Tja, man kan ju ha skatt på arbetsfria inkomster som, arvsskatt. Eller skatt på tillgångar som fastighetsskatt, världens äldsta och rättvisaste skatt.

... så får de pensionerade miljonärerna i Danderyd och Skanör skava lite på räntorna.
 
Vem skulle missgynnas? Veolia anser ju att 35 timmar är normalt, med förbehållet att inte betala för heltid.
 
Det finns goda exempel där både trygghet och flexibilitet är högre än i det svenska systemet. Här blir man inlåst i sitt jobb, lite som tryggheten på Kumla eller Hall.
 
Varför ska lön sättas i antal arbetade timmar.?
Nej du har rätt, det riktiga är ju att sätta lön i rak relation på vad som produceras. Räcker nettovärdet av en människas produktion, det han eller hon producerar under en timme i veckan så räcker naturligtvis 1 timmes arbete i veckan.
 
Det finns goda exempel där både trygghet och flexibilitet är högre än i det svenska systemet. Här blir man inlåst i sitt jobb, lite som tryggheten på Kumla eller Hall.
Det skulle vara intressant var och i vilket form både tryggheten, flexibiliteten är kompatibel med ekonomi och demokrati..
 
Enkelt förklarat
Vi är ca 9 millioner i detta samhälle. Den knappa hälften av dessa som arbetar och betalar skatt ska försörja den andra hälften som inte gör det samt samhällets övriga gemensamma kostnader.Detta i kombination med att det kostar mycket mer att anställa mer folk än att låta befintliga anställda jobba mer gör att vi sitter i den rävsax vi gör. Jag är förvånad över att vi inte tvingas jobba ännu mer .. Eller förresten, vi ska ju hålla på till vi blir 75 istället ..

Och de 8% arbetslösa kostar inget eller?
 
Vad skulle du vilja att lön sattes efter?

Det beror på arten av arbetsuppgifter.

Men rimligare är att mäta det värde man producerar. För ett konsultföretag är timmar ganska rätt. I andra företag kan det handla mer om vad som kommer ut av arbetet och går att sälja. Man kan tänka sig att man kommer överens om ett mål, vad AG är beredd att betala för att få det målet uppfyllt; och sedan spelar det ingen roll om arbetstagaren behöver 31 eller 40 eller 49 timmar på sig att fixa målet. Värdet av arbetet är detsamma för uppdragsgivaren och således vore det mest naturligt att ersättningen för arbetet vore detsamma.

Det är ganska stelbent att bara räkna antalet timmar man befinner sig på en viss plats.

Sedan finns det mängder av "problem" och "möjligheter" med både det ena och det andra sättet att räkna. Men det finns ingen anledning att föredra ett av dem in absurdum.
 
Det beror på arten av arbetsuppgifter.

Men rimligare är att mäta det värde man producerar. För ett konsultföretag är timmar ganska rätt. I andra företag kan det handla mer om vad som kommer ut av arbetet och går att sälja. Man kan tänka sig att man kommer överens om ett mål, vad AG är beredd att betala för att få det målet uppfyllt; och sedan spelar det ingen roll om arbetstagaren behöver 31 eller 40 eller 49 timmar på sig att fixa målet. Värdet av arbetet är detsamma för uppdragsgivaren och således vore det mest naturligt att ersättningen för arbetet vore detsamma.

Det är ganska stelbent att bara räkna antalet timmar man befinner sig på en viss plats.

Sedan finns det mängder av "problem" och "möjligheter" med både det ena och det andra sättet att räkna. Men det finns ingen anledning att föredra ett av dem in absurdum.

Jag har lite problem bara med att tro att allt som är värdeskapande är mätbart. Hur mäter man omvårdnad? Hur mäter man livsglädjen hos de äldre på ett äldreboende pga bemötandet av personalen, eller av att få komma ut några minuter i solen? Hur mäter man jobbet hos dem som jobbar i en stödfunktion (planering, ledningssystem, kvalitetsutveckling), som i det mätbara ger resultat åt dem som jobbar i produktion, men inte får en krona registrerat på sitt eget värdekonto.

Jag tycker att mätbarhet är bra (jobbar med att vi ska tänka åt det hållet i organisationen dagligen :) ). Men samtidigt menar jag att det också finns en risk med att gå för mycket åt det mätbara hållet, för risken är då att vi helt släpper fokuset på det som inte (så lätt som dagens snabba samhälle vill ha) går att mäta. Det icke mätbara blir inte intressant i en mätbar värld.
 
Det har jag också undrat över utan att få några svar. Undrar också vad det är som gör att det är bättre att unga arbetsföra människor går arbetslösa än att äldre trötta och utslitna får gå i pension lite tidigare. Hittills har ingen svarat.
Det där beror väl helt på vilka yrken det handlar om och vilken utbildning som krävs. Om det är ett yrke som kräver noll erfarenhet och utbildning är det självklart bättre att den unga får jobba, men inom många yrkesgrupper innehar 65-åringarna en viktig kompetens som inte en arbetslös 20-åring kan ersätta. Ta läkaryrket till exempel - från start av högskoleutbildning tar det 13 år att bli specialist. Även efter det där 13 åren är det ett ständigt lärande och samlande av erfarenheter, och jag tycker att det verkar dumt att då tvinga dessa urduktiga 65-åringar att gå i pension om de inte vill det själva. Med tanke på hur många år som går åt till utbildning blir det ju ett fruktansvärt slöseri att låta dem bästa och mest välutbildade jobba fem år mindre än de kanske hade kunnat och velat.

Denna kompetensförlust sker också om vi går ned i arbetstid i och med att det tar längre tid att uppnå samma erfarenhet. Det tar 13 år att bli specialist idag, har vi råd att förlänga den tiden ytterligare? Har vi råd att utbilda så många fler som samtidigt kommer att jobba kortare tid? Har vi råd med att ha sämre yrkesarbetare med mindre erfarenhet och utbildning?

Det är verkligen ingen enkel fråga - jag kan absolut se fördelarna med en kortare arbetsvecka, men det är knappast något som går att införa i en handvändning och utan väsentliga ändringar i samhälle och levnadsstandard.
 
Fast allvarligt tror jag inte att någon blir sämre på sitt yrke av att arbeta 35h istället för 40h per vecka. Kanske får man istället bättre tid med den reflektion och kompetensutveckling som behövs för att bli riktigt duktig och dessutom orka jobba ännu längre in på ålderns höst? Jag tror inte alls att det finns entydiga svar på de frågorna.
 
En stor del av jobbet är ju jämförbart med utbildning i vissa yrken, och om man utgår från att även utbildningarna sänks till 30-35 h/vecka så lär det ju ta 1-3 år längre att bli grundutbildad per person. Sedan måste man ju rimligtvis se/läsa/göra mindre på en 6-7 timmar lång arbetsdag än på 8 timmar och följaktligen behöva mer tid för att uppnå samma erfarenhet. Men visst, det beror nog en del på vilket yrke det handlar om och du har absolut en poäng i att tid för fritid och reflektion också kan vara värt en del i kompetensutvecklingen.
 
Jag håller med till delar. Men inte tusan mäter man alla de sakerna på bästa sätt med en stämpelklocka?

Nej, man mäter det inte alls med stämpelklocka. Men det sätter åtminstone en ram för vad som förväntas av mig som arbetstagare.

Jag har ärligt talat aldrig varit med om att det finns något som innebär att man är "klar" med sitt arbete/sin leverans. Det finns alltid något mer man kan göra på arbetsplatsen när man är klar med det man just gjorde. En rapport kan alltid skriva/analyseras lite bättre, det finns alltid nån kollega som har ett ärende över eller så kan man granska tidigare leveranser för att göra bättre prognoser. Och då har jag jobbat både med okvalificerade jobb och sådana med lång utbildning.

Vad har de här som "har ett uppdrag och lägger tiden som behövs för uppdraget" för arbetsuppgifter egentligen? (Där det faktiskt fungerar och inte bara landar i att olika personer jobbar så mycket som de känner för typ.)
 
Jag har lite problem bara med att tro att allt som är värdeskapande är mätbart. Hur mäter man omvårdnad? Hur mäter man livsglädjen hos de äldre på ett äldreboende pga bemötandet av personalen, eller av att få komma ut några minuter i solen? Hur mäter man jobbet hos dem som jobbar i en stödfunktion (planering, ledningssystem, kvalitetsutveckling), som i det mätbara ger resultat åt dem som jobbar i produktion, men inte får en krona registrerat på sitt eget värdekonto.

Jag tycker att mätbarhet är bra (jobbar med att vi ska tänka åt det hållet i organisationen dagligen :) ). Men samtidigt menar jag att det också finns en risk med att gå för mycket åt det mätbara hållet, för risken är då att vi helt släpper fokuset på det som inte (så lätt som dagens snabba samhälle vill ha) går att mäta. Det icke mätbara blir inte intressant i en mätbar värld.
Den absolut säkraste värderingen av en vara eller en tjänst är väl vad någon är beredd att betala för den.

Du säger att vård o omsorg inte kan värderas, det stämmer inte, vi alla har ett pris som vi är beredda att betala, vissa accepterar ett skattetryck på 80% för anda är taket 50%
 
Så är många av de arbetsuppgifter jag känner till, i olika branscher, upplagda. Nu ska vi packa mjölk till alla lastbilar som ska leverera till affärerna idag, sedan städa, sedan preppa för morgondagens samma sak. Ett givet set med arbetsuppgifter. Nu ska vi leverera mjukvara X till kund Y denna vecka.

Man får absolut inte använda tid till att hamna långt över "tillräckligt bra".

Sedan är det en utmaning i att få det att fungera väl; eftersom vi är så fast vid att mäta insats och resultat med stämpelklocka.
 
golit grunnar på varför 40 timmars arbetsvecka är så heligt. Hur det kommer sig att den svenska ekonomin kommer att gå under om vi sänker arbetstiden. Nu ska man inte säga att Frankrike är ett ekonomiskt föredöme, men vår nordiska grannländer Norge och Danmark har kortare arbetstid än vi. Det ser ut som det funkar.

( i rimlighets namn ska man också jämföra semesterdagar, klämdagar osv)

Men i alla fall, det funkar att sänka arbetstiden i andra länder än i Sverige, så varför inte här.

golit har en manlig teori...
Visst kan man fundera på varför just 40 tim/v är norm. Givetvis skulle det kunna vara ett annat antal timmar. Dessutom kan man givetvis mäta "utfört arbete" i annat än timmar, som flera har påpekat.
Dock:
1) Den (skenbart enkla) logik som säger att om man går ned från 40 till t ex 35 timmars arbetsvecka genererar nya arbetstillfällen motsvarande den förkortade arbetstiden, den logiken är falsk, fungerar tyvärr inte. Obs: jag säger inte att du påstår det, så detta är inge polemik, utan endast en diskussion.
Det kan bli fler, färre eller samma antal, beroende av andra faktorer.
2) Sverige är ingen isolerad ö. Tvärtom är vi extremt beroende av omvärlden eftersom vi har stor export och import, vilket också bidrar till en god produktivitetsutveckling (enl principen att man gör det man är bäst på). Det medför att om vi både går ner i arbetstid och samtidigt vill behålla vår levnadsstandard, måste vi kompensera för arbetstidsförkortningen med en ytterligare ökad produktivitet, jfm omvärlden (iallafall jfm med de länder vi utövar handel med). I annat fall lär vi inte kunna sälja våra produkter. Och utan export går det dåligt för Sverige.
Det är lite knepigt att sänka arbetstiden. Tyvärr. Inte omöjligt, men mycket att ta hänsyn till.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp