Tack! Jag förstår att du inte ville ha snitt!
. Men men det är som det är. Förutom att hon äter flera gånger på natten så har jag iaf inte behövt upp och gå på nätterna sen jag slutade med mjölk. Dock får jag väl ära mjölk nu i veckan för att dubbelkontrollera om det verkligen är det hon reagerar på, eller om det är den berömda koliken... Känns ju sådär motiverande. Så det fanns det visst. Annars kunde man vara glad de gick upp 100g mellan v 2 och 3 sa bvc-sköterskan. ) Du får vackert vänta till den 21:e så nu undrar jag vilken årgång din man är? Inser att det säkert inte är helt ovanligt med lumparträffar i Stockholm men ändå. Blir lite lätt nyfiken Han anslöt inte förrän till kvällen (frågade direkt). Han är 84:a... hmm min man gjorde lumpen inom KBS 04/05. Kompanibefälskolan heter det tydligen.Han är 83:a. Du kan ju fråga honom om det var någon i gänget som åkte hem på eftermiddagen för att hans fru höll på att föda barn
Vad fina ni är!Det är skönt att läsa er respons. Jag känner att jag får lite bekräftelse, ja min förlossning var faktiskt ganska tuff. Det är så svårt när man inte har erfarenhet från tidigare att veta vad som är normalt och jag har känt mig aningen fånig som tyckte avslutningen var ett trauma (samtidigt som oss på BB var ett par där tjejen fick svår havandeskapsförgiftning, blev förlöst med urakut snitt och sen förd direkt till intensiven - DET var ett riktigt trauma! Jag gråter bara jag tänker på det). Det börjar sjunka in för mig att det inte var en normal förlossning. Men jag försöker som sagt fokusera på de många timmarna då det gick bra. Och att jag fått världens finaste bebis
Tack!
Jag har ju gått hela graviditeten och intalat mig att en lätt förlossning inte är någon garanti för att nästa blir lika lätt (även om vården gärna har velat påpeka att det näst intill är det). Inte så att jag har tänkt mig värsta möjliga utgång, men jag vill ändå inte vara låst vid ett visst förlopp utan vara öppen för olika alternativ beroende på hur saker och ting utvecklar sig. Sen hade jag ju bebis på tvären rätt länge, så jag var redan då inställd på att det kunde bli snitt av det hela. Nu vet vi ju inte varför 1. jag öppnade mig så långsamt/dåligt eller 2. bebisen var så dåligt utrustad för att klara värkarbetet. Läkaren som gick igenom förlossningen med mig efteråt hade en teori om att bebisen kan ha legat lite fel och därmed inte gett rätt signaler till min kropp och att det även kan ha klämt navelsträngen. Någon EDA fick jag aldrig, bara spinal i samband med snittet. Men jag håller med om att informationen om smärtlindring ofta är bristfällig, tyvärr. Tack för tipset om salvan! Har provat lite med amningsnapp i dag och det verkar fungera riktigt bra, så jag hoppas mina vårtor läker snabbt nu.
Nu ska vi fortsätta vänja oss vid vårt nya liv. Hur går det för er andra som har storasyskon med i bilden? Här är det lite kluvet, storebror tycker väldigt väldigt mycket om lillasyster och det märks att det är svårt för honom att hantera den känsla av att vara undanskuffad som det onekligen blir ibland. trodde man skulle slippa den när man var gravid? Har tagit Alvedon också men än så länge verkar det inte bita på eländet. Någon som har ett bra tips att komma med? 
