Idag har jag gjort nånting som jag aldrig har gjort förut.
Det känns väldigt konstigt.
Det handlar om jobbet jag skrev om i mitt förra inlägg.
Jag tyckte att det kändes väldigt jobbigt att jag efter anställningsintervjun inte var intresserad av jobbet längre. Jag brukar aldrig låta bli att slutföra något jag dragit igång, brukar aldrig backa på nånting jag startat, utan jag har alltid ansett att det man påbörjat det slutför man, oavsett om det känns fel eller jobbigt eller nåt annat. Och man påbörjar aldrig någonting utan att tänka efter ordentligt före, så att man verkligen har tagit med allt i beräkningen och kan stå för sitt beslut hela vägen ut.
Dvs: har jag väl sökt ett jobb så ska jag självklart vilja ha det också.
Min pappa sa alltid att ”att göra fel betyder att man inte har planerat ordentligt i förväg”. Han ansåg att misstag var ett bevis på att man har slarvat. Att man med god planering kan förbereda sig även på oförutsedda händelser.
I alla fall så hade jag hoppats angående jobbet att det skulle lösa sig av sig självt. Att dom skulle meddela mig att tjänsten tillsatts av annan sökande. Då hade jag ju kunnat spela ledsen och sluppit stå för att jag inte var intresserad av jobbet.
Men nu är ju livet funtat så att det man vill ska hända händer inte, och det man inte vill ska hända händer... Om jag hade trott på att det fanns en gud, så hade jag varit övertygad om att den hade haft sjuk humor och gillat att retas. För jag blev så illa tvungen att meddela dom om att jag inte var intresserad av tjänsten längre, tacka nej och dra tillbaks min ansökan.
Gud så jobbigt!! Jag känner mig så dum. Och framför allt så känner jag mig oseriös. Det känns obehagligt. Jag vill inte vara en opålitlig person!
Jag funderar på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Jag hade kanske i förväg kunnat försöka pressa mer på att dom skulle lämnat en fördjupad beskrivning av tjänsten, särskilt på dom punkter som är viktigast för mig. Samtidigt tror jag att det hade varit svårt att tidigare i processen få den känslan jag fick av ”stämningen och andan” på företaget som jag fick på den längre intervjun.
Det känns i alla fall väldigt underligt. Jag har aldrig tidigare i mitt liv tackat nej till ett jobb. Aldrig. Så GÖR man bara inte i min värld.
Så nu har jag gjort det också.
Det känns som om det är väldigt mycket av mina principer som mitt liv tycker att jag ska få äta upp...
Det känns väldigt konstigt.
Det handlar om jobbet jag skrev om i mitt förra inlägg.
Jag tyckte att det kändes väldigt jobbigt att jag efter anställningsintervjun inte var intresserad av jobbet längre. Jag brukar aldrig låta bli att slutföra något jag dragit igång, brukar aldrig backa på nånting jag startat, utan jag har alltid ansett att det man påbörjat det slutför man, oavsett om det känns fel eller jobbigt eller nåt annat. Och man påbörjar aldrig någonting utan att tänka efter ordentligt före, så att man verkligen har tagit med allt i beräkningen och kan stå för sitt beslut hela vägen ut.
Dvs: har jag väl sökt ett jobb så ska jag självklart vilja ha det också.
Min pappa sa alltid att ”att göra fel betyder att man inte har planerat ordentligt i förväg”. Han ansåg att misstag var ett bevis på att man har slarvat. Att man med god planering kan förbereda sig även på oförutsedda händelser.
I alla fall så hade jag hoppats angående jobbet att det skulle lösa sig av sig självt. Att dom skulle meddela mig att tjänsten tillsatts av annan sökande. Då hade jag ju kunnat spela ledsen och sluppit stå för att jag inte var intresserad av jobbet.
Men nu är ju livet funtat så att det man vill ska hända händer inte, och det man inte vill ska hända händer... Om jag hade trott på att det fanns en gud, så hade jag varit övertygad om att den hade haft sjuk humor och gillat att retas. För jag blev så illa tvungen att meddela dom om att jag inte var intresserad av tjänsten längre, tacka nej och dra tillbaks min ansökan.
Gud så jobbigt!! Jag känner mig så dum. Och framför allt så känner jag mig oseriös. Det känns obehagligt. Jag vill inte vara en opålitlig person!
Jag funderar på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Jag hade kanske i förväg kunnat försöka pressa mer på att dom skulle lämnat en fördjupad beskrivning av tjänsten, särskilt på dom punkter som är viktigast för mig. Samtidigt tror jag att det hade varit svårt att tidigare i processen få den känslan jag fick av ”stämningen och andan” på företaget som jag fick på den längre intervjun.
Det känns i alla fall väldigt underligt. Jag har aldrig tidigare i mitt liv tackat nej till ett jobb. Aldrig. Så GÖR man bara inte i min värld.
Så nu har jag gjort det också.
Det känns som om det är väldigt mycket av mina principer som mitt liv tycker att jag ska få äta upp...
