Min havandeskapsförgiftning upptäcktes ju redan i 29+6 på en vanlig kontroll hos bm. Blev då inlagd några nätter. Fick då kortisonsprutor för att skynda på lungmognaden och fick blodtrycksmedicin. Efter detta täta kontroller och vid några tillfällen fick vi stanna på sjukhuset några nätter för att ställa om medicinerna.
Dagen innan förlossningen(33+2)så var det dags för en vanlig blodtryckskontroll igen. Den här gången kände jag mig ovanligt pigg och välmående så var helt säker på att idag blir det bara en liten kontroll och sen hem igen. Visade sig dock att både blodtryck och andra värden blivit sämre. Dock har det under hela tiden varit toppenbra med lillan.
Blev inlagd. Fick magnesium via dropp som skulle stoppa eventuella kramper som kan komma av förgiftningen. Det var fruktansvärt, kändes som jag skulle brinna upp inifrån, spydde som en gris och hade rejäl ångest.
Kateter sattes. Under natten var jag övervakad av två stycken som turades om att sitta brevid sängen och stirra på mig och ta blodtrycket en gång var 15min. Hemskt för mig som har hög integritet.
Dagen efter verkade dom tycka att allt var stabilare. Men plötsligt ringer läkaren till hon som sitter brevid mig och säger att nu får hon inte äta något för inom två timmar blir det snitt. Jag är vid det här läget jättelugn. Inte alls så nervös. Det enda jag tyckte skulle bli läskigt var sticket från ryggmärgsbedövningen. Narkosläkaren kom in och lugnade mig med att det bara är ett kort snabbt stick som inte tar många sekunder.
Så rullade vi in i operationssalen, där var mängder med folk då det var flera elever som skulle vara med.
Så skulle bedövningen tas... Hon stack.. stack igen.. stack igen.. 5 gånger utan att lyckas
till slut ringdes en annan narkosläkare dit som fixade det direkt.
Så började snittet, kändes bra, gick fort tills vi hörde lillan skrika, fick en skymt av henne i någon sekund innan hon och min man följde med barnmorskorna till barnrummet. Låg där och kände mig rätt lugn. Sen händer något. Märker att personal börjar springa kors och tvärs i rummet och efter ett tag börjar barnmorskan jag håller i handen att darra något kopiöst. Det kommer in fler läkare/kirurger i rummet. Jag förstår att något är fel men får bara svaret att allt är lugnt. Efter ett tag så börjar bedövningen ta slut. Jag som är envis som synden biter ihop och tänker att dom är nog klara snart och säger inget. Har aldrig varit sövd och hade en liten skräck för det. Men till slut blir smärtan outhärdlig, jag börjar spy och blodtrycket ligger på 70/40. Då hör jag bara narkosläkaren säga godnatt och så somnar jag.
Efter 5 timmars operation och 3,5liter påfyllning med blod så vaknar jag på IVA. Är då totalt väck under hela kvällen/natten. Har slangar och elektroder precis överallt. Även nu har jag en övervakare sitter precis brevid sängen hela tiden.
Även under nästa dag är jag ganska borta pågrund av all morfin. På kvällen blir jag flyttad till ett rum på förlossningen igen och får även åka en kort stund liggande i min säng med alla slangar till neo och få upp lillan på mitt bröst som även hon hade en del sladdar trots att hon var väldigt stabil. Detta är ca 30 timmar efter hon kom ut. Får sen slita mig ifrån henne och åka tillbaka till min avdelning. Här börjar jag må sjukt dåligt psykiskt och dom får till slut hämta min man(som ju bodde på neo) så att han får sova hos mig istället.
Dagen efter kommer läkaren in och pratar, gråtfärdig och väldigt ledsen över det som hänt. Det skulle inte kunna bli såhär sa han. Fick även veta att dom fått ta bort ena äggstocken för att komma åt blödningarna.
Nu börjar en lång återhämtning och jag har väldigt ont. Blodtrycket fortfarande jättehögt så får ökade mediciner.
Efter några dygn(minns ej hur länge) får jag äntligen flyttade ihop med min man och lillan på neo men fortfarande med vård av BB-personalen.
För varje dag blir det bättre och bättre och jag börjar även komma igång att gå promenader utomhus. Lillan är superstabil och efter ca 1,5 vecka får vi veta att nu får ni åka hem i morgon.
Jag börjar då under kvällen få ont i magen. Får in en inte så bra läkare som säger att det bara är gaser även fast jag säger att det inte känns så. Det blir värre och värre och jag får massor med smärtstillande läkemedel. Plötsligt händer något och jag får fruktansvärda obeskrivliga smärtor i hela bröstkorgen/buken. Kan inte röra mig en millimeter, bara ta korta andetag och får panik. Blodtrycket sjunker återigen till runt 70/40. Neo-personalen tar ut lillan från rummet och BB-personalen trycker i mig 2 liter dropp väldigt fort. Då blir jag stabil igen och smärtan lugnar sig långsamt. Knäpp-doktorn kommer och gör ett ultraljud men ser inget speciellt.
Vid morgonens personalbyte kommer en annan betydligt mer förtroendegivande läkare och vill också göra ett ultraljud. Hon ser då direkt att jag har vätska i hela buken dock oklart vad för vätska. Det kan vara gammalt blod, färskt blod eller urin. Hon tycker att ena urinledaren ser lite konstig ut. Vi behöver ställa in oss på en ny operation och här känns livet rätt så pissigt.
Får göra en kontraströntgen där det dock verkar som att det är gammalt blod, alltså någon form av inkapsling av blod från operationen som nu brustit och runnit ut i buken. Kroppen skickar då ut vatten från blodet i kroppen för att ”späda” ut det här. Därför jag behövde så mycket dropp.
För att vara helt säker vill dom ta ett prov på vätskan och detta skulle göras genom en nål längst in i slidan in i buken
här sätter jag mig för första gången på tvären och säger tvärnej.
Istället gör vi täta ultraljud och ser att vätskan sakta absorberas upp av kroppen, ett gott tecken som ju inte tyder på något nytt läkage. Under denna tiden gör det återigen väldigt ont och jag blir sängliggande några dagar igen. Ger även upp amningen då jag helt enkelt inte orkar och blodtrycksmedicinerna ändå gör att jag bara får pumpa och slänga. Efter en vecka börjar jag komma igång med promenader igen och tillslut gör vi ett ultraljud på magen där allt ser bra ut och det bestäms att vi får åka hem
Har fortfarande högt blodtryck och måste kontrollera det hemma, räcker dock med att kliva in genom dörren hemma så går blodtrycket sakta neråt igen.
Allt gick ju bra tillslut och är väldigt glad att allt hela tiden varit så bra med våran lilla tjej
kan dock säga att det inte kommer bli fler barn för våran del. Det här utsätter vi oss inte för igen
Fantastisk personal på både förlossning, BB och neo. Även superbra läkare förutom möjligtvis en då
helt underbara människor
Nu känner jag mig återhämtad förutom att jag förlorat väldigt mycket kondition. Fick ju foglossning redan runt v.10 så har inte rört mig ordentligt sen i våras
Men nu går jag dagliga promenader och är på gång igen!
Inte ett pip under hela undersökningen och tittade sig nyfiket omkring, han bjöd till och med på ett leende.
). Vi hade ju inte packat någon förlossningsväska än så han gick upp och började med det. Jag ringde först mina föräldrar och sa att dom skulle vara standby för att komma och hämta hundarna. Därefter ringde jag förlossningen. Dom hade fullt för tillfället men skulle försöka få till att jag kunde komma in på en kontroll eftersom värkarna inte hade startat än och ringa tillbaka lite senare, jag skulle ringa igen om värkarna satte igång eller att jag inte kände några fosterrörelser.
