogen och att den stora massan har ett samtalsämne som ärligt talat är rätt trist för de som själva inte har barn eller har stora barn, så han är nog extra mån om att just jag är med för att jag blandar upp gruppen lite, men samtidigt, vad hjälper det om de ändå bara sitter och tjatar om rent av äckliga saker som spyor och diarré i lunchrummet, ingen vill ju diskutera något annat ändå.

Det finns andra saker, främst i mitt privatliv, som gör att jag hade hoppats slippa heldagar på kontoret efter pandemin, men det här med lunchrummet är ett så stort issue för mig att det är mest där jag hakar upp mig. Vi hade en kollega när jag började (som jag tyckte mycket om, hon var lite yngre, barnlös och vi brukade prata hund), men hon bodde i stan och stack hem på lunchen för att ta ut sin hund. Det tisslades och tasslades ganska mycket om henne för att hon var så "osocial och konstig". På grund av hästar och pendling och allmänt ointresse så är jag ju heller aldrig med på AW eller liknande, men jag tycker väl egentligen att fritid är fritid och då gör man vad man vill, medan jobb är jobb och då jobbar man.

Det här med att stämplas som konstig, jag tänker mest att de är ju redan övertygad om att jag är anorektiker, det är det de säger i förtäckta ordalag. Slutar jag gå ner i lunchrummet kommer de verkligen få vatten på sin kvarn, "nu har hon slutat äta helt och hållet". Att jag äter lagad middag när jag kommer hem från jobbet vägrar de liksom att tro på. Inte för att det har med saken att göra, men jag är helt normalviktig. Eftersom chefen trots allt ändå har ett personalansvar hade jag i så fall mer köpt att han hade frågat om han hade oroat sig för att jag verkligen inte verkade må bra eller skötte mitt jobb dåligt, men så länge jag gör mitt jobb mer än tillfredsställande känns det lite overkill att han ska hetsa upp sig.

Men återigen - tack, tack, tack snälla ni för alla era idéer och inlägg. Jag känner mig mycket mindre ensam och konstig nu.

Vilka konstiga kollegor du har, som är så extremt intresserade av vad andra äter, tycker att någon är osocial när den åker hem på lunchen för att rasta sin hund, etc etc. Jag har nog aldrig jobbat på någon arbetsplats där folk lägger sig i såna saker. Definitivt inte du som är konstig, du har bara haft otur med väldigt underliga kollegor!

 

[Kiwifrukt]

Har för övrigt två syskon som har lägenhet i stan, min syrra bodde där redan före pandemin och jag brukade smita dit ibland när det blev för mycket. Min brorsa hade säkert låtit mig låna mammas extranyckel och gå dit och äta istället (typ ha egen mat hemma hos honom, inte att han ska hålla mig med lunch så klart), men det känns också lite overkill. Men det kan ju också vara en desperat åtgärd i nödfall.

 

[Nepenthe]

Jag trodde ett tag bara det var jag som kände såhär så den här tråden gjorde mig ändå glad fast jag önskar dig mycket bättre såklart @Kiwifrukt

Jag är på en arbetsplats med nästintill endast män. Har kännt att folk antingen dragit sig undan mig som en alien eller mot mig och då har det ALLTID kommit fram att de har ett romantiskt intresse.
Jag har velat vara just proffisionell på jobbet men de "påtvingade" sociala fika och lunch tillfällena har stressat mig nått enormt. Känns som hur jag än gör blir det fel.
Man ska sitta där o kallprata och jag gillar inte lukten av maten.

Jag har även fått peakar då jag suttit vid min plats och ätit och det togs upp att man inte fick äta vid arbetsplatserna till slut.
När jag hade nära hem åkte jag alltid hem men de var väldigt svårt att åka tillbaka...
Nu har jag fördelen att min arbetsplats har godkänt jobb hemifrån så jag får fortsätta vara hemma vilket jag trivs väldigt bra med.
Även detta har varit svårt för kollegor att acceptera(?) Att jag gillar att jobba hemma..

 

[Voeux]

Jag vill nog ändå ta min chef lite i försvar, för dels så bad han faktiskt om ursäkt nu när jag (återigen) påtalade att jag tycker det här är jättejättejobbigt, han hade verkligen trott att jag tog det som ett skämt. (Och det hade jag nog gjort om det bara var han, han har i alla fall inte hotat med att slå mig som en dam gjorde, ska tillägga att denna kvinna inte har något som helst med mig att göra i jobbet utan hon anföll från ett annat bord för att påtala det .) Sen vet han om att gruppen är väldigt homogen och att den stora massan har ett samtalsämne som ärligt talat är rätt trist för de som själva inte har barn eller har stora barn, så han är nog extra mån om att just jag är med för att jag blandar upp gruppen lite, men samtidigt, vad hjälper det om de ändå bara sitter och tjatar om rent av äckliga saker som spyor och diarré i lunchrummet, ingen vill ju diskutera något annat ändå.

Det finns andra saker, främst i mitt privatliv, som gör att jag hade hoppats slippa heldagar på kontoret efter pandemin, men det här med lunchrummet är ett så stort issue för mig att det är mest där jag hakar upp mig. Vi hade en kollega när jag började (som jag tyckte mycket om, hon var lite yngre, barnlös och vi brukade prata hund), men hon bodde i stan och stack hem på lunchen för att ta ut sin hund. Det tisslades och tasslades ganska mycket om henne för att hon var så "osocial och konstig". På grund av hästar och pendling och allmänt ointresse så är jag ju heller aldrig med på AW eller liknande, men jag tycker väl egentligen att fritid är fritid och då gör man vad man vill, medan jobb är jobb och då jobbar man.

Det här med att stämplas som konstig, jag tänker mest att de är ju redan övertygad om att jag är anorektiker, det är det de säger i förtäckta ordalag. Slutar jag gå ner i lunchrummet kommer de verkligen få vatten på sin kvarn, "nu har hon slutat äta helt och hållet". Att jag äter lagad middag när jag kommer hem från jobbet vägrar de liksom att tro på. Inte för att det har med saken att göra, men jag är helt normalviktig. Eftersom chefen trots allt ändå har ett personalansvar hade jag i så fall mer köpt att han hade frågat om han hade oroat sig för att jag verkligen inte verkade må bra eller skötte mitt jobb dåligt, men så länge jag gör mitt jobb mer än tillfredsställande känns det lite overkill att han ska hetsa upp sig.

Men återigen - tack, tack, tack snälla ni för alla era idéer och inlägg. Jag känner mig mycket mindre ensam och konstig nu.

Du är absolut inte konstig. Jag hatar att prata om andras barn och vad man äter och inte äter. Efter många år som vegetarian (på den tiden då det inte var lika vanligt) fick jag vänja mig vid folk som stack ner näsan matlådan och frågade vad man åt, om man fick i sig tillräckligt med protein, frågade varför man var vegetarian och en lång förklaring till varför de själva inte var det. Liksom, håll käft och låt mig värma min matlåda? Det blev en så ond spiral att jag än idag får världens adrenalinpåslag bara någon frågar snällt vad jag äter. Folk pratar om att vara social på jobbet utan att fatta hur förbaskat problematiskt detta lunch-kackel är för alla med minsta komplicerade relation till mat och barnlösa.

 

[nejlica]

Vill f.ö tillägga att vi utöver lunchen (där de flesta utöver ätandet gör ärenden, motionerar, sover en sund eller liknande privat, och som inte chefen har någonting med att göra) har fikapauser på betald arbetstid. Där finns en outtalad förväntning om att vara med på de flesta, det tycker jag är en helt annan sak och vill chefen att ni är sociala får väl hen ordna sådana tillfällen.

 

[cirkus]

Det här med att stämplas som konstig, jag tänker mest att de är ju redan övertygad om att jag är anorektiker, det är det de säger i förtäckta ordalag. Slutar jag gå ner i lunchrummet kommer de verkligen få vatten på sin kvarn, "nu har hon slutat äta helt och hållet". Att jag äter lagad middag när jag kommer hem från jobbet vägrar de liksom att tro på. Inte för att det har med saken att göra, men jag är helt normalviktig

Det är fan helt jävla sjukt att nån ska ha synpunkter på vad man äter eller inte och att man är konstig utifrån det. Jag ÄR konstig. Jävligt konstig och det trycker jag gärna in i mina kollegor. Satan vad jag ställer frågor och drar igång en massa rant om jämställdhet eller så som de blir besvärade av om jag tröttnar på deras trista ämnen.

 

[Kiwifrukt]

Vill f.ö tillägga att vi utöver lunchen (där de flesta utöver ätandet gör ärenden, motionerar, sover en sund eller liknande privat, och som inte chefen har någonting med att göra) har fikapauser på betald arbetstid. Där finns en outtalad förväntning om att vara med på de flesta, det tycker jag är en helt annan sak och vill chefen att ni är sociala får väl hen ordna sådana tillfällen.

Och det har vi, som jag flera gånger påpekat för min chef att jag tycker är bra och trevligt och gärna är med på. Bara jag slipper äta, och det har inte varit något rant om att jag måste det när det "bara" är fika. Före pandemin hade vi en betald fikapaus på förmiddagen och en på eftermiddagen. Jag, som ganska introvert, får mer än nog av socialisering under den tiden.

 

[Kiwifrukt]

Nu har jag fördelen att min arbetsplats har godkänt jobb hemifrån så jag får fortsätta vara hemma vilket jag trivs väldigt bra med.
Även detta har varit svårt för kollegor att acceptera(?) Att jag gillar att jobba hemma..

Det är väl lite det som är grundproblemet här också. Jag har verkligen gillat att jobba hemifrån på heltid, dels för att jag har sluppit ganska mycket pendling och 1500 kronor i månaden i kostnader rent kopplade till det höga nöjet att ta sig till och från jobbet, och dels för att jag är introvert och inte ser något större nöje i att umgås med påtvingade personer som kollegor ändå är, som jag inte delar några som helst intressen med. Men de som tycker om att vara sociala och som älskar otäcka tillställningar som lunchrummet eller stora julfester och liknande stämplar en som dum i huvudet och något slags asocialt freak om man säger att man trivs med att jobba hemma? Ledningsgruppen på vårt jobb är tyvärr lite besatta av såna här sociala grejer, medan folket på golvet gärna hade fortsatt hemma i större utsträckning.

(Jag pratar till exempel med min närmaste kollega om arbetsrelaterade saker ungefär tio gånger om dagen även om vi sitter på distans, så det är inte så att jag inte pratar med någon överhuvudtaget. De jag inte pratar med nu hade jag inte pratat med på kontoret heller.)

 

[Hoarfrost]

Det här med att stämplas som konstig, jag tänker mest att de är ju redan övertygad om att jag är anorektiker, det är det de säger i förtäckta ordalag. Slutar jag gå ner i lunchrummet kommer de verkligen få vatten på sin kvarn, "nu har hon slutat äta helt och hållet". Att jag äter lagad middag när jag kommer hem från jobbet vägrar de liksom att tro på. Inte för att det har med saken att göra, men jag är helt normalviktig. Eftersom chefen trots allt ändå har ett personalansvar hade jag i så fall mer köpt att han hade frågat om han hade oroat sig för att jag verkligen inte verkade må bra eller skötte mitt jobb dåligt, men så länge jag gör mitt jobb mer än tillfredsställande känns det lite overkill att han ska hetsa upp sig.

Men återigen - tack, tack, tack snälla ni för alla era idéer och inlägg. Jag känner mig mycket mindre ensam och konstig nu.

Men vad sjutton Jag tycker det låter som ett arbetsmiljöproblem. Kan ju inte bara vara du som är obekväm om de håller på så där.

Jag hade talat om för min chef exakt hur folk beter sig, och sen hade jag skitit fullständigt i vad de tycker, och ätit min mat i fred på det sätt du vill. Om det är promenad eller sittandes framför buke på din arbetsplats spelar ingen roll. Frågar de så säg bara att "nej jag äter här/på promenad", behövs inga förklaringar eller ursäkter utan var rakt på sak och snustorr. Frågar de varför hade jag nog sagt att jag tycker det är tråkiga kommentarer och stimmigt och sen inget mer. Det är ungefär exakt vad jag gjorde.

 

[monster1]

Hos oss äter alla på lite olika ställen. Några äter i lunchrummet (ca 10 av 30 st) några äter ute på stan på olika ställen och några går hem och äter. Att andra ska lägga sig i vart, hur och vad man äter känns onekligen trist. Lunchrasten är ju dessutom ens egen tid, så den har ju inte chefen med att göra överhuvudtaget.

 

[Lingon]

Jag glömde en variant till! En går hem på lunchen för att gå med sin hund. Hen är inte utanför gemenskapen på nåt sätt. Fikar ju med de andra.

 

[MiniLi]

Vi är bara 8 personer inklusive chef och alla är inte ens på plats hela tiden pga andra uppdrag osv. Vi har definitivt en tradition där vi som är på plats lunchar tillsammans, jag har en kollega som innan pandemin började äta på sitt eget rum utan förklaring och det har jag inte direkt positiva tankar kring. Jag tycker det är ett tråkigt beteende och utifrån vår kontext blir det ett tydligt ställningstagande om att personen drar sig undan från arbetsgruppen. Sen finns det andra omständigheter som spär på den här negativa uppfattningen. Jag hade nog inte reagerar på samma sätt om det var en person som verkade trivas på jobbet i övrigt men förklarade att hen behövde få äta ifred för återhämtning eller liknande.

Men jag har ett jobb där vi är en liten grupp som måste funka bra ihop. Relationsbygget påverkar vårt arbete så här funkar det liksom inte att bara komma till jobbet och göra sin grej.

Vi jobbar dessutom med ätstörningsbehandling. Jag skulle DEFINITIVT reagera och säga något om en kollega helt plötsligt började äta typ mackor till lunch. Ingen i vår grupp har problem med mat, det är ett kriterium för att kunna bli anställd hos oss. Om någon plötsligt skulle börja äta dåligt skulle jag reagera av omsorg.

 

[Lingon]

Vi är bara 8 personer inklusive chef och alla är inte ens på plats hela tiden pga andra uppdrag osv. Vi har definitivt en tradition där vi som är på plats lunchar tillsammans, jag har en kollega som innan pandemin började äta på sitt eget rum utan förklaring och det har jag inte direkt positiva tankar kring. Jag tycker det är ett tråkigt beteende och utifrån vår kontext blir det ett tydligt ställningstagande om att personen drar sig undan från arbetsgruppen. Sen finns det andra omständigheter som spär på den här negativa uppfattningen. Jag hade nog inte reagerar på samma sätt om det var en person som verkade trivas på jobbet i övrigt men förklarade att hen behövde få äta ifred för återhämtning eller liknande.

Men jag har ett jobb där vi är en liten grupp som måste funka bra ihop. Relationsbygget påverkar vårt arbete så här funkar det liksom inte att bara komma till jobbet och göra sin grej.

Vi jobbar dessutom med ätstörningsbehandling. Jag skulle DEFINITIVT reagera och säga något om en kollega helt plötsligt började äta typ mackor till lunch. Ingen i vår grupp har problem med mat, det är ett kriterium för att kunna bli anställd hos oss. Om någon plötsligt skulle börja äta dåligt skulle jag reagera av omsorg.

Alltså, va?? Skulle mackor till lunch tyda på nåt ätstörningsbeteende? Din arbetsplats låter inte helt sund faktiskt. På mitt jobb finns alla möjliga varianter på luncher. Från de som äter lagad mat på lunchen (det jag kallar middag), till gröt lagad i micron, mackor, hemmagjord sallad, nån äter bara kokt ägg med broccoli för att hen inte äter så mycket kolhydrater då hen mår bättre av det. Personligen har jag svårt för att äta middag två gånger om dagen eftersom det liksom blir för mycket. Jag måste dessutom äta en riktig middag på kvällen för annars blir jag hungrig på natten. Så jag äter något lättare på lunchen. T.ex. mackor. Jag kan lova dig att jag inte har det minsta lilla tendens till ätstörning åt något håll.

 

[MiniLi]

Alltså, va?? Skulle mackor till lunch tyda på nåt ätstörningsbeteende? Din arbetsplats låter inte helt sund faktiskt. På mitt jobb finns alla möjliga varianter på luncher. Från de som äter lagad mat på lunchen (det jag kallar middag), till gröt lagad i micron, mackor, hemmagjord sallad, nån äter bara kokt ägg med broccoli för att hen inte äter så mycket kolhydrater då hen mår bättre av det. Personligen har jag svårt för att äta middag två gånger om dagen eftersom det liksom blir för mycket. Jag måste dessutom äta en riktig middag på kvällen för annars blir jag hungrig på natten. Så jag äter något lättare på lunchen. T.ex. mackor. Jag kan lova dig att jag inte har det minsta lilla tendens till ätstörning åt något håll.

Nej, det var inte så jag menade. Men vi jobbar med att lära ut ”normalt ätande” utifrån en fast mall och vi äter också med patienterna (men det är inte de luncherna jag syftar på här). Alla vi äter typ i enlighet med det matschema som vi lär ut till patienterna och mackor räknas liksom inte till lunch då. Ingen som jobbar hos oss äter normalt mackor till lunch, alla äter lagad mat till lunch och tycker att det är normalt. Det är svårt att ha vårt jobb annars, det skiner igenom till patienterna om vi inte lever som vi lär eller iallafall inte tror fullt ut på det vi lär ut. Vi skulle förmodligen inte anställa någon som (tar ditt exempel) tycker att det blir för mycket med att äta två mål lagad mat per dag. Inte för att vi tänker att det är sjukt utan för att man då inte passar för tjänsten. Likaså om man inte vill äta så mycket kolhydrater eller vad det nu kan vara.
Så med den bakgrunden skulle det vara en ganska plötslig förändring om någon slutade äta lagad mat till lunch, och det skulle jag reagera på.
Det finns dessutom nästan alltid mat på mitt jobb om man inte har med sig eget. Jag tar typ aldrig med matlåda utan äter överbliven sjukhusmat från någon tidigare dag