Hur är din relation med ”hästen”?

[ako]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Jag känner mina hästar som individer och tycker hemskt mycket om dem för att "de är de". Samtidigt är de ju också tränings- och tävlingspartners (eller rättare sagt den ena är, den andra har varit men är i dag glad pensionär). Jag tycker absolut att jag har personliga relationer till dem, och ser dem som familjemedlemmar, på samma sätt som hundarna och katterna. Jag tycker att jag har fått ännu bättre relation till dem, och kan se på en sekund om någon av dem inte mår bra etc sedan jag och sambon för sex år sedan flyttadee till egen liten hästgård. Detta gör ju att jag själv sköter 99 % av alla vardagliga sysslor med dem, till skillnad mot när jag stod i ett större stall tidigare.

Jag är ridlärare, och ser ridskolehästarna som mycket goda arbetskamrater. Dock blir ju inte realtionen till var och en av ridskolehästarna densamma som till mina egna, även om jag gillar alla mina fyrbenta jobbarkompisar väldigt mycket, och ser speciella saker i deras personligheter också. De är ABOLUT inte någon form av verktyg eller arbetsredskap, utan just kollegor, som vi ska ta så väl hand om som möjligt!

DOCK, hur mycket kompis man än är med hästarna, är det synnerligen viktigt att man l´kommer i håg att de är just HÄSTAR, och behandla dem därefter. Ingen häst mår bättre för att man klär på den tusen rosa täcken för att man själv fryser och rosa är ens favvofärg...

 

[Heulwen]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Jag har olika band med olika hästar. Vissa känner jag inget för (de flesta) men några få sätter sina spår. Som medryttarhästen jag har nu. Men jag vet inte om jag kan jämföra det med någon mänsklig relation jag har. En människa skulle jag aldrig tillrättavisa med pet med spöet. Det jag vet är att vi litar på varandra och jag uppskattar honom och även han mig ibland.

Jag har förresten skrivit om människans relation med hästen (visserligen under järnåldern) i min blogg om du vill läsa.

 

[CeciliaW]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

DOCK, hur mycket kompis man än är med hästarna, är det synnerligen viktigt att man l´kommer i håg att de är just HÄSTAR, och behandla dem därefter. Ingen häst mår bättre för att man klär på den tusen rosa täcken för att man själv fryser och rosa är ens favvofärg...

En äldre man som var en riktig hästgubbe, kunnig som bara den, sa till mig: "Den bästa gåvan du kan ge din häst är fri tillgång på hö och mycket utevistelse"

 

[skojskrot]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Min häst är min bästa vän.
Han känner mig bäst av alla och läser mig som en öppen bok.
Vi ställer upp för varandra och finns där i glädjestunder som mörkare stunder.
Vi är varandras psykolog och spegelbild.
Utan honom har jag ingenting.

 

[Xoya]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Glenn. Han är den bäste vän jag någonsin har haft här i livet.
Han har funnits där i både vått och torrt. När alla
tiderna varit svåra fanns han där som en stark klippa. Glenn var mitt ljus i all mörker.
Det är han som står för nästan alla glädjeämnen jag har här i livet.
Klokare häst har jag aldrig träffat på här i livet.
Vänskapen vi har är dert allra viktigaste för mig här i livet.
Ingen Xoya utan Glenn. Hans synpunkter är dom allra viktigaste då
han är så himla tydlig med vad han tycker om och inte tycker om.
Glenn förstår mig bättre än någon annan och jag känner så igen mig hos honom.
Utan honom är jag inte hel. Glenn är min tvillingsjäl och min bättre hälft. Jag värdesätter våran vänskap högre än min egen tro.
Hemmet är där hjärtat är. Glenn är mitt hjärta och mitt hem. Hos mig
hör han hemma till slutet av sina dagar.
Det finns så många fler känslor jag skulle vilja klä i ord hur mycket våran relation är
mellan oss men det bästa ordet jag kan beskriva hur våran relation är...magisk.
Tack för en bra tråd.
Mvh Xoya.

 

[Pansi]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Jag känner en otrolig fascination och stark kärlek för hästar. De tar fram människans bra sidor, tålamod, lyhördhet, konsekvens, diciplin och omtanke.
Deras starka kroppar och ömtåliga själar är så vackra, det faktum att de accepterar oss och lyder oss trots att det är mot deras natur är så fint.
Hästen är en fantastisk varelse, och känslan av att kommunicera med en ett sådant djur är bara stor och överväldigande. En häst kan inte ljuga, svika eller medvetet göra något dåligt, de bara reagerar på det vi gör mot dom.

Kan stå i timmar och bara betrakta dessa underbara djur, och jag hoppas att den känslan alltid kommer finnas kvar.

 

[pjok]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Min häst är min bästa vän. Han är alltid den som gör mig glad, som man kan trösta sig hos. Som är härlig på alla sätt fastän han ibland gör dumma saker. Han finns alltid där.

Min pjok gjorde en del dumma grejer också. Ibland kändes det som han hade lite taskig humor - han ville bara skoja.

Kom jag och hämtade honom i hagen utan ridkläder - inga problem det var bara och ropa på honom - kom jag med ridstövlar på så kunde jag springa runt ett bra tag innan han gav upp...

Ibland kan man undera hur mycket de verkligen förstår. Att Pjok hade "humor" är jag helt övertygad om...

 

[pjok]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Jag känner mina hästar som individer och tycker hemskt mycket om dem för att "de är de". Samtidigt är de ju också tränings- och tävlingspartners (eller rättare sagt den ena är, den andra har varit men är i dag glad pensionär). Jag tycker absolut att jag har personliga relationer till dem, och ser dem som familjemedlemmar, på samma sätt som hundarna och katterna. Jag tycker att jag har fått ännu bättre relation till dem, och kan se på en sekund om någon av dem inte mår bra etc sedan jag och sambon för sex år sedan flyttadee till egen liten hästgård. Detta gör ju att jag själv sköter 99 % av alla vardagliga sysslor med dem, till skillnad mot när jag stod i ett större stall tidigare.

Jag är ridlärare, och ser ridskolehästarna som mycket goda arbetskamrater. Dock blir ju inte realtionen till var och en av ridskolehästarna densamma som till mina egna, även om jag gillar alla mina fyrbenta jobbarkompisar väldigt mycket, och ser speciella saker i deras personligheter också. De är ABOLUT inte någon form av verktyg eller arbetsredskap, utan just kollegor, som vi ska ta så väl hand om som möjligt!

DOCK, hur mycket kompis man än är med hästarna, är det synnerligen viktigt att man l´kommer i håg att de är just HÄSTAR, och behandla dem därefter. Ingen häst mår bättre för att man klär på den tusen rosa täcken för att man själv fryser och rosa är ens favvofärg...

Instämmer - jättebra skrivet. Man ska ha sin "hästrelation" på hästens villkor. Fyra ben och två stora lungor är det första man måste fatta.

Då ser du personlighetsskillnad från häst till häst - precis som det är med människor. Vill man se skillnad/likheter mellan hästen finns det där och de kommunicerar om man vill lyssna/se.

 

[pjok]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Jag känner en otrolig fascination och stark kärlek för hästar. De tar fram människans bra sidor, tålamod, lyhördhet, konsekvens, diciplin och omtanke.
Deras starka kroppar och ömtåliga själar är så vackra, det faktum att de accepterar oss och lyder oss trots att det är mot deras natur är så fint.
Hästen är en fantastisk varelse, och känslan av att kommunicera med en ett sådant djur är bara stor och överväldigande. En häst kan inte ljuga, svika eller medvetet göra något dåligt, de bara reagerar på det vi gör mot dom.

Kan stå i timmar och bara betrakta dessa underbara djur, och jag hoppas att den känslan alltid kommer finnas kvar.

instämmer "deras starka kroppar och ömtåliga själar är så vackra"

De har burit och dragit oss i tusentalsår - burit vår föda, vårt bränsle vår längtan och våra drömmar om frihet. Vi har gjort dem till symbol för flykt och styrka, för skönhet och övernaturliga krafter. Vi har älskat och pryglat hästen, gjort oss beroende av den - och den beroende av oss.

Idag behöver vi inte hästen till vår försörjning eller till arbete. Det har vi maskiner till - ändå är det fortfarande någto som trollbinder oss till hästen. Precis som du skriver - bara att få titta på dem när de går i en hage och betar.

 

[pjok]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Jag har olika band med olika hästar. Vissa känner jag inget för (de flesta) men några få sätter sina spår. Som medryttarhästen jag har nu. Men jag vet inte om jag kan jämföra det med någon mänsklig relation jag har. En människa skulle jag aldrig tillrättavisa med pet med spöet. Det jag vet är att vi litar på varandra och jag uppskattar honom och även han mig ibland.

Jag har förresten skrivit om människans relation med hästen (visserligen under järnåldern) i min blogg om du vill läsa.

Ska jag kolla in snarast

 

[pjok]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Glenn. Han är den bäste vän jag någonsin har haft här i livet.
Han har funnits där i både vått och torrt. När alla
tiderna varit svåra fanns han där som en stark klippa. Glenn var mitt ljus i all mörker.
Det är han som står för nästan alla glädjeämnen jag har här i livet.
Klokare häst har jag aldrig träffat på här i livet.
Vänskapen vi har är dert allra viktigaste för mig här i livet.
Ingen Xoya utan Glenn. Hans synpunkter är dom allra viktigaste då
han är så himla tydlig med vad han tycker om och inte tycker om.
Glenn förstår mig bättre än någon annan och jag känner så igen mig hos honom.
Utan honom är jag inte hel. Glenn är min tvillingsjäl och min bättre hälft. Jag värdesätter våran vänskap högre än min egen tro.
Hemmet är där hjärtat är. Glenn är mitt hjärta och mitt hem. Hos mig
hör han hemma till slutet av sina dagar.
Det finns så många fler känslor jag skulle vilja klä i ord hur mycket våran relation är
mellan oss men det bästa ordet jag kan beskriva hur våran relation är...magisk.
Tack för en bra tråd.
Mvh Xoya.

underbart att läsa. Det verkar vara lite "Utter".

 

[pjok]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Jag har olika band med olika hästar. Vissa känner jag inget för (de flesta) men några få sätter sina spår. Som medryttarhästen jag har nu. Men jag vet inte om jag kan jämföra det med någon mänsklig relation jag har. En människa skulle jag aldrig tillrättavisa med pet med spöet. Det jag vet är att vi litar på varandra och jag uppskattar honom och även han mig ibland.

Jag har förresten skrivit om människans relation med hästen (visserligen under järnåldern) i min blogg om du vill läsa.

Lånade lite text från dig...

Förutom det rent praktiska med ett kavalleri tror jag att det var ett slags psykologisk krigföring att sitta till häst. Man visade sig mäktig och stark redan innan slaget började och kunde säkerligen undvika en del strider genom detta. Hästen spelade en ideologisk roll likaväl som en praktisk och gav gudomlig makt till männen.

Hästen hade ett stort symbolvärde - är det korrekt uppfattat. Vet du mer om hur vi förhöll oss känslomässigt till hästen på denna tiden?

Med kristendommen kom ett oskrivet "tabu" - man åt inte hästkött. Den som slaktade hästar var den lägst stående "rackarn" - inte en slaktaren ville göra detta oskrivna "tabu". Det var ansett som något mycket lågt och fult. Hur var det under den tidsperioden du skriver om - åt man tex hästkött?

 

[pjok]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Min häst är min bästa vän.
Han känner mig bäst av alla och läser mig som en öppen bok.
Vi ställer upp för varandra och finns där i glädjestunder som mörkare stunder.
Vi är varandras psykolog och spegelbild.
Utan honom har jag ingenting.

oj vad rätt du har.....

Kommer hem från jobbet - med stressade kropp - axlarna sitter strax under öronen...jojo försök få Pjok att gå avslappnat i dressyrarbetet

Ibland kunde man nästan känna vad han tänkte....Hurru tanten hur många gånger ska jag tala om för dig att vi rider i skogen när du är stressad och spänd så du lugnar ner dig....

 

[schelin_j]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Om jag ska översätta min relation till min häst till den "mänskliga världen" så måste det nog bli relationen mamma - barn som ligger närmast.

Jag älskar min häst och är beredd att göra nästan vad som helst för honom. Han ger mig lycka genom att bara finnas där, att sitta på en sten i hagen och se honom busa med kompisarna och sedan komma till mig en sväng och kolla om jag är kvar, bli kliad lite och kanske vila huvudet i mitt knä en stund är så mysigt för oss båda.

Jag respekterar honom och vill alltid hans bästa men kräver också respekt av honom. Jag vill ju se honom växa som häst och bli en stark och frisk häst och det innebär ju att han i givna situationer måste vika sig för min vilja - för jag är ju hans "mamma".

Han tar hand om mig också, han ser hur jag mår och agerar därefter. Jag i min tur gör vad jag kan för att se hur han mår och att försöka förbättra det som eventuellt kan störa honom (det vill säga dränka honom i myggspray nu på sommaren )...

Vi har en fysisk relation på så vis att jag kliar, kelar, smörjer in och pysslar om. Han kliar mig lite då och då och så "pussas" han - han lägger sin mule mot min kind och står så en stund lite då och då. Så vi älskar vår fysiska relation - som dock inte består av några som helst sexuella handlingar (utom möjligen när jag kliar myggbetten på pungen då ser det ut som om han ska få en orgasm nästan ) utan mer på en mysnivå!

 

[Sophia_]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Hästen som djur är en legend för mig. De är grace, värdighet, stolthet, snabbhet, skönhet. De är fulländning och fullkomlighet. Jag har stor respekt för hästen och dess del i vår historia.
Jag kan börja gråta när jag ser hästar som leker och springer i hagen. (Ni vet de där säkerhetsfilmerna från förbundet, när de har filmat ett hingstsläpp? Där gråter jag alltid.)

Till min egen häst har jag en mer avspänd relation. Han är min kompis och jag skrattar varje dag när jag är med honom. Han är en häst med humor och jag älskar honom för det. Vi försöker vara professionella i vår träning och utövande av sport (distans) men hans coola inställning till allt gör att man liksom slappnar av och kan ta dagen som den kommer. Vi hör ihop och det känns att han vet det också.

Däremot mitt sto som jag tog bort i våras. Där kan man tala om relation. Hon var min första egna häst och jag älskade henne så oerhört. Hon var min klippa, en stöttepelare och solstråle genom alla svåra perioder. Vi var verkligen ett team, det var en ömsesidig respekt och .. kan man kalla det kärlek? Hon läste mig som en öppen bok och jag visste precis hur hon skulle reagera i alla situationer.
En gång fastnade hon i eltråd när vi var ute och red, skar upp flera sår i benet och jag ramlade av. Hon satte av hemåt i galopp men så fort jag ropade på henne stannade hon och väntade.
Samma sak hände när vi skulle ta bort henne. Slaktgubben missade med bulten ochs log upp ett sår i pannen på henne, hon kom lös och galopperade hemåt. Jag sprang efter och ropade och hon stannade och väntade på mig. Om hon visste vad som väntade eller inte vet jag inte, men hon valde iaf att lita på mig.
Där var relationen som mamma-barn fast det var hon som var min mamma, jag skulle kunnat lägga mitt liv i hennes händer, jag litade alltid på henne och var aldrig aldrig någonsin rädd med henne.

Edit: Vill tillägga det som ngn annan skrev. Det är inte alls alla hästar som får en automatisk plats i mitt hjärta bara för att de är hästar. Jag respekterar dem och behandlar dem värdigt, men det finns inga känslor. Jag jobbar med hästar och då märker man hur fort man "hittar" sina favoriter - dem man känner ngt sorts band till, och hur vissa andra hästar är mig helt likgiltiga. Vissa hästar kan jag till och med ogilla. De får förstås samma behandlig ändå, men jag är inte intresserad av att "umgås" med dem. Det är väl som med människor man träffar, helt enkelt.

 

[pjok]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Om jag ska översätta min relation till min häst till den "mänskliga världen" så måste det nog bli relationen mamma - barn som ligger närmast.

Jag älskar min häst och är beredd att göra nästan vad som helst för honom. Han ger mig lycka genom att bara finnas där, att sitta på en sten i hagen och se honom busa med kompisarna och sedan komma till mig en sväng och kolla om jag är kvar, bli kliad lite och kanske vila huvudet i mitt knä en stund är så mysigt för oss båda.

Jag respekterar honom och vill alltid hans bästa men kräver också respekt av honom. Jag vill ju se honom växa som häst och bli en stark och frisk häst och det innebär ju att han i givna situationer måste vika sig för min vilja - för jag är ju hans "mamma".

Han tar hand om mig också, han ser hur jag mår och agerar därefter. Jag i min tur gör vad jag kan för att se hur han mår och att försöka förbättra det som eventuellt kan störa honom (det vill säga dränka honom i myggspray nu på sommaren )...

Vi har en fysisk relation på så vis att jag kliar, kelar, smörjer in och pysslar om. Han kliar mig lite då och då och så "pussas" han - han lägger sin mule mot min kind och står så en stund lite då och då. Så vi älskar vår fysiska relation - som dock inte består av några som helst sexuella handlingar (utom möjligen när jag kliar myggbetten på pungen då ser det ut som om han ska få en orgasm nästan ) utan mer på en mysnivå!

Kliar du honom på halsen - kliar han dig tilbaka med att "gnugga" sin mule mot dig. Så gjorde Pjok

Jag man är "mamma" som sätter gränser - man vill som "mamma" se dem växa upp och bli starka och friska. Du har så rätt......

Man blir lycklig och stolt som en "mamma" när hästen kommer fram till en självmant - bara för att kolla att man finns där. När man kan lugna den - när den litar på en.

Helt underbart skrivet av dig

 

[pjok]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Hästen som djur är en legend för mig. De är grace, värdighet, stolthet, snabbhet, skönhet. De är fulländning och fullkomlighet. Jag har stor respekt för hästen och dess del i vår historia.
Jag kan börja gråta när jag ser hästar som leker och springer i hagen. (Ni vet de där säkerhetsfilmerna från förbundet, när de har filmat ett hingstsläpp? Där gråter jag alltid.)

Till min egen häst har jag en mer avspänd relation. Han är min kompis och jag skrattar varje dag när jag är med honom. Han är en häst med humor och jag älskar honom för det. Vi försöker vara professionella i vår träning och utövande av sport (distans) men hans coola inställning till allt gör att man liksom slappnar av och kan ta dagen som den kommer. Vi hör ihop och det känns att han vet det också.

Däremot mitt sto som jag tog bort i våras. Där kan man tala om relation. Hon var min första egna häst och jag älskade henne så oerhört. Hon var min klippa, en stöttepelare och solstråle genom alla svåra perioder. Vi var verkligen ett team, det var en ömsesidig respekt och .. kan man kalla det kärlek? Hon läste mig som en öppen bok och jag visste precis hur hon skulle reagera i alla situationer.
En gång fastnade hon i eltråd när vi var ute och red, skar upp flera sår i benet och jag ramlade av. Hon satte av hemåt i galopp men så fort jag ropade på henne stannade hon och väntade.
Samma sak hände när vi skulle ta bort henne. Slaktgubben missade med bulten ochs log upp ett sår i pannen på henne, hon kom lös och galopperade hemåt. Jag sprang efter och ropade och hon stannade och väntade på mig. Om hon visste vad som väntade eller inte vet jag inte, men hon valde iaf att lita på mig.
Där var relationen som mamma-barn fast det var hon som var min mamma, jag skulle kunnat lägga mitt liv i hennes händer, jag litade alltid på henne och var aldrig aldrig någonsin rädd med henne.

Edit: Vill tillägga det som ngn annan skrev. Det är inte alls alla hästar som får en automatisk plats i mitt hjärta bara för att de är hästar. Jag respekterar dem och behandlar dem värdigt, men det finns inga känslor. Jag jobbar med hästar och då märker man hur fort man "hittar" sina favoriter - dem man känner ngt sorts band till, och hur vissa andra hästar är mig helt likgiltiga. Vissa hästar kan jag till och med ogilla. De får förstås samma behandlig ändå, men jag är inte intresserad av att "umgås" med dem. Det är väl som med människor man träffar, helt enkelt.

Jag blir rörd....."missade med bultpistolen och stoet stannade när du ropade" snacka om att ha fått ett 100% igt förtoende från din häst.....

 

[Lillfi]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Jag blir rörd....."missade med bultpistolen och stoet stannade när du ropade" snacka om att ha fått ett 100% igt förtoende från din häst.....

Gud så hemskt!! detta måste ju ha varit en riktig mardröm... det är ju sånt som bara inte FÅR hända!!
Har suttit och läst alla inlägg och jag gläds åt att så många har en sådan stark relation till sina hästar. Känner igen mig i flera inlägg, speciellt det där om att sätta sig ner i hagen, jag brukar ta en stol och sätta mig och bara titta när hästarna går på bete. Men med någonslags liknesekänsla kan jag jämföra när mina barn var små och man satt i sandlådan och beundrade sina barn som lekte så "duktigt" med andra barn.
Det är samma känsla ungefär. Det betyder alltså att jag ser mina hästar som en av mina nära och kära, och eftersom de indirekt är beroende av mig, så betecknar jag även de som "familjemedlemmar".
Sen önskar man ju precis som med sina barn, även sina hästar ett bra liv, man vill att dom ska må bra och ha kompisar.... för visst gör det ont i hjärtat om ens toto inte får komma in i gruppen pga av nån elak typ som är hög i rang....
Samtidigt som man mår såå bra när när ens häst funnit sin plats bland de andra och blivit fullt accepterad och respekterad...
Sen var det någon som skrev om "rosa lindor" och där vill jag flika in att det behöver inte betyda att man åsidosätter hästens grundläggande behov för att man köper rosa lindor, för även om jag försöker sträva efter att min häst ska leva så naturligt och bra som bara en tävlingsponny kan, så sticker jag inte under stol med att jag faktiskt tycker om att göra henne fin inför både träning och tävling.... och faktiskt även till vardags....jag mår bra av det , (hon skiter i vilket föruom när hon är flätad, för då tycker hon faktiskt att hon hon är världsasnygg)...men det ena uteluter inte det andra...

 

[jerseyko]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Min häst är inte en familjemedlem och hon är inte min kompis så som jag är kompis med människor. Hon står mig inte alls lika nära som mina katter men självklart tycker jag om henne och bryr mig om henne och vill att hon ska må bra, men jag vill att veterinärerna inte behandlar henne med något preparat med livstidskarantän.
För när hennes liv kommer ta slut här på jorden så vill jag att hon ska gå till livsmedelsprodukton. För då vet jag att en frisk, glad och lycklig häst blir humant slaktad i en lugn omgivning och blir till mat. Och räddar säkert en 10-15 hästar borta i USA som slaktas och transporteras hit till sverige.
Jag skulle inte kunna slakta henne själv, men jag skulle hålla i henne och skulle kunna följa henne hela vägen.

 

[pjok]

Sv: Hur är din relation med ”hästen”?

Gud så hemskt!! detta måste ju ha varit en riktig mardröm... det är ju sånt som bara inte FÅR hända!!
Har suttit och läst alla inlägg och jag gläds åt att så många har en sådan stark relation till sina hästar. Känner igen mig i flera inlägg, speciellt det där om att sätta sig ner i hagen, jag brukar ta en stol och sätta mig och bara titta när hästarna går på bete. Men med någonslags liknesekänsla kan jag jämföra när mina barn var små och man satt i sandlådan och beundrade sina barn som lekte så "duktigt" med andra barn.
Det är samma känsla ungefär. Det betyder alltså att jag ser mina hästar som en av mina nära och kära, och eftersom de indirekt är beroende av mig, så betecknar jag även de som "familjemedlemmar".
Sen önskar man ju precis som med sina barn, även sina hästar ett bra liv, man vill att dom ska må bra och ha kompisar.... för visst gör det ont i hjärtat om ens toto inte får komma in i gruppen pga av nån elak typ som är hög i rang....
Samtidigt som man mår såå bra när när ens häst funnit sin plats bland de andra och blivit fullt accepterad och respekterad...
Sen var det någon som skrev om "rosa lindor" och där vill jag flika in att det behöver inte betyda att man åsidosätter hästens grundläggande behov för att man köper rosa lindor, för även om jag försöker sträva efter att min häst ska leva så naturligt och bra som bara en tävlingsponny kan, så sticker jag inte under stol med att jag faktiskt tycker om att göra henne fin inför både träning och tävling.... och faktiskt även till vardags....jag mår bra av det , (hon skiter i vilket föruom när hon är flätad, för då tycker hon faktiskt att hon hon är världsasnygg)...men det ena uteluter inte det andra...

Visst blir man glad när man läser vad många skrivit - man har som människa verkligen en nära och ibland mycket djup relation till sin häst.

Du är som jag - kan sitta i timmar och bara njuta av att se dem gå i en hage. Det fridfulla och vackra med att bara se dem

Hästar är magiska har något som trollbinder och fascinerar