Sv: Hjälptyglar på ridskola?
Timmar i sadeln räknas definitivt. Bara rida rakt fram, som du säger, ger ju erfarenhet när det gäller läsa och känna hästen, vara steget före för att hela tiden vara förberedd och redo för nästa steg. Den som vill någonstans utvecklingsmässigt kommer hitta extra timmar i sadeln på ena eller andra sättet. Lättare för ungdomar än vuxna i stan och tvärt om på landet. De som har driv men inte möjlighet till egen häst, det var egentligen DE jag fiskade efter. Rida på ridskolan i 50 år och inte ha lärt sig något de senaste 45 - fine, om det var det man var ute efter. Men jag undrar hur mycket man kan förvänta sig att ridskolan levererar. Inte medelsvåra kunskaper då. LB?
Att diskutera hjälptyglars vara eller inte vara med mig är som att dunka huvudet i en vägg. Det finns säkerligen situationer där en hjälptygel är en fungerande quickfix utan att man (och hästen) får lida för det i efterhand. Hästar är vänliga och finner sig mycket i våra
påhitt utan revolt, så även om resultatet av hjälptygeln och ryttarhand skulle vara hoptryckta tornutskott, smärtande muskler och senor, klämda nerver, ömmande leder, svullna laner eller såriga gommar så skulle de de flesta ändå fortsätta göra sitt bästa och för det otränade ögat inte ens se särskilt plågad ut. Därför är det viktigt att de används bara när man måste ha dem, när man vet vad man ska ha dem till rent fysikaliskt och se till att man får hjälp med dem.
[Här skrev jag tre långa stycken om hjälptygelsfunktioner och problemen/riskerna med att använda dem relaterat mot nyttan. Men kände att man nog ska begränsa sig till ett mastodont-långt PK-inlägg om dagen]
Men ren kort och krasst. Det finns inga ridrelaterade problem som inte går att lösa utan hjälptygel. Med rätt rutin eller med hjälp av en tillräckligt bra tränare får man en lika snabb lösning, men också med mindre risk för oönskade biverkningar. Ibland finns inte rutin, ingen vettig hjälp att få eller ingen tid. Men är det verkligen i det läget som hjälptygeln ska på? Ridskolan har inte tid att skola sina hästar, så på med snoddarna, thiedemantyglarna, chambonerna och gougherna. Troligen den enda möjligheten för att kunna bedriva lektionsverksamet eftersom hästarna... eh... springer, drar upp huvudet om man drar i tyglarna, är heta annars(?). Inte är det i utbildningssyfte i alla fall - för någon del av ekipaget. Och eftersom man inte eftersträvar att utbilda inför potentiellt eget hästägande så spelar det heller ingen roll.
Springer eller hetsar eländeshästarna ändå så kan man ju byta till en thiedeman som ger lite extra kick åt tygeltagen (och som bonus göra alla ledande tygeltag lite... spännande... att tolka för hästen). Bryter man dessutom in nosen så lugnar den sig nästan alltid - vem fan springer någonstans om man inte ser var man springer och dessutom har tryck mot strupen så att det t.om. kan vara svårt att svälja (eller kanske "tugga fint på bettet så det skummar"? det kan vara svårt att se skillnaden på de båda, yes?). Släng på ett Pessoabett också för säkerhets skull, gärna nån cm för långt eller två, och spänn snokremmen. Nu borde väl vilken krake som helst vara ridbar? Annars kan man korta in hjälptygen ytterligare. Problem solved!
Nämnde jag att jag var ledsen och bitter, förresten..?
Och om nu någon satt och tänkte att ÅÅH vad jag hade velat ha ytterligare tre ältande stycken om varför hjälptyglar är en rätt sunkig idé så kan jag bara beklaga. Men jag tipsar gärna om
den här sidan som skriver matnyttigt och lättsmält om hästens form med illustrerande exempel. Synd att hon inte skrivit en svensk variant också. Angående hållbarhetsaspekten. Hon skriver inget om hjälptyglar, men det går ju kika lite på bilderna av hur hästens kotor, muskler, senor och nerver hänger ihop och ser ut i olika positioner, och sen klura på vilken inverkan en hjälptygel kan ha på hästens mun och nacke. Lägg sedan till en ryttare som hanterar tyglarna på ett för situationen troligt sätt. Gör det kanske lite mer visuellt.