YlvaG
Trådstartare
Detta är berättelsen om Svinto, en blå huskatt.
Svinto föddes för ett gäng år sedan nere i skåne. Han fick flytta till sin nya familj, Agnetha och Kenneth när tiden var inne. Han fick där namnet Svinto, för han såg ut som svinto när han var en liten kattunge. Där växte han och trivdes i alla fall. Han fick gå ute på ett toppenställe, äta mat, jaga mat, leka och följa med på utflykter i husbilen. Några av utflykterna gick upp till Hälsingland, till Agnetas föräldrar Anna & Åke. Där fick han också vara ute och leka, jaga, och ha semester. Men han följde alltid med hem igen.
En dag, nere i skåne, så gick Svinto ut på morgonen. Och kom inte hem igen. Matte och husse ringde efer släkt och vänner om hjälpte till att gå ut och leta. Flera timmar var dom borta. Men ingen Svinto kom fram. Det fanns ingen speciellt trafikerad väg. Visst kom det ett gäng bilar om dagen. Men många kilometer gick längs vägarna. Ingen Svinto hittades. Matte och Husse ropade sönder sina röster efter honom- ty han var en älskad familjemedlem. Men inget svar. Svinto var borta.
Dagarna gick. Dagarna blev till veckor. Ingen Svinto. Inga telefonsamtal efter lapparna som satts upp. Matte och Husse fick tillslut inse att dom nog inte skulle se honom igen.
Ytterligare några veckor gick. Min egen mamma och hennes man Lasse åkte ner för att hälsa på under en vecka. Det blev rundvisning genom skåne. tillslut kom helgen innan dom skulle åka hem. Dom åkte runt lite planlös rätt så nära hemmet. Agneta och Kenneth fick för sig att dom skulle visa stenbrottet för Mamma och Lasse innan dom skulle åka hem. En enkelresa på tio mil. Men självklart skulle gästerna ha fått se stenbrottet. Så dom tuffade iväg tio mil enkel resa för att kolla på stenbrottet. Backen upptill utkiksplatsen var brant och jobbig, men upp skulle dom. Dom kämpar sig upp och pratar och skrattar andfått under promenaden. Men alla tystnar och tannar plötsligt upp av ett ynkligt jamande. Matte och Husses hjärtan far nästan upp i halsgropen. Inte kunde det väl vara? Ett jamande till fick dom fyra personerna (som alla har varit i bättre form) att springa den sista biten upp.
Ur ett litet hål i marken kommer en mager, ynklig, tuffsig och smuttsig, liten blå huskatt upp. Ögen var trötta och livsgnistan var på väg att slockna. Tio mil hemifrån, tre månader efter försvinnandet, kommer den lilla blå katten jamandes mot sin familj. Visst var det Svinto. Självklart fick han följa med hem. En veterinär fick han också träffa. Men det tog bara några dagar innan han var på bättringsvägen och full av liv igen. Det krävdes några bad, avlusningar, avmaskning och uppvätskning. Men han var hemma igen.
Det gick något år. Efter varje besök uppe hos "mormor Anna och morfar Åke" så blev Svinto mindre och mindre lättfångad när det var dags att åka hem. En dag vägrade han helt enkelt. Han klättrade upp på vedbodstaket och ville inte komma ner. Så husse och matte startade husbilen och började köra den lilla grusvägen upp till vägen. Då klättrade Svinto ner och satte sig vid Anna & Åkes fötter. Han hade bestämt sig för att stanna.
Och sedan den dagen blev skåningen norrlänning. Han är idag över 11år gammal (vet inte exakt). Han börjar bli gammal. Pälsen börjar bli lite tuffsig. Han är inte så aktiv längre. Men han mår bra. Och han har bestämt vart han vill vara. Svinto hittade hem.
Svinto föddes för ett gäng år sedan nere i skåne. Han fick flytta till sin nya familj, Agnetha och Kenneth när tiden var inne. Han fick där namnet Svinto, för han såg ut som svinto när han var en liten kattunge. Där växte han och trivdes i alla fall. Han fick gå ute på ett toppenställe, äta mat, jaga mat, leka och följa med på utflykter i husbilen. Några av utflykterna gick upp till Hälsingland, till Agnetas föräldrar Anna & Åke. Där fick han också vara ute och leka, jaga, och ha semester. Men han följde alltid med hem igen.
En dag, nere i skåne, så gick Svinto ut på morgonen. Och kom inte hem igen. Matte och husse ringde efer släkt och vänner om hjälpte till att gå ut och leta. Flera timmar var dom borta. Men ingen Svinto kom fram. Det fanns ingen speciellt trafikerad väg. Visst kom det ett gäng bilar om dagen. Men många kilometer gick längs vägarna. Ingen Svinto hittades. Matte och Husse ropade sönder sina röster efter honom- ty han var en älskad familjemedlem. Men inget svar. Svinto var borta.
Dagarna gick. Dagarna blev till veckor. Ingen Svinto. Inga telefonsamtal efter lapparna som satts upp. Matte och Husse fick tillslut inse att dom nog inte skulle se honom igen.
Ytterligare några veckor gick. Min egen mamma och hennes man Lasse åkte ner för att hälsa på under en vecka. Det blev rundvisning genom skåne. tillslut kom helgen innan dom skulle åka hem. Dom åkte runt lite planlös rätt så nära hemmet. Agneta och Kenneth fick för sig att dom skulle visa stenbrottet för Mamma och Lasse innan dom skulle åka hem. En enkelresa på tio mil. Men självklart skulle gästerna ha fått se stenbrottet. Så dom tuffade iväg tio mil enkel resa för att kolla på stenbrottet. Backen upptill utkiksplatsen var brant och jobbig, men upp skulle dom. Dom kämpar sig upp och pratar och skrattar andfått under promenaden. Men alla tystnar och tannar plötsligt upp av ett ynkligt jamande. Matte och Husses hjärtan far nästan upp i halsgropen. Inte kunde det väl vara? Ett jamande till fick dom fyra personerna (som alla har varit i bättre form) att springa den sista biten upp.
Ur ett litet hål i marken kommer en mager, ynklig, tuffsig och smuttsig, liten blå huskatt upp. Ögen var trötta och livsgnistan var på väg att slockna. Tio mil hemifrån, tre månader efter försvinnandet, kommer den lilla blå katten jamandes mot sin familj. Visst var det Svinto. Självklart fick han följa med hem. En veterinär fick han också träffa. Men det tog bara några dagar innan han var på bättringsvägen och full av liv igen. Det krävdes några bad, avlusningar, avmaskning och uppvätskning. Men han var hemma igen.
Det gick något år. Efter varje besök uppe hos "mormor Anna och morfar Åke" så blev Svinto mindre och mindre lättfångad när det var dags att åka hem. En dag vägrade han helt enkelt. Han klättrade upp på vedbodstaket och ville inte komma ner. Så husse och matte startade husbilen och började köra den lilla grusvägen upp till vägen. Då klättrade Svinto ner och satte sig vid Anna & Åkes fötter. Han hade bestämt sig för att stanna.
Och sedan den dagen blev skåningen norrlänning. Han är idag över 11år gammal (vet inte exakt). Han börjar bli gammal. Pälsen börjar bli lite tuffsig. Han är inte så aktiv längre. Men han mår bra. Och han har bestämt vart han vill vara. Svinto hittade hem.
Verkar som att han fick tag på en underbar familj också 
