Sv: Hjälp!! Hur ska jag göra med min häst?!
Men hallå,hon har ju faktist tagit hästen till veterinären,och veterinären rekomenderar inte en röntgen ens!
Jag har själv haft ett sönderstressat kallblod,en gammal travare,och "travarlivet" gjorde att hennes psyke rasade totalt. Jag kämpade och kämpade,hon var lika,tog tyglarna och stack,bockade,kastade sig ner i diken m.m. Om det hade varit nu hade jag gett upp ganska snart,men då,när man var ung och "dum" (för man riskerade nästan livet att rida ut med henne) så kämpade vi på,vändningen kom efter ca 3 år. Gick mycket upp och ner ett par år till,ibland sprang hon bara över en,tog bettet och stack,mosade in en i väggen,slet sig i stallgången,men vissa dagar var hon helt underbar! Hon vart aldrig "normal" i skallen,men gick tillslut iallafall att rida ut i någorluna lugnt tempo och trava lite. Så länge man skrittade och travade så gick det ok,i fall man tog galopp så slutade det oftast med att det gick fortare och fortare,och tillslut så var det sken. Dom sista åren så var hon dock underbar,vände när hon vart 15 år ungefär,då brukade jag rida barbacka i grimma bara. Men sen fick hon en skada på knät,och det var dags för henne att bara få komma ut på lugna turer (fast det var väll typ den vi hade gjort senaste 4 åren)
Nu i vuxen ålder skulle jag aldrig utsätta mig för detta igen som sagt,det ska vara KUL att ha häst,man ska inte behöva gå till stallet med en klump i magen, (nu gjorde jag aldrig det,men ja,jag var MYCKET tuffare då) man lägger så mycket tid,pengar,energi på sin häst,då vill man iallafall få NÅGOT tillbaka!
Jag tycker att det är bättre att avliva än att sälja vidare,det misstaget gjorde jag,där hon skulle få stanna "hela livet" fick hon inte bo särskillt länge,jag hade ingen aning om vart min "prinsessa" bodde,hur hon hade det,och om hon levde! Jag hade ju ägt henne i ca 10 år,så hon betydde så mycket för mig! Tillslut så lyckas jag hitta på henne,då hade hon slussas runt i massa olika hem,folk hade väll blivit rädda/tröttnat på hennes "hyss",mitt hjärta grät!!!! Nu har hon det dock jättebra igen,hon går mest och lullar runt,men kommer ut i skogen i bland,hon är ju över 20 nu,så nu ska hon ju ta det lugnt,men det är alltid hon som är piggast av alla! TYPISKT!
Nu gick det ju bra för min dam tillslut,men jag inser att det hade kunnat slutat i katastrof!
Ibland är det bättre att hästen får somna in faktist...
Men hallå,hon har ju faktist tagit hästen till veterinären,och veterinären rekomenderar inte en röntgen ens!
Jag har själv haft ett sönderstressat kallblod,en gammal travare,och "travarlivet" gjorde att hennes psyke rasade totalt. Jag kämpade och kämpade,hon var lika,tog tyglarna och stack,bockade,kastade sig ner i diken m.m. Om det hade varit nu hade jag gett upp ganska snart,men då,när man var ung och "dum" (för man riskerade nästan livet att rida ut med henne) så kämpade vi på,vändningen kom efter ca 3 år. Gick mycket upp och ner ett par år till,ibland sprang hon bara över en,tog bettet och stack,mosade in en i väggen,slet sig i stallgången,men vissa dagar var hon helt underbar! Hon vart aldrig "normal" i skallen,men gick tillslut iallafall att rida ut i någorluna lugnt tempo och trava lite. Så länge man skrittade och travade så gick det ok,i fall man tog galopp så slutade det oftast med att det gick fortare och fortare,och tillslut så var det sken. Dom sista åren så var hon dock underbar,vände när hon vart 15 år ungefär,då brukade jag rida barbacka i grimma bara. Men sen fick hon en skada på knät,och det var dags för henne att bara få komma ut på lugna turer (fast det var väll typ den vi hade gjort senaste 4 åren)
Nu i vuxen ålder skulle jag aldrig utsätta mig för detta igen som sagt,det ska vara KUL att ha häst,man ska inte behöva gå till stallet med en klump i magen, (nu gjorde jag aldrig det,men ja,jag var MYCKET tuffare då) man lägger så mycket tid,pengar,energi på sin häst,då vill man iallafall få NÅGOT tillbaka!
Jag tycker att det är bättre att avliva än att sälja vidare,det misstaget gjorde jag,där hon skulle få stanna "hela livet" fick hon inte bo särskillt länge,jag hade ingen aning om vart min "prinsessa" bodde,hur hon hade det,och om hon levde! Jag hade ju ägt henne i ca 10 år,så hon betydde så mycket för mig! Tillslut så lyckas jag hitta på henne,då hade hon slussas runt i massa olika hem,folk hade väll blivit rädda/tröttnat på hennes "hyss",mitt hjärta grät!!!! Nu har hon det dock jättebra igen,hon går mest och lullar runt,men kommer ut i skogen i bland,hon är ju över 20 nu,så nu ska hon ju ta det lugnt,men det är alltid hon som är piggast av alla! TYPISKT!
Nu gick det ju bra för min dam tillslut,men jag inser att det hade kunnat slutat i katastrof!
Ibland är det bättre att hästen får somna in faktist...