Hjärnspöken

Det är väldigt dubbelt nu, ena stunden har jag tappat all lust på ridning, tänkt att jag säljer alla hästprylar och utrustning. Jag skiter i detta, mitt hästliv är över (i alla fall för nu). Det känns meningslöst, det är en sorg att det aldrig ”blir något” och jag kommer aldrig vidare. Är det inte hästskador så åker jag av och slår mig - och blir rädd, och låser mig.
Å andra sidan finns det en längtan efter att få rida och träna, och de gånger när man får ridit ordentligt och får känna att man faktiskt kan rida litegrann – att känslan finns där långt inne, då väcks ett litet sug igen.

Nu står jag inför en hästmöjlighet som kanske kan ge en rolig period, men jag är så vansinnigt nervös att jag nästan vill tacka nej. Tänk om det inte blir bra? Tänk om jag inte fixar den?

brrrrr!!