Höstföräldrar 2014

[thoora]

Natten till i går var vi på väg att ringa förlossningen, jag hade molande värk och fick så småningom även frossa (vilket jag aldrig har annars). Men jag lyckades somna och sen har det varit lugnt. Det känns dock att kroppen är redo på ett helt annat sätt än tidigare. Mentalt känner jag mig inte lika redo, tänker mest på hur ont det kommer göra trots att jag hade en relativt enkel förlossning förra gången. Ja, alltså jag är redo att ta emot det nya lilla livet. Det längtar jag efter! Men det där med att hantera smärtan, hur kan man förtränga det så pass?

 

[Nelle]

Jag har också haft frossa lite till och från i samband med molvärk, men det har inte blivit något mer av det. Ibland har jag även fått vallningar som en annan klimakterietant.

Idag har jag varit på vattengympa igen, det är precis lika skönt som vanligt
Förvärkarna/molvärken har lyst med sin frånvaro den senaste veckan. Jag som nästan trodde att det var något på gång, men nu känns det väldigt långt bort att det skulle dra igång!
Fast åt andra sidan så hade jag inte en enda känning innan vattnet gick mitt i natten förra gången, sedan var sonen ute några timmar senare, så jag vet inte riktigt vad jag skall tro

 

[heartstring]

@Madick Grattis till höstbebisen! Det är tråkigt att höra att personalen inte lyssnade på dig när du kände igen tecknen från förra förlossningen, men du får glädjas åt att bebisen äntligen har kommit och vilken snutt sen!
Vad duktig du är som gjort så mycket själv! Mitt babynest till dottern blev inte alls sådär fint!

Så, omeprazol och mineralvatten får skrivas upp på inköpslistan då! Tack för tipsen!!

Igår när jag gick i affären så började det ila/ borra/ pirra riktigt ordentligt ner i bäckenet och stråla ner i muffen, sådär så att jag fick gå och liksom "aj, aj, sluta, aj..." Sen gick det över, kom tillbaks en gång till för att sedan gå över helt. Hmm!?
Inatt har jag haft jätteont i höger höft (brukar vara vänster höft annars) och i framfogen, så jag har sovit sådär.. Blä ><

 

[Emor]

Natten till i går var vi på väg att ringa förlossningen, jag hade molande värk och fick så småningom även frossa (vilket jag aldrig har annars). Men jag lyckades somna och sen har det varit lugnt. Det känns dock att kroppen är redo på ett helt annat sätt än tidigare. Mentalt känner jag mig inte lika redo, tänker mest på hur ont det kommer göra trots att jag hade en relativt enkel förlossning förra gången. Ja, alltså jag är redo att ta emot det nya lilla livet. Det längtar jag efter! Men det där med att hantera smärtan, hur kan man förtränga det så pass?

Precis så känner jag med, smärtan och alla tankar nu inför förlossningen tycker jag är värre gång nr 2.

Maken däremot tittade med panik på min gravidapp och konstaterade att det står typ 40 dagar kvar, sen tittade han på mig, mumlade att "det är verkligen på riktigt, när ska man fatta" och sen gick han. Stackars karl

 

[Tora]

Ha ha ha. Visst är det underbart det där med smärtan.

Inte förrän jag var på själva förlossningen så kom jag ihåg hur ont det faktiskt gör. Där och då ångrade jag mig men det var ju så dags då.

De sista tio minuterna så gjorde det djävulskt ont (från 4 cm öppen till lillan var ute tog det ca 45 min).

Har haft snabba förlossningar även när det startat av sig självt men då
har det inte gjort alls så ont. Men när jag blir igångsatt med det där droppet så gör det något fruktansvärt ont de sista centimetrarna.

Det värsta är att personalen förstår inte/tror inte att det gör så ont som det gör. Dom tänker väl antagligen "Vadå ont, det är ju bara 4 cm öppet". Men jag vet att rätt som det är så är jag fullt öppen.

Så hur fantastisk personalen än var så upplevde jag också att de inte riktigt lyssnade när jag sa att det kommer gå fort.

Men för att återkomma till det jag tänkte skriva från början så tänkte jag då under förlossningen och dagarna efter att "Aldrig mer" och om det mot förmodan skulle bli en gång till så blir det kejsarsnitt om jag måste bli igångsatt. Men nu åtta dagar efter förlossningen så tänker jag "Ja, ja skulle jag gå igenom det en gång till så är det ingen större fara. För sååååå ont gjorde det ju inte"

(Hur korkad kan man liksom bli )

 

[TeamLundVer]

Ha ha ha. Visst är det underbart det där med smärtan.

Inte förrän jag var på själva förlossningen så kom jag ihåg hur ont det faktiskt gör. Där och då ångrade jag mig men det var ju så dags då.

De sista tio minuterna så gjorde det djävulskt ont (från 4 cm öppen till lillan var ute tog det ca 45 min).

Har haft snabba förlossningar även när det startat av sig självt men då
har det inte gjort alls så ont. Men när jag blir igångsatt med det där droppet så gör det något fruktansvärt ont de sista centimetrarna.

Det värsta är att personalen förstår inte/tror inte att det gör så ont som det gör. Dom tänker väl antagligen "Vadå ont, det är ju bara 4 cm öppet". Men jag vet att rätt som det är så är jag fullt öppen.

Så hur fantastisk personalen än var så upplevde jag också att de inte riktigt lyssnade när jag sa att det kommer gå fort.

Men för att återkomma till det jag tänkte skriva från början så tänkte jag då under förlossningen och dagarna efter att "Aldrig mer" och om det mot förmodan skulle bli en gång till så blir det kejsarsnitt om jag måste bli igångsatt. Men nu åtta dagar efter förlossningen så tänker jag "Ja, ja skulle jag gå igenom det en gång till så är det ingen större fara. För sååååå ont gjorde det ju inte"

(Hur korkad kan man liksom bli )

Selektivt minne?

 

[Tora]

Selektivt minne?

Om det varit så enkelt....

"Hmm. Jag har huggit av mig fyra fingrar. Bäst att prova en femte gång för sååå ont kan det ju inte gjort"

Selektivt minne eller bara korkad?

 

[Madick]

Och jag tänker ALDRIG snitt. Fy fan vad hemskt det är att vara helt handikappad efter förlossningen istället för att vara fit for fight.

Å andra sidan, jag har inte tänkt vara gravid mer och ingen mer förlossning.

 

[Tora]

Och jag tänker ALDRIG snitt. Fy fan vad hemskt det är att vara helt handikappad efter förlossningen istället för att vara fit for fight.

Å andra sidan, jag har inte tänkt vara gravid mer och ingen mer förlossning.

Jag håller med dig helt egentligen. Jag var ju så illa tvungen att göra KS med första pga säte och det var inte roligt efteråt.
Med dom andra tre så var jag uppe och hoppa så fort förlossningen var över.

Men denna gång gjorde värkarna såååå ont att jag trodde jag skulle gå sönder. Tänkte att jag överlever inte att ha så ont i flera timmar (dom hade kollat för bara 20-30 minuter sedan och då var jag bara öppen 4 cm).

Nu hade det inte funnits tid till något kejsarsnitt då hon var ute efter 10 min. Men jag trodde ju då att det var flera timmar kvar för det hade ju personalen sagt.

Hade personalen lyssnat på mig från början så hade alla varit bättre förberedda på att det skulle gå så fort i slutet och jag hade inte behövt bli så uppgiven.

 

[Mirtai]

Tänk vad olika det kan vara! Jag snittades med mitt barn och var uppe morgonen efter och duschade och hade inte alls särskilt ont. Gjorde apont i vissa vridmoment men på det stora hela mådde jag toppen!

 

[Nelle]

Jag hade ju en väldigt snabb första förlossning. Jag var öppen 9 cm när jag kom in och började krysta 30 min efter det. Jag var så helt inställd på att det skulle ta jättelång tid, för det fick man ju inpumpat att det gör för förstagångsföderskor, därför hade jag hela tiden inställningen att det kommer att bli så mycket värre. Jag trodde nog att jag skulle vara öppen typ 3 cm när vi kom in och skulle spendera hela dagen på sjukan innan han kom. När jag väl insett att det inte var så utan att det "nästan var klart" så var ju den smärtsammaste delen över redan för min del.

Innan första förlossningen så hade jag hellre valt KS än att föda naturlig om jag fått välja, mycket för att jag inte visste vad som väntade. Nu skulle jag aldrig i livet vilja ha KS om man "fick välja". När vi var på flera UL för att se om moderkakan låg i vägen eller inte så var jag ett vrak som bara grät hela tiden när jag tänkte tanken att få ett planerat snitt.
Jag är så otroligt spruträdd att bara tanken på att få EDA/ryggbedövning inför ett planerat snitt gör att jag får panikkänslor och svårt att andas.
Skulle jag behöva ett akutsnitt när det väl dragit igång så tror jag att jag skulle ha lättare att acceptera det, då är man ju redan i någon form av bubbla och bryr sig inte så mycket om vad som händer egentligen.

Så funkar det i min värld i alla fall, sedan vet man ju aldrig hur man reagerar från gång till gång heller Det svåraste inför andra förlossningen tycker jag är att inte ha några färdiga bilder och förväntningar på hur förloppet kommer att bli. Inför första var man ju som ett blankt blad och kunde ta det som det kommer, nu känner jag mig ganska låst vid att det kommer att bli som sist och har svårt att tänka mig ett annat förlopp.
Det gör mig tyvärr ganska osäker Men men, det blir ju som det blir i alla fall!

 

[heartstring]

De sista tio minuterna så gjorde det djävulskt ont (från 4 cm öppen till lillan var ute tog det ca 45 min).

Det var nästan samma för mig, från 4-10 cm tog det typ 30-40 minuter och så ytterligare typ 30 så var dottern ute.
Men mig var de på om EDAn då eftersom det var den stunden det gjorde så jägarns ont att jag grät, men jag bara blängde på dem och sa att jag då rakt inte skulle ha nån jäkla EDA!!
De sa att jag antagligen skulle ha så ont i flera timmar, men så blev det ju inte riktigt...

Kl
Annars är jag faktiskt inte alls rädd för smärtan nu heller Det kommer göra ont, ja, men det gör det ju att klämma ut bebis.. Jag hoppas bara att jag slipper snitt, igångsättning och att personalen låter kroppen sköta sitt utan påskyndning osv.. Ni skulle se mitt förlossningsbrev Det är i princip bara "rör ej" och "inget tjat" (Nåväl, inte riktigt, men nästan..)

 

[Toltmoppe]

Jag hade ju en väldigt snabb första förlossning. Jag var öppen 9 cm när jag kom in och började krysta 30 min efter det. Jag var så helt inställd på att det skulle ta jättelång tid, för det fick man ju inpumpat att det gör för förstagångsföderskor, därför hade jag hela tiden inställningen att det kommer att bli så mycket värre. Jag trodde nog att jag skulle vara öppen typ 3 cm när vi kom in och skulle spendera hela dagen på sjukan innan han kom. När jag väl insett att det inte var så utan att det "nästan var klart" så var ju den smärtsammaste delen över redan för min del.

Låter som min förlossning Jag hade också gjort allt jobb före själva krystningen hemma så det gick fort när vi väl kom in till sjukhuset. Min skräck innan var att behöva vara många många timmar på sjukhuset innan ungen tänkt komma ut. Så med facit i hand var jag nöjd med min förlossning även fast gubben var lite chockad Tillhör nu vinterföräldrar 2014/2015 så det är ju drygt halv tiden kvar innan det är dags så jag har inte tänkt så mycket på den här förlossningen än.

 

[thoora]

Min upplevelse av första förlossningen var nog ganska lik din @Nelle. Väl inne på sjukhuset var jag också öppen 9 cm, men tyvärr var det ingen som tog mig på allvar. Antar att min smärta inte syns så mycket utåt, så först efter 45 min av misslyckade försök att få till en CTG-kurva var det någon som behagade kika mig mellan benen. Då blev det plötsligt annat ljud i skällan eftersom jag (tydligen) haft tidig vattenavgång och var så pass öppen. Det var verkligen en lättnad när jag insåg att det värsta redan var gjort och resten gick väldigt snabbt och smidigt.

Precis som @Emor har jag dock mycket mer tankar inför denna förlossning och jag känner igen det där med att det är svårt att ta det som det kommer. När jag var precis nyförlöst och sen ungefär ett halvår efteråt toklängtade jag efter att få göra om det, det kändes så bra och jag var så euforisk kring alltihop. Den känslan har helt klart svalnat och dessutom har det i efterhand framkommit saker som fått mig att inse hur nära det var att det kanske inte alls hade gått så bra första gången... Det blev liksom väldigt omvälvande att något som jag upplevt som så lyckat var så nära att skita sig helt och det hänger till viss del kvar inför kommande förlossning.

 

[heartstring]

Jag är så otroligt spruträdd att bara tanken på att få EDA/ryggbedövning inför ett planerat snitt gör att jag får panikkänslor och svårt att andas.
Skulle jag behöva ett akutsnitt när det väl dragit igång så tror jag att jag skulle ha lättare att acceptera det, då är man ju redan i någon form av bubbla och bryr sig inte så mycket om vad som händer egentligen.

Jag är livrädd inför ett ev snitt överhuvudtaget och kan inte alls tänka mig att vara vaken när de gör ett snitt nu alls. Om det blir tal om det när man väl ligger där så får de fråga om jag verkligen absolut vill sövas, man kan ju tänka om när man väl ligger där som sagt, men blir det akut (typ det ska ske nu, nu, nu!) så lär de nog bara få söva mig för då kommer jag inte hinna lugna mig efter paniken att bli snittad för att göra det valet eller ens klara en operation.
Sprut och operationsrädd är nog ingen bra kombo när det kommer till snitt

Vad är det som känns hemskt med den förra förlossningen som du är rädd att uppleva den här gången också?

Ett hett boktips är Gudrun Abascals "att föda", den tyckte jag gick igenom allt på ett bra vis. Sedan finns en bok som heter "föda utan rädsla" som ska vara jättebra med, men den har jag inte läst själv.

 

[thoora]

Ett hett boktips är Gudrun Abascals "att föda", den tyckte jag gick igenom allt på ett bra vis. Sedan finns en bok som heter "föda utan rädsla" som ska vara jättebra med, men den har jag inte läst själv.

Ha, "Att föda" håller jag just på att läsa om. Tyckte den var jättebra inför första förlossningen och tycker den är rätt kass nu måste jag säga. Hon är alldeles för låst i vissa personliga preferenser och jag tycker boken har fått mig att bäva ännu mera faktiskt. Inför första tyckte jag tvärtom att den var lugnande och förberedde mig, märkligt det där.

 

[heartstring]

Ha, "Att föda" håller jag just på att läsa om. Tyckte den var jättebra inför första förlossningen och tycker den är rätt kass nu måste jag säga. Hon är alldeles för låst i vissa personliga preferenser och jag tycker boken har fått mig att bäva ännu mera faktiskt. Inför första tyckte jag tvärtom att den var lugnande och förberedde mig, märkligt det där.

Men så du säger! Jag har inte läst den innan och tyckte att den var bra (en äldre upplaga dock, om det skulle göra skillnad), men kanske är den bara bra första gången man läser den? Det är tråkigt att den fått dig att bäva ännu mer dock, men visst är det märkligt hur olika man kan uppfatta vissa saker från gång till gång!?
Jag tyckte att den var relativt öppen, även om det förstås blir hennes egen tolkning när det är hon ensam som skrivit utifrån sitt jobb som BM.
Fast det är ju himla tråkigt när man funnit tröst i en bok första gången och så nu blir det helt tvärtom, det förväntar man ju sig inte!
Fast jag känner mig iofs inte orolig eller rädd den här gången heller, så det kanske är därför jag inte uppfattar det du beskriver heller? Tänk så olika man kan känna och tycka och allt från person till person!

 

[thoora]

@heartstring Det jag mest hakat upp mig på är nog hennes enorma vurmande för att föda stående. För mig var det helt naturligt att lägga mig ner när det var dags att krysta, men jag vet att tanken om hennes förmaningar kring det for genom huvudet. Nu när jag läser den igen tycker jag att det är ständigt återkommande i flera kapitel och även om det säkert finns belägg för det tycker jag nästan det är på gränsen till skuldbeläggande till dem som har eller vill föda liggandes på rygg.

Dessutom saknar jag väldigt mycket av hur pass viktig pappans roll kan vara. Återigen eget exempel, men men. Efter förlossningen var jag väldigt nedkyld, men det var det ingen som lyssnade på - "du har ju nyss fött barn" fick jag bara som svar när jag bad om en filt. Såklart så lades sonen på mig, precis som man brukar, och han blev också nedkyld. Därför fick det bli pappa som tog de där första viktiga timmarna med hud-mot-hud och kontaktskapande. För vår del hade det kanske varit vettigast att han fått göra det på en gång, men det är ju svårt att säga. Beror väl lite på vilken inställning en har till amning också.

 

[hvala]

Angående "Att föda" så reagerade jag också på att det är ett sådant vurmande för att föda upprätt. Det känns ändå som att de allra flesta inte gör det - eller?

Angående kejsarsnitt vs vaginal födsel. Jag har ingen aning om hur förlossningssmärta känns och vet därför inte vad jag har att vänta. Har läst att det är jämförbart med att amputera ett finger utan bedövning och tycker det låter rätt skrämmande! Men jag har opererats och fått narkos och har överlevt det. Jag är därför inte rädd för snitt som företeelse.

Dock är det ju en himla skillnad på planerat och akut/urakut snitt. De jag hört om som gjort planerat snitt har återhämtat sig relativt snabbt. Att göra ett urakut snitt innebär att man genomgår nästan en hel vaginal förlossning och sedan dessutom får ett snitt. Kan tro att man är rejält mör efter det! Men där har man ju inget att välja på, blir läget så pass akut så måste det bli snitt. Jag försöker att vara öppen i tanken och ha med mig att risken finns, för att inte bli för chockad om det blir så.

 

[hvala]

Vad intressant förresten att det är flera som kommit in relativt öppna till förlossningen! Hur länge gick ni med värkar hemma innan ni åkte in?