Hem

Jag längtar hem. Jag vill hem. Jag behöver åka hem. Jag måste åka hem.
Jag lever i ett tillstånd som äter upp mig inifrån. Vart jag än vänder mig är det stress, jag har ingen stressfri plats. Ingenstans.
Har inga givande diskussioner, allt är så konstlat på något sätt.
Jag blev utmattad i våras men ville inte sjukskrivas. Jag var fortfarande så frisk att jag orkade välja. Jag fick då en coach via jobbet, ingen terapi utan mer coachande samtal om framåt. Denna person träffade jag i höstas också, det gjorde alla i min arbetsgrupp då vi var på två dagars arbetsträff på ett hotell. Sista momentet med coachen var när hon ledde oss (vi satt ner och blundade) upp i universum och sen skulle vi ”ramla ner” där det kändes bra. Där skulle vårt hus finnas. Det huset och platsen som var vår. Slå ner bopålarna. Hur såg det ut? Vi var 10 st i gruppen, blandade åldrar, bakgrund, kön. Blandade arbetsuppgifter. 8 stycken pratade om stora vackra hus, med havsutsikt. Stora fönster, målarrum, bastu, ja allt möjligt. 1 pratade om en rödmålad stuga. Den var hon i när hon var barn. Vid en äng, nära skog. Vad pratade den 10e om? Dvs jag. Vågade jag berätta för de andra? Well…om jag inte gör det ljuger jag för mig själv. Och det är det värsta man kan göra. Ljuga för sig själv.

Jag berättade om min hydda. Min lilla hydda på savannen. Det ”enkla” livet, bland djuren. Hämta mat och vatten. Jag såg inga stora grupper med människor, mest djur. Mig själv, i t-shirt och shorts.

Det betyder inte att jag romantiserar att bo så. Det betyder att jag eftersträvar enkelhet i denna komplexa värld. Ett hamsterhjul som bara snurrar fortare varje minut. Det betyder att jag, i arbetsgruppen, tänker helt olika. Det är inget dumt. Men olika. Det betyder att jag har hamnat i ett läge… jag vet inte. Eller gör jag? Kan man inte veta? Nä jag tror inte det.

Men det betyder också att jag inte hittar hem. Jag hittar fan inte hem.

 

[Hippocampus]

Idag var jag på bibblan och lånade en förbeställd bok, en bok om fokus på arbetet. Plötsligt stod den där, bredvid, boken om mitt hem. Boken om… jag vet inte. Men denna ska jag läsa. Omedelbart:

 

[Myzan87]

Jag kan relatera till enkelheten, att det är den man söker. Jag blir så trött på den ständiga jakten på ”större, bättre, exklusivare” som att det skulle vara något dåligt att önska och nöja sig med mindre.

Jag hoppas du hittar ditt hem

 

[skiesabove]

Idag var jag på bibblan och lånade en förbeställd bok, en bok om fokus på arbetet. Plötsligt stod den där, bredvid, boken om mitt hem. Boken om… jag vet inte. Men denna ska jag läsa. Omedelbart: Visa bifogad fil 124081

Åh, det är rätt bok. Bra val.

Var snäll med dig själv - du är inte konstig. Du är nog mindre konstig, konstlad, än de andra i din arbetsgrupp.

Stigen är lång och krokig men du kommer hitta Hem. Det gör nog inte dom andra, inte på samma nivå. Inte samma koncept. Det är skillnad på ett hus, och hitta Hem.

 

[Lingon]

Åh, det är rätt bok. Bra val.

Var snäll med dig själv - du är inte konstig. Du är nog mindre konstig, konstlad, än de andra i din arbetsgrupp.

Stigen är lång och krokig men du kommer hitta Hem. Det gör nog inte dom andra, inte på samma nivå. Inte samma koncept. Det är skillnad på ett hus, och hitta Hem.

Varför skulle de andra inte hitta hem bara för att de ser nåt annat framför sig än TS? Alla är ju olika och vill leva olika.

 

[skiesabove]

Varför skulle de andra inte hitta hem bara för att de ser nåt annat framför sig än TS? Alla är ju olika och vill leva olika.

Det är två olika koncept jag pratar om. De flesta letar inte efter den andra.

 

[Lingon]

Det är två olika koncept jag pratar om. De flesta letar inte efter den andra.

Jag förstår det. Men varför skulle en person som ser ett stort lyxigt hus framför sig ha svårare att "hitta hem" än en person som ser en hydda på savannen?

I det specifika sammanhanget kan ju de andra redan ha hittat hem och inte behöva söka efter det. Personligen tycker jag att det låter flummigt.

 

[manda]

Att utforska vad hemma är, är ju så himla meningsfullt.

Ur min synvinkel är det okej (perfekt!) att gå på även en sådan icke-normativ känsla av vad hemma är. Att agera på den kan också leda till att förstå en massa av vilka kvaliteter det här ”hemma” har och vilka kvaliteter det väcker inom en själv (en förmåga att vara hemma i sig själv oavsett plats).

Jag åkte till Indien 2011 för en fyramånaders yogakurs. Blev i första vändan kvar 3,5 år och har varit där mer än i Sverige fram till 2019. För mig känns den yttre miljön där inte så hemma; jag är dålig på att hantera 50-gradig värme och får inte samma känsla av samhörighet med naturen där som här. Ändå var det ett stort hemkommande. Lärde mig massor om min livsåskådning och inre kompass på ett sätt som gjort mig otroligt mycket mer hemma i mig själv. Det låter också mig vara hemma i mig själv här, i en annan utsträckning än någonsin förr.

Jag har definitivt en stor dragning till det enkla, som verkligen fick näring och erkännande av mig själv under åren i Indien. Att leva med bara det du kan bära själv, att aldrig kunna bestämma vad du ska äta, att ha två tröjor och två nederdelar - identiska med alla andras - det lät även personlighetsmässig kompliceradhet falla och det gav en levd erfarenhet av ett enkelt liv som låter mig replikera det vart jag än är, med möjlighet att inkorporera saker också ur kulturen här.

Jag försöker nog säga att en inre känsla av vilsenhet och en känsla av hur den kan avhjälpas, hur ett ”hemma” kan formas i det yttre och i det inre definitivt är värt att utforskas, även om det blir lite krångligt eller stort.

Önskar dig god läsning!