Vi har mätt det frivilliga saltintaget hos åtta travhästar i hård träning. Deras saltsten vägdes varje dag i sammanlagt 50 dagar (tabell 2). Studien visar att det frivilliga saltintaget var mycket lågt och att flera av hästarna levde med en större eller mindre saltbrist. Hos sex av de åtta hästarna täckte det frivilliga saltintaget inte ens deras beräknade vilobehov på 20-25 g/dag, dvs. de förluster som de dagligen gör med urin och träck. Dessa hästar hade också höga nivåer av det natriumsparande hormonet aldosteron.
Kroppen kan försöka kompensera för en saltfattig diet genom att ta natrium från skelett och muskulatur. Vilka konsekvenser den typen av reglering får för hästen i det långa perspektivet vet man inte. Den här studien visar dock att en saltsten inte är ett optimalt sätt att erbjuda hårt arbetande hästar salt på. Salt ska istället ges som ett tillskott i fodret, i en mängd som motsvarar den aktuella dagsförlusten.
Flera dygn att kompensera svettförluster
I en studie där fyra travhästar fick 40 g salt med fodret varje dag, visade det sig att deras urin nästan inte innehöll något natrium alls efter att de utfört ett simulerat travlopp på rullmatta (figur 3). De fyra travhästarna tvingades aktivera natriumsparande mekanismer i två dygn för att försöka kompensera för svettförlusterna under travloppet. Tredje dygnet började hästarna utsöndra lite natrium igen och enligt våra beräkningar skulle de vara helt kompenserade efter sju dagar. Att kompensera för en saltförlust under flera dagar kan vara acceptabelt om hästarna inte tränas eller tävlas under dessa dagar. Skall hästarna däremot tävla kort efter en stor svettförlust måste den ersättas samma dag, så att hästen är i positiv saltbalans inför tävlingen.