A
aenglah
Igår fick min älskade Zacha somna in blott 9,5 år.
Jag kan inte sluta att gråta och förstår fortfarande inte att hon är borta.
För mindre än en månad sedan kunde hon helt plötsligt inte kissa. Vi åkte till albano och efter att ha blivit tömd på urin kunde hon kissa igen.
De kunde se en tumör på ultraljud men inte i närheten av urinblåsan och inga andra prover visade på något som kunde stoppa upp kissandet.
Hem, boka in en operation för tumören den 28 december. Under tiden fram till operation verkade hon först må lika bra bra som vanligt men sen blev det värre. Fick problem med nerverna på vänster bakdel och hade svårt att bajsa.
Veterinären lät ändå positiv, och jag hade hoppet uppe.
Natten till operationen hade hon svårt att komma till ro och gnällde och jag kände att hon måste ha ont.
Lämnade in henne klockan 8 och sedan ringde veterinären vid 11 och sa att dem hade öppnat henne och tumören gick i urinblåsa och genom aortan och var stor som en handboll. Det fanns inget dem kunde göra och vi åkte dit ilfart hela familjen och tog farväl, dem höll henne i narkos under tiden så att hon skulle slippa vakna upp innan.
Det känns så hemskt, jag vet att beslutet var rätt men hon var en stor del av mig och jag kan inte förstå att hon är borta.
Att jag aldrig mer får pussa eller klappa. Att aldrig mer ligga sked eller se barnen krypa intill och mysa. Att mitt fjärde barn inte kommer växa upp med henne är en sådan sorg. Det känns så TOMT
Jag kan inte sluta att gråta och förstår fortfarande inte att hon är borta.
För mindre än en månad sedan kunde hon helt plötsligt inte kissa. Vi åkte till albano och efter att ha blivit tömd på urin kunde hon kissa igen.
De kunde se en tumör på ultraljud men inte i närheten av urinblåsan och inga andra prover visade på något som kunde stoppa upp kissandet.
Hem, boka in en operation för tumören den 28 december. Under tiden fram till operation verkade hon först må lika bra bra som vanligt men sen blev det värre. Fick problem med nerverna på vänster bakdel och hade svårt att bajsa.
Veterinären lät ändå positiv, och jag hade hoppet uppe.
Natten till operationen hade hon svårt att komma till ro och gnällde och jag kände att hon måste ha ont.
Lämnade in henne klockan 8 och sedan ringde veterinären vid 11 och sa att dem hade öppnat henne och tumören gick i urinblåsa och genom aortan och var stor som en handboll. Det fanns inget dem kunde göra och vi åkte dit ilfart hela familjen och tog farväl, dem höll henne i narkos under tiden så att hon skulle slippa vakna upp innan.
Det känns så hemskt, jag vet att beslutet var rätt men hon var en stor del av mig och jag kan inte förstå att hon är borta.
Att jag aldrig mer får pussa eller klappa. Att aldrig mer ligga sked eller se barnen krypa intill och mysa. Att mitt fjärde barn inte kommer växa upp med henne är en sådan sorg. Det känns så TOMT
