Varning: LÅNGT PK-inlägg
På en ridskola i trakten, där jag sporadiskt "tvingas" se på ridlektioner, (har nog bara sett dressyrpass och gymnastikhoppningspass med "rutinerade" ryttare) några gånger om året, är det regel snarare än undantag att hästarna går inspända med hjälptyglar. Nästan alltid Thiedeman, men jag har sett nån enstaka inspänningstygel också. Det vill säga tyglar som inte ryttaren kan påverka. Tyglarna sitter där år ut och år in, så det är väl "för ryttarens skull" snarare än "för hästens".
Min syster tänkte att hon efter en längre tids sjukdom skulle öva upp muskler och motorik på ridskolan innan hon satt upp på våra unghästar och skrev in sig i en av de mest avancerade grupperna - hon hade ju ändå tävlat msv fälttävlan. Det visade sig vara obligatoriskt med hjälptyglar på många av hästarna. Hon, uppfostrad precis som jag, brukade olydigt nog spänna ut dem så löst att den inte hade någon verkan utan bara hängde där (inget som någon uppmärksammade). Ingen i gruppen av de hon kollade med verkade ha någon utbildning i hur den ska spännas (mer än var), eller hur/vilket sammanhang den egentligen är tänkt att användas i. Den bara ska sitta där, oftast med argumentet att hästen är besvärlig annars.
De allra flesta går på tränsbett, men på nån enstaka hänger pessoa, och jag har för mig att jag sett en jaktstång också.
Så här sitter gröna (och mindre gröna för all del) ryttare med nedspända hästar och ska lära sig att rida och kanske i framtiden skaffa en egen häst. Hästarna är krampaktigt ihopdragna då ryttaren inte vill ha någon låg form och hästens enda möjlighet med strama tyglar då är uppåt-bakåt, ryggen är mycket sänkt och hästarna går i spända gångarter som förmodligen är onödigt stötiga och besvärliga att sitta i (vilket syns på vissa ryttares problem att hålla balansen). Många ryttare har väldigt mycket häst att hålla i händerna, vilket är rätt naturligt med tanke på att hästen måste försvara sig. De stora hästarna (läs: kring 180) får gå i ytterligare lite obalanserat korta gångarter för att inte springa över de små tinkerhästarna/-ponnyerna som har precis lagom bråttom (och inte är inspända!).
Så hur f*n är det meningen att man ska kunna lära sig rida om man sitter på en inspänd 180cm-häst som rör mycket på sig men får gå i kort obalanserad trav och förväntas rida hästen i en form som är lite för hög för vad man egentligen har fått utbildning för att klara av och vad thiedemantygeln tillåter?
Är inte själva målet med ridskola att man efter en genomförd ridskoleutbildning ska vara redo för att axla ansvaret med en egen häst. Man borde ha lärt sig teorin - näringslära, skador och sjukdomar (och de viktigaste senorna, benen och organen), utrustning och dess inpassning, allemansrätt vid ridning, trafikregler och så vidare, och man borde ha lärt sig hantera olika typer av hästar och hur man rider dem ändamålsenligt. Eller om man inte vill eller kan ha häst - ha möjlighet att på ett bra sätt rida och utbilda någon annans - eller för all del fortsätta harva runt på ridskolan, men med allt svårare utmaningar.
Varför rider inte fler ridskoleelerver med 5-10 år på ridskolan i ryggen på MSV nivå? Man borde ju rida på relativt välridna hästar och har vid varje tillfälle instruktör? Många skulle inte ens klara att rida ihop en välskolad häst som inte ger nåt gratis. Jag förstår att det inte är så lätt att bli världsmästare i ridning när man rider en gång i veckan och alltid på olika hästar med ena eller andra egenheter, och i en grupp på 4-8 ekipage. Men med en duktig engagerad tränare och förutsättningar skulle andelen bra ryttare vara väldigt mycket större.
Varför är inte hästarna som nästan uteslutande rids av ryttare med mer än 1-2 års ridutbildning såpass välridna att de kan ridas utan inspänningstyglar? Alternativt: varför köper man in hästar som är såpass outbildade att de kräver hjälptyglar för all ridning? Eller tar emot dem för "utbildning" för all del. Kan det inte vara vettigt att sätta ihop grupperna så att hästarna har ungefär samma grundhastighet på sina gångarter, i vissa övningar är det extremt svårt att lägga volter för att få mer plats, och de flesta ridskoleelever har inte sinnesnärvaro nog att lägga in en balanserad tempoväxling eller helt enkelt göra en halt. Ibland kan det säkert vara nyttigt att tvingas vara alert och se sig omkring, väja och lösa situationer som uppkommer med hästar av olika typer, men inte alltid va?
Jag blir lite ledsen helt enkelt. Är det så här man lär sig rida i Sverige? Är det bara det här man får för sin dyra avgift? Eller bara på just den här ridskolan? Är det brist på resurser, intresse eller kunskap?
På en ridskola i trakten, där jag sporadiskt "tvingas" se på ridlektioner, (har nog bara sett dressyrpass och gymnastikhoppningspass med "rutinerade" ryttare) några gånger om året, är det regel snarare än undantag att hästarna går inspända med hjälptyglar. Nästan alltid Thiedeman, men jag har sett nån enstaka inspänningstygel också. Det vill säga tyglar som inte ryttaren kan påverka. Tyglarna sitter där år ut och år in, så det är väl "för ryttarens skull" snarare än "för hästens".
Min syster tänkte att hon efter en längre tids sjukdom skulle öva upp muskler och motorik på ridskolan innan hon satt upp på våra unghästar och skrev in sig i en av de mest avancerade grupperna - hon hade ju ändå tävlat msv fälttävlan. Det visade sig vara obligatoriskt med hjälptyglar på många av hästarna. Hon, uppfostrad precis som jag, brukade olydigt nog spänna ut dem så löst att den inte hade någon verkan utan bara hängde där (inget som någon uppmärksammade). Ingen i gruppen av de hon kollade med verkade ha någon utbildning i hur den ska spännas (mer än var), eller hur/vilket sammanhang den egentligen är tänkt att användas i. Den bara ska sitta där, oftast med argumentet att hästen är besvärlig annars.
De allra flesta går på tränsbett, men på nån enstaka hänger pessoa, och jag har för mig att jag sett en jaktstång också.
Så här sitter gröna (och mindre gröna för all del) ryttare med nedspända hästar och ska lära sig att rida och kanske i framtiden skaffa en egen häst. Hästarna är krampaktigt ihopdragna då ryttaren inte vill ha någon låg form och hästens enda möjlighet med strama tyglar då är uppåt-bakåt, ryggen är mycket sänkt och hästarna går i spända gångarter som förmodligen är onödigt stötiga och besvärliga att sitta i (vilket syns på vissa ryttares problem att hålla balansen). Många ryttare har väldigt mycket häst att hålla i händerna, vilket är rätt naturligt med tanke på att hästen måste försvara sig. De stora hästarna (läs: kring 180) får gå i ytterligare lite obalanserat korta gångarter för att inte springa över de små tinkerhästarna/-ponnyerna som har precis lagom bråttom (och inte är inspända!).
Så hur f*n är det meningen att man ska kunna lära sig rida om man sitter på en inspänd 180cm-häst som rör mycket på sig men får gå i kort obalanserad trav och förväntas rida hästen i en form som är lite för hög för vad man egentligen har fått utbildning för att klara av och vad thiedemantygeln tillåter?
Är inte själva målet med ridskola att man efter en genomförd ridskoleutbildning ska vara redo för att axla ansvaret med en egen häst. Man borde ha lärt sig teorin - näringslära, skador och sjukdomar (och de viktigaste senorna, benen och organen), utrustning och dess inpassning, allemansrätt vid ridning, trafikregler och så vidare, och man borde ha lärt sig hantera olika typer av hästar och hur man rider dem ändamålsenligt. Eller om man inte vill eller kan ha häst - ha möjlighet att på ett bra sätt rida och utbilda någon annans - eller för all del fortsätta harva runt på ridskolan, men med allt svårare utmaningar.
Varför rider inte fler ridskoleelerver med 5-10 år på ridskolan i ryggen på MSV nivå? Man borde ju rida på relativt välridna hästar och har vid varje tillfälle instruktör? Många skulle inte ens klara att rida ihop en välskolad häst som inte ger nåt gratis. Jag förstår att det inte är så lätt att bli världsmästare i ridning när man rider en gång i veckan och alltid på olika hästar med ena eller andra egenheter, och i en grupp på 4-8 ekipage. Men med en duktig engagerad tränare och förutsättningar skulle andelen bra ryttare vara väldigt mycket större.
Varför är inte hästarna som nästan uteslutande rids av ryttare med mer än 1-2 års ridutbildning såpass välridna att de kan ridas utan inspänningstyglar? Alternativt: varför köper man in hästar som är såpass outbildade att de kräver hjälptyglar för all ridning? Eller tar emot dem för "utbildning" för all del. Kan det inte vara vettigt att sätta ihop grupperna så att hästarna har ungefär samma grundhastighet på sina gångarter, i vissa övningar är det extremt svårt att lägga volter för att få mer plats, och de flesta ridskoleelever har inte sinnesnärvaro nog att lägga in en balanserad tempoväxling eller helt enkelt göra en halt. Ibland kan det säkert vara nyttigt att tvingas vara alert och se sig omkring, väja och lösa situationer som uppkommer med hästar av olika typer, men inte alltid va?
Jag blir lite ledsen helt enkelt. Är det så här man lär sig rida i Sverige? Är det bara det här man får för sin dyra avgift? Eller bara på just den här ridskolan? Är det brist på resurser, intresse eller kunskap?
Flera av lektionerna skrittade och travade vi bara runt på militärens övningsområde med en (ibland två) tonårig, outbildad och uppsutten ridlärare. Utan ledare såklart. Jag tror inte den ridskolan skulle möta ridsportsförbundets krav. Otroligt egentligen att jag lärt mig vad som är fram och vad som är bak på en sadel. Trial and error antar jag... 
