Hjälp han slåss!!!

Status
Stängd för vidare inlägg.
T

Tokmaja

Min tvååring har blivit helt hopplös!!!
Han buttar omkull de andra barnen på dagis, både mindre och äldre, först trodde dagispersonalen att han var sotis på de yngre barnen men nu ger han sig även på de större!!!
Han slår även oss ibland. :(

Vi säger givetvis ifrån ordentligt när han gör det, men oftast skrattar han bara åt oss. Vi vill ju inte ta i så han "får märken" heller... försöker hålla fast honom tills han reagerar, blir lite ledsen och sen sätter vi oss och pratar om det (så mycket man kan prata med en tvååring...)

inser att det ju nog är tvåårstrotsen som trätt in, men hur 17 får vi honom att inte slåss!!??
Är det bara att göra som vi gör, eller finns det några andra effektiva tips?
Dagis säger också ifrån till honom, och även andra föräldrar vars barn han ger sig på (för att inte bara vi ska säga till) :crazy:

Vet ju fler barn som varit såhär, men i de fallen har deras föräldrar totalt struntat i om barnet gjort någon annan illa... eller så har de kanske gett upp.. :smirk:

Hjälp! Tips som får honom att sluta butta omkull andra barn.
Till saken hör att han är STOR också, närmast i storlek som en treåring (både vikt och längd) så småbarnen har ju inte en chans, och inte de i hans ålder heller när han buttar omkull dem och sätter sig på dem :eek: !!!
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Jag har en vild och mycket starkt motoriskt välutvecklad tre-åring.

Jag har helt enkelt hanterat honom som en maremmavalp sedan han började testa. Om han bryter mina ledarregler, dvs slåss eller sparkas eller spottar så gör jag följande:

Tar ordentligt tag i honom och pressar ner honom på rygg på golvet, stirrar på honom och säger bestämt "Man får inte slåss/sparkas/spotta" och håller fast ALLT VAD JAG ORKAR (han sprattlar och sparkar och försöker slå sig lös) tills han ger med sig och slutar. Vilket ibland kan ta evighetslånga fem minuter. Då, så fort han har slutat och är ledsen istället för trotsig så släpper jag och kramar/tröstar utan att ha dåligt samvete och talar om att jag älskar honom men att INGEN nånsin får slåss. Sen är han lugn och glad igen och verkar snarast tryggare än innan bråket.

När han var två år var det här vardagsmat, nu behövs det allt mer sällan, kanske en gång i veckan. Och i så fall ofta när det varit oroligt på dagis eller han varit borta från mig för länge.

Eftersom jag nätt och jämt orkar med det fysiskt nu så tänker jag att det är bättre att manifestera ledarskapet och vissa viktiga regler från början, innan han är mycket starkare än jag :eek:
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Tokmaja skrev:
Min tvååring har blivit helt hopplös!!!
Han buttar omkull de andra barnen på dagis, både mindre och äldre, först trodde dagispersonalen att han var sotis på de yngre barnen men nu ger han sig även på de större!!!
Han slår även oss ibland. :(

Vi säger givetvis ifrån ordentligt när han gör det, men oftast skrattar han bara åt oss. Vi vill ju inte ta i så han "får märken" heller... försöker hålla fast honom tills han reagerar, blir lite ledsen och sen sätter vi oss och pratar om det (så mycket man kan prata med en tvååring...)

inser att det ju nog är tvåårstrotsen som trätt in, men hur 17 får vi honom att inte slåss!!??
Är det bara att göra som vi gör, eller finns det några andra effektiva tips?
Dagis säger också ifrån till honom, och även andra föräldrar vars barn han ger sig på (för att inte bara vi ska säga till) :crazy:

Vet ju fler barn som varit såhär, men i de fallen har deras föräldrar totalt struntat i om barnet gjort någon annan illa... eller så har de kanske gett upp.. :smirk:

Hjälp! Tips som får honom att sluta butta omkull andra barn.
Till saken hör att han är STOR också, närmast i storlek som en treåring (både vikt och längd) så småbarnen har ju inte en chans, och inte de i hans ålder heller när han buttar omkull dem och sätter sig på dem :eek: !!!

Kan han prata ordentligt? Både min brors STORA pojk och min kompis dotter gjorde så när de började på dagis - knuffades och slogs. En kompis till min man, som är barpsykolog, sa att det oftast berodde på barnets frustration över att inte kunna kommunicera ordentligt.
Båda min brorson och kompisens dotter är fortfarande ganska tuffa mot andra barn, men knuffandet och bråkandet upphörde faktiskt då de lärde sig att prata så att andra förstod dem.
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Nej han pratar jättedåligt!! Enstaka ord klart han säger, men det är nog inte så de andra barnen förstår!!!
kan det bero på det menar du!!??
Intressant!
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Silverkedjan skrev:
Tar ordentligt tag i honom och pressar ner honom på rygg på golvet, stirrar på honom och säger bestämt "Man får inte slåss/sparkas/spotta" och håller fast ALLT VAD JAG ORKAR (han sprattlar och sparkar och försöker slå sig lös) tills han ger med sig och slutar. Vilket ibland kan ta evighetslånga fem minuter. Då, så fort han har slutat och är ledsen istället för trotsig så släpper jag och kramar/tröstar utan att ha dåligt samvete och talar om att jag älskar honom men att INGEN nånsin får slåss. Sen är han lugn och glad igen och verkar snarast tryggare än innan bråket.

Men då lär han ju sig bara att det är den fysiskt starkare som bestämmer, vilket är en ganska kortsiktig lösning :crazy:
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Barn som pratar dåligt kommunicerar ofta på "fel sätt" med andra barn. När dom inte kan säga ifrån muntligt blir det gärna att dom antingen slåss eller bits. Antagligen har det med någon slags frustration att göra. Jag jobbar emellanåt på dagis, och kan säga att det finns nästan alltid något sådant barn på varje småbarnsavdelning.

Jag kan trösta dig med att det ofta blir bättre när talet förbättras. Blir det inte det så får man ta sig en funderare på vad som kan vara fel annars.
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Albatross skrev:
Men då lär han ju sig bara att det är den fysiskt starkare som bestämmer, vilket är en ganska kortsiktig lösning :crazy:


Jag skulle hålla med dig om det vore så att jag slogs med honom. Men det gör jag inte. Jag håller lugnt och stilla fast och han får skylla sig själv om han kämpar emot. Jag hindrar honom från det förbjudna beteendet på samma sätt som jag hindrat honom från att peta i väggkontakterna genom att resolut lyfta bort honom. Bara det att slagsmålet tar längre tid att bryta än en upptäcksresa.

Jag tror inte det markerar vare sig för hundar, unghästar eller ungar att man ska vara så fysiskt stark som möjligt när man befäster ledarskapet över dem. Däremot lär det dem gränserna som är livsnödvändiga för att få leva i en flock.

Alla som har egna barn vet att det är i ett sånt här läge inte det FYSISKA som är jobbigt eller i fokus, utan att vara våga tydlig och stå fast vid sin övertygelse fast det skär i HJÄRTAT.

Men olika barn kräver säkert olika mycket markeringar, precis som djur för den delen ;) En del av mina unghästar darrar och blir olyckliga om jag höjer ett finger åt dem, andra får man göra mycket kraftiga utfall mot för att polletten ska trilla ned. Min unge är stentuff och helt orädd i flesta lägen. Han skulle bli en odräglig värsting om han fick hållas.

Man måste ju använda det språk ett barn förstår, annars kan det ju inte få en chans att anpassa sig till gränserna det behöver.

Ett äldre barn kan man prata med och resonera om vad som är rätt och fel, men INTE med en tvååring :eek:
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Våran två åring slåss visserligen inte men har börjat kasta saker hårt på oss och även på andra. Förskolan tycker ännu inte att det är ett problem utan säger att det är helt normalt ( jag hatar att få höra att allt är normalt) när jag frågar om hon har samma beteende där. Men hemma har jag samma idé som Silverkedjan, fast jag förvisar ur flocken i stället, dvs om hon kastar fast jag har sagt nej, lyfter jag ut henne ur rummet och stänger dörren. Ett tag är hon bara arg men sen blir hon ledsen och då kan jag öppna och trösta och förklara. Jag står alltid kvar vid dörren, för jag överger henne inte, men jag visar att det är inte acceptabelt. Samma sak om hon tramsar vid måltider, vägrar klä på sig osv. Hon har blivit betydligt tryggare i sig själv när vi har börjat sätta upp klara gränser på vad som är tillåtet och inte. Tack och lov förstår nästan alla våra vänner vad vi gör. När vi är hos Farmor så tar jag inte strid för där är det förgäves...
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Jag gör på samma sätt som dig, det här med att bara hålla i tills han lugnat sig och "trotset" försvinner. Vet inte hur jag annars ska göra!!!
Enda sättet jag kan se...
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Gör lite som dig om han tramsar för mycket vid mat eller påklädning, jag stänger inte ute honom fysiskt, utan "ignorerar" honom, äter vi och han tramsar allt för mycket, åker han ner från bordet och får inte "vara med", samma med kläder, då gör jag mig iordning och ser ut som jag ska gå utan honom, då är han snabbt på bättre humör och hjälper glatt till med kläder osv :banana:
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Först och främst: jag är ledsen om mitt inlägg lät lite "kort i tonen", det var verkligen inte meningen - jag märkte det först när jag jämförde mitt korta inlägg med ditt utförliga.

Sen håller jag med dig om att olika barn kräver olika mycket hårdhet, vilket jag märker på mina yngre kusiner. Har varit med om barn där budskapet först gått fram efter en smäll i rumpan. Det som jag reagerade på i ditt första inlägg var att metoden lät väldigt "fysisk", men sen när jag läste ditt andra inlägg och funderade lite har min synpunkt ändrats lite :).
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Jag kopierar ett svar från ett annat forum eftersom det är det vettigaste jag läst om tvååringar, tror jag :) Här kommer det:

"Tänk på att han styrs av impulser som han inte kan kontrollera! När jag väl insåg att det verkligen låg till på det viset så tyckte jag att det blev mycket lättare att acceptera min äldsta pojkes beteende. Han blev storebror vid knappt två år och i början var det väldigt tufft. Jag förväntade mig att tvååringen skulle bete sig "vettigt" och "snällt" och det gjorde han ju inte. Så jag förklarade, tjatade, skrek och gormade osv osv och vad hjälpte det? Inte ett dugg. Ju argare jag blev desto mer odräglig blev tvååringen.

Till slut kom jag på att tvååringen VILL samarbeta. Han VILL att jag ska tycka om honom och att vi ska ha det trevligt. Så när han beter sig på ett sätt som saboterar allt sånt så beror det inte på att han är "elak" utan på att han har hamnat i en situation som han inte kan hantera. Och det enda jag kan göra åt saken är att dels se till att han inte kan göra någon skada (dvs skydda småsyskonet) och dels se till att han (tvååringen) mår bra.

För mig var det guld värt. När tvååringen gjorde något odrägligt tänkte jag bara att "stackars honom som måste göra så, vad jobbigt det måste vara". När jag tänkte så så kunde jag faktiskt inte bli särskilt arg, utan jag kunde sätta gränser på ett bra sätt. Och jag försökte se i vilka situationer hans beteende havererade och förebygga kriserna. T.ex. blev det ALLTID skrik, vrål, slag och sparkar om vi skulle ut. Och kaos när lillebror skulle nattas. Om jag då var beredd på att "jaha, det här tycker X är jättejobbigt, hur kan jag göra det så smidigt som möjligt för honom och oss andra?", då gick det ju mycket lättare än om jag gick in i de situationerna med jättehöga förväntningar på hans beteende.

Slutligen tror jag inte att det är uppmärksamhet som ett barn i första hand behöver i såna här situationer, utan trygghet! De behöver få känna att ja, mamma älskar mig jättemycket fast jag är dum ibland, och mamma älskar bebisen också och tar hand om oss båda två och låter ingen göra oss illa, inte ens varandra. Lyckas man ge sitt barn det budskapet så tror jag att man har lyckats betydligt bättre än världens mest uppmärksamma förälder. Barn behöver inte publik - de behöver i första hand kärlek och trygghet.

Superwoman"
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

:bow:

Barn gör också alltid så gott de kan - efter sina förutsättningar och efter vad vi lärt dem.

Jag håller helt med :love:


Fast går lite längre än superwoman i tanken - jag tycker tesen gäller vuxna också ;)
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

På en av mina fick man köra "förvisning från flock" rätt mycket då han var mindre (dock inte så liten som två år, han var kanske tre eller fyra då vi började med det). Hans dagmamma körde med det och vi fick göra det hemma. Det är helt enkelt en väldigt bufflig kille som vill ha saker på precis sitt sätt. Det är en viljestark och mycket smart person och man kan absolut inte låta honom få sin vilja fram hela tiden. Fick förvisa honom senast förra vintern (mina barn går på mellan- och högstadiet, den här killen på mellan). Han bara förstörde de andras snögubbar istället för att försöka göra en egen. Då fick han gå och leka ensam på vår tomt (de andra lekte på grannens). Som någon skrev, det skär i hjärtat men...
Kan tillägga att det är en mycket go kille som gärna kramas också!
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

För mig ligger det närmare till hands att hålla fast och tillrättavisa än att förvisa från flocken.

Förmodligen för att jag själv hatar att bli förvisad :o
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Jag tror att jag har valt att förvisa för jag "rädd" för anklagelse om barnmisshandel. Vårat BVC frågar om vart enda blåmärke (inte bara mig utan alla jag har pratat med hittills) och håller man fast blir det lätt blåmärken om de fäktar och slår i något. Men som sagt jag förvisar inte totalt utan jag står kvar vid dörren, tills jag hör att det är läge att gå in. Jag skulle aldrig låsa och gå därifrån, utan jag finns kvar, jag bara visar att jag inte gillar beteendet. Och det behövs inte särskilt ofta, ibland räcker det med att lyfta henne ur situationen, så är det bra sedan.
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Silverkedjan skrev:
För mig ligger det närmare till hands att hålla fast och tillrättavisa än att förvisa från flocken.

Förmodligen för att jag själv hatar att bli förvisad :o
Då får man allt uppföra sig så att man får vara med :angel:
Nä, nog har jag även hållt fast vid ngt tillfälle då de var mindre. Men det måste nog gå långt innan jag brottar ner en 11-åring och håller fast denne tills han lovar att sluta sparka sönder kompisarnas snögubbar :o , då får han hellre leka ensam på egen gård...
Höll fast senast då två bröder 11 och 12 rök ihop så stickor och strån rök (jaaa, det är rart med barn...)
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Svarar alla som vill läsa :)

Jag har en skitjobbig tvååring hemma! Dessutom en tvåmånaders så gissa om jag har lite att stå i.

Min äldsta son är vedervärdig ibland, puttar och slåss med andra barn, spottas... Hemma om han vill ha uppmärksamhet så gör han alla sorters ajaj han kan. MEN.... jag skulle aldrig förevisa han från "flocken" i onödan! Det är nog det hemskaste man kan göra sitt barn. Att tala om för honom att han inte är önskvärd. Det är det han GÖR som inte är bra! Inte han som person och det är ngt man kan lära sina barn- båda sättena. Ta tag i... tja, det är ju oundvikligt. Men jag tycker många av mina vänner glömmer en sak; uppfostran går inte ut på att förbjuda saker eller vad det är utan att barnen ska lära sig Varför man inte gör på ett visst sätt. Min lille är väldigt klok för sin ålder, väldigt framåt och väldigt aktiv och intelligent. Han kräver massvis! Puh! Jag leker mkt med honom, läser massor av böcker och han får vara med när jag gör det mesta. Lagar jag mat skär han en banan med matkniv, byter jag blöjer på lillan får han vara med, han hjälper mig med tvätten osv. Han ären liten klimp. I gengäld tjabbar jag aldrig med honom. Har jag sagt Nej en gång och förklarat varför och han trotsar nonchalerar jag honom, ibland om situationen kräver det, avleder jag. Jag upplever att alla barn vill vara med och umgås aktivt och får de inte det så blir det trots och jobbigt. Dvs många gånger är de understimulerade. Jag hotar aldrig och jag mutar aldrig. Han måste lära sig att ta ett nej och att jag bestämmer. Detta plus massor av gos gör att jag hjälper min son att bli en bra flockmedlem och hanterbar.... Gudarna ska veta att som understimulerad kan han knäcka tålamodet på Vem Som Helst! :crazy: :D

Glöm inte att barn lär sig genom att iaktta och härmas därför gör barn som man gör och inte som man säger...
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Jo, fast nu började ju vi inte med "förvisning" av den här killen då han var så liten som din. Plus att han får massor av kramar och positiv uppmärksamhet. Men barn är ju olika (vi har 5) och det är bara det här barnet som vi har kört "förvisning" med. Helt enkelt för att dels tål han faktiskt det (två av de andra barnen hade nog blivit knäckta för livet av förvisning), dels uppför han sig ibland så att han riskerar att hamna utanför ändå. Ja, det har ju blivit 100 ggr bättre med åldern förstås. Det där förra vintern då han sabbade de andras snögubbar, är nog det enda förvisningstillfället han fått på åratal. Det var väl värst ca i 5-6-årsåldern.
 
Sv: Hjälp han slåss!!!

Ursäkta en lite småsur komentar från en slutkörd mamma men vadbra att du orkar vara pedagokisk ialla lägen och aldrig bli arg och alltid lyckas avleda.

Ang förvisning så är det inte barnet som inte är önskvärt utan beteendet, barn förstår mycket som sagt, och våran dotter är två och jag kan numera säga att du kastar inte saker på mig för då får du gå ut från rummet. Och hon låter bli att kasta. Kastar hon ialla fall, lyfter jag upp, ställer utanför dörren och stänger till med står kvar. När hon har slutat att gallskrika rätt ut, så öppnar jag, sätter mig på huk och frågar om vi är vänner igen. Sen blir det kramar, förklaringar varför jag blev arg och sen hittar vi på något.
Hon är defentivit inte understimulerad, hon är alltid med och lagar mat, vi läser böcker, bygger, är ute och hon är på dagis tre dagar i veckan där hon röjer för fullt.

"Har jag sagt Nej en gång och förklarat varför och han trotsar nonchalerar jag honom, ibland om situationen kräver det, avleder jag."
Det är oxå en form av förvisning, du visar att han inte finns för dig, är det så väldigt mycket bättre?
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Barn Ett barn i dotterns förskolegrupp försöker tvinga henne att konstant leka med henne. Gör inte dottern det så blir det andra barnet...
2
Svar
26
· Visningar
2 830
Senast: Mirre
·
Övr. Barn Jag vet att vi pratade om det här för ett år sedan, och vi har fortfarande inte skaffat någon hemstädning. Det är av flera skäl men en...
2 3
Svar
40
· Visningar
3 292
Senast: Blyger
·
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 750
Senast: Anonymisten
·
Övr. Barn Vi tillbringar emellanåt en del tid tillsammans med barnens två kusiner och deras föräldrar. När vi gör det blir det uppenbart att vi...
2
Svar
23
· Visningar
3 130

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp